Author Archives: Mia

... kommer sol!

Bara tanken är tillräcklig, men ibland sker en uppenbarelse, en nästan andlig upplevelse.

Går inte att motstå tanken ... med lätta steg ... i ett par röda lackskor ... se vart den bär. Kanske ... ja, faktiskt ... till en plats, en alldeles sagolik ... där önskningar kan bli sanna ... som genom ett trollslag. Där man, listig som en räv, med ett gott hjärta och stort mod, kan övermanna de mest motsträviga "lejon", därför att de kanske inte alltid är så tuffa. En plats där det goda vinner.

Jag gillar tanken ...
och färgerna...
och drömmarna!

Inget motsträvigt med att samtidigt stå med fötterna på jorden.

"There is no place like home ... "

8 Comments

... att räfsa de gamla höstlöven i dag. De virvlar allt högre upp och längre bort, flyger all världens väg. Jag får göra nåt annat. Plockar undan fjädrar och ägg och konstaterar att de med godis i är väldigt tomma, lika uppätna som de målade. Några påskliljor blir kvar på terassen. De har klarat helgen ute i den kalla våren.

Påsken är skön. Inte alls med samma förväntningar som jul, eller de fester man "måste" ha vid midsommar och nyår. Vi låter ofta bli att bry oss om de "måstena". Vid påsk behöver man inte ens bry sig om att låta bli för den helgen finns de inte på samma sätt. Man kan utan betänklighet fira den helt i lugn och ro. I vetskap om den annalkande våren. Men var är den?

Vi tampades med blåst, regn, hagel och snö mitt emellan små stunder av blå himmel och sol, insvepta i filtar i våra nyoljade trädgårdsmöbler som fått göra säsongsdebut. Men vi gjorde det i sällskap med finaste trion och det värmde förstås gott. Det är fint att få vara samlade för några dagar.
Nyfikna, fyrbenta grannar närmade sig. Fjolårskalvar som blivit lite tuffare och vågar sig lite närmre.

Så var påsken nerpackad.
"Blåsdag i dag", sa Puh.
Räfsar en annan dag.

10 Comments

... ser man foton och läser lovord kring hänförelsen över de blå små sipporna. Jag känner en saknad efter allt blått som fanns runt om när jag var liten. Pappa, som genom sitt jobb rörde sig mycket både till fots och med bil genom omgivningarna, hade full koll på var backarna lyste blå och kunde säga: "Titta där uppe till höger, där är ett hav av blåsippor."
Jag stannar till under promenaden, tar mig till och med med bil lite längre iväg, låter ögonen syna både åt vänster och höger, men de ofinns. Har jag tur hittar jag en, kanske ett par, i bästa fall rent av några stycken, men de är fortsatt lätträknade.

På en enkel önskelista står nu:
En tur till kalkrik plats där blåsipporna breder ut sig.
En tur till plats där jag får se tranorna dansa.

Den där turen som jag önskat till universitetstrappan, där man får höra Lundasångarna sjunga in våren, den är jag klar över får bli nåt bra att ha kvar.

Tur att somligt är som vanligt. Att det fortsatt finns blå backar, även om jag inte längre finner de nära.
Tur att tranorna inte behöver hålla coronadistans.

Vad jag har hört ska det i alla fall bli blå himmel i påsk. Och snart kommer blå små förgätmigej att vaja i gräsmattan. Det är inte så dumt det heller. Till dess satsar vi på lite gult. Hör tiden till.

Glad Påsk!

8 Comments

... faller lusten in på att fnula lite med finsaker ute. Temperatur som närmar sig behaglig och en sol som charmar. Årets första trädgårdsklipp tillägnas ligusterhäcken som omgärdar vår trädgård. I vanlig ordning låter jag sekatören göra jobbet. Lite meditativt att syna grenarna, göra ett klipp här och var och låta det ta sin tid. Mycket mysigare så än att gå över det hela med häcksaxen. Den är bra när den verkligen krävs, men inte till detta och inte i dag.

Det blir emellanåt små vändor i trädgården från det att jag misstänker att snödropparna har börjat titta upp. De brukar vara först. Lite längre fram ser man krokusarna kika fram. Men när "vårbruket" börjar blir man alltid glad över små finingar man missat. De som gömmer sig under bädden av torkade löv och höga fjolårsperenner. Små fynd att bli lycklig av.

8 Comments

... när jag tittar inom någon bland fina bloggvänner, dyker BPs skyltsöndag upp. Där har jag vandrat runt och bekantat mig med diverse på olika vis tänkvärda skyltar av flera slag. Nu är söndagen passerad och vi har lite bryskt "brakat in" i en ny vecka, så där som det ofta är att lämna helgen för att ta tag i vardagen. Men medan det ännu var söndag var J och jag på "finpromenad" i "stora staden". Vandrade runt och roade oss med fönstershopping, när blicken fastnade i skylten till en av butikerna. Lite extra fin tyckte jag, i tider som dessa. Något att ta med sig.

4 Comments

... växthus som doftar kanel. Kanske därför att jag läste om det nånstans. Ska tydligen vara bra med några droppar kanelolja i såpvattnet när man städar ur växthuset för säsongen. Gillas, enligt vad jag läste, inte av myror och annan ohyra. Tanken får mig att önska att orangeriet hade varit vårstädat. Gärna med en touch av kanel. Nästa sekund tänker jag på pappa som ibland sa: "Nordan är kall var ifrån den än kommer." Så känner jag den svepa runt mig med en vinkling från väst, och rackans vad den kyler. Blir med ens varse att jag verkligen inte har lust med vårstädning av rummet ute.
Men ändå, det hade ju varit härligt om det redan varit gjort. Då hade jag tagit med kaffekoppen in i det glasade med skydd från nordan. Suttit där i doften av kanel och allt det gröna som börjar frodas inför ny säsong. För där inne värms allt av den tidiga marssolen. Så stannar värmen kvar tills den inte längre kan stå emot den förrädiska minustempererade natten och gryningen.

Nordan har vänt till en bitig sydväst. Det viner om knutarna och knakar i fogarna. Vill man ha vårkänning i dag, då får man ta med våren in.

10 Comments

... lätt att få, och vanligt att ha, blommor på sin aloe. Jag vet inte, men för mig är känslan lite exotisk. Den lilla patinerade krukan, innehållande en bladrosett med en liten grön knopp mitt i, får följa med mig in en dag efter ett besök i fjolårets försummade orangeri. Det var där, i orangeriet, vi brukade ha vårt mysiga "häng" under sommarhalvåret. Vårt lilla guldställe dit vi flydde när vårkvällarna ännu var kalla, sommardagarna väl heta, myggen för envisa eller kvällarna blev kylslagna.
Det "fina livet på landet", som vi brukar kalla det oss sinsemellan, har kommit att bli en ersättare. "Baksidan" med att ha två ställen. Det ena får mer omsorg än det andra. Lätt hänt. Väl medvetna om det. Men vi visste inte då, mitt i vår härliga ambition om ett orangeri, att det fanns en plats på landet som väntade på oss. Tillvaron är föränderlig.


Mitt lilla krukodlade medelhav, som blivit kvar med orangeriet som hemvist, övervintrar tappert kämpande. De flesta ännu hoppfulla. En bra plats på vintern, men sämre under heta sommardagar när ingen riktigt ser till dem. Somligt gav upp efter fjolårets varma, soliga dagar.
För en del är det tufft.

Man kan inte stoppa förändringar. Lika bra att förenas med en gång. De där förändringarna som man inte är i stånd att rå på.
Andra skapar man själv. Det kan vara spännande att "röra om i grytan". Stunder kommer då det är helt rätt att "röra lite".
Solen lyser in i vårt lilla orangeri. Det kommer den att fortsätta med. Vem eller vad som framöver kommer att ha sin hemvist där, det vet vi inget om.
Vi kommer att ha en del att ta ställning till.
Men nu är det vi och vårt "medelhav".
Fast vi lämnar lite öppet. Det känns spännande och bra att ha "utkiksutrymme".

8 Comments

... har våren tittat in. På väg med sjumilakliv sa en meteorolog. Med stormsteg sa en annan. Jag väljer med glatt sinne att ta dessa båda på orden. Snödropparna har tittat upp i trädgården och fåglarna hörs bland trädgrenarna. Lyfter man blicken ser man hur de har börjat "kuckelura". Till våtmarken ute på ängen har tofsviporna anlänt. Jag blir glad av "kuckelurarna" och jag blir nästan salig över tofsviporna. Hur de flyger ... hur de låter ... För mig är det vår och tidig sommar på landet med allt vad det innehåller. Det berör mig långt in. Väcker något. Och i synnerhet detta år mår man särdeles bra av att detta något vaknar till liv.

8 Comments

... och riktigt härlig tisdag. I dubbel bemärkelse. En go kompis hörde av sig och vi kombinerade en skön promenad i vår vintriga värld med cafébesök i stan. Så länge sen nu. Så välgörande att få till. Kanske har vi hållit väl hårt på restriktioner väl länge J och jag. Kanske var det i så fall det som fick tisdagen att bli nåt alldeles extra. Promenad med kompis, fika på café. Det enklaste enkla och så härligt. Som ofta annars det bästa.

Mitt i denna ödesmättade tid var det knappast en människa på caféet när vi traskade in. Vi valde båda ett hylla dagens bakverk. Smaskade i oss av grädde och mandelmassa när det kom in ett litet gäng, unga o glada, alla med likadana kartonger i händerna. Studentmössor, slog det mig. Visst var det så. Efter att de enligt dagens alla direktiv slagit sig ner på varannan stol, vid olika bord, så öppnade de sina kartonger och köade sen, med behörigt avstånd sinsemellan, framför spegeln för att få se hur de tog sig ut i sina mössor. Måtte de få fira sin student.

Hemma fortsatte kalasandet. Glatt överraskad över en i finaste trions omtanke att bjuda mig på fika så här på fastlagsbullens dag. Mysig stund tillsammans. Kring köksbordet, tända ljus. Sätter gladeligen i mig ännu en semla. Väldigt full i magen till trots är denna förstås den smaskigaste. Finaste stunden, det är bara så det är, är med dem man håller av allra mest.

6 Comments

... och allt är så tyst. Så där som det blir när det snöar ... och snöar ... och snöar. Väl ute banar jag mig fram med hjälp av en gammal rostig skyffel, den enda vi har för ändamålet, och ser till att göra det framkomligt för förbipasserande - den gående morgonrusningen. Men de små barnen, på väg till skolan, de har inte bråttom. De hoppar gladeligen i alla hopskottade högar så att de rasar och behöver skyfflas på nytt. Det unnar jag dem. Sann lycka klädd i vackraste vintervitt. Nånstans inne i mig finns ett barn som delar den. I samma unge väcktes skridskoprinsessan till liv medan isen ännu låg utan täcke. Ett fall på rumpan, hyfsat välstoppat och mjukt, och så ett fall med gumpen i vädret, mindre dämpat. Men några skär hanns med både innan och däremellan. Aningen mörbultad är det min fasta övertygelse att upplevelsen var mer hälsosam än skadlig. Jättekul med skrillor, även om tonårstakterna inte riktigt sitter i. Lycklig. Jag vågade!

Nu är isen inte längre åkbar. Ett tjockt, fluffigt snötäcke ligger ovanpå. Istället är snöskyffeln redskapet för dagens aktivitet. Inte en gång. Många gånger. Plogbilen kör förbi och ser till att arbetet med att röja trottoaren är ogjort. Börjar om på nytt.
Blöta, men varma lovickavantar. Barnet väcks på nytt. Vem minns inte de vintrarna ...

Somliga har det lite tufft. Koltrastarna sitter uppburrade i ligustrarna. Äter fjorårets bär och tar knappt notis av att man går förbi.

Snö, snö o mera snö.
Göra det framkomligt.
Arbetsamt och hälsosamt.
Vintrigt och vackert.
Mysigt.