Ska här hända nånting mer i oktober så gäller det att rappa på. Sista självande dagen innan vi landar i november. Dags för trappan att bli lite mer avskalad och kanske få ett ljus som lyser upp. Hotellet är i princip fullbokat men jag kränger in de sista små krukorna med australienska violer.Man kanske inte bör tala högt om sina vanor gällande starkdrycker och inte tycks de väl heller höra till det botaniska. Men i helgen tillät vi oss för ovanlighetens skull en drink före maten och det anmärkningsvärda med det, kan jag tycka, var att jag gick ut i trädgården och skördade de små oliver, som sedan las i drinkarna, från mitt lilla olivträd. Tada! 🙂
Nu trängs liten och modell större olivplanta med viol, citrus, nerium, passionsblomma, örter, kamelia, kiwi, fikon, pelargoner ... ja, jag vet knappt allt, i en enda medelhavskompott i orangeriet. En riktig vinteroas där glöggen nog kommer att inmundigas på självaste julafton.

Den sista oktoberdagen har varit synnerligen grå. Vår lilla handjagare knattrade på friskt med mig bakom styret. Friserade det lilla som finns kvar av gräsmattan, efter sommarens torka, för sista gången detta år. Det lär väl bli besvärjelser till våren, över att gräsmattan ersatts med annan välvillig frodighet. Men grönt är skönt. Strunt samma av vilken sort. Det blir mer vilsamt att göra som Carl-Anton; låta alla maskrosor finnas. Det är fint att minnas små solar i gräset när sommar´n är slut.

Orangeriet har svidat om till vinterstass. Den ohanterliga citronen står kvar utanför och tittar trånande in. Än har den sällskap av ett litet trivsamt gäng som också börjar längta in i en mer ombonad miljö. Pelargonerna står retsamt därinne och sträcker lite extra på sig. Men så är de väl också de ynkligaste när det gäller att möta kylan som börjar dra sig närmre. Det påminner mig om att dahliorna behöver tas upp ur sina krukor för vinterförvaring. Vårens inköp av mimosa har tillbringat hela sommaren i den inglasade miljön och har nu flera långa blomstänglar som inväntar februarisolen för att bli till små gula, underbart doftande bollar. Jag håller tummarna för att de i sällskap med de övriga åtta är tillräckligt gröna för att detta ska lyckas.
Jag kan förstå om citronen blir gramse för egentligen är ju den själva orsaken till att orangeriet blev till, den blev helt enkelt för omedgörlig att bära ner i källaren. För tung och för vid och argsinta taggar har den också. Fast i hjärtat är den mitt skötebarn. Det är väl därför jag har så svårt att gå på den med sekatören, fast den verkligen skulle behöva en omgång. Den dignar av frukt som inte riktigt orkar mogna i konkurrensen. Nu förbereder sig yngst i sällskap med J för detta årliga styrkeprov, att flytta in de största och tyngsta krukorna. Både äldst och mellan är glada över att vara någon annanstans när detta ska till.
Framöver stundar vintriga picknickar uppkrupen och omsvept i goa yllefiltar och mjuka kuddar i en grön liten oas. Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tiden, men jag gläder mig ändå till att vara mitt i detta och dricka varm glögg under advent. Men just nu är jag mitt i idag - en oktoberdag som låter mig se solen.

I höstas grävde jag upp en stor verbena, som inte skulle ha klarat vintern ute, tillsammans med flera små plantor som fröat sig mellan fogarna i kalkstensgången längs med rabatten. Ett lyckosamt misstag var att jag råkade få med lökar i krukan. En grå dag i början av mars har det fått lite av påsken att tjuvstarta där den irrat sig in i orangeriet. Lite yr i mössan står hon där, spenslig och långbent, och tittar sig yrvaket kring.
Att bli glad av i väntan på en solig marsdag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ytterst sällan, men det händer. I går var en sådan dag. I går var det riktigt kul. Att städa!
Höströj i orangeriet! I ett orangeri är städningen inte så petig, därför blir den så fantastiskt mycket trevligare. Rent av rena nöjet, man blir glad av att hålla på.
Piassavan och en sopsäck, medan favoritmusiken strömmar. Jag lånar yngsts lilla smidiga, mobila högtalare olovandes, för han är inte hemma så att jag först kan fråga. Men jag vet att han skulle ge mig lov.
Vi jobbar bra ihop piassavan och jag och snart är sopsäcken full. Märkligt att sommaren drar in så mycket skräp. Mest är det torra löv, grus och jord, och lite av det får faktiskt lov att finnas kvar. Ett golv med gamla, grova betongplattor ska inte direkt våttorkas, det ska vara lite ruffigt.
Sommarens krukodlade kryddor bärs in och hamnar på rad intill de glasade dörrarna. Bougainvillea, afrikanska liljor och pelargoner får inta sitt vinteride.
Så klär jag orangeriet i höst. Yllefiltar och goa kuddar hamnar på plats för att kunna svepa om sig och krypa upp och mysa, medan hösten smyger runt knutarna utanför.
Här vill jag vara ofta under den höst som nu har satt ner foten.

I orangeriet är den tidiga morgonen ännu sommarvarm. Så fort solen hunnit hitta om kröken. Det är en skön plats för en bok, en morgonfika, ett arbete som behöver göras eller, för all del, att sträcka ut sig i den gamla pinnsoffan en stund. En soffa lik den Lina sov i. Lina i Katthult. En sådan som man lyfter upp locket på, drar ut och sedan bäddar ner sig i. Fast vi, du och jag, har aldrig bäddat ner oss i vår. Men jag tänker att det är precis vad jag skulle vilja göra. Bädda ner mig i soffan tillsammans med dig. Och sova där en natt. Som under en stjärnhimmel.

Jag lyfter på locket. Det var en stund sedan sist. Massor av grejer där förstås. Det blir ju gärna så när man har ett bra förvaringsutrymme till hands. Ett ställe där man kan gömma undan. Slippa ha allt framme. Slippa se.
Barnens gamla trädgårdsplockepinn i jätteformat ligger nerbäddat i soffan. Skavfötters med det gamla tennisracket och skölden, en bland tusen sedan riddareeran i så där tre- till femårsåldern. Fast just denna är gjord av två små välbekanta händer. Under året i sexårsverksamhet när det var tema riddaretiden.
En gammal hockeyklubba ligger trängd mot kanten. Under plockepinnet finns en bandyklubba. En ilning går genom mig. Jag riktigt känner alla tacklingar. Och så, mitt i allt, en Beckerspåse. I den en burk färg med ett rostigt lock som skulle riva sönder händerna om man gav sig på att öppna. Den färgen använde vi till ... ja, vadå? undrar jag.
Ett resebrädspel med multifunktion. Fia, Schack, Tre på rad och Othello i ett.
Mer finns det.

Längesedan. Så känns det inuti mig. Medan jag gräver mig allt djupare ner i soffans skrymslen.
I de skrymslena lurar honmonstret. Ett tätt, väl tilltaget, spunnet nät avslöjar henne. Ett som girigt nyfika fingrar riktigt klibbar fast sig i.
Är det därför, tänker jag, som du bara ler lurigt, utan vidare kommentarer, när jag drömskt kommer med mitt förslag om att vi ska bädda ner oss i soffan en natt.
Kanske är det ändå synd att tömma soffan på alla minnen.
Och honmonstret ... ja, hon ska väl också bo någonstans.
Jag lägger tillbaka locket. Sätter mig skönt tillrätta uppe på. Lutar mig tillbaka och tar min kaffe.
Nöjd så.

Klara soliga dagar har tillfälligt, hoppas jag, gett kallare nätter. Kamelian lyfts in i hallen sent på kvällarna och tillbaka på trappan tidiga morgnar. Men vår "lilla näpna" termometer avslöjar att samma dagar också bjuder på tjugo grader, och faktiskt ännu lite mer, i orangeriet. Vi dejtar du och jag idag och bestämmer oss för lunch just där - i ett tjugofyragradigt orangeri. Härliga, välfyllda baguetter med lax och skagenröra lugnar otåliga, kurrande magar. Det vidlyftiga citronträdet, som firade årsdag hos oss på internationella kvinnodagen, avslöjar sin ålder med knotiga grenar och visar sitt välmående över att ha fått övervintra ljust och svalt hela vintern genom att stå med sprickfärdiga knoppar likt så mycket annat på våren. Pelargonerna som snart ska ta plats i köksfönster, som vaknat till liv de också när de nyputsade äntligen låter vårsolen passera, har envisats med att fortsätta blomma hela vintern i de blygsamma plusgrader där de sällskapar övrig medelhavsälskande växtlighet. Kaffet tas på trappan till boden med ansiktet vänt mot det varma, lysande ovanför. En stor humla kommer virrigt surrande och dunsar rakt in i väggen på boden. Våren är underbart berusande.