Månadsarkiv: november 2013

Vaknar för tidigt. Det skulle ha varit skönt med en sovmorgon. Men något tar tag i mig som gör att jag helt lämnar det sköna stadiet av slummer. Kan omöjligt somna om så jag väljer att stiga upp. Jag tassar fram. Huset känns så tomt och tyst. Och inbjudande. Det kan vara skönt någon gång att vakna ensam. Att i sin egen takt starta dagen. Frångå vanor och rutiner som vanligtvis råder.
Familjen har varit på spridda håll i helgen. Maken packade väskorna tillsammans med yngst i gänget för att fara 25 mil västerut på idrottsevenemang. Handboll. En ska delta på planen, den andra är med som coach. Äldste junior är ”spridd” sedan tre månader tillbaka, har egna morgonrutiner. Studier har fört honom till ny plats. Den tonåring som ännu inte nämnts, han är här hemma med mig. Sover fortfarande. Jag skulle gissa att jag får ännu en god stund på mig att ”tassa runt” innan jag hör honom stiga upp. Precis som jag slår han hälarna hårt i golvet när han går. Vi avslöjar oss. Fast idag smyger jag lite. Känner liksom in huset. Andra i familjen sätter fötterna i golvet så mjukt att de alltid tycks smyga. Efter alla år tillsammans överrumplas jag fortfarande av hur du plötsligt bara kan dyka upp. Obemärkt. Stå där bakom mig.

Med helgens olika familjeaktiviteter passade det bra att bli inbjuden till vinlotteri igår. Vi är ett gäng tjejer, fjorton stycken, som har hållit igång sedan barnen var små. Det började som att sätt att träffa ändra, lära känna nya och ha något med kontinuitet vid sidan om småbarnslivet som då tog mycket plats. Det har gått en stund sedan dess. Flera i gänget har hoppat av, nya har tillkommit. Under processens gång har en … lite knepigt att hitta rätt ord för det, men … något verkligt genuint vuxit fram. Något utöver det vanliga. Nu är det inte någon som slutar längre. Det finns inte längre plats för nya. Nu är vi.

Det doftar gott när Farhana öppnar dörren och välkomnar oss. Doftar gott av indisk mat. Underbara Farhana. Glad, öppen, godhjärtad. Som är en fena på att laga mat från det land där hon har sitt ursprung. Spännande för oss andra. Nya smaker och dofter inspirerar. Tända ljus. Musik i bakgrunden. Det uppsluppna infinner sig nästan genast. Ungefär som med maten är det också mellan oss i gänget. På ett sätt en brokig skara. Där allas våra egenheter och karaktärer blir en inspirationskälla, en väl sammansatt helhet. Alla är alltid så glada när vi ses och sätter så otroligt stort värde på dessa tillfällen. För mig är det fortfarande ett sätt att ”träffa andra”. Träffa vänner som jag aldrig träffar annars. Det är där och då. Och det är mycket. Det finns en förtrolighet, respekt och acceptens oss alla sinsemellan. Vi delar utan betänklighet innehållet i våra liv. Om vi vill och behöver. Om vi mår bra av att få berätta. Alla känner vi oss trygga med att det tas väl omhand. Ibland är vi flamsiga som ett gäng tonårstjejer. Och då är det helt tillåtet utan att någon dömer. Vårt vinlotteri är guld.

Så det är helt okej att sitta här idag. Med för lite sömn i bagaget. Det är en skön söndagskänsla. Trött i mjukiskläder. Jag ser fram emot att fortsätta läsa boken jag börjat på. Ser fram emot att lägga äppelskivor i calvados och baka en äkta Tarte tatin. Som vi ska ha ikväll. Men först ska vi äta en sen söndagsmiddag. Tillsammans. När handbollsduon åter har landat på hemmaplan. Äta gott medan vi utbyter helgens olika begivenheter. Och jag ska tända ljus och sätta igång en brasa. Det lockar extra när jag hör smattret på rutorna och känner avsaknaden av dagsljus in i huset. Det är en mörk tid nu. Och regnig. Men nästa månad inträffar vintersolståndet. Dagarna blir längre. Det sker sakta, men det är ändå så det är. Det blir jag lite glad av att tänka på.

En vän är en människa i vars sällskap man törs vara sig själv

Frank Craine (1861-1928)

DSC_1991

Knotiga gamla fruktträd. Det kan nästan vila något väsensfyllt över dem. Man blir lite av en trädkramare. Vi har ett sådant. Ett äppelträd. Nu står det nästan naket efter att först på våren ha levererat den allra ljuvligaste blomning och därefter, inpå hösten, mängder med frukt. Vinterfrukt. Kanske är äpplena något luggslitna – trädet är ju gammalt. Men vad gör det? Kanske har vi också gått lite hårt åt det. Det har fått agera både gungträd och klätterträd för tre barn i alla åldrar. För att på hösten, när frukten börjat mogna, bombardera dem med sin skörd när de satt grenarna i gungning.
När vi går ut för att hämta morgontidningen en solig oktoberlördag ser vi fallfrukt i det daggvåta gräset. En stor korg fylls och tas in i köket. Äpplena ligger dag i flera dagar som ett stilleben. Jag känner hur de utmanar min kreativitet att bli omhändertagna. Så en kväll blir det äppelkaka. Sedan fortsätter jag tänka must och mos och kräm. Framförallt tänker jag på fyllda flaskor och burkar som står på käksbänken med handskrivna etiketter. Lite av en romantiker? Kanske. Men det väcker en härlig känsla att se denna samling efter att man har saftat och syltat eller kanske gjort mos och marmelad. Den tanken lockar mest. Det är den som till slut får mig att kavla upp ärmarna. Jag skalar, skivar och fryser in. Får bli till pajer och kram under vintern. Jag fyller ett stort kärl med äpplen som får dra några dagar i vatten och bli till must. Mos kommer jag fram till att vi redan har så det räcker från i fjol. Drickan blir väl söt. Men den är på egna äpplen. Det skapar känslan. Så gör jag etiketter och fäster med fint snören. Att jag inte är lika flitig i praktiken som i drömmarna gör att det blir en del till fåglarna också. Fler som blir glada. Bra!
Fast egentligen är äpplena så fina redan där de ligger i krogen, Det är nästan så man skulle vilja behålla dem in i advent och över jul.

DSC_2136

Trädgård på hösten – det kan vara ett sjå. Det är ju en sak när våren kommer. Lusten som infinner sig … öppna dörren … andas in den tidiga vårluften … en fika på trappan … Roa sig i tanken på vad man vill göra i det gröna rummet under säsongen som nalkas. Det gillar jag. Det är inte så viktigt att skrida till verket med allt. Inte för mig. Det bästa är nog känslan det ger att tänka på möjligheterna.
I ärlighetens namn stannar det ofta till stor del på planeringsstadiet. Detta faktum har fått min man att kalla mig för ”kompostteoretiker”. Jag vet inte hur många år som jag har utvecklat tanken på att få till en välfungerande kompost i vår trädgård. Lösningarna ser lite olika ut från ett år till ett annat. Men någon kompost har det inte blivit, utöver den redan befintliga hög som sedan alla år har funnits i ena hörnet av trädgårdens baksida.
Just denna del av trädgården är ett enda kaos. Men ändå är det där som den första fikan ute tas på våren. En kopp kaffe på trappan in till vedboden och den intilliggande lilla krukboden. Där är det alltid lä och alldeles underbart en solig vårvinterdag. Det är ofta då man börjar rodda i den där kaotiska lilla boden bland alla gamla krukor, trädgårdsredskap och annat bråte. Då känns det roligt. Kreativitet och arbetslust flödar. Frön sås, blommor planteras och från källaren plockas alla de övervintrande krukorna fram. Gödsel köps in och tanken är så övertygande om att i år … ja, i år ska det minsann grävas och gödslas och tas väl omhand hela säsongen.
Pyttsan heller! Fast det gör just inget att jag inte för det flitiga trädgårdsliv ända fram till säsongsavslutning, som jag varje år lever i tron om att jag ska få till. Jag känner mig lite som Ferdinand. Jag sitter förvisso inte under någon korkek, inte heller luktar jag på blommor hela dagarna. Men väl tryggt tillrätta på trappan, där sitter jag gärna, bland trädgårdsböcker och utrivna artiklar om trädgårdsskötsel.  Och ofta står där ändå att par jordiga gummistövlar parkerade intill. Jag är inte enbart lat av naturen.

Nu har alla krukor tömts eller flyttats till vinterförvaring. Vårt lilla trädgårdsland är grävt inför våren och en och annan notis har antecknats i mitt skrivblock inför nästa säsong. Det blev en del viktiga kom-i-håg när jag i oktober såg oredan bland det som började med en alldeles ljuvlig vision om ett trädgårdsland med kryddor, jordgubbar, ringblommor, lavendel och kronärtskockor.
Jag tror jag lägger ner det här med kronärtskockor till nästa år …
Det kan onekligen kännas svårt att tro en grå och regnig novemberdag som denna - men jag vet i alla fall: Nästa år kommer jag åter charmas av tanken på vilka projekt som ska drivas under vår- och sommarmånaderna. Varav de flesta aldrig blir av. I den röra som råder i ena trädgårdshörnan kommer årets första utefika att äga rum en solig dag på trappan in till boden. Tanken på vad det kan bli av komposten kommer åter att gäcka mig och krukor kommer att kånkas fram ur vinteridet eller få nytt innehåll. Allt för att sedvanligt föra en sinande tillvaro i slutet av augusti.
Det är härligt att ha ett grönt rum att kliva in i till våren – en outtömlig källa till glädje.

DSC_2140