Månadsarkiv: mars 2017

12 Kommentarer

DSC_2777Solen skiner och gatorna sopas. Stora, gula, mullrande kör de kring, de motordrivna jättesopverktygen, vattnar och sopar. Vår tycker maken. Dammigt tycker jag. Men okej, det är väl något visst också med att gatorna vårstädas.

Hemma hos oss våfflas det idag. Vi är inte riktigt i fas med tiden. Och det behöver just inte göra något. Våfflorna smakar lika gott idag som de hade gjort i lördags. Var sak har sin tid. Man behöver hitta sin egen "rätta" dag.
Jag dukar med pappas tallrikar. Han är ofta med oss, på sitt eget lilla vis - alltid när det äts våfflor kring Vårfrudagen.

Dahliorna har blivit lagda i jord. Skruttna, små intorkade knölar som man varje år undrar om det ska bli något med. Vi får väl se. Krukorna har fått ta plats i orangeriet. Jag varvar tålamod med hoppfull förväntan.

Så har jag legat på knä i gräsmattan, med redan jordiga jeans. Ändalykten i vädret och näsan långt ner i marken. Där fanns doften från årets första små violer.

Liter random vår idag.
DSC_2810

10 Kommentarer

DSC_6852Jag har skaffat mig en sekatörernas Rolls Royce. Den far flinkt över den relativt nyplanterade ligusterhäcken. Ett skydd ut mot gatan. Tål minsann att läggas omsorg på. Något av fingrarna får sig också ett litet klipp. Hanterligt, men både blöder och svider. Fast det märker jag inte förrän jag är klar.

Jag har gått ut i trädgården med en kaffekopp i ena handen och min lyxsekatör i den andra. Jag ska liksom bara prova lite. Hur klippet känns och om det är spänst i grenarna. Solen lyser och vinden virvlar. Jodå, det känns verkligen bra och det är en oerhörd spänst. Måste bara prova lite till. Ställer koppen bredvid mig, på marken.
Efter ett par timmar är häcken färdigklippt. Kaffet är kallt. Jag har roat mig kungligt, känner mig glad och mår bra. Men bara strax innan, med några grenar kvar, hör jag grannen mitt emot, på bred skånska hojta över gatan: "Mia! Varför använder du inte häcksax?" Han menar förstås elektrisk, något annat finns inte, och jag tänker att han förstår ju ingenting. Det är ju alldeles ljuvligt att med ro låta sekatören leta sig fram och göra tänkta klipp. En solig dag. Med vind i seglen. Tänk, vad han går miste om, tänker jag, ha en trädgård men inte förstå nyttan med den. Att låta den ge själaro. Men alla är vi ju olika förstås.

Nyligen gjorde jag årets första besök på plantskola. Det tog en stund, en rejäl en, innan jag kom därifrån. Ville så gärna ta en extra vända i alla gångarna, ifall jag hade missat något. Så då gjorde jag det.
Besöket gör mig glad hela dagen. Det doftar så gott, känns så lustfyllt, där jag i sakta gemak tar mig fram mellan plantor och andra trädgårdsattiraljer. Effekten gör att det blir tungt att få med hem alla säckar med olika sorters jord. Och otympligt med de stora rosmarinplantor som var rena fynden och omöjligt kunde lämnas kvar på plantskolan. Lite till köksfönstret också förstås. Och inte minst; lite vår till trappan. Nu står det små plantor där i väntan.

Något helt annat som jag nyligen gjorde var ett besök hos frissan. En god stund under värmehuven för att få till solblekta slingor. Kaffe och liten kaka medan jag bläddrar förstrött i alla möjliga olika heminredningstidningar. Få hårbotten masserad och håret rentvättat. Bli av med slitna toppar och få håret torkat med varmluft, medan en skön borste reder ut och ger fint fall. Nu känner jag mig vårfin i nyklippt och "solblekt" hår.

En stund att vila och bli ompysslad. Det är minsann också att roa sig kungligt. Passar fint så här i början på våren, när det är lätt att bli trött bara av alla kreativa tankar på allt man vill göra, när värmen och ljuset gör sitt återtåg.
DSC_6846

8 Kommentarer

Tummen upp för vårdagjämningen. För längre ljusare dagar och kortare mörka nätter. För koltrasten som har börjat sjunga och för vårregnet som har börjat falla.
I helgen vaknade jag till en lite gråmulen lördagsmorgon. Regnet föll fint utanför och när jag öppnade sovrumsfönstret hörde jag den för första gången denna vår. Koltrasten satt någonstans nära på en gren och sjöng. Kombinationen lockade fram den sköna känsla som ett äkta vårregn ger.
Men efter frukost förändrades känslan. Det fina vårregnet hade blivit till stora, iskalla, tunga klumpar av snö. Och koltrasten tappade lusten att sjunga. April räcker lång näsa i mars. Men den trilske får snabbt mothugg. Koltrasten tog åter upp stämman när eftermiddagen började mörkna.
Nu kan inget stoppa vårens framfart. I rabatter tar det fart och träden står i knopp. Hellre snödropp än snöglopp.
DSC_6831

6 Kommentarer

Jag har tankarna på lite olika håll. Många olika håll rent av och just nu är det inte lätt att finna rätt bokstav till rätt ord och få ihop det. Har svårt att finna ron att sitta ner. Vill vara lite överallt samtidigt, men lyckas inte speciellt bra med det.
Jag vet inte ... kanske är det vårljuset. Det liksom kirrar runt inne i mig. Jag gillar det. Skarpt. Vårkänslan! Samtidigt, vilket är lite märkligt, eftersom jag tycker våren är bäst, slår vårtröttheten till. Men det är ganska vanligt har jag förstått och det känns lite bättre att veta att man är i gott sällskap.
Kanske är det just det som kirrar runt som gör mig trött. Egentligen har jag inget emot något av det. "Kirret" gör mig glad och förväntansfull och andra halvan av mitt vårsyndrom gör att jag tar mig tid att vila. Och ur vila föds kreativitet som ger kraft. Som ett kretslopp.

Kraftiga vårvindar denna dag ruskar tag om mig. Runt mig. Inne i mig. Blir härligt "urblåst". Renande på något vis. Jag står emot för att stå upprätt, inte hamna på fel kurs.
Måsarna seglar i vindarna. De är skickliga flygare, men inte heller de kommer denna dag fram i den riktning de tänkt.
Det kan nog vara bra att inte alltid ha vägen så utstakad. Ge plats åt krafter man ändå inte rår på. Spännande att se var man hamnar.
IMG_0036

12 Kommentarer

DSC_6796Vårkänslorna för en jojo-liknande tillvaro. Upp och ner, fram och tillbaka, kommer och går. Gråmulna dagar i mars med oönskad snöglopp. Det är lätt att bli stugsittare. Vill man inte rodda ner sig får man göra något man tycker om att pyssla med. Eller ägna lite tid åt att dagdrömma. En trevlig syssla. Jag gillar att ha drömmar. Visioner och drömmar berikar. För mig är det inte alltid så viktigt att förverkliga dem.

När vi flyttade från hyreslägenhet och köpte vårt gamla hus behövde allt renoveras. Vi kunde inte bo i huset första tiden. Jag hade fullt med små projekt i tankarna om hur vi skulle ha det. Trots att J och jag hade campat ihop en del år redan då, märkte jag efter ett tag att detta stressade honom. Vi såg så olika på det. J försökte genast se hur mina drömmar skulle kunna realiseras. Men det var egentligen aldrig så viktigt för mig. "Halva nöjet med att ha hus", sa min pappa, "det är att bygga luftslott". Och jag är min pappas dotter. Så väldigt mycket min pappas dotter.
Vi bor fortfarande kvar i samma hus och nu har vi synkat oss vad gäller mina drömmar och Js handlingskraft. En väldigt lyckad kombo, nu när vi vet hur vi ska ta hand om den. Åren har lärt oss.

Av drömmar och luftslott som skapas i mitt inre blir somligt verklighet, annat försvinner i periferin och en del tas väl omhand som något bra att ha kvar - att göra eller bara låta finnas. Välgörande.

Att ha tillgång till trädgård skapar också drömmar. Och drömt har jag gjort när jag under åtta program följt Mandelmann från tidig vår till vinter på deras gård Djupadal på Österlen. En liten bit av mig drömmer om ett självhushåll. Jag har mycket svårt att tro att det är en dröm som kommer att förverkligas, men det gör mig gott att låta den få finnas. Den tar mig i tanken dit jag annars inte skulle komma. Och den tar mig en liten bit på vägen.

Tio minuter på cykel och jag är mitt i centrum. Femtio minuters meditativ skogspromenad längs med havet, från dörr till dörr. Tio meter till vårt orangeri som ger mig möjlighet att göra en del av mina drömmar verkliga. Jag tror att det är optimalt för mig - lite av varje av det jag håller högt.
När jag tittar ut i orangeriet denna gråmulna dag ser jag att mimosan, som flyttade hem till oss förra sommaren, har överlevt vintern. Snart kommer doften av gula små blommor att spridas i orangeriet. Det har jag drömt om och jag väntar med spänning. Citronträdet står i knopp efter vintern. Kan knappt bärga mig - doften av citronblommor är alldeles hänförande.
Men kanske hade jag inte trott att vi denna vinter skulle vara självförsörjande på citroner. Ännu mindre att oliverna under vintern skulle växa till sig och mogna.
i orangeriet kan jag gott sitta en stund med mina drömmar, medan jag ser att en del av dem har blivit verklighet runt om mig.
DSC_6798

DSC_6783DSC_6792

12 Kommentarer

DSC_4250Mars! De allt ljusare kvällarnas månad. Jag bara måsta smaka på det igen; "De allt ljusare kvällarnas månad." Underbart!
Mars är en vårmånad där jag bor. Hasseln har sedan länge sina hängen på grenarna. (Ett gissel för många, jag vet - det är trist med pollenallergi.) Strövtåg med blicken ner i marken, glatt upptäckandes små vårliga fynd där vintergäck brer ut sig, snödropparna slår ut och krokusen tittar upp.
Vi är inte där än och jag vill inte gå händelserna i förväg, men i orangeriet kan man sticka näsan rätt ner i påsken. Där vajar påskliljor som av misstag följde med in i höstas, när jag grävde upp jätteverbenan och satte i krukor för övervintring i orangeriet.
Tänk vad ljuvligt det kan bli när ett och annat mänskligt misstag tillåts begås.
DSC_5497