Villa Härvibo

10 Kommentarer

dsc_6427För att stå ut med fönsterputsningen krämar jag på AC/DC i högtalarsystemet. Med en effekt ungefär detsamma som gasen i botten. Det går liksom lite lättare då. Ursprungliga fyrluftsfönster med spröjs, i ett hus som har passerat seklet i ålder, kräver sitt. Jag kan inte hjälpa, jag tycker faktiskt ... nu låter det illa om mig; att det är djävulusiskt tråkigt att putsa fönster. Men! Det blir rent av lite kul när tvätt och puts går i takt till musiken. AC/DC är perfekt! Hela min lekamen hänger på där jag svajandes balanserar på pallen för att nå högst upp. Förbipasserande lyfter på blicken, som om det vore den som uppfattar den höga volymen! Eller är det jag som drar till mig förundrade blickar?
En inre varningssignal värnar om öronen. Möjligen också om grannarna. "Så här ska AC/DC spelas", skulle mellan tycka. "SÄNK!", skulle yngst tycka. Sannolikt skulle J hålla med honom, medan äldst gissningsvis skulle finna sig. Men skit samma just idag, vad de skulle tycka, för jag är helt allena hemma och gör precis som jag vill. Det är faktiskt en klar fördel med att bo i hus - musik på hög volym. Och att ibland ha huset för sig själv.

Jag följer mammas råd att putsa fönster när det är mulet. Det blir torkfläckar annars säger hon, av solen. Jag vet inte, men i vilket fall blir jag gladare av att titta på nyputsade fönster när det är mulet ute. Jag tycker att det blir torkfläckar i vilket fall och skiner solen syns de så väl. All den tiden, allt det kneget och sedan titta på fläckiga fönster. Gamla glas som "runnit"  och som har sina blåsor och repor är inte lätta att få fina. Men dagar när solen gör något annat än lyser över mig, blir jag ändå lite glad över nyputsade fönster. Och fönster, de är på något vis husets själ. Jag må rya på dem när de ska putsas, men jag är i själva verket väldigt glad för dem. Å´ så mår jag rackans bra av att få mig lite AC/DC till livs.
dsc_6425

Lite av det vintergröna, som påminner om att vi för en månad sedan var i full färd med att förbereda julen, står ännu kvar på matrumsbordet. Murgrönan som dekorativt fått klänga i ljuskronan ovanför har däremot fått lämna interiören och toppar istället den genomblöta komposthögen i en enslig hörna av trädgården. Kanske blir den lucker bädd till annan grönska framöver. Ljusen, i den nu för övrigt nakna kronan, tänds tillsammans med de som står i de gamla ärvda mässingsstakarna på bordet. De gör en grå, ruggig och kall januaridag lite varmare. Så tänder jag en brasa i kakelugnen och dukar för två. Tänker att om det hade varit jag som blivit hembjuden till en kompis på lunch, så hade jag uppskattat att få komma in i det varma sken som ljusen ger och den värme och goa känsla som den knastrande brasan skapar, i sällskap med lunchen som redan står framdukad på matrumsbordet tillsammans med nybakat bröd.
Luncha tillsammans är ett mysigt sätt att träffas. Att luncha enkelt med omsorg. När brasan hunnit ta fart har F trotsat den våta, vindpinade januaridagen, står utanför min dörr och knackar på. Blöt tar hon klivet in i hallen och räcker över ett fång tulpaner. Vi har båda en ledig eftermiddag och blir glada av att använda den tillsammans. Hon blir snart torr och varm framför brasan, tulpanerna blir satta i vas och vi blir båda välmående av en lång lunch. Aromen av javabönor ger sig till känna från köket och lockar oss att flytta in med var sin kopp i rummet intill, invid brasan.
En lunch då och då, tillsammans med en sann vän, kan göra dagen. Liksom ett fång tulpaner kan släppa in våren. Så klär sig en grå januaridag i helt nya toner, med ett skimmer som ger härliga efterdyningar.

DSC_4042

DSC_4044

DSC_4065

"Tålamod, man måste ha tålamod", en gammal melodi- och textslinga som satt sig på minnet sedan den tid då barnskivorna gick varma. Jag kommer på mig med att stå och nynna medan jag rör runt i kristyren. Tillsätter mer florsocker i några omgångar för att få den rätta konsistensen. Just detta moment är förvisso inte speciellt tålamodsprövande, men jag laddar för det kommande. Utgången när det gäller byggnation av pepparkakshus, från scratch till beboligt, är alltid mycket oviss. Jag har redan lyckats få ihop alla delar, så nu håller jag på tålamodet, tar åter fram det och sätter tungan rätt i mun, lagom till kristyren ska spritsas på. Då visar det sig att byggkonstruktionen är undermålig. Tak och väggar faller som ett korthus. Tät- och fogmassa håller inte måttet. Jag tittar missmodigt på de fem huskroppsdelarna. Snett och vint, visst, må så vara, det är som traditionen bjuder. Klumpar i kristyren, som förvisso inte är helt överensstämmande med hur jag föreställer mig det färdigt, likaså, men ett fullständigt sönderfall ... det hade jag helst varit utan.
"Tålamod, man måste ha tålamod" ... Jag håller god min, bestämmer mig för att spritsa delarna och sedan göra ett nytt försök att bygga ihop det. Jag hinner inte mer än en liten kludd så brister tyllpåsen och det väller ut kristyr. "Tålamod" ...
För vems skull utsätter jag mig för detta? Min egen? Är det en kvarleva sedan barnen var små? Är det någon som frågar efter det? Jag lappar efter bästa förmåga.
Nu står det traditionsenligt på plats. Lyser inbjudande och gör att doften av pepparkaka och jul står tät. Ingen har just kommenterat skapelsen - frågat om blessyren. Men hade traditionen kring vårt lilla husbygge inte levt vidare - då hade frågor och kommentarer inte uteblivit.

DSC_3953

Denna dag känns mörk som natten. Lamporna tänds tidigt för att åstadkomma någon form av hemtrevnad och för att slippa bada i mörker och ljudet av  de tunga droppar som slår hårt mot plåten på kökstaket. En dag som gjord för att tända ljus och brasa. En dag som gjord för att botanisera bland de högar som växer fram efter hand som hösten traskar på. En trave som inbjuder till att bläddra bland bildsköna ting. En hög som möjliggör bekantskap med nya miljöer, nya karaktärer och personligheter. Bläddra sig runt världen och resa i sitt inre. En resa som för en långt.

DSC_3761

Månadsskifte. Trappan börjar ta ett nytt uttryck. Nya färger, annan känsla. Stegen är inte desamma som i somras. De verkar plötsligt oftare leda in än ut. Är kallare att sitta på. Bjuder inte längre på samma vis till fikainvit.  Men de är mysiga att ta sig upp för, för att komma vidare in i stugvärmen. Fortsatt inbjudande att sätta något på som fångar blicken på vägen in. Och en kopp varm choklad med skummig grädde kommer alldeles säkert att locka till en sittning, en solig höstdag i fina färger.

DSC_3657

 

När kreativiteten flödar kan det vara bra att hitta något att gå loss på. Något som ger en känsla av att våga ta ut svängarna. Där det inte gör något om utgången kanske inte blir riktigt som man tänkt sig.
Att hålla sig till små arrangemang i gröna rummet bjuder ofta in till skaparkänsla. Dörren, tänker jag, den får bli mitt offer. Dags för uppfräschning. Låta den klä sig efter säsong. Så jag låter en krans av tvinnat björkris få utgöra stomme. En björkriskrans som blivit kvar på dörren sedan i våras. Jag klär den med vad jag finner när gröna rummet bjuder på de läckerheter som är som bäst när sommaren håller på att bli höst. Och jag tycker den blir fin, dörren, i sin septemberstass. Ibland får man till det.

DSC_3493

Det är svårt att samla energi till onda måsten, men just idag när jag "ryddar" runt i hopp om att få lite bättre ordning på torpet och färre råttor, lyckas jag samla till den genom att emellanåt ta en liten tur i gröna rummet. Andas in den regniga luften. Vårregn. Det fyller depåerna och jag hoppas att det räcker lagom till huset har setts över. Förresten blir jag lite glad och mer energifylld också av att lyckas med dessa i sig tråkiga förehavanden, så det gäller att ta ett djupt andetag och hålla ut. Det är mödan värt när kvällen kommer och man känner hur det doftar citronsåpa i hallen när man passerar. Somliga dagar kan det rent av ge lite överskottsenergi. I rena farten hamnar insikten på plats att alla gamla torkade buketter som samlat damm nu ska ut. Det är massor av minnen som läggs på komposten. Flera buketter med rosor från dig, små arrangemang från fantastiska fester och tillställningar, en alldeles ljuvlig bukett från en middag med franska vänner och en väl komponerad nyårsbukett från de goa norska vänner vi fann och umgicks mycket med i en annan tid i livet än den just nu. Ja, tiderna förändras … och nu ska de gamla dammsamlarna ut.
Det blir väldigt tomt där de tidigare var. Nästan så att det ekar inne på den lilla gästtoaletten där de fyllde väggarna. Men jag fejar runt och är nöjd med det dammfria resultatet. Det var hög tid. Nu doftar där friskt och det blir plats för annat. Plats för barndomsminnen som under lång tid varit undangömda. En fin liten "barn-av-sin-tid-tavla" som jag fick av min morfar när jag var liten. Lite som med högen som nu ligger på komposten; minnena försvinner förstås inte för att en massa torkade blommor hamnat där. På sin höjd blir de till kompostmull och det i sig skapar ju möjlighet för annat. Som ett litet minneskretslopp.

DSC_3113DSC_3124

 

Vilken vår! Vilket väder! Vilken sol! Lagom till man ska slå sig till ro för att njuta blir man varse. Varse de fönster som vintermörkret dolt så väl. Gammalt fönsterglas som bär spår av både höstens och vinterns grårusk. Oviljan att se går en hård kamp till mötes när allt mer av de ultravioletta tränger in.
Just fönsterputsning hamnar högt på listan över sådant jag inte gillar att göra. Sådant jag rent av ogillar väldigt mycket att göra. ”Gammal lakansväv”, säger mamma. ”Tidningspapper”, sa mormor. Båda med en övertygelse i rösten som leder till en övertro på resultatet. Jag använder mig av båda. För säkerhets skull. Hoppas kan man ju alltid. Jag kämpar med de gamla rutorna. ”Man ska inte putsa när solen ligger på”, fortsätter mamma, ”då blir det torkfläckar.” Den enda jag har kunnat få ut av det goda rådet, är att om man putsar när solen är någon annanstans än just i arbetsinsatsen, så syns inte torkfläckarna. Men finns där gör de fortsatt. Det råder ingen tvekan om det, konstaterar jag så snart solen har gått varvet runt och ånyo lyser in. Men, vad fanken, ”det är värdsliga saker” som var något mormor också brukade säga. Något som var bättre att ta till sig än rådet med tidningspapper.
Jag fortsätter putsa och konstaterar på en gång att jag inte kan kringgå torkfläckarna. Hur jag än bär mig åt. Det blir liksom lite enklare då att ändå vara nöjd med resultatet. Det bär verkligen emot att starta upp detta projekt. Jag envisas gärna med att fortsätta slå ett slag för oviljan att se. Men det kommer ikapp mig. Lika bra att få det gjort. Jag konstaterar glatt, torkfläckar till trots, att jag känner mig nöjd när jag äntligen kommer till skott. Jag skulle faktiskt inte vilja vara utan våra gamla fyrluftsfönster med glas som åldrats. Gamla fönster med luftbubblor och ojämnheter. Visst, de är knepiga att putsa, men de är också husets själ. Och det själsliga är värt lite extra omsorg.

DSC_3084

 

En grå morgon i början av januari gapar julen tom och mörk. Utsopad - ”ofinns”. Tomt är det också i de pavor som storvinsten gav under det gamla årets sista lotteri. Det forna innehållet skvalpar nu runt i helgrunda magar. Tillsammans med allt annat gott som helgerna lät kylskåpet fyllas med. Kylskåpet som nu också är ... inte tomt, men mindre välfyllt. En julstjärna, med flera fallna blad, står kvar i fönstret. Den är nog ensam här i huset att påminna om julen som nyligen gjorde visit.  Julen som redan känns långt borta. Fast en mässingsstjärna sällskapar där den hänger på huvudgaveln på den gamla järnsängen. Men den har blivit kvar där sedan den hängdes upp till advent för några år sedan, så den känns inte längre så julig. Det finns några sådana saker till. Saker som blivit glömda när julen packats ner och sedan fått bli kvar för att de är fina där de är.
Vi har anhörig som också tycker det känns tomt. Anhörig som känner sig tom därför att kropp och själ efter ett långt och innehållsrikt liv inte längre är desamma. En snabbt accelererande förändring under advent och jul. Den tid vi trodde skulle finnas för samvaro och vila. En tunn kropp som numer orkar vida från vad den en gång visat prov på. En kropp med ett innehåll som känns obekant. En själ som tröttnat, som inte längre verkar vilja. Vad gör man? Vad kan man göra? Man fixar med praktiska saker och försöker vara rationell. För att det ska bli så bra som det bara är möjligt. Allt medan det är svårt att se … gör så ont att känna. Medan man ibland inte alls står ut. Och så finns man. Förvånande stark och kraftfull finns man. Finns intill och ständigt redo. Väldigt lite vila …

Hur mycket jag än gläder mig under advent … hur härligt det än är med jul … hur tomt det än blir när den sopas ut … Det är skönt att gå vidare! Skapa plats för nytt. Det nya året tvingar oss in i förändring. Man gör bäst i att ”hänga med” - anpassa sig efter nya förhållanden. Förhållanden som man ändå inte själv kan rå på. Låta det vara tillåtet att få känna sig liten. Men också låta det vara tillåtet att få tänka på sig själv. Låta mig och mina nära - mina allra närmsta - få ta plats. Så när äldst i trion nollade om och gick från tonåring till nästa decennium – då firade vi! Vi kan glatt se tillbaka på och länge ha med oss den bästa dagen under advent och alla helger. Det känns så bra att ha med den in i det nya året. ”Nya året”! Hm … jag smakar på det. Välsmakande. Aromatisk, förförande smak av något nytt, outforskat. Något hoppfullt. Något att bli nyfiken på. Något som ger lust att glatt gå vidare. Något som ger kraft. Kraft att åter tampas när det behövs.

I fönstren gapar gluggar efter stora adventsstjärnor som tagits ned. Fönster med gluggar som denna dag enbart släpper in ett grått dis. Tomt och mörkt där också. Idag! Men jag vet att samma gluggar, vilken dag som helst, kommer att ge plats för januariljus och vårsol. Januari för mig betyder vårkänslor den första dagen som solen visar sig på himlen. Den står inte jättehögt, men lite högre än i december och den ger ett ljus som får det att bubbla inne i mig. Ett härligt vårbubbel. Bara tanken räcker långt för mig. Jag gläder mig till ett nytt, spännande år.

DSC_2400

DSC_2406