Orangeriliv

2 Kommentarer

Orangeriet har svidat om till vinterstass. Den ohanterliga citronen står kvar utanför och tittar trånande in. Än har den sällskap av ett litet trivsamt gäng som också börjar längta in i en mer ombonad miljö. Pelargonerna står retsamt därinne och sträcker lite extra på sig. Men så är de väl också de ynkligaste när det gäller att möta kylan som börjar dra sig närmre. Det påminner mig om att dahliorna behöver tas upp ur sina krukor för vinterförvaring. Vårens inköp av mimosa har tillbringat hela sommaren i den inglasade miljön och har nu flera långa blomstänglar som inväntar februarisolen för att bli till små gula, underbart doftande bollar. Jag håller tummarna för att de i sällskap med de övriga åtta är tillräckligt gröna för att detta ska lyckas.
Jag kan förstå om citronen blir gramse för egentligen är ju den själva orsaken till att orangeriet blev till, den blev helt enkelt för omedgörlig att bära ner i källaren. För tung och för vid och argsinta taggar har den också. Fast i hjärtat är den mitt skötebarn. Det är väl därför jag har så svårt att gå på den med sekatören, fast den verkligen skulle behöva en omgång. Den dignar av frukt som inte riktigt orkar mogna i konkurrensen. Nu förbereder sig yngst i sällskap med J för detta årliga styrkeprov, att flytta in de största och tyngsta krukorna. Både äldst och mellan är glada över att vara någon annanstans när detta ska till.
Framöver stundar vintriga picknickar uppkrupen och omsvept i goa yllefiltar och mjuka kuddar i en grön liten oas. Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tiden, men jag gläder mig ändå till att vara mitt i detta och dricka varm glögg under advent. Men just nu är jag mitt i idag - en oktoberdag som låter mig se solen. dsc_6391

2 Kommentarer

I höstas grävde jag upp en stor verbena, som inte skulle ha klarat vintern ute, tillsammans med flera små plantor som fröat sig mellan fogarna i kalkstensgången längs med rabatten. Ett lyckosamt misstag var att jag råkade få med lökar i krukan. En grå dag i början av mars har det fått lite av påsken att tjuvstarta där den irrat sig in i orangeriet. Lite yr i mössan står hon där, spenslig och långbent, och tittar sig yrvaket kring.
Att bli glad av i väntan på en solig marsdag.
DSC_5494DSC_5497

 

 

 

 

 

 

 

 

DSC_4860Det är ytterst sällan, men det händer. I går var en sådan dag. I går var det riktigt kul. Att städa!
Höströj i orangeriet! I ett orangeri är städningen inte så petig, därför blir den så fantastiskt mycket trevligare. Rent av rena nöjet, man blir glad av att hålla på.
Piassavan och en sopsäck, medan favoritmusiken strömmar. Jag lånar yngsts lilla smidiga, mobila högtalare olovandes, för han är inte hemma så att jag först kan fråga. Men jag vet att han skulle ge mig lov.
Vi jobbar bra ihop piassavan och jag och snart är sopsäcken full. Märkligt att sommaren drar in så mycket skräp. Mest är det torra löv, grus och jord, och lite av det får faktiskt lov att finnas kvar. Ett golv med gamla, grova betongplattor ska inte direkt våttorkas, det ska vara lite ruffigt.
Sommarens krukodlade kryddor bärs in och hamnar på rad intill de glasade dörrarna. Bougainvillea, afrikanska liljor och pelargoner får inta sitt vinteride.
Så klär jag orangeriet i höst. Yllefiltar och goa kuddar hamnar på plats för att kunna svepa om sig och krypa upp och mysa, medan hösten smyger runt knutarna utanför.
Här vill jag vara ofta under den höst som nu har satt ner foten.

DSC_4858

DSC_4726

I orangeriet är den tidiga morgonen ännu sommarvarm. Så fort solen hunnit hitta om kröken. Det är en skön plats för en bok, en morgonfika, ett arbete som behöver göras eller, för all del, att sträcka ut sig i den gamla pinnsoffan en stund. En soffa lik den Lina sov i. Lina i Katthult. En sådan som man lyfter upp locket på, drar ut och sedan bäddar ner sig i. Fast vi, du och jag, har aldrig bäddat ner oss i vår. Men jag tänker att det är precis vad jag skulle vilja göra. Bädda ner mig i soffan tillsammans med dig. Och sova där en natt. Som under en stjärnhimmel.

Jag lyfter på locket. Det var en stund sedan sist. Massor av grejer där förstås. Det blir ju gärna så när man har ett bra förvaringsutrymme till hands. Ett ställe där man kan gömma undan. Slippa ha allt framme. Slippa se.
Barnens gamla trädgårdsplockepinn i jätteformat ligger nerbäddat i soffan. Skavfötters med det gamla tennisracket och skölden, en bland tusen sedan riddareeran i så där tre- till femårsåldern. Fast just denna är gjord av två små välbekanta händer. Under året i sexårsverksamhet när det var tema riddaretiden.
En gammal hockeyklubba ligger trängd mot kanten. Under plockepinnet finns en bandyklubba. En ilning går genom mig. Jag riktigt känner alla tacklingar. Och så, mitt i allt, en Beckerspåse. I den en burk färg med ett rostigt lock som skulle riva sönder händerna om man gav sig på att öppna. Den färgen använde vi till ... ja, vadå? undrar jag.
Ett resebrädspel med multifunktion. Fia, Schack, Tre på rad och Othello i ett.
Mer finns det.

Längesedan. Så känns det inuti mig. Medan jag gräver mig allt djupare ner i soffans skrymslen.
I de skrymslena lurar honmonstret. Ett tätt, väl tilltaget, spunnet nät avslöjar henne. Ett som girigt nyfika fingrar riktigt klibbar fast sig i.
Är det därför, tänker jag, som du bara ler lurigt, utan vidare kommentarer, när jag drömskt kommer med mitt förslag om att vi ska bädda ner oss i soffan en natt.
Kanske är det ändå synd att tömma soffan på alla minnen.
Och honmonstret ... ja, hon ska väl också bo någonstans.
Jag lägger tillbaka locket. Sätter mig skönt tillrätta uppe på. Lutar mig tillbaka och tar min kaffe.
Nöjd så.

DSC_4732

Vi sitter i orangeriet och dricker kaffe ur våra blå ciderkoppar, de vi köpte när vi en gång bilade till Bretagne. Dörren står vidöppen. En sval pust smiter in emellanåt, men vi sitter mitt i ett tropiskt sommarklimat, ser hur fikonets små frukter börjar skjuta fart på kala grenar och känner citronen ge ifrån sig den allra ljuvligaste doft från knoppar som brister ut i blom, när stora hagelkulor plötsligt börjar dundra ner i marken. De smäller så hårt mot taket att det inte är lönt att försöka prata med varandra. Du sitter på andra sidan bordet om mig och jag kan omöjligt höra vad du säger.
Utanför lägger sig de hårda snökulorna, samlar sig i grupp och blir som ett vitt lapptäcke på den annars så gröna marken. Det slutar hagla för en stund för att sedan ta vid igen. Vi blir sittande kvar för det känns som om vi skulle bli anfallna om vi gick ut. Fast april är lurig. Strax tittar solen fram, men det kalla består - får det vita i den gröna mattan att glittra som kristall. Vi tar vid där vi var innan de blå kopparna dukades fram.
I trädgården står två solstolar. Den varma, soliga och långa fredagen under påsk lockade fram dem. Fast det blev inte många stunder att sitta i dem och de känns lite malplacerade där de nu står med fötterna i hagel. Då börjar stora vita flingor singla ner från himlen. Sådana man drömde om under julen. Lägger sig tillrätta i de stolar som kom fram ur vinterförrådet med intentionen att vi skulle luta oss tillbaka en stund i solskenet.
Ja, påsken kom och gick. Liksom vintern som gjorde en snabbvisit under dessa dagar. Men påskliljorna svek inte. De lyste där de stod i skydd på trappan, fredade från vinterns återbesök, under tak som höll stånd mot en illmarig Kung Bore.

DSC_4361

DSC_4272

Klara soliga dagar har tillfälligt, hoppas jag, gett kallare nätter. Kamelian lyfts in i hallen sent på kvällarna och tillbaka på trappan tidiga morgnar. Men vår "lilla näpna" termometer avslöjar att samma dagar också bjuder på tjugo grader, och faktiskt ännu lite mer, i orangeriet. Vi dejtar du och jag idag och bestämmer oss för lunch just där - i ett tjugofyragradigt orangeri. Härliga, välfyllda baguetter med lax och skagenröra lugnar otåliga, kurrande magar. Det vidlyftiga citronträdet, som firade årsdag hos oss på internationella kvinnodagen, avslöjar sin ålder med knotiga grenar och visar sitt välmående över att ha fått övervintra ljust och svalt hela vintern genom att stå med sprickfärdiga knoppar likt så mycket annat på våren. Pelargonerna som snart ska ta plats i köksfönster, som vaknat till liv de också när de nyputsade äntligen låter vårsolen passera, har envisats med att fortsätta blomma hela vintern i de blygsamma plusgrader där de sällskapar övrig medelhavsälskande växtlighet. Kaffet tas på trappan till boden med ansiktet vänt mot det varma, lysande ovanför. En stor humla kommer virrigt surrande och dunsar rakt in i väggen på boden. Våren är underbart berusande.

DSC_4300