Monthly Archives: November 2021

8 Comments

... när havet ligger kav lugnt, tycks vågorna gå desto högre på den gamla träbryggan. Det gungar rejält när man sätter fötterna på den. Kanske också när man lägger till, men den säsongen är sannolikt över för detta år.

En annan dag, en solig en, också då när havet är stilla - ja, då har en annan brygga helt sonika flutit bort. Eller möjligen kanske blivit flyttad ...

Också här hemma är det lite "gungigt". På ett positivt sätt skall tilläggas. Mer som när man sitter vid strandkanten och hör vågorna behagligt klucka mot bryggstolparna. Vi är mitt upp i en annorlunda tid med långhelger. Hela tre dagar varar den, helgen.

En annan sak att börja veckan så. Måndag morgon drar vardagen igång. På tisdagen infaller lill-lördag. Onsdagen har alltid varit en skön dag i vardagen, som vi där efter avslutar med fredagstorsdag.
Arbetsveckan swishar förbi i ett nafs, tycks det som. Fast det tycker jag fortsatt att även helgen gör, om än tre dagar lång. Hm, märkligt ...
Hur som; oredigt och härligt. Lite "wild and crazy" helt enkelt.

Ja, det är så vi har det.

6 Comments

... står de sedan några dagar i jord i väntan på att den första lilla knoppen ska våga sig upp. Några dagar sent, i sedvanlig ordning, hamnade de där. Men å andra sidan vet man ju aldrig om de klarar av att hålla tiden. Sex till åtta veckor rekommenderas. Som alla vuxenår tidigare är jag mycket närmre advent i almanackan än i tanken. Var det inte ganska nyss vi bommade igen sommaren? Nu har de i alla fall, amaryllislökarna, fått var sin patinerad kruka att börja ta fart i för att sedan ståta med sin blomsterprakt. Lagom till jul ... i alla fall inte före ... hoppas jag ... men, vad vet man?

Som barn tedde sig tiden före jul som en eeeevighet. Då hade det funnits massor av tid att planera för blomsterlökar till jul. Fast juliga lökar var just inte så prioriterade då. Men jag minns fortfarande doften av hyacint hemma hos mormor och det minnet räcker långt för att också minnas känslan av de jularna. Det lär ju befinna sig i en division för sig självt, efter vad man har hört; doftminnet, och med det följer så mycket mer.
i år började jag i vart fall med att "preppa" lökarna med att låta rötterna få ett dygn i ljummet vatten. Och ser man på! När jag tittade till dem tidigare i dag hade det minsann tittat upp en liten knopp hos dem var och en. Kul! Genast fick de var sin trevligare plats att vistas på. Söderfönstret framför arbetsbordet. Ett mysigt ställe för att följa deras "resa" under advent.

4 Comments

... "bitigt om snoken". Nattliga grader under nollan har satt i gång letandet efter något varmare att klä sig i. I kakelugnen knastrar veden från fällda träd på tomten på landet.

"Terrakottaodlingen" har gjort sin utomhussejour för detta år. Står nu tätt inpå varandra (ovaccinerade och fjärran från rådande rekommendationer i denna "pestens tid") i tunga, blöta krukor efter höstens alla regn. Jag gissar att de hoppas på soliga dagar som värmer upp orangeriet och låter dem få det lite torrare om fötterna. Jag hoppas också.

Trängsel ...

En söting som sticker ut ...

Små blå att bli glad av ...

Det är en del kring detta med höstsysslor, för att sedan kunna boa in sig i stugvärmen och känna sig nöjd. Alla krukor inflyttade, landet grävt, en stapel med ved för vinterns brasor ...

Vi fyller upp ...

Intill mig på kvällen har jag en "stickekorg", det får mig att känna mig alldeles särdeles nöjd. En önskan sedan länge att kunna sticka sockor och vantar fick trion för några vintrar sedan att köpa garn till mig i julklapp. Garnet blev vilandes länge, men så, inför julen därpå, stod det "något stickat" på deras önskelistor. Det har blivit både vantar och sockor sedan dess, till min stora förnöjsamhet.

Värmande i vinter ...

Där jag är nu i livet sätter jag större värde på minnet av de där paketen man fick som liten, när någon själv hade skapat för att ge bort. Jag har lakan med mitt flicknamns initialer broderade på. Jag kommer verkligen ihåg att det inte var någon vidare julklapp att få innan jag ens hade hunnit med min första omnollning. Men nu sätter jag verkligen stort värde både på omtanken och alla minnen den ger. Vem, nu för tiden, gör sådant? Det är en fin sak att ha i sitt linneskåp tycker jag, lakan med sina initialer broderade på. Ett par goa lovikkavantar är minsann inte heller så dumt. Jag är lite stolt, men bäst; de finaste blev glada.

En av de sista överlevarna i trädgården, som pricken över I på säsongens kalastårta.

4 Comments

... begagnat. "Gamla" foton som kommer fram på nytt. Återbruk lär ligga rätt i tid.

Någon undrade var man finner ...

... detta fallande vatten. Så inbäddat i höstfärger ...
Jag hade nog också undrat om jag inte redan visste.
Från samma plats, vid samma tid, har jag hittat mer "begagnatmaterial" som jag tycker tål att återanvändas.

Har man möjlighet att ta sig till Sveriges trädgård och Ronneby Brunnspark, så finner man det. I stunden härligt iklädd höstskrud.

Ronneby Brunn, med sitt hälsovatten, har en gång tjänat som kurort. Den omkringliggande parken och bebyggelsen är imponerande. Hit tar jag mig gärna någon gång emellanåt för att flanera.

Den gamla direktörsvillan är rena Villa Villekulla.

Om man sedan styr stegen över gångbron ....

... till caféet där de lockar med smaskig mandeltårta eller andra läckerheter - ja, då kan man välkomnas av denna trio. En tycks vråla medan en annan visar onda ögat och så en tredje som inte vill vara med på bild.

Det är härligt att ta en tur ibland, få sig en go´fika på ett mysigt ställe och lite annat nytt till livs.
Men ofta räcker det långt bara att få sparka med fötterna i de prassliga löven under promenaden hemikring.