Monthly Archives: May 2014

Vi kavlar upp ärmarna denna dag, äldst och jag. Grovröj i trädgården. Diverse relevanta redskap är framtagna, de flesta som hemmet kan uppbringa rent av (och det är en hel del) innan den förväxta cypressen är fälld. Jag tjänar mest som assistent; håller i och räcker, medan äldst tar i med hårdhandskarna och slutligen, när sista grova stammen är nere, slänger sig på gräsmatten pustandes, högröd i ansiktet, varm och svettig.
Vi tar med glas och en kanna med kallt is-te och sätter oss på terassen . Häller upp var sitt och sväljer med stora, ljudliga klunkar. Nu är det bara resten kvar. Resten är, ser vi nu när vi tittar på vad vi åstadkommit, ett berg av grenar och kvistar. Sedan finns det en del rester från tidigare år. Som inte borde funnits. Kanske vore lämpligt att ta dem också. När vi ändå håller på. En förhållandevis liten instats leder till ett dagslångt arbete. Fast vi känner båda: Inte idag. En annan dag. Det är så man gör för att få många trädgårdshögar. Behjärtansvärda insatser med liv och lust, som sedan sinar när man ska ta hand om sviterna. Inte undra på att högarna har samlats. Men å andra sidan; de är inte i vägen, utan enbart föremål för sådant som kommer upp till diskussion på "har-att-göra-listan". Och det är vår trädgård.
Hur det än är med den saken, att det vore bra att ta hand om sviterna, så kan vi nöjt konstatera att vi har skapat något nytt och trivsamt. Öppnat upp för att släppa in ljus mellan olika trädgårdsrum. Gjort rummen mer tillgängliga för varandra. Skapat ett titthål. Som att låsa upp en spännande dörr och inte riktigt veta vad som finns bakom.

DSC_3245

Så står jag mitt i försommaren och kommer på mig med att undra: Våren! Vart tog våren vägen? Ena dagen verkar fortsatt lite för kall och nästa lever man sommarliv. Barfota i gräset, en glass på soltrappan, krocket i trädgården, klädd i bara shorts och linne. Den kommer så fort. Så obemärkt. Plötsligt bara är den. Sommaren!
Fast denna dag lockar inte försommaren med glass på trappan, eller att vara klädd i shorts och linne. Inte ens med krocket.  Det är allt för blåsigt och kallt. Spelplanen står övergiven i gröna rummet. En annan dag ...
Jag lämnar hemmet och tar mig ut till landet och havet och en riktigt go kompis. Gökotta i morgon och jag hoppas få förtur att höra den idag. Det väcker sommarlovsminnen från veckorna på landet i sommarstugan, när man såg dem sitta på rad och hörde dem gala ikapp. Numer undrar jag likt med våren; vart har de tagit vägen? Jag hör dem så sällan. Men hos min kompis brukar de finnas och där brukar jag höra dem. Det har nästan blivit en outtalad tradition att jag får en inbjudan vid månadsskiftet maj/juni. Kanske till del just för den skull ...
"Jag har inga fredagar kvar i skolan nu", säger mellan när vi alla samlas på kvällen. Då blir det extra tydligt. Våren är som bortblåst och sommarlov om knuten. Om ett par veckor är vi där. Nu väntar först helg med klämdag. Det blir som fredag, lördag, lördag, lördag, söndag för barn och ungdom som haft intensiva skolveckor.
Syrenens vissna blommor ligger som en bädd i gräset. Blåregnet orkar inte länge till hålla sina många, dignande klasar. Våren är bak knuten som vi nyss har rundat och sommaren står för dörren.DSC_3258

Hemma hos oss bakas allt bröd. Eller i alla fall det allra mesta. Jag känner att jag skulle ljuga om jag sa att vi aldrig köper hem en limpa. Helt sanningsenlig är jag om jag istället säger att det är ytterst sällan som det sker. I vintras blev jag med anledning av detta förärad en Ankarsrum assistent med extra allt. Nästan. Det mesta ingick i paketet och den klarar definitivt mer än enbart brödbak. Den används gärna av fler i familjen och har blivit poppis till diverse smoothies. En blygsam "Leila-bakar-känsla" väcks nästan när jag använder den för att göra cupcakes. Den har fått en egen plats i köket där den tycks triumfera lite. Verkligen läcker. En kökets Rolls-Royce. Som en femtiotalare med röd lack och krom. Fast vi är inte helt bundis ännu. Men det börjar komma. Jag vill så gärna tycka om den. Tycka att den är mycket bättre än den förra. Jag kämpar. Grejen är att på denna arbetar skålen runt medan degkroken är fast. Den förra gjorde tvärtom och det gör att degarna arbetas på olika sätt. Men det färdiga resultatet blir detsamma. Så nu ska flera års vana bytas mot en ny. Någonstans i den processen är jag. Jag vet att det kommer att bli bra.
Nåja, bröd var det ... Bakar man så mycket matbröd  som jag gör gäller det att variera sig hyfsat. Men det finns de gånger man inte känner sig så variationsrik, inte har så mycket lust att baka, samtidigt som man kommer på att det är tomt på bröd i frysen. Och inte har jag lust att åka och handla enkom för det. Lite så var det idag. För dessa gånger har jag ett perfekt recept att ta till på ett bröd som alla i familjen gillar. Superenkelt att baka. Blir lite mindre kompakt än de övriga bröd som bakas här hemma. Och det är gott. Jag bjuder gärna på receptet.

Lättbakade limpor

1,2 l vatten
75 g jäst
0,5 dl flytande smör/rapsolja
0,75 dl brödsirap
1 msk salt
1,5 dl solrosfrön eller pumpakärnor
1,5 kg lantbrödsmjöl; ljust, mörkt eller fyra sädesslag

1. Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen i en bunke och tillsätt vattnet. Rör tills jästen lösts upp.
2. Tillsätt matfett, sirap, salt och frön/kärnor och rör om. Blanda ner mjölet . Arbeta samman tills degen är blank och smidig. Ingen jäsning behövs.
3. Stjälp upp degen på mjölat bakbord och dela i fyra jämnstora bitar. Forma till släta avlånga limpor och lägg bredvid varandra i en långpanna klädd med bakplåtspapper. Smörj lite matfett mellan bröden så går de lättare att dela efter gräddning. Pricka dem lätt med gaffel.
4. Ställ in bröden i nedre delen av den kalla ugnen och sätt den på 200  grader, gärna varmluft. Bröden jäser nu medan ugnens värme stiger. De bör vara färdiga efter 50-60 minuter.  Låt kallna på galler under bakduk, eller utan duk om du önskar knaprigare yta.

DSC_3253 DSC_3254

Söndag och sol - härligt! Vi dukar fram frukosten ute du och jag. En bukett med liljekonvalj står mitt på bordet och påminner om att det är en söndag som betraktas som alla mammors. Buketten doftar härligt kring oss där vi sitter och gungar behagligt i var sin trädgårdsstol. Då överraskas jag av att vår trio dyker upp och gratulerar. Lite vilsna, det är så jag föreställer mig dem, har de på egen hand tagit sig till plantskolan för att leta efter något som de så gärna vill att jag ska tycka om. De vet att det är rätt ställe att leta på. Självklart tycker jag om. Väldigt mycket tycker jag om. Allra mest förstås den omtanke de visar, men också mycket om trädgårdens nya tillskott, som får bli en symbol just för den. Min fina "Blue Eyes" klematis, vald med omsorg, ska få en solig plats som sin alldeles egen. Jag tror att den ska få göra klängrosorna sällskap i sommar.

DSC_3235

DSC_3241

Håller hårt i styret när cykeln sätter fart nerför backen. Kan inte låta bli att sträcka ut benen, så där som när man var liten. Jag möter ingen och ser ingen bredvid så jag dristar mig till ett ljudligt: "Yahoo!". Gullregn intill syren, som nu är på upphällningen, med en doft som med vindens hjälp följer mig en bra bit på väg. En stor korg är riggad på pakethållaren och fastsurrad efter konstens alla regler. Där ska helgens godsaker och nödvändigheter klämmas ner efter besöket i matbutiken och helst sitta stadigt på plats tills jag åter är hemma.
Fredag och sol! Sommar och liv! Näktergalen spelar längs med cykelvägenen förbi den gröna dungen. Den fortsätter ackompanjera när stora matkassar en stund senare ska packas upp i köket. Det gör den sysslan något mer underhållande.

Fredag igen! Det har varit en glad vecka. Känner mig glad. Fint väder, vänner, tid att bara vara, du och jag, familjen ... Lite gnissel i fogarna blev det förvisso mellan oss en hetsig eftermiddag efter jobbet, men det redde vi snabbt ut. Vi är urusla på att bråka du och jag. Något bättre på att tjura. Men vi är fantastiskt bra på försoning. Och ur den kommer det alltid något förlösande. Något som skapar ett behagligt välmående. Så lite gnisslande fogar kan vara välljudande emellanåt.

Matkassarna är sedan länge uppackade när jag hör någon i hallen säga: "Hej!". Där står en fin artonåring med en dygnslång anspänning som synbart lättat. Han skiner så han bräcker den i Karlstad när han glatt tillägger: "Nu behövs inte övningskörningsskylten mer."
En guldkantad vecka! Nu tar jag helg.

DSC_3218

 

 

Har nyligen fyllt år. Ett sådant där obegripligt - omnollning -  när man undrar: Hur kan det bara va´? Men så är det och man ska vara glad att man får fylla dem. Det senaste har föranlett att vänner denna eftermiddag bjudit in mig på kafferep. "Kafferep"... måste smaka på ordet. Jag tänker Pippi. "Tanter som vi är" står det på grattiskortet. Definitivt för gammal för "lill-turen", konstaterar jag. Hjälp - tänk om alla låter mig gå före! Men, nej, så gammal är jag inte. Andningen blir lugnare. Det kommer att bli en tur till Café Mandeltårtan. För mig ett outforskat ställe. Bara namnet ger ljuvliga föreställningar och reaktioner jag mött från de jag berättat för spär på dem. De himlar med ögonen och med läppar som nästan blir en aning sensuella av att låta orden svepa fram emellan, säger de drömmande: "Åh ... ska du till Café Mandeltårtan ...". Hur kan denna plats på jorden ha undgått mig? Men idag smäller det!
kommer telefonsamtalet. Feber och snuva och inställt cafébesök. Va´!? Jag känner den glada smällen bli fullständigt punkterad. Vill inte gärna tillstå, men under en liten stund verkar tanten flyga i mig. En tjurig en.

"Tant", tänker jag under cykelturen hem senare denna dag, är det så att åldern har fått henne att vakna i mig? Kanske är det i så fall hennes fel att jag verkar falla offer för alla slags ursöta pelargoner som jag frekvent verkar komma i vägen för. Trampar förbi några blomstånd och det är dags igen. Samlingen utökas  med ännu en liten läckerbit. Sedan hem och in genom grinden som sedvanligt larmar, vilket får yngst att titta ut. Jag hör honom banka på rutan och ser honom vinka. På trappan intill dörren möts jag av doft från solvarma penséer. En doft som väcker barndomsminnen. Och inne möts jag av ett leende ansikte från en gänglig tonårskille. Snöpligt punkterad, efterlängtad smäll till trots - som brukligt möts jag av det bästa när jag omges av min familj. Och vad är väl en fika på Café Mandeltårtan? Troligtvis alldeles ljuvlig ... å´ underbar ... å´... Men, tänker jag; den som väntar på något gott ... Nu har vi det kvar och jag kan jag fortsatt se fram emot ett kommande cafébesök i sällskap med fina vänner. Ett sant nöje i sig.
Det bästa med att fylla år, tänker jag fortsatt, är det oväntade. Överraskningar är verkligen toppen! I början av veckan, på återträff med tidigare kollegor, överraskas jag av skönsång ... eller i vart fall av gratulationer i form av sång och present. "Blå koloni" står det på kartongen när jag fått av presentpappret och i den finner jag en blåmönstrad, uttrycksfull skål. Tycker om! Det är så hjärtligt menat och jag känner skålen bli uttryck för sann vänskap.
Så får eftermiddagen nytt innehåll. Jag inleder den med att samla doft och minnen i min nya, fina Marimekko-skål.

DSC_3214

Det är så mycket enklare att vakna när morgonen är ljus. Solen hälsar glatt när man kommer ner i köket. Energi lagras och man får lust att använda den. Ett önsketänkande att varje morgon vore sådan. Idag finns inga tider att förhålla sig till, inga platser att besöka. Idag bara är. Klädd för bak, trädgård, lite inne-göra och så någon stund emellan att bara sitta ner mitt i försommaren tillsammans med en trave trädgårdsböcker. Vardagslyx. Verklig lyx. Livet är mest vardag.
Tvätten hänger ute på lina bland blommande syren och från köket doftar det gott av lingonbröd som gräddas. Strax ska glömda blomfrön sås tillsammans med ytterligare några bönor. Jorden är förberedd liksom spaljéerna där jag hoppas bönlivet ska frodas i sommar. Jag tror att dagen kommer att bjuda på våfflor som gräddas vid bordet i gröna rummet och där får det stå framdukat när familjen samlas i eftermiddag. Pelargoner kommer att få sin givna plats i terrakottakrukor som får pryda  sommarduken. Idag får vardagen bli fest!

DSC_3213

DSC_3194Ett medelhav i miniatyr har sluppit månader av isolering i källaren. Ett par veckor i skuggan under skyddande fiberduk för att vänja sig vid solljuset och nu står de äntligen där i full sol framför lavendelhäcken. De låter sig tålmodigt kasas runt tills jag känner att de hamnat rätt.
En liten plats som denna med doft av citronblom kan räcka för att drömma sig bort en stund. Och med hjälp av verklig järnvilja kan jag också frambringa en touch av Monets trädgård när jag står framför mitt blommande blåregn. Litet men naggande gott - det är fullt av blomklasar i år.

DSC_3195

 

 

 

 

 

 

DSC_3201

 

 

Det är ett rogivande sätt att starta majmorgonen på, när jag  tar en liten runda i trädgården. Dofterna ligger tätt om mig där jag sakta strosar i det blöta gräset. Ser till att bli av med en del inkräktare när jag ändå tar min lilla vända. Maskrosjärnet får agera snigelgiljotin och så drar jag upp lite av det ogräs som letat sig in i rabatterna. Rabatterna där det växer väl mycket av sådant som trivs väl bra. Därmed inte sagt att det måsta vara ogräs. Både aklejor och digitalis får gärna frodas, men det hade ju varit bra om de inte tog fullt så mycket plats från sådant som jag också gärna skulle vilja hitta i grönskan. Sådant som jag kommer på att jag en gång planterat och nu undrar vart det tagit vägen. Jag nämnde vid ett tillfälle mitt dilemma; hur svårt det är att planera sin trädgård, för en tidigare kollega som har detta som sin profession. "Du ska följa ett tema", blev jag tipsad. "Hur då?" suckade Jag. "Det är ju så himla rörigt i rabatterna." "Ja, men", svarade han helt lugnt, "då är det ju det som är temat." Alltså: Vi har tema röra i vår trädgård och sedan det blev konstaterat har jag förhållit mig lite mer bekvämt till detta faktum.

Idag ska jag träffa några av dessa kollegor som fanns med vid tiden för mitt botaniska uppvaknade. Vi är i sig en härlig röra. En brokig skara som aldrig hade hittat varandra om inte denna arbetsplats fört oss samman. Sedan länge finns vi på spridda platser men fortsatt har vi någon gång varje år en återträff. Med personligheter, kompetenser och livsstilar som till del spretar åt fullständigt olika håll tillför vi varandra förvånansvärt mycket som jag inte kunnat finna bland enbart likasinnade. Jag kommer alltid hem glad och med nya infallsvinklar de gånger vi träffas.

Kanske är det så att den spretiga, brokiga röran är ett tema som följer mig och som passar mig bra. Vi har  en vän som jag har hört säga att jag och min man till och med är bra på röror. Då menade han förvisso den sillröra som vi bjöd på en midsommarafton. Men också då min brudbukett beställdes fick jag höra från floristen, som hjälpt mig med åtskilliga buketter: "En brudbukett ska vara som personligheten, så jag gör den lite spretig." Det kanske inte var vad jag väntade mig, men jag har inga större problem med att bli betraktad så.
Nej, den brokiga, spretiga röran bör inte förringas. Den är många gånger både välsmakande, charmig och berikande.

DSC_3193

 

 

Morgonen bjuder på sol och vi låter en nypa av den tidiga lite kylslagna vårluften komma in i köket. Jag får en stund för frukosten ute och hinner läsa delar av morgontidningen innan dagen drar igång ordentligt. Fångar in ett citat som känns märkligt slående när jag summerar arbetsveckan som nu passerat. Det tar jag med mig in i helgen.

Ingen har det tryggare
än den som bor i ett luftslott.

Klara Johansson, litteraturkritiker (1875-1948)

DSC_3163