Author Archives: Mia

10 Comments

När dagarna är så varma att det är skönast i skuggan, då tycker jag att sommaren är som bäst. Nu har flera dagar varit så varma. Fast det blir inte många stunder i skuggan och verkligen inga långa. Men det blir en kort stund. Ibland. Tillräckligt.
När jag måste sparka av mig skorna då jag klipper gräset, för annars blir jag så varm att fötterna nästan får panik, då är också sommaren som bäst. Barfotafötter i nyklippt gräs ... bara känn in! Det är som Evert Taube i en liten ask.
En solig dag i maj när sommaren är så vacker den bara kan bli. När orangeriet får bli skrivarlya. Då är det lätt att trivas med tillvaron. Mitt i maj, när sommaren är i sin vagga, fuktträden blommar, syrenerna slår ut, nygrönskan bländar och man bara vill vara mitt i. Försöka fånga. Povel hänger som i ett litet snöre; "Underbart är kort, alldeles för kort". Men kanske just därför så fyllt av välbehag.

En eftermiddag, mitt i en osedvanligt stökig vecka, kommer vi plötsligt på att vi firar årsdag. Vi har nästan inte gjort annat än scrollat bilsighter i tre dagar, för vår gamla trotjänare som hängt med oss från sin begynnelse, under barnens hela uppväxt, på spännande upplevelser runt om i Europa, fått oss att känna oss trygga på vägen, snabbt hjälpt oss fixa praktiska ärenden, bara tvärdör en solig lördag i maj. Och därifrån börjar vi en ny tideräkning. På fjärde dagen köper vi ny bil, inte ny-ny, men ny för oss. Det tar ungefär en kvart från det att vi stiger in på bilfirman. En bil måste vi ju ha, känner vi. Så, klart, bra! På vägen hem kommer vi på att vi har bröllopsdag. Champagne, tycker vi plötsligt, det här blev ju så bra. Å minsann, vi korkar upp på kvällen. "Tänk så bra den där dagen var för tjugosex år sen", säger du. "Ja", svarar jag, "och nästan ännu mer fantastiskt att vi sitter här så puss- och krambenägna tjugosex år senare." Det är inte alla givet.  Vi bubblar och har det bra. En solig dag och underbar kväll i maj.

Vi hämtar kraft och tur är det. Ibland behöver man den extra väl. Jag försöker att vänta tålmodigt, men jobbar mest på att inte vänta alls. Yngste sonen är på roadtrip till huvudstaden med sina två "företagskompisar". De har med sitt UF-arbete på gymnasiet blivit nominerade och vunnit pris för länets bästa säljare och ska representera på UF-mässan i Stockholm. Mamman i mig är glad och stolt, känner och är trygg med att sonen är myndig och klarar sig fint. Men samma mamma vill samtidigt att han helst ska vara tillbaka hemma innan han ens har åkt. Det är inte på vägarna man vill ha sina "små" nyvuxna barn, men man måste kunna släppa taget och ge dem utrymme. En solig dag i mitten på maj ger han sig av glad och förväntansfull och jag försöker skingra tankarna.
Hela tillvaron bråkar med mig denna dag. Allt jag försöker ta mig för förblir ogjort. Beställningar är inte klara, varor är slut, butikens digitala system fullständigt släcker ner och omöjliggör enklaste köp, glassen jag slickar i mig som får ersätta lunch rinner kladdigt ner för hela blusen. Jag längtar hem. Allt som bråkar, till skillnad från allt som är underbart, tar sån tid! Skingrar å andra sidan effektivt tankarna. Inget ont utan något gott. Men nu vill jag bara hem! Å väl hemma gör jag mig av med frustrationen med en kopp kaffe i gröna rummet och lite trädgårdsans på det. Då ringer sonen och säger att de är framme. Oj, vad det blir tydligt vad som är viktigt.

Det är en solig och skön dag i maj. Yngste sonens väl planerade sudentpresent anlände nyligen med postleverans. Jag njuter av dofterna runt om mig. Nyklippt gräs. Syren. Känner att magen börjar kurra. Dags att inta köket och råda bot. Kollar in de nyplanterade sommarblommorna i grindstolparna. Tänker att det ska kännas lite fint och välkomnande när familjen landar på hemmaplan igen. Jag ser fram emot det, men försöker låta bli att ägna tid åt att längta hem dem. Fast å andra sidan är de något väldigt fint att längta efter. Det finaste fina.

8 Comments

Husbygge, en explosiv vårträdgård och stundande student... ja, och så de vanliga dagliga sysslorna - de upptar hela mig. Annat som jag vill göra och framför allt andra jag gärna vill vara nära; goa vänner, härliga bekantskaper... det kan stressa mig att jag inte finner plats.
Men jag är glad att det är så många finsaker som lägger beslag på tillvaron. Det är härligt att vara på plats på bygget, meditativt att greppa sekatören och hyfsa till ostyriga årsskott och vilsamt att rafsa runt i rabatten, med ändalykten i riktning mot den värmande solen, i hopp om att ge bättre plats för det jag envist önskar ska frodas.
Och det är väldigt kul, fast också lite sorgligt, att yngst tar studenten. Allra mest väldigt kul förstås... men ändå; vart tog tiden vägen?!?! Nånstans har jag ju tänkt att som yngst i gänget så ska han vara liten och kramgo och bo hemma - alltid! Stackars barn - vilken lott att få!
Jag har fått revidera mina tankar. Nu gläds jag åt att se honom ha blivit en och åttioåtta lång, åttio kilo tung och jag sträcker mig mer än gärna efter kramarna, som fortsatt är lika goa. De är värda all ansträngning. Han är en fin kille att campa med här hemma och jag myser av stunden det varar.
Jag målar och skriver och sänder inbjudan till de nära vi önskar finns med oss på Studentens egen Dag. Jag tittar in i gröna rummet emellanåt, sätter mig ner på huk och känner försiktigt med handen över de sammetslena backsipporna. Sätter näsan i de gammeldags pingstliljorna för den förföriska doftens skull. Och ligger djupt ner på knä för att uppleva motsvarande hos de små violerna som gömmer sig i gräset. Som behöver klippas, så jag försöker få bukt med vår gamla handjagare mitt i allt. Det blir bra när det väl blir klart. Och nyklippt gräs doftar rent hälsosamt.

Hur man gör är det lätt att känna att man borde göra annorlunda. Men man kan ju inte vara överallt samtidigt. Jag försöker bli bättre på att tänka på allt bra jag har kvar, när tid, energi och lust harmonierar.
Sedan en tid tillbaka bråkar det med mig när jag "knackar på" hos några av er där jag gärna vill ge mig till känna. Kommentarer verkar bara försvinna. Jag vet inte vad det beror på, men jag hoppas att allt ska lösa sig utan att jag behöver bekymra mig mer, för jag lyckas inte komma åt problemet.
Jag har velat "säga" att jag har tyckt om att läsa det ni har skrivit, blivit glad av fina foton och tänkt på er när livet ibland tagit vägar man inte gärna vill vandra. Jag hoppas att jag snart ska kunna höra av mig med ett litet "pip".

Ha det nu gott alla, mitt i vår vackra vår.

 

8 Comments

Snön klarar inte sol och åtta grader plus. Tack och lov. Fast en liten hög har med uppnosig syn barrikaderat sig norr om den täta idegranshäcken. Där biter den sig envist och retsamt fast.
Betydligt värre var det i lördags. Påskaftons morgon låg hela trädgården inbäddad i tung blötsnö. Den "lurige jäveln" hade att göra. Rappare än brukligt och utan minsta tendens att ödsla energi på fiffiga gömmor låg de bara där, "kläckta" mitt i den vittäckta mattan som vi hellre hade velat varit vårgrön. Tålamod ...
Familjens tre juniorer, aldrig för gamla för detta uppdrag tycks det, gav sig glada i hågen ut på "skattjakt". Men till ännu större glädje för dem verkade det vara att "den lurige", som plötsligt blivit tre sammansvärjande, i år hade ombesörjt att familjens seniorer inte skulle gå lottlösa. Så det var bara till att plumsa ut i den vinterbleka påsken. Och leta ...
Den som söker - den finner. I skrivande smaskande stund ägnar jag en tanke åt hur man bäst förhåller sig till ett påskägg, i storlek och vikt som en nykläckt bebis, fyllt med allsköns godsaker som ler i mjugg åt utslaget på vågen. Som gravid på nytt. Med en skengravid make. Karaktär är ett förhållningssätt. Att bara ge sig hän är ett annat. Det lutar åt det sistnämnda. Den i all välmening konspiratoriska trion har dessutom sett till att du och jag kan sitta där hand i hand i biomörkret och prassla med godispapper.
Jag omges av en trio som värmer mitt hjärta. Jag tar en tugga på den sega kolan. Den smakar omtanke. En smak av att vara lycklig.

10 Comments

Lika röd som jag är om snoken, lika visten är jag under den. Kroppen känns inte som jag vill att den ska. Varmt ingefärste med äpple, citron och honung far tröstande ner genom en sandpapperslik (grov storlek!) strupe och hals. En hög med snytpapper har växt fram intill. Charmigare än så blir det inte när en del av mig, som jag inte är överens med, men som vägrat lyssna på mig, öppnar upp för en osympatisk förkylning.
Men när det nu inte är som det borde vara, är det ändå bra att det är som det är. Och lite mysigt är det att hålla båda händerna om den varma koppen, sitta uppkrupen i goa soffan medan jag dricker av det goda, varma, lenande teet och ler åt solen som vägrar ge vika denna dag. Den letar sig in till mig där jag sitter fast alla fönster är igenbommade. Underbara sol som lyckas ta klivet från utsida till insida utan att ilsket banka på. Den är till och med förlåten fast den visar upp den sämsta sidan av fönsterglaset, en syn som ger en känsla av att de allt för länge försummats. Hade jag behövt öppna för att släppa in den, solen, så hade sex envisa minusgrader slunkit in i samma veva. Kanske tycker de, minusgraderna, att det är för kallt ute.
Kallt är det allt. Ute. Inne har vi brasa. I kakelugnen. Härligt. Ute blir det varmare senare på dagen. Då har till och med envetet iskalla Celsius låtit sig charmas av marssolen. Jag tar med mig snytpapper ut. Och varm dricka. Där, i solen, mot väggen, utanför köket, på en av de gamla trädgårdsstolarna som sett sina bästa dagar, med dig sittandes på stolen bredvid, kommer känslan. Den braiga. Efterlängtade. Den alldeles ljuvliga. Den ackompanjeras av snödroppar, vintergäck och krokus i rabatterna. Ivriga fåglar som drar fram. Skatan som bygger bo högst upp i grannens förvuxna päronträd. Kvitter i någon buske nära.
Där och då blir det så tydligt. Våren har släppt in mig.

 

8 Comments

Känner mig lite låg och ganska trött. Ser koltrastarna ila raskt över ett tjockt snötäcke. Trött på snön. Och less på en färgskala som i övrigt vägrar ge vika från den grå. Jag unnar trastarna att få känna gräs under fötterna. Vårlökarna att få andas solig vårluft istället för att vara instängda i mörker, under ett isigt, smutsat snötäcke. Inte konstigt att trastarna har brått när de tvingas ta mark. Vem vill springa barfota ute nu? Trots goa vinterkängor som står redo i hallen blir jag stugsittare.
Botaniserar bland det gamla för att hitta energi till nytt. Fynden är en huller-om-oreda-kompott.  Släng - spara. Kasseras - renoveras. Skämmigt - gångbart. Jag finner några gamla rader om våren som är till gagn för mig i stunden. Från en gång när jag uppmanades att skriva om mig själv - som fågel! Som en fågel, i jag-form, mitt i våren. Man får nästan pippi av bara tanken, men jag minns att jag hade kul. Fånigt? ja, kanske. Jag bjuder på det.

 

Jag känner att det börjar bli dags att putsa fjädrarna. Jag vill ha fram den där glansen i de mest färggranna. Det gör mig glad att tänka på. Det får mig att börja sjunga.

Jo, visst, jag vet. Jag borde ju börja med att se om mitt hus. Ja, till och med bygga ett från grunden. Fast jag tycker att det är fantastiskt mycket roligare att ”kuckelura” så här års än att behöva tänka på allt praktiskt. Men det är så sant; om jag bara roar mig, var ska jag då lägga mina ägg när tiden är inne?

Det är mycket att styra med så här års. Till att börja med är ju resan så lång. Hela vägen man ska ta sig från det att man flyttar innan vintern slår till, och sedan tillbaka till de trevliga trädgårdar där man samlas med sina jämlikar under sommarhalvåret. Det är helt klart mödan värt, men inte är det väl så konstigt att man hellre ägnar sig åt social samvaro än åt arbete?
Jag måste tillstå att det är inte så lite spännande med detta vårliga, promiskuösa leverne. Jag menar; man får ju passa på. Även om jag gärna putsar friskt i min fjäderdräkt för att bli så attraktiv som möjligt, så går det liksom lite av sig självt. Det där med glansen menar jag. Och en extra klang i stämman blir det också. Ja, jisses…!

För att vara riktigt ärlig; nog skulle jag vilja sitta högst i trädkronan. Kanske händer det att jag någon gång gör det. Men allt som oftast väljer jag en gren lite längre ner, för att kunna dra mig undan om jag skulle vilja. Det känns bra att ha en reträttväg. De vårliga snåren bjuder på gott om sådana. Där i nygrönskan tycker jag om att ha mitt bo. Någonstans i lugn och ro och i skydd från allt ståhej (ja, det kan ju trots allt bli lite för mycket ibland) där jag kan dra mig undan och få vara för mig själv med min lilla familj.

Det händer att jag med avund tittar på måsarna högt där uppe i skyn. Hur de svävande glider fram bland molnen. Vem skulle inte vilja kunna det…? En annan blir ju ganska trött i vingarna av allt fladdrande. Å´ det ter sig väldigt mycket mer flärdigt att snyggt bryta havsytan i jakten på en firre, än att sitta här och picka småsmulor i gräset.

 

8 Comments

Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tid, eftersom den springer så rackans snabbt ändå. Men en bit in i februari, med ett helt annat ljus än för fyra, fem veckor sedan, är det nästan omöjligt att inte längta efter våren. Allra mest mot vårkvällarna. De där kylslagna som man fryser in i ett tappert försök att få vårkläderna att värma, medan koltrasten sitter synlig i trädtopparna och sjunger in våren som bara han kan. Jag kan inte sluta hänföras.

En solig februaridag räcker gott för att jag ska få lust att sätta mig på trappan med en kopp varm choklad och låta känslan av vår få ta plats inne i hela mig. Vända ansiktet mot värmen medan en trädgårdsbok får ligga intill, för syns skull.
Då! ... behagar vintern landa. Med en skräll! Snö och blixthalka intar trappan och omgivningen vida kring. Den soliga himlen täcks av något ogenomträngligt gråvitt och pannkakslika flingor yr vildsint. Istället för soltrappa med varm choklad på menyn masar jag mig ner i en gråkall, fuktig källare. Varse att den allt för länge har väntat på att vi ska inta den. Den har behov av att attackeras med samma viljestyrka som snön och blåsten ger prov på utanför. Här behöver röjas! Röjas med stort R.

Så grovröj är vad jag ägnar mig åt medan de sista januaridagarna går över i de första månaden som följer. Ja, det tar sin lilla tid att ta hand om något som varit eftersatt allt för länge. Och ännu längre tid tar det att förbereda sig för uppgiften. För mig, vill säga. Men nu har jag laddat. Och jag är skoningslös. Säck efter säck åker till tippen. Visioner växer fram om den perfekta källaren.
Vi jobbar bra ihop J och jag men ibland kan det vara väl så bra att riktigt gå loss på något av helt egen kraft. Som nu, med källarröjet. Allra bäst känns det när J, som varit borta några dagar, kommer hem. Vi står i köket och förbereder för kvällen när jag låtsas grina lite illa med ansiktet och säger med en röst som bedrar: "Du ... det är nåt jag vill visa dig i källaren." Jag ser hur han liksom stannar upp, allt för väl medveten om hur gamla hus med ett åldrat värmesystem, plötsligt kan spela en oönskade spratt. "Vad är det då?" undrar han fast det mest låter som om han inte vill veta. "Följ med", säger jag, "så får du se." Jag hör från hallen hur han suckar, full av onda aningar, när han öppnar källardörren. I trappan ner ser han sig lite om, som om han inte riktigt känner igen sig. Och väl nere i "stora rummet"  går han in i ett mörker som överraskar med tända ljus, massor av utrymme och var sitt glas vin framställt på ett litet gängligt bord. Känslan som kommer till honom då ... det är nog det bästa man kan ge. En riktigt bra överraskning är värd all ansträngning.

Så, några dagar in i februari, kommer solen tillbaka. Med ett stort lyckligt sken över hela himlen. Källaren är till oändlig förnöjsamhet rensad och jag sitter, äntligen, på trappan med en fika. Låter solen värma ansiktet och mår så rackans bra. Jag bryr mig inte om nån trädgårdsbok ens för syns skull. Jag bara latar mig medan nunan får sina första fräknar och jag tänker gladtankar.
Vi går en spännande säsong till mötes. Byggsäsong. Nummer tre närmare bestämt om man räknar första sommaren, som bestod av ett enda långt rivningsarbete, men ju också var en viktig del i vårt byggprojekt, som nummer ett. Och så nummer två som gick in i vintervila med uppmurade väggar. Fantastiskt mycket trevligare, kommer jag fram till där på trappan med solen i nosen, att nu tänka på val av kök, än förra årets huvudbry med val av murblock. Jag suckar nöjt. Och så tänker jag att det ska bli kul att samarbeta med J på nytt i projektet "Vårt fina liv på landet". Det för oss i rätt riktning.
Sen går tanken tillbaka till koltrasten, med vårsången, i trädtoppen. Jag har också tänkt sjunga in våren med lilla kören, vid stranden och med brasa, när april är på väg in i maj. Men först ska jag tålmodigt låta våren få ligga till sig i sin vintervagga. Medan jag tar solfika, helst flera stycken, på trappan.
Fast det är ändå dags att börja öva.
"Sköna maj välkommen"!
I sinom tid ...

16 Comments

Jag dansar sjungande, omväxlande till "Jag såg mamma kyssa tomten" och "Nu är glada julen slut", medan jag fångar dem en och en när jag sveper förbi. Lindar i silke eller tidningspapper och lägger de varsamt i den stora kassen, den som en gång kommit med hem efter ett stövelköp i Rom. Alla julsaker. Räknar in figurerna till krubban. De tre vise männen som hade en underlig förmåga att ta sig de mest långväga promenader när barnen var små och julkrubban var spännande. Jesusbarnet som ligger balanserandes på en halmbädd med tre ben. Tidens tand har tagit det fjärde till en plats där det inte återfunnits.

Julklappssäcken ligger tom kvar på golvet. Snögubben tycks lika glad för det. Tar plats fast den är hopvikt på både längden och bredden. "Jag sydde den rejäl för att leksakerna ni fick när ni var små var så stora och skulle få plats." "Va!", säger trion, "Har du sytt den?" Det får mig att känna att det kanske är dags att föra historien vidare. Vidden av att inte glömma berätta, medan någon finns som kan berätta. Jag tänker att en julklappssäck som ens mamma sydde när man var liten är en historia som har ett värde så länge säcken finns kvar. Och jag tänker att det kan vara kul att veta att ens mamma fick den där krubban en gång, när hon inte var äldre än att hon inte kan minnas riktigt när. Att hon fick den för att hon också tyckte det var spännande med Jesusbarnet, med Maria och åsnan och kul att ta med herden och de tre vise på sightseeing runt stallet.

Julen. Traditioner och minnen. "Kanske ska vi ha lite musik medan vi plundrar", föreslår jag. Äldst agerar snabbt. Plötsligt dånar AC/DC ut ur högtalarsystemet (att det råkar bli "Highway to Hell" känns nästan hedniskt, så det låter jag bli att berätta) och så dansar vi ut resten av julen i en annan takt än vi inledde den och tar ett glatt och fartfyllt steg in i ett nytt år.

IMG_1463

16 Comments

DSC_7676Några frostnupna morgnar talar om att vintern är på gång. De får gärna bli fler de där morgnarna. Jag tycker om att se det glittra vitt när jag tittar ut genom fönstren. Känna hur det biter i kinderna under promenaden och andas in luften som den kallan natten har gjort härligt klar och ren. Det lilla ståltrådshjärtat, nu virat med nyplockad buxbom och vita pärlor, talar om att advent är i faggorna. Och klapparna, gömda lite varstans i huset, ännu inte inslagna, säger mig att nu går tiden fort till julen bankar på.
DSC_7682

Adventstid. Av allt som hör julen till känner jag lite extra för advent. När jag klär in dörrkransen med murgröna och lurar lite på hur jag vill pynta... vad jag vill baka... medan julmusik och doft från köket fyller huset med trivsel och mys.
Jag dammar av de gamla noterna som hamnat långt ner i högen sedan förra gången. Kollar in om rösten håller. När jag tror att ingen hör tar jag ton och drämmer i med "Glooooriaa in excelsis deeeoo". Värmer mig med glögg och stunder framför brasan och med tankar på att det känns mysigt att kliva in i december och advent.

Juliga sångövningar med mycket skratt, tillsammans med vår lilla kör, blir ett härligt inslag i advent. Sångstunden vid stranden, när vi låter våra familjer ta del av vad de "repen" lett till, medan brasan sprakar och korvarna grillas, får gärna bli något återkommande. Glögg med vännerna gläder jag mig till. Men bäst, förstås, blir dagarna samlade med de som står mig närmst.

Tack för titten. Nu önskar jag dig en riktigt härlig advent och sköna helger framöver.
DSC_7680

14 Comments

Jag tar trappan i stora kliv. I olika riktningar. Sällan stilla. Har inte riktigt ro att slå mig ner. Precis så som det är ibland att vara mitt i livet. Det tar språng och ändrar riktning.
Mycket nu. Ömsom vin, ömsom vatten.  Ja, ni vet ...

Dags för trädgården att gå i vila. Utemöbler ställs i skydd mot ruggiga dagar. Krukor hamnar i vinteride. Det ger en viss ro att låta det som hinns med hamna på plats. Innan vintern. Den vinter som jag hoppas kommer att slå sig till ro en stund. Även hos oss som är allt för bekanta med snöfattiga vintrar.

Medan jag försöker styra kompassen finner jag stunder och platser där jag drar tio djupa och hittar ro. Nån annanstans än på trappan. För ett tag. Det känns som att det är rätt tid för det nu.
Men den finns ju fortsatt där, under alla skiftningar. Kanske slår jag mig ner en stund då och då, oftare än jag anar nu. Och du är varmt välkommen att slå dig ner en stund intill - ditt besök gör mig alltid glad.
DSC_3775

8 Comments

DSC_7615Jag har en måndag hemma och har lite svårt att ta den till vara. Egentligen borde jag vara fulladdad av energi. Jag tycker ofta det är spännande att börja en ny vecka och helgen har varit lugn och vilsam utan tider att passa. Att slippa passa tider, det är att vara ledig. Dagar utan klocka.
Lite annat gör att måndagen blir svår att styra upp. Ibland kan det bli väl mycket "lite annat" och kan då ha en förmåga att uppta det mesta. Svårt att känna in var man ska börja nysta.
Idag hittar jag ingen tåt att dra i, så jag slutar leta efter den för att inte tömma mig på energi som gör bättre nytta någon annanstans.
Jag låter Katie Melua sjunga för mig medan jag lurar lite på julklappar till trion. Låter det gråa blöta utanför fönstren locka mig att sätta mig i sköna soffan med en kopp kaffe och ett soduko. När jag fått allt från ett till nio att hamna rätt upprepade gånger, öppnar jag skafferiet och plockar fram mjölpåsar. Mixar en blandning till en jämn deg. Medan den jäser försöker jag hitta ord som känns bra att sätta samman till en liten kortprosa. En meditativ stund.

När kvällen kryper inpå har jag inte varit ute på den promenad jag sannolikt hade mått gott av. Den får bli något bra till en annan dag. Istället dukar jag fram och bjuder på några av de nybakade skorpor som nu fyller burken som var tom i morse. Jag lägger ner stickningen som under dagen vuxit sig större, den som ska bli en värmande julklapp till någon jag håller mycket av. Och så tillåter jag mig att tycka att jag gjorde något bra med min måndag. En måndag som för mycket "lite annat" höll på att ta ifrån mig.
DSC_7621