Månadsarkiv: maj 2015

Jag vet ju att den bor där. Eller åtminstone tror jag att det är så det är. För varje år är den där igen. Och varje år lyckas den överraska mig. Ringlande rörelser i komposten, någon gång under tidig försommar. Något som verkar stort i jämförelse med förväntade, blygsamma maskar, även de tillhörande de fetaste.
Ringlande rörelser på exakt samma ställe där jag såg dem förra året, året dessförinnan och alla, tror jag, år innan dess. Skrämmer mig när den kvickt sticker iväg och innan jag hunnit fatta. Jag kan förstås inte säkert veta att det är samma som åren innan. Men det är något jag har fått för mig; att den övervintrar i vår kompost.
Även om jag blir betydligt mycket blidare när jag kommer på att det är vår fjolårsbekant, som på nytt dyker upp bland spadtagen i komposten, är jag inte så benägen att vilja flytta den. Men jag vill inte heller att den ska falla offer för en trädgårdsspade, som lätt kan utgöra mordvapen för någon som verkar så tunn.
Så jag ropar på dig. Du lyfter den försiktigt. Lägger den på en skyddad plats på behörigt avstånd från högen där jag gräver. Långt från de spadtag som ska tas innan jag grävt färdigt. Jag hoppas varje gång att den inte ska leta sig tillbaka medan spaden är i farten.
Så hittar jag lite senare, när jag flyttar på trampstenar bland jordgubbar och kryddor, en liten glänsande, smäcker, ihopringlad varelse, som helst verkar vilja få ta skydd under stenen på nytt. En liten, liten en. Så jag lägger försiktigt tillbaka stenen. Flyttar den en annan dag. Tänker att kanske har vi en hel liten familj, med vackert kopparglänsande små ödlor, boende i vårt gröna rum.

IMG_0385

IMG_0389

Sköna maj är förstås så välkommen, efterlängtad och härlig att vara mitt i. Men den charmar mig inte riktigt på samma sätt i år som den brukar göra. Om jag nu minns rätt. Därmed inte nödvändigtvis mindre, men i alla fall annorlunda. Saknar värmen, det gör jag. Och så undrar jag var alla soldagar är. För hos oss är de sällan denna maj.
Fast idag vaknar jag till att en av dem faktiskt behagar besöka oss. Solen lyser in genom glipan mellan de tunga sammetsgardinerna. Bjuder på ett ljus och en känsla som gör det lättare att svinga morgontrötta ben över sängkanten. Det är en sådan morgon när vi alla samlas vid frukostbordet, åtminstone en liten stund. Yngst har ofantligt svårt att masa sig upp för att hinna sitta med oss andra vid frukosten - tonårsattribut? -  och ansluter allt som oftast när vi andra har hunnit bli klara. Men mina morgnar tillåter mig att sitta kvar tillsammans med honom och så avslutar vi frukosten ihop han och jag.

Jag vill ut och känna på morgonen. Så jag passar på att vara "grindvakt" när de en efter en hämtar cyklarna för att ge sig iväg. Sträcker fram handen och upplyser leende: "En krona." Om den där lilla grindgesten verkligen betingat en krona, så hade porslinsgrisen skramlat rejält vid detta laget. Det är mysigt att ta en liten trädgårdsrunda en tidig, solig morgon och öppna grinden för den som passerar - att där och då önska varandra en fin dag. Redan så här tidigt är dagen fin. Å´ maj är vacker. Inte så solig som jag tycker att den brukar vara. Inte heller så varm. Men precis lika vacker. Det bästa med ett regnigt och svalt maj är att det vackra varar lite längre. Och det som hör maj till får gärna vara länge. DSC_4499

DSC_4481

Hur många gånger har jag tänkt att jag vill till Österlen när äppelträden blommar? Jag vet inte, men många är det. Och vad har det hjälpt? Inte ett smack. Jag väljer att vända på det och istället tänka: Vad bra! För då har jag det kvar. En fin sak att se fram emot. Österlen mitt i äppelblomstid.
Men det är också fint att vara där jag redan är. Här blommar också äppelträden. Om än inte lika många. I vår trädgård närmre bestämt två. Men vilka äppelträd kan mäta sig med den lilla duon? Det är fint med två äppelträd som blommar just nu i vår trädgård. Och kanske lite synd att åka ifrån dem. De två och mycket annat.
Det är mycket som är vackert nu. Det händer så fort och jag vill helst vara mitt i hela tiden. Sova under syrenen så jag inte missar den korta tid den doftar så gott och ger mig så många sommarlovsminnen. Helst sitta mitt bland alla blommor i äppelträdets krona innan de svagt rosa små blombladen sakta börjar singla ner. Se mig om ofta efter vad som hänt sedan jag såg mig om senast.
Och så låter det fint när man cyklar vart man nu ska. Till Österlen är det väl långt att cykla från där jag bor. Och det vore ju synd att missa näktergalen som sitter gömd någonstans i grönskan och sjunger för mig längs med hela vägen. Som om den fanns överallt.
Och där, längs med cykelvägen, mitt i näktergalsgrönskan, vilar några får rofyllt under det gröna som bara är nu när alla träd precis har klätt sig i ny stass.
Jag vill gärna till Österlen när äppelträden blommar. Men inte just nu ...
IMG_0392

DSC_4462J (alltså maken) och jag roade oss kungligt för några dagar sedan och var på trädgårdsmässa tillsammans med ett par kompisar. Skörden av det blev några tomatplantor som nu står med rötterna väl tajt i för små krukor och inget hellre vill än att bli omplanterade. Helst nyss. Eller faktiskt kanske ännu tidigare.
Jag rotar runt i boden med krukor, och alldeles för mycket annat bråte, i jakten på att finna något lämpligt att låta dem flytta till. Tanken på frodiga tomatplantor får mig att leta efter det jag inte hittar, så istället håller jag tillgodo med de krukor som ligustern levererades i. Av dem har vi å andra sidan några stycken - närmre bestämt 112. Dessa får överhuvudtaget inte plats i den lilla boden, som ju redan är överbelamrad, så nu får cykelskjulet tjänstgöra som förvaringsplats för trädgårdsattiraljer. Det är så man lyckas hålla sig framme i den i den mindre ärorika, men mycket ironiska tävlingen "den som har mest saker ...", om man inte emellanåt har ett och annat storröj. Röjt känner jag faktiskt att vi redan har gjort så det räcker för att tag framöver, så krukorna får ännu en stund utstå kollisioner med cyklar som obarmhärtigt tränger sig emellan.
En stevia fick också följa med hem. Det känns lite spännande. Nyfiket letar jag mig fram bland överflödet av information för att få lite koll på hur man bäst använder den. "En halv tesked motsvarar två deciliter socker", läser jag. Det är ju alldeles lysande. En nyttig ersättning till det förädlade, hälsovådliga, hårt kritiserade vita sockret - det verkar stå klart ju mer jag läser. Men till vad? Hur använder jag den? Medan jag funderar väntar den törstande på att jag ska ägna den lite omsorg.
Vinden tar hårda tag. Dörren till boden står och slår och de små plantorna har fullt sjå med att hålla sig på plats innan de är stadigt förankrade i nya krukor. Bredvid mig har syrenen börjat slå ut sina blommor. Mellan molnen som passerar och får en del regn att falla, har jag lyckats hitta en liten stund med sol. Sol, hårda vindar och blommande syren gör bestyren kring tomat och stevia till en skön syssla så här inför helgen. Är det någon gång hårda, pinande vindar kommer till sin rätt, så är det när de är fyllda med doften från syren.

DSC_4463

DSC_4455DSC_4454Jag tycker lite extra mycket om de dagar när man välkomnas hem vid grinden av pärlhyacinter som tittar upp ur en bädd av silverarv under vandrande skugga från ett blommande päronträd. Det är väl just för att de är så få och springer iväg så fort, fast man försöker hålla dem kvar för allt vad man förmår, som de där dagarna när fruktträden blommar är så speciella. Nästan lite väsensfyllda. Persikoträdet kommer snart ha små kart, plommonträdet har precis blommat över, päron- och körsbärsträd blommar överdådigt och äppelblommorna är på väg att slå ut. Känslorna spirar i takt.

DSC_4446 Värmen som orangeriet erbjudit har gjort att också vårt citronträd är mer än generöst med blommor och frukt.  Doften från den blomningen ... ja, den kan jag inte riktigt sätta ord på, men alldeles underbar är i alla fall ett tappert försök.
Fikonträdet ger inga blommor men stoltserar med betydligt mycket mer frukt än någon gång tidigare och jag vattnar tappert, för det har jag läst någonstans att man ska, i hopp om att de alla vill mogna.
Men nu har merparten av vårt lilla medelhav haft två veckor på en plats med ömsom sol, ömsom skugga, tätt mot en vägg ute i det fria. Fjorton dagar med solskyddsfaktor à la tätt omvirad fiberduk för att inte bli sönderbrända när de släpps ut ur sitt vinteride. Det har nyligen varit avtäckning. Nästan lika heligt för oss här hemma som för konstnären när verket skall visas offentligt. Snart ska de ut i full sol. Vi konstaterar glatt att förra årets sommarprojekt ger den belöning vi hoppats på. Kanske blir det en citronpaj, en familjefavorit bland bakverk, på egna frukter Kanske en fikonmarmelad. Vilken lyx det skulle vara.
DSC_4456

DSC_4438

På ett av husen i kvarteret bredvid håller de på att lägga nytt tak. Från badrumsfönstret ser jag genom den vårliga grönskan hur de oberörda går omkring högt upp i det blå. Jag med min svindel kan inte fatta. Klarar inte av att titta. Går jag ut i trädgården så hör jag, om omgivningen bara håller sig lite tyst, hur det spikas takpapp. Jag hör hammarslag sätta ny läkt. Takpappsjazz, tänker jag och känner hur det hör sommaren till med hammarslag som ekar i grannskapet. Men jag vill att våren ska vara länge än. Gärna länge, länge ...
I hallen står korgarna kvar under bänken, fulla med vantar och mössor som vi inte har hunnit få undan. Tidiga morgnar ser jag dem som fortfarande cyklar förbi med mössan långt nerdragen. Senare under dagen har både mössa och jacka fått åka av. Kalla morgnar och varma dagar. Typisk vår. Bra! För jag tycker att sommaren kan vänta lite till. Våren är så sagolik, vill behålla mystiken.
Fast min vår är nu kommen så långt att jag verkligen känner att det är dags att tömma korgarna i hallen på vantar, stickade mössor och varma halsdukar. Ge plats för färglada scarfer och sjalar som känns mer behagliga att svepa om sig när de vårliga vindarna tar i. Men medan jag lägger undan vinterns accessoarer åker mössan på för andra. Denna dag - officiella mösspåtagningsdagen inför det kommande. Under en skärm ser jag ögon som talar ett lyckligt språk med en inlevelse som avslöjar sann glädje. Lycka och glädje som smittar. Och smittorisken är lyckligt nog ofrånkomlig där jag befinner mig. Som glad mamma tar jag del av studentens lyckliga vår och hör hur tonerna närmar sig.DSC_4285

DSC_4408

Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.

DSC_4425

DSC_4412 Så friskade vårvindarna i och lekande, viskande tog de oss in i maj till tonerna av alla de klassiska vårsångerna från de många körerna och värmen från sprakande majbål.

Maj. Ljusa vårkvällar, ljumma vårvindar, mellan de kalla som ännu biter, morgnar som inbjuder till att vakna, natur som lockar till att blunda och dofta, se och njuta, känna. Sommar bakom knuten.
En trädgård som hojtar efter att bli ompysslad. Och så ett knä som låser sig just när man som mest håller på med denna omvårdnad. En liten felbelastning och sedan funktionsodugligt. Det är tur att det passar min natur ganska väl att vara lat, luta mig tillbaka för en stund. Jag linkar kring och försöker göra lite nytta.
Baka bröd går bra och gör hela familjen glad; doft- och smaksinne får sitt lystmäte. Att göra krukor av tidningspapper, för sådd av sommarens skönheter, passar också under konvalescens. Däri finns nu det som jag hoppas ska bli ett fång med luktärt och spirande rosenskära, som så gulligt, tycker jag, heter pyntekorg på norska. Böcker och tidningar bläddras i friskt och gäckar med uppslag och idéer för härlig sommargrönska. Fröpåsar med sommarprimörer och krasse får ligga oöppnade ett tag till och blänga surt på mig. Innan dessa kan sås behöver jag ta ett tag med spaden och vända runt jorden i vårt lilla trädgårdsland, och dessförinnan behöver jag få bättre ordning på knäet.
Väntan. Den tiden passar det bra att ta fram akvarellfärger och block. Målning av studentkort finns på "att-göra-listan", för snart vankas studenttider och här hemma finns en sådan glad att finna.

Den första späda rabarbern vi hade hoppats på, till säsongens pajpremiär, blir det inget med i år. Det stora trädgårdsprojekt vi drivit igenom tvingade fram en rockad vad gällde somligt, där ibland rabarbern. Rötter "á la grotesko" grävdes upp efter bästa förmåga och planterades på ny plats för att kunna växa till sig. Precis nyplanterade har jag inte vågat gömma dem från solljuset som jag annars brukar under vår och tidig sommar. Nu frodas de i fullt dagsljus och mycket vattning likt en tripp- trapp- trull-ensemble. Växer sig stadiga i lite snabbare takt än vad som var tänkt.
Men jag är glad över livskraft hos allt som fått lämna plats för den grönska som nu börjar spira hos den skyldige; vår nyplanterade ligusterhäck. Rabarbern ser ju även den ut att vara nöjd med resultatet, trots det grovhuggna rotsystem som blev i flytten. De första späda stänglarna får bli en dröm inför nästa års säsong. I år håller vi till godo med en paj av stänglar som inte låter sig hunsas. Och jag ser fram emot den. Pajpremiär på årets skörd är alltid lite extra. DSC_4420