För sinnen

4 Comments

Kvällen är så ljummen att skrivarlyan flyttas ut i gröna rummet. Dagarna är så varma att samma rum knappt kan intas innan solen dalar bak grannens häck.
Vi har några jobbeveckor innan andra halvan av vår semesterperiod drar igång. Jag är så lyckligt lottad att jag kan spendera tiden till stor del som jag själv önskar, så jag tar helt enkelt ledigt det mesta av den. Värre är det för J som har veckor med pendling och korta helger hemma där emellan. Den hårda skolan gör klart att livet inte är rättvist. Och minsann inte alltid lätt att hantera. Just nu är det mest värmen som kan vara knepig att ha att göra med. Men när man kan sitta i skuggan med ett klurigt sudoku, ett inte alltför knepigt korsord, en bok att drunkna i, eller med radion intill med nån av sommarpratarna, som förkunnar sånt som man mår bra av att lyssna till - ja, då känns tillvaron lätt och go att tas med.

Medan den ene åker kommer den andre. Vi har mellan hemma över sommarveckorna och det är härligt att se honom ta plats i huset som om han inte varit nån annanstans emellan. Så som man gör på en plats som är "hemma".
Mellan, yngst och jag gjorde nyligen en nostalgitripp till en plats som en gång, som känns längesen nu, var som hemma för mig. Vi packade picknick och badkläder och for norrut. Så många mil att vi alla hann önska låtar som fyllde karossen med "tung-gung" och oss med glädje och förväntan.
Många låtar senare stiger vi ur bilen och går sakta längs med de där bekanta stigarna och vägarna som nu ser annorlunda ut men ändå är sig så lika. Badplatsen, affären, fabriken och mormors och morfars hus som nu ofinns, för där finns istället ett annat hus. Fast grindstolparna, de stora i granit, som står på diagonalen in till trädgården, de finns kvar. Jag kan inte gå förbi utan att först smyga igenom dem, in till gården som en gång var mormors och morfars men också kändes som min. Och så fabriken där morfar rörde godissmeten i stora koppargrytan och sedan klippte lagom stor bitar med den jättelika saxen. Självklart blir det ett besök hos de som nu har tagit över. Och visst berättar jag min historia, hur jag som liten smet in och ryckte morfar försiktigt i förklädet och sen gick därifrån med en klubba i handen. Hur jag och mina kusiner lekte kurragömma på lagret bland alla stora kartonger. Och minnet av morfars smörgåspack när "koken", där karamellsmeten värmdes över öppen eld, fick bli lunchrum.
Man mår bra av en nostalgitripp emellanåt.

Nu har vi lämnat det nostalgiska dithän och ställer istället in oss på att headbanga. Det blir Guns N´Roses på Ullevi till helgen. Vi fick frågan av våra barn om vi ville hänga på. Klart vi gör! Så vi drar iväg hela familjen. Vi har några mil på oss att värma upp. Jag gissar det blir hög volym på den resan.

Dags att avrunda skriveriet på uteplatsen vid köket. Men först en liten trädgårdsrunda. En titt ut över allt som i den soliga, varma och torra sommaren blommar väl tidigt och över för fort. Som alltid finns pappa med mig vid rabatten när floxen står i blom. "De luktar höst, så jag tycker", säger min salig pappa, så som han alltid har sagt. Fast nu pappa, står vi mitt i sommaren.

10 Comments

DSC_6852Jag har skaffat mig en sekatörernas Rolls Royce. Den far flinkt över den relativt nyplanterade ligusterhäcken. Ett skydd ut mot gatan. Tål minsann att läggas omsorg på. Något av fingrarna får sig också ett litet klipp. Hanterligt, men både blöder och svider. Fast det märker jag inte förrän jag är klar.

Jag har gått ut i trädgården med en kaffekopp i ena handen och min lyxsekatör i den andra. Jag ska liksom bara prova lite. Hur klippet känns och om det är spänst i grenarna. Solen lyser och vinden virvlar. Jodå, det känns verkligen bra och det är en oerhörd spänst. Måste bara prova lite till. Ställer koppen bredvid mig, på marken.
Efter ett par timmar är häcken färdigklippt. Kaffet är kallt. Jag har roat mig kungligt, känner mig glad och mår bra. Men bara strax innan, med några grenar kvar, hör jag grannen mitt emot, på bred skånska hojta över gatan: "Mia! Varför använder du inte häcksax?" Han menar förstås elektrisk, något annat finns inte, och jag tänker att han förstår ju ingenting. Det är ju alldeles ljuvligt att med ro låta sekatören leta sig fram och göra tänkta klipp. En solig dag. Med vind i seglen. Tänk, vad han går miste om, tänker jag, ha en trädgård men inte förstå nyttan med den. Att låta den ge själaro. Men alla är vi ju olika förstås.

Nyligen gjorde jag årets första besök på plantskola. Det tog en stund, en rejäl en, innan jag kom därifrån. Ville så gärna ta en extra vända i alla gångarna, ifall jag hade missat något. Så då gjorde jag det.
Besöket gör mig glad hela dagen. Det doftar så gott, känns så lustfyllt, där jag i sakta gemak tar mig fram mellan plantor och andra trädgårdsattiraljer. Effekten gör att det blir tungt att få med hem alla säckar med olika sorters jord. Och otympligt med de stora rosmarinplantor som var rena fynden och omöjligt kunde lämnas kvar på plantskolan. Lite till köksfönstret också förstås. Och inte minst; lite vår till trappan. Nu står det små plantor där i väntan.

Något helt annat som jag nyligen gjorde var ett besök hos frissan. En god stund under värmehuven för att få till solblekta slingor. Kaffe och liten kaka medan jag bläddrar förstrött i alla möjliga olika heminredningstidningar. Få hårbotten masserad och håret rentvättat. Bli av med slitna toppar och få håret torkat med varmluft, medan en skön borste reder ut och ger fint fall. Nu känner jag mig vårfin i nyklippt och "solblekt" hår.

En stund att vila och bli ompysslad. Det är minsann också att roa sig kungligt. Passar fint så här i början på våren, när det är lätt att bli trött bara av alla kreativa tankar på allt man vill göra, när värmen och ljuset gör sitt återtåg.
DSC_6846

2 Comments

IMG_0976En solig promenad en tidig morgon i februari.  Ett tjockt dis som skymmer solen och får omgivningen att framstå som täckt i mjölke.
Jag får till raska steg trots ett tillfälligt litet haveri i ena knät. Det är inte helt bekvämt, men hänger ändå med bra. Promenaden måste i vilket fall vara mer till nytta än till skada, tänker jag.

IMG_0984När den når sin ände vankas varm choklad och släta bullar.
Snacka om att bädda för resten av dagen.
Redo!DSC_6760

12 Comments

DSC_5396 Den lilla promenaden - ja, för lång är den verkligen inte - ger mig sol, fågelkvitter och årets första trädgårdsfynd; vintergäck. Underbara saker att få i januari. Allena gömmer sig uppstickaren bland de löv äppelträdet fällde i höstas.  Den lär nog få utstå några bistra vinterdagar som slår till före våren. Det klarar den galant. Liten och näpen till trots är den en verklig tuffing, en riktig överlevare.

Jag är på väg till doktorn. Jag har gått den vägen några gånger nu. Doktorn är snäll och stegen är lätta. Och jag är glad att jag ska dit.
Det är en av sönernas förtjänst. Han röt till för några år sedan: "Nu beställer du tid hos läkaren!" Hela våren hade gått. Medan jag såg andra sticka näsan i alla väldoftande skönheter, blev den årstid jag sätter mest pris på liksom perifer för mig. De sista åren hade jag gått omkring och varit snuvig mest hela tiden, nös ofta och var mer eller mindre täppt för jämnan. Smaker försvann i takt med att näsan blev allt mer täppt. På morgnarna vaknade jag som en öken i mun och hals. Och det accelererade.

Nu var syrenerna på väg att blomma över och det kändes ledsamt, jag verkligen sörjde att jag hade missat doften av syrenblom. Gå till läkaren ... med en snok som bråkar... jag vet inte ... det kändes liksom sekundärt på något sätt. Men nu när sonen röt till vågade jag nästan inte annat än att gå till doktorn.
Att det inte var allergi, det hade jag anat. Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att det inte var så mycket att göra något åt. Nästan omedelbums konstaterade doktorn att det var polyper. Inte den sort som många säger att de opererat bort som barn, upplyste han. Nej, detta var kroniskt, men behandlingsbart.

På den vägen är det. Doktorn är flink att "checka av mig" med jämna mellanrum för att nogsamt balansera medicinering. Det är bra. Känns förtroendeingivande. Han har opererat mig också. Oskönt, men annars bra det med. Lite som att "vill man vara fin får man lida pin".
Dagens besök visade inte tillstymmelse till någon polyp och stegen är glada och lätta när jag vänder hemåt.

Jag är själv förvånad över hur kolossalt mycket detta har förbättrat livskvalitén. Jag tycker att det finns så mycket som är så många gånger viktigare, men att känna smaker, uppleva dofter ... det ger livet en helt annan dimension.
När jag ser den lilla uppnosiga titta fram i rabatten känner jag våren inom mig och blir vaksam på alla tecken runt om. Jag tänker att när det är dags för narcisserna kommer näsan bli pudergul av frömjöl, för där i doftar våren mycket. Och jag tänker, precis som varje år numer, att när syrenerna blommar så vill jag ställa sängen inunder. Inte missa en smula.

Det är en härlig januaridag. Jag tänker vår och syren.DSC_5867

6 Comments

... å´ liten rättelse.
Malmsten. Jag menar förstås Bodil Malmsten. Jag tycker verkligen inte om när fingrarna far så fort över tangenterna att det inte blir ordning på det jag vill skriva. Ännu värre, fast det egentligen är något bra, är att jag kan känna sådant engagemang i texten att jag inte ser vad jag har skrivit, utan istället läser vad jag hade tänkt att skriva.
Ofta är det bättre att läsa någon annans texter. Då kan man vara hur ivrig och engagerad som helst och ändå få med sig precis vad som står skrivet, därför att man inte har några tankar om vad som istället skulle ha stått.
Bodil Malmstens texter läser jag gärna med stort engagemang. Ivrigt tar jag in, läser sakta för jag vill känna på orden. Hur de sätts samman och vad det blir av dem då. Ofta något fint tycker jag, som jag vill ha med mig efter att ha läst färdigt. Jag har en liten hög där de finns samlade. Några lästa, andra olästa. Lite ledsamt känns det att inte fler ord kommer att bli skrivna av henne, men jag tycker om de som finns. Böcker med hundöron, många hundöron, för att lätt hitta de meningar och stycken som jag kan längta efter att läsa om och om igen.
Andra ord som berör mig, kluriga och i sällskap med toner, är alla de som Robert Karl Oskar Broberg hann skriva och sätta musik till. Vill jag bli riktigt glad lyssnar jag gärna på Robban. Tråkigt tycker jag, att det inte blir mer av dessa underbara klurigheter. Men jag kan längta efter att få ta del av de som finns. Och de räcker för att lyssna på om och om igen.
Samma tomhet och längtan har gjort att jag nästan inte kan få nog av att höra Bowie ta plats här hemma. Jag vill gärna och ofta ha honom omkring mig. Ta till mig storheten i hans skapande. Det är synd att det inte blir mer, men det finns mycket att ta av och jag kan längta efter att låta hans musik fylla vårt hem. Om och om igen.
DSC_5944

Så har vi trillat in i maj. Firat Valborg och första dagen. Sopran- och altstämmor satt där de skulle, när jag tillsammans med övriga körmedlemmar sjöng in våren intill det stora bålet vid stranden. Omgiven av backar fyllda av Anemone nemorosa och blicken vilandes utöver havet mitt framför. Vårtal, sång och brasa till det och det är lätt att ryckas med av våren som nu hunnit en bit på väg.
Vårvindar friska höll sig i skinnet, de gav sig mer till känna som små ljumma pustar. Och solen värmde. En förvånansvärt behaglig Valborg. Små tokstollar till barn skulle absolut ta årets första dopp. Bleka pinnaben stack ner i vattnet och ovanför sågs darrande, blåfrusna läppar. Skönt för både de och oss andra att brasan värmde, för hur det är - kvällar i april blir kalla även ljumma dagar. Bada får vi göra till sommaren.
DSC_5804

Idag, i sol och härlig värme, tar jag raska steg mot skogen med solglas som skydd mot bländande UV-strålar. Vilken dag som helst nu byter den skepnad. Vitsippor kommer att ge plats för skogsstjärna och liljekonvalj. Det är fint det också, men en gång till vill jag se dem stå där i backarna, innan de går i tidig vintervila.
När jag når skogsbrynet saktar jag ner och kasar upp solglasen på hjässan.  Är mitt i det som gäckar alla sinnen. Ögonen vilar på allt det vackra, öronen blir ljumma av fågelkvitter och det tysta där emellan, dofter av grönska susar upp i näsan, nästan så att smaken av den lägger sig på tungan, och det känns inne i hela mig. Jag kan inte sluta förundras.
Jag väljer att gå det håll där dalen med alla blommor möter mig när jag kommer ner för backen. Mitt i vitsippetid tror jag knappt att jag kan finna en annan plats som berör mig så. Hur många foton jag än tar kan inget av dem ge upplevelsen rättvisa. Jag är stilla en stund. Lurar på en sista bukett, men idag väljer jag att låta dem få stanna i skogen.
DSC_5800När jag rundat och är på väg tillbaka går det inte riktigt att ta in mer.  Tankarna far iväg någon annanstans och jag kommer in i den andra meditativa fasen av skogspromenaden. Det är så det brukar vara. Plötsligt står jag vid ytterdörren och vet knappt vilket håll jag valde att promenera hem. Det är den delen av promenaden som utgör omvandlingsfasen. Den där man får ordning på tankar och känslor, där det skapas reda och lugn i en tillvaro som ibland kan kännas oredig och svår att hinna hänga med i. Det är balsam för själen att få känna det så.
DSC_5803

DSC_5539Jag ägnar några dagar åt att bli återställd. Lättare kirurgi för att öppna upp passagen för dofter och smaker genom näsa och gom. Med betoning på lättare är det förvånande hur omtumlande det ändå är och hur allmänpåverkad man blir. Kanske kan det vara så att en liten förkylning olyckligt passat på att slå till mitt i konvalescensen ... och möjligen en antydan till bihåleinflammation ... om det nu inte enbart är sviterna efter operation. Men jag försöker vara tålmodig ... vem vill inte låta dofterna få fritt spelrum, nu när allt omkring är i faggorna och bara väntar på att slå ut i grönska och blom.

Denna måndag, när jag förströr lite av tiden med att strosa i centrum, är torget tomt på allt utom sina, sedan all tid, gamla gatu- och kullerstenar och nu de bilar, som långt senare, blivit ett inslag i torgmiljön. Ett gammalt stenlagt torg, som gjort för livlig handel, som fått lämna plats för parkering. För mig en föga charmig kombination. Men visst, någonstans behöver ju även bilar få plats, om man nu ska få folk att välja centrum istället för de omkringliggande köpcentrum som tar upp allt mer plats.
Torget känns onekligen öde jämfört med i lördags då solen lyste över en myllrande, färgsprakande marknadsplats full av torghandlare och marknadsbesökare, varav somliga är av det slag som ännu "slår sig i slang" med handlarna och dristar sig till att pruta, medan ännu fler tillhör de, varav jag är en, som "bara" handlar och gladeligen betalar. Det är lite synd. Jag har hört sägas att torghandlarna själva saknar detta inslag; att de gärna skulle vilja deala lite om priset, att det tillhör och gör den handel som bedrivs på torget både trevligare och roligare. Detta får mig att önska att jag tillhörde de som "slog sig i slang". Småprata lite, visst, men pruta - nej.

Det är verkligen jättetrevligt att strosa på torget en solig lördag med mycket handel, färger, dofter, sorl och folk av alla de slag. Av samma anledning känns det väldigt öde så här en kulen måndag. Men jag blir glad av att lite färgstark påsk fått följa med hem och att jag nu, så här i "konvalescenstider", kan roa mig kungligt med att klä trappan i vår. Och kanske, nästa gång när jag besöker torget under lördagshandeln, kan jag känna dofterna från vårliga penséer som badar i sol.
DSC_5527 (1)

DSC_4767Som en grann liten tårtros. Väntar på att den första morgonsolen ska hitta runt hörnan. Strävar efter att göra sig reslig. Så att den sol som dagen bjuder ska nå dess kronblad. Värme och ljus. Viljan att slå ut i full blom.
Sena september, som får solen att hitta trappan väl sent och lämna allt för tidigt. Fast samma soliga septemberdagar får också värmen att ligga på utanför dörren och det är härligt att låta den stå öppen. Slå sig ner med en kopp kaffe. Eller en stund att bara slå sig ner.

DSC_4408

Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.

DSC_4425

DSC_2994Hårda, kalla vindar som hade varit behagligare att ha i ryggen än att möta. Backar jag hellre hade gått nerför än kämpat uppför Men vad gör det? ... när det är april ... och skogen är full av Anemone nemorosa. Som ett skirt vitt täcke som böljar i vårlig, sirlig grönska. Vindar som gör att man inte känner hur solen ger den första färgen i ansiktet. Den som gör att man känner sig lite extra fin. När man säger adjöss till det vinterbleka. Koltrasten som sjunger under kvällar som blir allt ljusare fast de ännu är kalla. Alldeles väsensfyllt att vistas i. Man vill bara vara ute.
April ... vad är bättre? Jag är ett sant aprilbarn. Jag fyller år i april. Har själv barn som fyller år i april. Vänner som fyller år i april. Tre vänner som fyller år på samma dag i april!
Jag hissar gärna flaggan för april; för vitsipporna, för koltrasten, för ljusa lite kylslagna kvällar, för kaffe-på-soltrappan-fikor, för fräknarna, för alla födelsedagsbarn, alla andra barn mitt i våren och för känslan den fyller hela mig med.

DSC_2983