Månadsarkiv: januari 2016

2 Kommentarer

DSC_5354Det är som om hemmet gått i träda. Barnen smyger upp på morgonen medan vi omtöcknade ligger kvar i våra sängar och i periferin hör dem göra sig i ordning för att börja sin dag. En stund senare försöker jag försiktigt få med mig kroppen från sängen för att ta vägen någon annanstans. Soffan i vardagsrummet - längre kommer jag inte och dit har jag med mig kuddar och filt. Stunderna är inte långa som kroppen orkar stå upprätt, ögonen klarar av att fästa blicken i en bok eller tankarna känns klara, men vi gör vad vi kan du och jag för att kurera oss från vad vi gissar är årets influensa. "Myser till det" emellanåt med tända ljus, en varm kopp te och en paracetamolbuffé. Och vi försöker, så långt det är möjligt, att skydda hemmavarande barn från smitta. När man inget mer orkar är det gott att vara omgiven av en omsorgsfull familj och skönt att vila i ett varmt och ombonat hem, men efter flera dagar är det lätt att bli utled. Så idag drog jag filten tätt om mig, öppnade dörren ut, ställde mig på tröskeln och andades in helt annan luft än den som samlats här innanför väggarna de senaste dagarna. Snön har försvunnit och solen är gömd men några småfåglar har hittat fram och jag hörde dem någonstans i trädgården. Vårläten. Jag känner hopp.

2 Kommentarer

DSC_5289Tänk att snön som föll i veckan fick en ängel att landa i trådgården. Knappt att den orkade breda ut vingarna i den tunga massan, men den var tapper. Ännu har den inte gett sig av men jag är lite tveksam till att den stannar över helgen. Vi lär väl bli varse ...
En titt in i orangeriet visar ett par grader på termometern som är fäst på väggen bakom fikonträdet. Dessa grader är de som får vårt lilla medelhav att fortfarande blomma och orka hålla frukten över vintern.
DSC_5313DSC_5320
DSC_5316
Den tråkiga gamla termometern, som vi brukar gömma bakom stora tekoppar på en hylla i köket, visar tydligt att det inte hade varit några blommor på bougainvillean eller frukter på citronen om de inte fått flytta till sitt vinterkrypin innan kylan slog till. Inget medelhav alls vill väl ha de kalla minus som blir när de slår till där jag bor. Det kustremsan i söder gör med elva kalla grader, det är inte att leka med. Som sjutton inomhusgrader i köket till exempel. Det får oss att ånga upp med brödbak, matlagning, tända ljus och mysig samvaro kring köksbordet.

DSC_5332

Men inte bara värmekrävande medelhavsväxter har det tufft när vintern slår till med kyla och snötäcke. Jag hänger några äpplen och talgbollar i trådgården till de som jag vill ska sjunga för mig när våren kommer. Koltrasten kan inte motstå det frestande röda men alla andra fåglar uteblir. Var har de tagit vägen? Talgbollarna dinglar orörda i syrenträdet. Jag hade gärna velat se domherrar och sidensvansar trädgården, men de ser jag  ingen annanstans än i fågelboken. Tur i alla fall att koltrasten hittade hit. Jag hoppas jag får lite sång till våren i gengäld.
DSC_5348DSC_5349DSC_5325
Så, nu känner jag mig redo att kasta mig in i veckans lek.

DSC_5298Jag kan inte minnas att kyla någonsin har gjort så ont som denna ovädersdag i början på veckan. Jag sätter händerna, som är nerstuckna i tjocka tumvantar, för ansiktet i ett försök att skydda mina plågade kinder. Fjärden som i söndags låg solig och stilla och bjöd på blank och glittrande is ... denna tisdag går det knappt att skönja vad som döljer sig bakom väggen av stora, täta flingor från en grå himmel.
Med trötta ben plumsar jag kring på gångbanan som ingen plog eller snöskyffel varit i närheten av. Man kan inte med bästa vilja i världen säga att det är skönt väder. Fast det förstås ... det finns väl fler sanningar än min gällande just det. Men vintern kan gott få dundra på kan jag tycka, det är ändå något mysigt med att få lite rejält av alla årstider.
När kvällen kommer börjar ett orangegult sken vandra runt väggarna i vardagsrummet. Vi hör skopan skrapa mot marken och ser hur den bildar höga vallar som omgärdar trädgården. Det är lite mysigt att höra plogbilen köra utanför när timmen är mörk och sen. Vi myser framför brasan som brinner ut alldeles för fort men som värmer gott och knastrar härligt. Brinner fort därför att vi, istället för att ha fyllt boden med björkved inför vintern, nu eldar upp de hiskeliga gamla tujor som vi röjde undan från trädgården i våras när vi planterade ny häck. Den forna gamla vildvuxna tujahäcken har blivit värme för vintern. Det doftar gott och knastrar ivrigt och det gäller att hålla koll för att hiva in nya vedträn som håller liv i brasan.
DSC_5346Så kommer onsdagen med sol och vinden har förstånd att hålla sig stilla. Vintern blir i ett nafs alldeles sagolikt vacker. En ängel landar i snöbädden i trädgården och i dag när jag plumsar ut för att hänga några talgbollar till fåglarna, ser jag att den vilsamt ligger kvar under en solig himmel som inte riktigt når fram för att värma den. Men den har det nog bra lite i skymundan för solstrålarna.
Det är härligt när vintern bjuder på snö som får soliga dagar att gnistra och som lyser upp de  mörka morgnar och kvällar som är kvar innan vårljuset hittat fram.
DSC_5338

2 Kommentarer

IMG_0560Isarna ligger blanka och lockande men samtidigt förrädiska, mitt i den vinter som får mig att dra mössan långt ner över öronen under vår soliga promenad denna vackra söndag. Alla kalla minus gör att vi tar snabba taktfasta steg, men det tar ändå en stund att få upp en behaglig kroppstemperatur. Isarna bär mängder av glada skridskoåkare i alla storlekar, andra väljer istället att promenera över det frusna blå, en och annan isjakt syns glida fram och en stackars hund tar sig runt i stil med Bambi. Det är något speciellt när skärgårdens vatten blir likt bärande mark och man gående kan ta sig runt till öarna. Det har hänt, riktigt kalla, långa vintrar, att man stakat bilväg. Och visst; det lockar att ta sig över fruset vatten till kringliggande små kobbar man annars inte når utan båt, men tanken på vad som kan hända, om det vill sig illa, får oss att välja gångbanan längs med fjärden. Fega? Ja, kanske lite. Förståndiga? Absolut. Tre stycken går genom isen denna soliga söndag - alla klarar sig, tack och lov.
Vi är fullt nöjda med att ta del av alla marina aktiviteter på avstånd. Och vi har ett mål som får oss att spänstigt traska vidare. Det är jag som tycker att det kanske är klokt att ersätta förlorade kalorier efter en snabb, lång, kall promenad med ett kafébesök. Att promenaden tillbaka hem är precis lika lång och sannolikt minst lika kall tycker jag är ett försvarbart argument. Så vi slinker in på ett söndagsöppet café där vi värmer frusna fingrar runt varma koppar och smaskar i oss säsongens första semmelfika. Myssöndag - fint att ha med sig in i måndagen.
IMG_0563

4 Kommentarer

DSC_2500När jag var liten och en bra bit upp i tonåren så roade vi oss mycket med ord- och bokstavslekar i vår familj. Mest var det pappa och jag. Vi fördrev tiden under bilturer hem till mormor och morfar, som gick genom småländska granskogar och lätt hade kunnat bli dryga, just med sådana lekar.
Som jag minns de där resorna dyker tanken nästan upp på en resande cirkus. Hur jag satt inträngd i baksätet mitt bland en massa packning, framför, bakom och uppe på, och i sällskap med alla djur som ingick i familjen och som alltid följde med. Oftast var det hundar, minst en, ibland två, det hände att det var tre. Någon gång hade vi med oss små kycklingar som inte kunde lämnas för de så nyligen hade hittat ut ur skalen. De hade fått en tillfällig resebostad i en stor gammal pappkartong. Just den där turen minns jag att när vi efter ett kort stopp mitt i allt det mörka, barriga skulle fortsätta resan så hade de små dunbollarna lyckats rymma ur kartongen. Jag kommer ihåg mödan med att lyckas få tillbaka dem ner i den. Och hur  proceduren upprepade sig när vi körde in med bilen på gårdsplanen hos mormor och morfar. Hur kvarterets alla ungar kom springande i ett försök att hjälpa till. Alla barn, skulle jag tro, vill väl gärna uppleva känslan av en liten dunig kyckling mellan sina händer.
Och så minns jag min pappa. Han var en hejare på det som hade med ord och bokstäver att göra. Musikalisk var han också. Vi sjöng mycket under de där bilturerna och hittade på ramsor  som vi satte musik till. Eller så kunde någon av oss säga ett ord och sedan letade vi efter rimord tills vi fullständigt hade tömt förrådet på alla ord som gick att rimma till. Der var långa bilturer när man var liten, men resorna med pappa ... nej, de blev aldrig dryga. De var roliga och det var kul med ord- och bokstavslekar.
Jag kommer också ihåg hur vi tittade på registreringsskyltar. Innan vi hunnit så långt mötte vi flest bilar där skyltarna hade bokstaven K. När vi kommit en bit blev det allt fler med H. H får mig nästan att känna doften av barrskog. Det är de som jag nu, flera år senare, minns att jag kunde; Blekinge och Kalmar län. Men jag vet att jag lärde mig fler, att det var kul att gissa och nästan lite spännande om de kom långt ifrån. Därför tyckte jag det var trist när man bytte registreringsskyltar till de vi har idag. Men det gav sig - det blev nya lekar med ord och ramsor. Kul de också.
Det var när jag tittade in på Bosse Lidéns blogg som tanken på allt detta kom till mig. Han utlyser en tävling där man ska fota tre registreringsskyltar med bokstäver som bildar ord och om sedan orden bildar en mening blir det extrapoäng. Jag vet inte om det blir några poäng av de ord jag fann på bilar under en solig eftermiddagspromenad. Kanske har någon funnit dem före mig. Men jag vill gärna göra ett försök, för tanken som kom till mig gjorde mig så glad. Så oavsett: Tack Bosse, för fina minnen som du fick mig att plocka fram.

IMG_0557 IMG_0556

IMG_0549

 

DSC_5275Julen försvann med Knut. Alltihop. Somligt lades varsamt tillbaka i de kartonger som stått gömda i källaren under helgerna, annat slängdes på komposten. Några hyacint- och amaryllislökar blev tillvaratagna och får nu tillbringa tid i orangeriet tills våren knackar på.
Strax utanför ytterdörren ligger en ledsam gran intill rabattkanten. Grön och grann och med nästan alla barr kvar på sina grenar, fram till igår morse ovetandes sitt öde. Ett styng av dåligt samvete tar tag i mig. Men jag kan faktiskt inte minnas att jag något år tidigare gett mig till tåls fram till tjugondag Knut. Allra mest känner jag mig nöjd. Som om jag klarat en prövning. Det är underbart att välkomna julen, så varmt och ombonat att få ha den omkring sig och lite vemodigt när det sedan är dags att dansa ut den, men också alldeles fantastiskt att ge plats för något nytt. Den känslan har blivit extra påtaglig i år.
Nu längtar jag efter tulpaner på bordet och primula i fönstren. Små pärlhyacinter som får blomma inne för att sedan få en plats i rabatten till våren. Jag tycker om känslan som dagen ger mig när den nu är ljus en stund längre och tanken på att många dagar framöver kommer att få mörkret att tillbringa allt längre tid någon annanstans.
DSC_5270

2 Kommentarer

DSC_5230Att det är vanlig vardag igen blev jag bryskt varse i morse. Mitt i det varma, mjuka, mörka vaknar kockradion till liv på en helt galen tid vad det verkar. Mest får jag lust att banka all livskraft ur den och krypa ner igen. Tre veckor med morgnar utan tider att passa gör mig klar över hur obarmhärtig den kan vara. Men det är bara att upp och studsa till en disigt mjölkvit januaridag.
Den elfte dagen närmare bestämt av de 366 som står till förfogande under detta nya purfärska år. En ny almanacka att fylla med ... ja, det återstår att se. Det är spännande med de där oskrivna bladen. Känslan av en "ung" kalender, utan rynkor och hundöron. Ett år att fylla med ... ta nya kliv mot ... ja, vem vet? "Spåkulan" avslöjar inte mycket men ger små aningar.
Å´ hur det än är känns det gott att ta klivet in i vardagslunken igen. Fem allt för tidiga ännu mörka morgnar som följs av skola och jobb, "vanliga" kvällar och sedan en efterlängtad helg kan bjuda på alldeles tillräckligt med överraskningar.

DSC_5237

DSC_5216Man tror den ska vara så länge, innehålla så mycket ... tiden under julhelg och nyårshelg, alla dagar före och mellan helgerna ... Jag har kommit till sidan 46 i boken jag öppnade för att läsa under julledigheten, vi har spelat två av alla de spel jag tänkte att vi skulle samlas kring, vi har tagit härliga promenader men långt ifrån varje dag vilket var tanken, jag har knappt läst en TV-tablå och vet därför inte vilka fantastiska filmer jag hade velat se av de som vanligtvis sänds under storhelger. Jag känner att jag har haft lite svårt att "hålla" i dagarna, att jag har låtit de passera för fort. Men allra mest har vi haft sköna, lediga dagar. Inga hotfulla signaler har väckt oss och tvingat upp oss ur den varma goa sängen okristligt tidigt, inga tider att passa. Vi har haft fin tid med varandra. Det är guld.

Så plötsligt blixtrar vardagen till som en neonskylt framför ögonen. Medan yngst och jag har ett par bonusdagar har resten av familjen lämnat boet för att inställa sig på jobb och skola. Vi blev en man kort här hemma när äldst for tillbaka till Campus mitt i den småländska vinterskogen. Visserligen har vi blivit vana vid att det är så livet ser ut numer, fyra hemma istället för fem, men det blir ruskigt tomt kring middagsbordet de första dagarna efter lång, gemensam ledighet.
Det är lätt att känna att det blivit dags för julen att städas undan. Efter trettonhelgen står granen ofta generande lättklädd med barren fällda under nakna grenar. Man vill få undan allt snabbt för att slippa ha det ogjort.
Men denna jul står granen ännu överraskande grön och välklädd. Stjärnorna lyser fint i fönstren. Julen klär hemmet med värme och ro och jag tänker att jag ska låta hemmet få vila i detta. Skaka av mig känslan av att allt helst ska vara gjort nyss och tillåta mig att må bra av det det varma, rofyllda så länge det varar. Kanske för en gångs skull ända fram till tjugondag Knut.  Jag hoppas att jag lyckas med det.

DSC_5227