Man mår bra av att ha fina kompisar, som hör av sig så där vid lunchtid en solig vardag. Säger att det är allt för längesedan och att de gärna vill ses över lunchen. Jag blir överraskad och glad och vill gärna jag också.
Lunchen blir på stående fot, med varsin kaffekopp i handen, traskandes runt i det gröna och får oss att få upp ögonen för allt som händer runt omkring. Vi tycker båda mycket om att göra just de upptäckterna. Se allt som händer i jorden när första vårvintersolen börjar värma.
Kanske är stunden så närande i sig att den tillsammans med en enkel kopp kaffe och en blygsam liten chokladbit blir tillräcklig som energidepå för kommande eftermiddag. Jag känner i vilket fall att jag går fortsatt stärkt genom dagen.
Tacka vet jag sol, vänner, kaffe, choklad och knoppar som brister.
Gulli
Ibland är det lilla det stora!
Klem (som du brukar säga)