Monthly Archives: November 2013

När vi summerar november konstaterar jag att den med råge besvarade min och yngste familjemedlemmens önskan då vi kände oss redo för gråmys. Många ljus har blivit brända och därför kom stumpstaken, som jag fått som fin present, snabbt till glädje och nytta.
Vi har haft en återträff hos mig idag. Ett gäng tjejer som jag en gång arbetat tillsammans med. Det är ganska längesedan nu, men vi träffas alltjämt ett par gånger om året och har en heldag tillsammans. En riktigt go vänskap har vuxit sig stark och det här är lite av heliga tillfällen. Jag blev förärad både en härlig bukett och den fina ljusstaken med plats för överblivna stearinstumpar. Det tar jag gärna med mig in i advent.

DSC_2244

Om man i adventstid vill få något gjort medan det är dagsljus - ja, då får man börja sent och sluta tidigt. Väckarklockan gäckar på uppmärksamhet medan det ännu är nattsvart ute. Trevande letar jag mig fram när jag lyckats kasa benen över sängkanten och fötterna verkat få fäste mot golvplanken. I ett försök att vänja ögonen sakta tänder jag dimmern, bara lite, för att göra starten på dagen så skonsam som möjligt. Tills jag når badrummet. Där står min man och rakar sig - i 200W känns det som. ”God morgon”, säger han med oförskämt pigg röst. Alltid uppe tidigare än jag, men inte många minuter. Ändå tillräckligt för att befinna sig i ett mycket mer vaket tillstånd. Jag måste först släpa mig fram till tvättstället, blaska en rejäl portion iskallt vatten i ansiktet, sedan kan jag svara med en röst som bär: ”God morgon”.

Jag vill gärna vakna efter att ljuset nått morgonen. Det dröjer ännu några månader innan vår väckarklocka är i harmoni med morgonsolen. Längta dit vill jag inte. Tiden går fort nog ändå. Advent kommer verkligen lägligt. I grannarnas fönster lyser redan adventsstjärnor. Mörkret sluter inte längre om lika hårt. Själv har jag låtit trappan få en touch av jul. Till kvällen ska jag tända ljusen och lysa upp entrén.
När dörrkransen har hamnat på plats och krukorna fått en bädd av mossa, några vinteräpplen, ljung och kvistar med lav, känns det som om dagen bara börjat. Nu har jag liksom blivit igångsmord. Då anar jag redan solljuset närma sig grannens taknock och vet att sedan dröjer den inte länge förrän den försvinner där bakom. Skuggorna spelar spratt när jag försöker fånga krans och krukor på bild. Nu är det brått. Tar några foton. Så går jag in i köket,  kokar en stor "balja" med varm choklad och brer prickigkorvmackor med hembakat bröd. Känner mig som när jag var barn. Det får bli min lunch idag. Lite sen. Men medan solen ännu lyser in i trädgårdens gamla drivhus. Där dukar jag för en stund med myslunch.

DSC_2227

DSC_2226

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DSC_2236

DSC_2228

Mossan har växt sig frodig och ligger som ett tjockt duntäcke på en gammal överbliven regel i trädgården. Kalla fingrar lyfter försiktigt bort det ”bulliga” gröna som blivit alldeles krispigt av nattfrosten. Nu önskar jag verkligen att marken hade haft ett tunt, fint snötäcke. Ett sådant som kittlar känslan av vinter och stundande jul. Vad som är vinter mäts väl meteorologiskt av dygnstemperaturen och nu har vi faktiskt haft ett par nätter med minusgrader och sol som visat sig dagtid. En tung suck far genom mig när jag hör prognosen på lokalradion som säger att temperaturen under den kommande natten förväntas stiga till plusgrader och att regn väntas under morgondagen. Men jag ger inte upp hoppet om att snart få se landskapet i vinterskrud. Och advent är ändå i faggorna och julen stundar, oberoende av vad Celsius ställer till. Det är jag glad att ha på min sida. Jag som sällar mig till de som ser med förväntan på advent och jul. Så jag fortsätter att varsamt lossa mossan och tänker att nu ska den få ny plats att vara fin på över alla helger.

Jag tar en promenad i skogen och hittar nerblåst tallris som också blir fint till advent. Eftermiddagen är inte så sen när jag fyller famnen med ris, men mörkret börjar redan omge mig. Jag ökar takten. Stannar ändå till en liten stund där jag ser solen på väg att försvinna bakom skärgårdsöarna. Någon annanstans har vattenblänk på stenhällen frusit till is. Vinter i miniatyr. Idag är luften härligt kylig - lika krispig som mossan. Jag ska ta med mig det in i den väntade regniga morgondagen. Kanske som gjord för tända ljus, brasa, bak och pyssel.

IMG_0117

 

IMG_0118

 

Vi vandrar kring under tunga takbjälkar. Det borde vara lätt att anamma doften av häst och stall om man bara blundade. Men inga hästar fyller längre det gamla stallet. Denna dag är det andra dofter som gäckar. Blunda är inte att tänka på, omgivna som vi är av en massa ögongodis. Vi rör oss sakta framåt, vaggandes i ett folkhav, bland rökt renkött, chokladmandlar, kanderade äpplen, svepaskar, lovikavantar, smidesljusstakar, glögg, tomtar och en hel massa mer fint hantverk. Låter händerna glida över mjuka fårskinn och ögonen vila på sådant som ger idéer och inspiration inför advent. Vi tackar glatt ja när någon sticker fram en bit rökt älgkorv, för att i nästa stund låta slottsglöggen fylla munhålan med sin arom. Smak av jul. Här finns något för alla sinnen.

Glögg värmer gott denna frostnupna julmarknadslördag. Vitt är det inte men stämningsfullt likväl. Folk trängs och vi får ge upp ambitionen att trotsa kön och hitta ett ledigt bord till fikabuffén som sägs stå uppdukad inne i slottsbyggnaden. Det gör absolut ingenting. Istället värmer vi oss intill öppen eld medan vi låter en chorizo lena suget i magen. Kanske inte så juligt men kurrande magar tackar inte nej. Alla har vi frestats av diverse delikatesser och lite av det hantverk som var svårt att motstå. Vi far nöjda hem, med kassar i händerna, till vårt värdpar och blir serverade nybryggt kaffe och hembakade saffransbullar.

Helt rätt gissat blir vi väl omhändertagna, ja, nästan lite bortskämda, denna helg. God mat, dukade bord och härlig gemenskap. När vi styr kosan hemåt under den soliga söndagen är det med nya krafter. Sådana som goda vänner ger och som man åstadkommer genom att tillåta sig lite oplanerade inslag som plötsligt dyker upp och förgyller. Nu håller vi oss varma en stund in i advent med slottsglögg som fått följa med oss hem och fortsatt varma länge med en härlig yllepläd som också lämnade julmarknaden i sällskap med oss. Men värmer längst gör förstås känslan som sanna vänner ger.

Från helgens julmarknadsbesök
DSC_2221

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0112

I köket blandar sig doft av chokladkola och franska skurna pepparkakor. På ena köksbänken står två nya burkar som strax ska fyllas med dessa dofter och en försmak av jul. En med kola och en med pepparkaka. Intill står en flaska med hemmagjord glögg. Allt ska packas ner och ges bort. Jag blir glad av att ge något som vi själva har gjort och jag vill gärna tro att man blir glad av att få det.

Det bär norröver idag. Flera timmars resa till go´a vänner. Jag känner redan hur bra vi kommer att få det och hur stärkta vi kommer gå ur det. Det är härligt att återse vänner man har på håll. Att resa iväg så här en helg blir som en minisemester. I morgon vankas en gammaldags julmarknad. Jag föreställer mig en sådan där dofter, smaker, ögonfröjd och mysig stämning blir till en enda omtöcknande härlighet. Jag gläder mig verkligen. Å´ kanske, om vi har tur, är marken lite vintervit.DSC_2217

Vi får en helg tillsammans. Hela familjen på hemmaplan. Tre månader sedan sist. Samlade till frukostar, höstmiddagar, kring brädspel, filmer och brasor framför kakelugnen.
Helgen får mycket innehåll.
Det känns förstås jättehärligt, men jag förvånas också över hur tydligt det märks att vi verkligen behöver det. Vi hade siktet inställt på jul. Så pratar vi med 19-åringen som är en bra bit hemifrån. Pratar om studentlivet över telefon och facetime. Det kommer ifatt oss. Avståndet. Vi tror att vi är redo, men efter tre månader känner vi att dimensionen saknas. Den tre – och fyrdimensionella. Att få vara tillsammans i en bekant miljö. Krama om varandra, lägga en hand på axeln. Tydligt se in i varandras ögon när vi berättar om livet vi befinner oss i. Nya erfarenheter. Både för oss och för honom.
Kanske är det lätt att satsa för hårt. Kanske behöver man ge lite mer plats och tid till att landa. Slussas ut. Slussas in. In i det nya. Helgen öppnade upp för det. Gav ny kraft och nytt mod.

Man är inte så jäkla stursk som förälder.  Jag vill vara en förälder som saknar. Mår bra av att få sakna. Sakna väl doserat.
Självklart ska barnen uppmuntras att dra iväg, skapa sitt liv, när de känner att de vill och är redo. Då är det klokt att vara redo också som förälder. Tonårsrevoltörer kan ha en fantastisk förmåga att uppmuntra detta. Det är bra. Samtidigt är tankar och känslor väl förankrade vid alla de underbara stunder och de mest sköna kommentarer som ett gäng tonåringar också bjuder när man har dem omkring sig.
Som igår kväll, när yngst i familjen kommer hem. Yngst som kämpar vidare, där han som kille utgör en minoritet, med att läsa till konfirmation i vår. Hans eget val. ”Hej! Hur har du haft det?” frågar jag när han fått av sina kalla, fuktiga novemberkläder och tittar in till mig. ”Jättebra!” svarar han glatt och jag tänker att han kanske uppskattar fördelningen mellan tjejer och killar. ”Vad har ni gjort i kväll?” undrar jag vidare. ”Spelat upp scener”, säger han. ”Jaha, var du Jesus då?” frågar jag lite fånigt. ”Nä”, svarar han ”jag var folkmassa.”

DSC_2213

Gamla jultidningar dammas av och läggs på borden lite varstans i huset. Eller på golvet. I en hög intill fåtöljen. Redo till kvällen när jag slår mig ner och har lite tid. Tid att bläddra och låta mig inspireras. Första smygande tecknet på att advent är i antågande.
Jag är bra på att samla på mig inspirationshögar. Bra på högar. Högar av böcker. Ofta med öronmärkta sidor där man finner något värt att läsa på nytt. Något som fått mig att skratta eller förundras därför att något stort och klokt blivit uttryckt i en enda mening. Somliga får verkligen till det. Detta är en av anledningarna till att jag föredrar pocketböcker. Öronmärkningarna ger inte lika dåligt samvete som jag skulle få om jag gjorde detsamma med inbundna böcker. Så är de lätta att ta med sig. Slänga ner i väskan när man ska iväg. Man vet aldrig när man överraskas av en stund då boken blir ett bra sällskap.
I samma hög eller en hög intill, eller för all del en hög någon helt annanstans, finner man anteckningsböcker. Åtminstone en. Antingen är det den om trädgård eller den där jag antecknar tankar och formuleringar. Sådant jag vill minnas för att kunna plocka fram i ett annat sammanhang. Det är bra. Eller är det en anteckningsbok med priolistor om vad som bör göras här hemma. I bästa fall en ”kul-att-göra-lista”, men det kan också vara en ”detta-behöver-vi-verkligen-göra-lista”. Den förra blir gärna längre, medan den senare förhoppningsvis inte ska behöva bli så lång.
I dag står det något på den senare. Med stora bokstäver och utropstecken. ”SLAMSUGNING!” står det. Jag känner hur jag vill skynda mig att stryka över, helst riva ut hela sidan. Täppt avlopp i källaren och översvämning. Man får lust att bara vända ryggen till och gå. Fast jag valde att stå kvar en stund och betrakta eländet. Gnuggade ögonen och tittade igen. Det hjälpte inte. Fortfarande kvar. Så nu har vi ringt efter hjälp som anländer någon gång i eftermiddag.
Till kvällen har jag förhoppningsvis rivit ut det där olycksaliga bladet från ”behöver-verkligen-göra-skrivblocket”. Vattnet har sjunkit i källarbrunnen och köksavloppet åter tagits i bruk.  Med gott samvete kan jag ägna en stund åt högen med gamla avdammade jultidningar. Inspireras av uppslag med recept och pyssel som gör att den rätta känslan infinner sig. Den för mig rätta känslan inför helger som inte längre av så avlägsna. Helger som jag ser fram emot.
Visst kan högar växa till en salig oreda. Mana till att behöva städa. Men lite röriga högar som gäckar inspiration och kreativitet – det tycker jag skapar hemtrevnad. Röriga högar med dammiga gamla tidningar är helt klart att föredra och upplevs som fantastiskt mycket hemtrevligare än att plaska kring i gammalt sunkigt avloppsvatten.

DSC_2210

Det är väl inte för inte som det landskap där jag bor kallas för Sveriges trädgård. Det är en bra slogan att marknadsföra sitt län med. Fast jag vet inte … Är här så mycket grönare? Eller mer växtlighet? Jag tycker de flesta platser bjuder på mycket man gärna hänförs av just vad gäller natur och flora.
Men det är klart … bokskogen …
När bokskogen slår ut om våren - det är vackert. Denna skira nygrönska. Solljus som strilar ner genom ett tak av nyutslagna, sirliga löv. Lustigt nog får den mig ofta att tänka på barrskog. Tallskogarna ... när jag var liten ... och vi åkte till mormor och morfar i Småland. Hur det doftade från tallarna under varma sommardagar. Alla kottar som låg på stigen under. Men doften. Jag tyckte aldrig om den. Gör fortfarande inte det. Fast jag tycker mycket om minnet som jag förknippar den med.

Nej, då föredrar jag bokskogen. I maj. Fast just nu är vi ju väldigt långt därifrån. Sveriges trädgård kan te sig aningen andefattig just i november. Väldig avsaknad av ljus och färgklickar. Väldigt novembergrå. Vintern får liksom inte riktigt till det här nere i söder. I alla fall inte i november. Knappast inte ens under julmånaden. Så kommer den kanske till slut, kylan, ofta i januari och då sätter den klorna i oss rejält. Havet kyls ner och bjuder somliga vintrar på tjock, härlig, gnistrande skridskois. Lycka.
Jag ser vackra bilder från andra platser i landet där vintern redan har landat. Blir lite avundsjuk. Tänker att lycklig den som kan ana en vit jul.
Men idag skiner solen där jag bor. Sjugradig plustemperatur håller vintern på behörigt avstånd. Ögonen letar efter något som glittrar i solen eller en färgklick som november lämnat kvar. Och visst – den som söker den finner.

DSC_2020

DSC_2165

 

”Luleå”, upprepar jag med en allt för tydlig stämma. En sådan som får 19-åringen att tro att jag har något emot det. ”Ja, vad då?” replikerar han snabbt och tillägger: ”Jag väljer det som passar mig bäst”. ”Självklart … självklart”, svarar jag och tänker tyst att han lika gärna kunde bli utbytesstudent i Thailand. Luleå av alla ställen! Det känns så fantastiskt långt bort. Vi som bor i de sydliga delarna av vårt avlånga land. ”Hur lång tid tar det att flyga till Luleå?” frågar jag försiktigt och vågar mig även på: ”Fjorton timmar?” Jag får en blick som inte behöver ord i tillägg. Men de kommer, med eftertryck: ”Två timmar mamma – två timmar!” Paus. ”Okej, två timmar. Och så en massa tilläggstid. Ser vi dig till jul?”

Både val av studieort och inriktning på utbildning hinner ändra sig före skolstart. I en 19-årings liv kan mycket ske på några månader. Men en morgon i augusti står han färdigpackad och vi går för att vinka av honom vid tåget. Han har en bit att åka även om det inte är så långt som till Norrbotten. Till jul, tänker jag, vi syns i alla fall till jul. Och så ska vi förstås hälsa på någon gång före dess. Jag vinkar och följer honom med blicken så långt det är möjligt. Vilket nästan ter sig omöjligt mellan tårar som strömmar. Ett leende spricker upp i ansiktet intill: ”Mamma …”, hör jag en medkännande röst säga, men den innehåller även lite av ett outtalat: ”Så farligt kan det väl ändå inte vara?”

Nej, det är klart att det inte är. Men känslan är så otroligt stark. Allra mest är jag förstås glad. Det är ett stort kliv åt ett annat håll. Dit inte vi följer med. Det ska vi inte heller. Det här är hans alldeles eget.
Det är bara att släppa taget. Önska lycka till. Och finnas till hands. På avstånd.
Å´ kanske en akututryckning någon gång emellanåt … för min skull.

DSC_2180