Vänner

11 Kommentarer

Jag tittar in en stund och önskar att jag kunde stanna lite längre. Men jag känner inte att tiden räcker till det idag, fast jag ju vet att den egentligen finns.

I bland är det så - det går för fort inne i mig. Då känns det extra bra när det beror på finsaker. Som att ett härligt gäng kommer hem till mig på vinlotteri ikväll.
Jag stökar gärna en del inför det. Gläder mig. Jag vet att den energi jag lägger i det, den har jag flerfalt igen.
Det är en sann finsak.
DSC_6701

1 Kommentar

Man mår bra av att ha fina kompisar, som hör av sig så där vid lunchtid en solig vardag. Säger att det är allt för längesedan och att de gärna vill ses över lunchen. Jag blir överraskad och glad och vill gärna jag också.
Lunchen blir på stående fot, med varsin kaffekopp i handen, traskandes runt i det gröna och får oss att få upp ögonen för allt som händer runt omkring. Vi tycker båda mycket om att göra just de upptäckterna. Se allt som händer i jorden när första vårvintersolen börjar värma.
Kanske är stunden så närande i sig att den tillsammans med en enkel kopp kaffe och en blygsam liten chokladbit blir tillräcklig som energidepå för kommande eftermiddag. Jag känner i vilket fall att jag går fortsatt stärkt genom dagen.
Tacka vet jag sol, vänner, kaffe, choklad och knoppar som brister.

DSC_4178

DSC_4168

Lite av det vintergröna, som påminner om att vi för en månad sedan var i full färd med att förbereda julen, står ännu kvar på matrumsbordet. Murgrönan som dekorativt fått klänga i ljuskronan ovanför har däremot fått lämna interiören och toppar istället den genomblöta komposthögen i en enslig hörna av trädgården. Kanske blir den lucker bädd till annan grönska framöver. Ljusen, i den nu för övrigt nakna kronan, tänds tillsammans med de som står i de gamla ärvda mässingsstakarna på bordet. De gör en grå, ruggig och kall januaridag lite varmare. Så tänder jag en brasa i kakelugnen och dukar för två. Tänker att om det hade varit jag som blivit hembjuden till en kompis på lunch, så hade jag uppskattat att få komma in i det varma sken som ljusen ger och den värme och goa känsla som den knastrande brasan skapar, i sällskap med lunchen som redan står framdukad på matrumsbordet tillsammans med nybakat bröd.
Luncha tillsammans är ett mysigt sätt att träffas. Att luncha enkelt med omsorg. När brasan hunnit ta fart har F trotsat den våta, vindpinade januaridagen, står utanför min dörr och knackar på. Blöt tar hon klivet in i hallen och räcker över ett fång tulpaner. Vi har båda en ledig eftermiddag och blir glada av att använda den tillsammans. Hon blir snart torr och varm framför brasan, tulpanerna blir satta i vas och vi blir båda välmående av en lång lunch. Aromen av javabönor ger sig till känna från köket och lockar oss att flytta in med var sin kopp i rummet intill, invid brasan.
En lunch då och då, tillsammans med en sann vän, kan göra dagen. Liksom ett fång tulpaner kan släppa in våren. Så klär sig en grå januaridag i helt nya toner, med ett skimmer som ger härliga efterdyningar.

DSC_4042

DSC_4044

DSC_4065

Vi skulle ha varit på väg. Ganska långt och ganska länge skulle vi ha färdats på novembervåta vägar genom ett landskap i höstskrud. Med säker hand på ratten skulle vi ha styrt norröver. Vissa sträckor under den vilsamma, talande tystnad som jag bara kan känna tillsammans med dig. Andra sträckor skulle vi ha fångats av den musik som är vår när vi åker långt. Vi skulle bitvis sitta mitt i de samtal som för oss framåt, därför att längre bilresor inbjuder till det.  Stannat längs med vägen, vid caféet i den gamla mangårdsbyggnaden klädd i flagnande blekgul panel, inklämd mellan motorväg, täta furor och en blänkande sjö, där de serverar mediokra räkmackor och motsvarande klassens kaffe, som härligt retar smaklökarna för att det är där och då.
Det som skulle ha blivit en semester i miniatyr, som vi glatt oss till och som skulle bli crème de la crème mitt i en mörk höst på väg mot vinter, hos sanna vänner, med besök på en julglittrande slottsmarknad, blir som till aska. Allt som helgen skulle innehållit rycks bryskt ifrån oss av en kropp som värker, så het att den ger frossa och av hosta som gör ont.
Helgen blir du och jag, i skenet framför brasan med rykande, honungsdoftande te. Vi öppnar upp för att låta något oväntat, oönskat också bli till något bra, i takt med att vi ställer om.  Du och jag, omgivna av trion och trygga med att sann vänskap består.
Jo ... det blir en bra helg. Vi bilar en annan gång.

DSC_3854

Det bästa är helt klart en helg med familjen. Samlas i köket en stund på fredagseftermiddagen, sammanfatta veckan och i långsamt tempo och länge förbereda för kvällens middag. Men utan de små utstickarna tror jag inte att dessa helger skulle vara lika speciella och värdefulla. Kvällen är en "utstickarfredag". Jag är inte direkt någon gambler, men i kväll kommer jag att satsa en flaska vin i hopp om att vinna flera. T bjuder in till vinlotteri och vi är ett gäng med glada tjejer som ser fram mot detta. Vi går förväntansfulla dit och välmående där ifrån. Det är så det alltid är när vi har våra träffar.
Yngst har också satsat ett beskedligt litet belopp inför denna fredag. Han har fått lov att vara med på LAN med kompisarna. Premiär för honom och han är taggad så rackans inför denna, som han tycker, spännande spelkväll. Hoppas förstås på att, trött och urlakad, stå som lycklig vinnare någon gång in på småtimmarna. (Då det blir någon av föräldrarnas tur att glatt hoppa upp ur sängen för att köra och hämta.)
Äldst drar möjligen nitlotten. Han laddar för en riktig plugghelg inför stundande tentaperiod, helt försjunken över böcker någon annanstans än hemma. Men han tror, efter vad jag fick veta när vi hördes på telefon, att det nog finns en stund för "samling vid pumpen". Nytta förenas med nöje.
Du drar en sann vinstlott som bjuds på en grabbkväll med mellan. En fin duo på tu man hand. Lovande.
Kanske, med lite tur, bjuder jag på ett glas vin när jag kommer hem. Fast vinsten är oväsentlig. Vad som betyder väldigt mycket är att få tillbringa en stund av kvällen tillsammans med goa kompisar. Fyllas med härliga skratt, roliga samtal, ärliga och allvarliga samtal, samlade kring något gott att äta och dricka. Ladda batterierna och sedan ändå ha det bästa kvar. Hem till familjen - familjen som är hemmet.

DSC_3738

 

Solen skiner denna arla morgonstund. Jag checkar handbagaget medan jag väntar på G. Det görs på ett kick. Dagen kräver inte mer än kläder efter väder och lite skrammel i börsen. Resten står dagens värd för. En riktigt go kompis har förärat mig en dagsresa runt Österlens smultronställen - "all inclusive". Vi ska på tu man hand, utan sällskap av de halvor som möjligen skulle betrakta detta som en resa för nördar, doppa näsor djupt ner i, eller in i, hjärtat av florans mest intima delar; ståndare och pistiller och låta ögonen vila på helt oemotståndliga små skönheter som jag redan nu vet att vi kommer vilja ska följa med oss hem.
Jag hoppas på shopping. Skramlar för säkerhets skull till en extra gång på börsen, vilket för barn av idag, men även för oss som åldern hunnit charma med större portion erfarenhet, är detsamma som att kolla att bankkortet ligger där det ska och sedan checka i telefonen hur det ser ut på kontot. Hinner sätta solglasen till rätta när jag ser bilen svänga upp på gatan och stanna framför grinden. Känslan! Förväntningar som värmer i magen, hoppa in i en bil där man möter någon man blir glad av att träffa, luta sig tillbaka i sätet och inte behöva göra mer än att "bara" åka med, hinna med att se det man passerar, pladdra på men också få utrymme för det där förtroendefulla, det som man kan berätta om endast för några få, det som är viktigt att få prata om. Sådant som möjliggörs av att ha kompisar att önska. G är en sådan vän. 

Efter jag vet inte hur många mil, passerar vi vägskylten som varnar för ankor och så tornar slottet, Trolle Ljungby, med vindbryggan till slottsgården upp sig på ena sidan. På andra sidan är dammen där alla ankor simmar efter att de rofyllt och intet ont anande om trafikfaran, passerat vägen för att ta sig ett dopp. Där stannar vi och tar förmiddagens första fika mitt i sommargrönskan.
Med belåtna magar följer solen sedan med oss till Simrishamn och Apotekarns Trädgård. Det är alldeles bedårande att sakta smyga in under dignande, doftande klasar av blåregn. Går i sicksack bland italiensk terrakotta. Underbara, handgjorda krukor som vi lätt kommer fram till att vi har växter där hemma som inte kommer klara sig dem förutan.  Eller som vi, när krukorna väl är inköpta, kommer fram till att det i alla fall är klokt att också ha med något hem till - något nytt att plantera i dem.  Ja, där finns en hel del som gör att det skramlar mindre om oss när vi beger oss av där ifrån. Härligt! Så var det tänkt.
Men tur är att det finns lite skrammel kvar i botten. För på nästa stopp vänder vi börsarna ut och in. Vi botaniserar bland allt som kan tänkas finnas när vi nästan villar bort oss på Åbergs Handelsträdgård utanför Ystad. Där blir lyckan så stor att tårarna faller. Tårar i form av stora regndroppar som tvingar oss sluta ändamålsenliga kläder tätt om oss för att hålla vätan ute. Vi passar på att luncha och sedan, med regnet som lättar, låter vi oss förföras av små glittrande ädelstenar som vilar i bladvecken på allt vi inte kan motstå.

Idag blommar en del av trädgårdens nytillskott i rabatten, i solen som strilar ner mellan päronträdets grenar. De ska snart få sällskap av diverse skönheter som ska slingra upp för spaljéer och sådant som ska vippa i ljumma sommarvindar. Späda, gröna, blomstrande liv som fick följa med oss hem. Som vi kände hade ropat efter oss om vi lämnat kvar dem i den skånska myllan. IMG_0210 DSC_3284

Har nyligen fyllt år. Ett sådant där obegripligt - omnollning -  när man undrar: Hur kan det bara va´? Men så är det och man ska vara glad att man får fylla dem. Det senaste har föranlett att vänner denna eftermiddag bjudit in mig på kafferep. "Kafferep"... måste smaka på ordet. Jag tänker Pippi. "Tanter som vi är" står det på grattiskortet. Definitivt för gammal för "lill-turen", konstaterar jag. Hjälp - tänk om alla låter mig gå före! Men, nej, så gammal är jag inte. Andningen blir lugnare. Det kommer att bli en tur till Café Mandeltårtan. För mig ett outforskat ställe. Bara namnet ger ljuvliga föreställningar och reaktioner jag mött från de jag berättat för spär på dem. De himlar med ögonen och med läppar som nästan blir en aning sensuella av att låta orden svepa fram emellan, säger de drömmande: "Åh ... ska du till Café Mandeltårtan ...". Hur kan denna plats på jorden ha undgått mig? Men idag smäller det!
kommer telefonsamtalet. Feber och snuva och inställt cafébesök. Va´!? Jag känner den glada smällen bli fullständigt punkterad. Vill inte gärna tillstå, men under en liten stund verkar tanten flyga i mig. En tjurig en.

"Tant", tänker jag under cykelturen hem senare denna dag, är det så att åldern har fått henne att vakna i mig? Kanske är det i så fall hennes fel att jag verkar falla offer för alla slags ursöta pelargoner som jag frekvent verkar komma i vägen för. Trampar förbi några blomstånd och det är dags igen. Samlingen utökas  med ännu en liten läckerbit. Sedan hem och in genom grinden som sedvanligt larmar, vilket får yngst att titta ut. Jag hör honom banka på rutan och ser honom vinka. På trappan intill dörren möts jag av doft från solvarma penséer. En doft som väcker barndomsminnen. Och inne möts jag av ett leende ansikte från en gänglig tonårskille. Snöpligt punkterad, efterlängtad smäll till trots - som brukligt möts jag av det bästa när jag omges av min familj. Och vad är väl en fika på Café Mandeltårtan? Troligtvis alldeles ljuvlig ... å´ underbar ... å´... Men, tänker jag; den som väntar på något gott ... Nu har vi det kvar och jag kan jag fortsatt se fram emot ett kommande cafébesök i sällskap med fina vänner. Ett sant nöje i sig.
Det bästa med att fylla år, tänker jag fortsatt, är det oväntade. Överraskningar är verkligen toppen! I början av veckan, på återträff med tidigare kollegor, överraskas jag av skönsång ... eller i vart fall av gratulationer i form av sång och present. "Blå koloni" står det på kartongen när jag fått av presentpappret och i den finner jag en blåmönstrad, uttrycksfull skål. Tycker om! Det är så hjärtligt menat och jag känner skålen bli uttryck för sann vänskap.
Så får eftermiddagen nytt innehåll. Jag inleder den med att samla doft och minnen i min nya, fina Marimekko-skål.

DSC_3214

Att sluta fylla år, som somliga tycks vilja, därför att de anses ha blivit för många, det tycker jag är ett dumt påfund. Jag tycker det är värt att fira dem, vara glad över att man får uppleva dem och jag tycker det är härligt att få en egen dag. Gärna flera. Här hemma har vi snart en dag att fira. Och vi har börjat lite i förskott. Det har hunnit bli ett par bonusdagar. En liten födelsedagsfika med någon som inte kommer vara med när vår familj firar tillsammans en bit hemifrån. På en plats dit vi ska göra en nostalgitripp.  En härlig kombination; födelsedag tillsammans med återbesök av en plats som betytt mycket för oss, omgiven av familjen. Jag gläder mig.

Att få besök av en kompis som tar en heldag i anspråk för att köra de tjugo mil som besöket kräver, det är också riktigt härligt. Något att bli glad över. Något man känner förgyller vardagen. Vi sitter länge kring en sallad med nybakat bröd och nybryggt kaffe och pratar … och pratar … och pratar … Det blir ju så när man inte setts på länge och blir så himla glad över att äntligen få träffas. En promenad i den varma solen och med den isande kalla vårvinden runt om. Premiär för årets första bamseglass på glassbaren med uteservering. En enorm strut som vi slickar i oss intill läväggen i solen medan vi blir allt stelare om kinderna, kring munnen och händerna allt eftersom vi lyckas sätta i oss den. Kalla in i märgen lämnar vi och konstaterar att det var både gott och mysigt. Erkänner motvilligt att det blev lite kallt.

Och nu är det fredag igen. Kvällssolen lyser ännu en stund på vår lilla stenlagda uteplats och strax ska jag tända grillen för att lägga på karrékotletter. Lagom färdiga till den handbollsaktiva delen av familjen kommer hem, förhoppningsvis glada, kanske med en vinst i bagaget. Stå där ute i röken som tätnar kring köttstyckena och tycka att det luktar lite sommar. Fast nu ska jag ju inte gå händelserna i förväg. Först ska jag njuta april. Och april har inlett med en vecka som satt guldkant på tillvaron. Bådar gott …

DSC_2827

Några dagar före jul. Årets mörkaste dag. Vintersolståndet. Jag tycker det känns bra att dagarna har börjat bli längre när julen gör sin entré. Visst vet jag att det tar tid innan det alls är märkbart, men jag tycker om tanken. Tycker om att veta att det är så.
Nu när dagarna är så väldigt korta är det verkligen jättefint med alla ljus, tända stjärnor och adventsljusstakar som lyser vart man vänder sig. Och det är mysigt att julstöka i adventsmiljö. Fast det kan bli mycket med alla förberedelser, allt man har omkring sig, samtidigt som mörkret omfamnar en tidigt. Det är klart att krafterna sinar ibland.
är det jättehärligt att bli inbjuden på vinlotteri. Att bli bjuden hem till en sann konstnärssjäl, som denna gång - det kan vara spännande. Det är med viss förväntan jag tar mig dit vinvännerna är samlade. Leenden, bekanta röster och tända ljus ger ett varmt välkomnande, en kopp med glögg som sträcks emot mig, ett inbjudande dukat bord, god mat och många skratt. Med ett djupt andetag lyckas jag mirakulöst dra med mig hela upplevelsen in och när jag andas ut igen tycks slaggprodukter åka med av bara farten. Känslan att det går för fort inne i mig byts genast till ett behagligare tempo. Kropp och själ intar mer något lealöst-och-sprudlande-mineralvatten-likt.
Dags att samlas kring pysselbordet. Vi visar först en lite osäker attityd, men vår sanna konstnärsvän får minsann allas vår kreativa sida att ta fart. Armar blir strax till ett slingrande ormbo där de med liv o lust far över bordet efter papper, lim, glitter och stämplar. Vi granskar nöjt våra egna och varandras alster medan vi bjuds på kaffe och dessert. Någon till och med skyndar tillbaka till pysselbordet för att fixa med lite finlir på sina egentillverkade julkort.
Kvällen fyller verkligen min energidepå med nya krafter. Och gissa vem som upprymt klirrar hemåt denna kväll - med storslam!

DSC_2355

När vi summerar november konstaterar jag att den med råge besvarade min och yngste familjemedlemmens önskan då vi kände oss redo för gråmys. Många ljus har blivit brända och därför kom stumpstaken, som jag fått som fin present, snabbt till glädje och nytta.
Vi har haft en återträff hos mig idag. Ett gäng tjejer som jag en gång arbetat tillsammans med. Det är ganska längesedan nu, men vi träffas alltjämt ett par gånger om året och har en heldag tillsammans. En riktigt go vänskap har vuxit sig stark och det här är lite av heliga tillfällen. Jag blev förärad både en härlig bukett och den fina ljusstaken med plats för överblivna stearinstumpar. Det tar jag gärna med mig in i advent.

DSC_2244