Author Archives: Mia

Vad en timme kan göra! Jag gillar inte riktigt att eftermiddagen är så kort och att kvällen kommer så tidigt därför att mörkret gör visit innan dagen är slut. Men så ska vi ha det en stund. Å mörkare blir det. Lika bra att gilla läget. Men gillar gör jag väldigt mycket bonusveckan med ljusa morgnar. Min morgon tar oftast fart just så dags att jag myser av en veckas morgonljus som inte fanns veckan innan. "Jetlag" skrev någon om i dagstidningen för några dagar sedan. Fler än jag som tänker tankar och tampas med känslor om ljus och mörker verkar det som. Men "skarvtid", den där när man befinner sig mitt i, eller i närheten av, förändringen - det brukar ta en stund innan jag landar i den. Särskilt påtagligt denna gångna oktober och nu in i november känner jag utan att kunna göra mer åt det. Det är så det får vara.
Vi går hand i hand du och jag där hösten i stunden känns som vackrast. Där den doftar gott och prasslar härligt. Hand i hand. Tryggt och vilsamt. Å egentligen lite spännande också att vi fortsatt gör det. Fast vi nog kanske glömmer att tänka på det så. Vi borde bli bättre på att tänka på det just så.
Små svampfamiljer poppar färgglatt upp och förgyller ytterligare vår vackra höst under en härligt ockragul promenad. Å så en stolt skivling à la "fjäll gigantus". Vi låter den bli det huvudsakliga i kvällens anrättning.
Njuter något för var sinne, denna blåsiga, färgvackra höstdag.

4 Comments

Jag kikar runt och in lite varstans med en tanke att försöka finna inspiration. Finna lust och tid och en kombo för dessa för några skrivna rader.  Den där "rätta" känslan; jag lyckas liksom inte fånga den. Så är det att vara konstnär tänker jag, i en stund med höga tankar om mig själv, och försöker finna tröst i det. Inte anklaga mig själv för det som inte blir gjort. Istället försöka tänka att det är något bra att ha kvar. För det är det ju.
Oktober. Höst överallt. Jag funderar över var dagsljuset tagit vägen i dag. Smatter mot rutan och plask när stöveln sätts mot marken. Där ogräset i gången lätt kan ge mig en släng av en känsla jag försöker mota bort, över ansning som jag inte har lust att ta tag i. Men det är också ovanligt mycket krasse som lyser i det lilla trädgårdslandet. Mycket önskad. Och en och annan efterblom av lavendel. Mmm, gillar. Så de helt bedårande små kottarna på humlen ... aah, blir nästan lyrisk.
Doft av svavel från stickan när jag sätter mig med morgontidningen. Tanken landar i kommande vinters fat med clementiner. Mysigt med den lilla lågan intill även utan citrus men väl med lokala aktualiteter.
Så börjar en tisdag i oktober. En mörk och blöt som får mig att undra var i gömmorna de "små barnens" pannlampor återfinns. Jag vill ta hand om oktober och trivas med den. Jag vet att det mörka, blöta varvas med det ljusa, krispiga. En annan dag.

 

En lä(s)hörna i septembersolen bjuder värme och är den perfekta platsen för sida efter sida av upplösningen för Lisbeth Salander. Å´där blir jag fast. Tills jag sakta, med tyngd på varje ord för att vara riktigt närvarande, läser sista sidan. Så slår jag med en suck igen boken.
Det är jobbigt att ta avsked av miljöer och karaktärer. Samtidigt som det är alldeles underbart att bli så ett med dessa, så är känslan när man sitter där med ögonen som klistrade, att det blir på bekostnad av annat och en liten skuldkänsla tränger fram. Medan boken fortfarande vilar i mina händer tänker jag att nu får det allt dröja tills jag fullständigt uppslukas av nästa. Nästa bok får helt enkelt vänta.
Så tänkte jag också några dagar tidigare. Efter drygt niohundra sidor med Maeve Binchys Firefly Summer kommer jag fram till att nu får det vara nog på ett tag med bra böcker som tar all min tid. Maeve Binchy skriver för övrigt, i mitt tycke, de bästa av böcker. De jag ännu har olästa är inte längre så lätta att finna. I alla fall inte om man vill läsa på svenska. Men nu väntar jag på nästa leverans. Två böcker läsning med Maeve och hennes ljuvliga miljöer, karaktärer och draman.
Så tränger sig otåligheten på, jag klarar inte av att vänta. Saknaden blir för stor efter de där goa stunderna när jag får dela min tillvaro med ytterligare en annan. En härlig dubblering av miljöer, personer och händelser. Påven Johanna, den ska vara bra har jag hört. Den ligger i högen med olästa böcker här hemma och pockar. Så, vad väntar jag på?

6 Comments

Många veckor sen nu som jag tittade inom här. Efter alla de känns det riktigt kul att "styra spakarna" i lilla skrivarlyan för en stund. Veckor av sommar som har passerat där somligt inte har rört på sig alls, medan det nån annanstans har glidit fram i maklig takt och på ytterligare ett annat ställe har känts rent överrörligt. Plötsligt har det rasslat. Så pass att det enda som återstår nu är bara. Och "bara", det är rackans lurigt. Man går från klokhet och tålmodighet till att alldeles förhastat och i rena villfarelsen tro att: "Snart!" Ja, faktiskt rentav: "Nu!" I värsta fall: "Nyss!"
När man har "bara" kvar; där nånstans är det lätt att plötsligt tappa tålamodet, göra riskabla bedömningar, ta risker. Tappa sansen helt enkelt. Tur då att jag lever med en man som får mig på rätt köl igen. En man som aldrig verkar förivra sig. Som, tråkigt nog kan jag tycka ibland, hela tiden verkar ha koll på läget. Han är praktikern, jag är drömmaren och tillsammans är vi mer än bäst.

Också denna sommar har livet på landet tagit det mesta av våra resurser. Det är där vi har varit.  Det är där vi är. Fysiskt och/eller i tanken. Bra, väldigt bra, får det att känna oss. "Livet på landet", det är vårt alldeles eget bygge från tå till topp; från ritning till skorsten och allt där emellan.
Ibland jagar vi får, när vi har en paus i bygget, då vi väljer att titta på den ljuvliga utsikten som i stunden störs av de raggiga får som har sin hage intill, men inte har förstånd att hålla sig inom den. Rent vansinnig kan jag bli på de fårskallarna, men förstås finns det en charm också i detta. Annat är det med kossorna som nyfiket står och glor när jag med frenesi, medan maken får sig ett gott skratt, jagar deras ulliga grannar långt bort från vår trädgård.
Kossorna är ovanligt sociala. Kommer nära i hopp om att få en smarrig grön kvist serverad. Och de har förmågan att förmedla ett lugn. Jag sätter pris på det efter den vilda jakten. Precis som jag gör när hästarna lugnt och troget möter mig i hagen i hopp om att jag har något läckert att spisa också till dem.

Det är en plats där det som kan tynga glider av. Där man till råge fylls med tilltro och lugn. Och snart, alldeles snart, står det klart att ta i full besittning. Först ska vi "bara".

6 Comments

Jag trär smultron på strån och tycker det är härligt att vara mitt i sommaren. Den luktar gott och nätterna är ljusa. Trädgården blir ett rum dit dörren står öppen. Barfota kliver jag in. Jag tar med mig mitt kaffe. Morgontidningen. Kanske lunchen. Njuter kvällen. Gärna musik om jag ska vara där inne en stund. Andas nytt. Rofyllt. Balsam för själen. Så vill jag gärna ha det, nu och en stund framöver. Och gärna lite längre.
Jag går barfota och sjungande genom det gröna. Känner med handen över det mjuka nyutslagna.
"Nu är det gott att leva, på en sommardag. Här står Adam o Eva, här står du o jag..."

Ha nu en riktigt härlig sommar!

 

2 Comments

Maj är skön och grön och kall. Insvept i filt, stundom toppat med sydväst, njuter jag det vårliga.
Dagen före maj blir tvåsiffrig firar vi bröllopsdag. De har hunnit bli några stycken. En regnig torsdag denna gång. Jag fick faktiskt några regnstänk även i brudkronan, då - den dagen det begav sig. "Det betyder lycka", sa min mamma som bestämt också sa att riskornen inte skulle ristas ur håret. Lycka det med, sa hon. Och tänk, där tror jag faktiskt att hon hade rätt. Regn och ris och ett lyckligt äktenskap, det sammanfaller för J och mig. Väldigt bra har vi det, nästan alltid. Det finns förstås också andra stunder - vi är ju inte mer än mänskliga.

Denna regniga torsdag minns jag också hur dagen, då för några år sedan, började med att jag ostrukturerat rände runt i lägenheten där vi bodde och hela tiden sa "Oj, oj!" inför vad jag nu skulle ta mig för. När jag kom till frissan för att fixa håret hade jag på mig en tröja, innan det var dags att bli klädd till brud, som var lite tight i halsöppningen. Rutinerad sa hon: "Du får sitta med bar överkropp medan vi fixar håret, annars sabbar vi hela frisyren när tröjan ska dras över huv´et."  Naket kändes det kan jag säga, insvept bara i "frisörscapen". Så plötsligt kom världens, i mina ögon, stiligaste brudgum instörtande med en väntande taxi utanför. Bilden är ännu helt klar.
En sömmerska hade sytt min klänning och brudkronan bestod av små rosor som så mycket som möjligt skulle likna små vilda nyponrosor. "Buketten", sa floristen, "den ska likna personligheten, så jag gör den spretig". Lycklig damp hon ner i sina gamla läroböcker för att hitta blommor precis så som jag ville ha dem - en bukett som såg ut som nyplockad från en sommaräng.
Jag kontaktade min gamla konfirmationspräst för att fråga om han ville viga oss. Det gjorde han gärna, sa han och körde långt från sitt nya distrikt för den goda saken. Däremot har jag inte minsta minne av vad han sa. Något klokt och bra hoppas jag.
När vi kom ut ur kyrkan hölls en sabelkorridor för oss, vänner av det navala som vi ju är. Lycka. Och sedan regnade det idel ris och några vattenstänk. På det häst och vagn till middag och festlokal. Mitt i vimlet som följde uppstod plötsligt en blåsorkester av gamla avdammade instrument som en gång, i tidig ålder, behandlades med möda under tiden på musikskolan. Jazzigt värre blev det när brudgummen häpen fick sin gamla klarinett i näven och tillsammans med fyra andra grabbar efter bästa förmåga drog igång "Oh, when the saints ..." De har med liv o lust gått in för detta en stund när jag hör min moster säga: "Ah, nu hör jag! Det är `Blinka lilla stjärna´ de spelar!" Ett betyg på nivån hos denna kvintett.
Efter trevlig middag med allt som hör till blev det brudvals till "Kalle Schewens". Sedan bad jag orkestern (nu en mer rutinerad) att spela "Får jag lov lilla pappa" och så frågade jag honom just det. Pappa svepte ut med mig på dansgolvet och det lilla tilltaget kändes väldigt bra.

Många år senare urnsätts pappa just denna dag; dagen före maj blir tvåsiffrig. Det bara blev så, att det var just den tiden vi fick för detta. Märkligt. Livet liksom. Som i en liten ask kan det kännas ibland.
Medan skrivarlyan varit igång har maj blivit både solig och varm och nästan tagit slut. Jag packar varsamt in mina minnen och njuter sena vårkvällen.

10 Comments

Ljuvliga april!
Denna underbara vårmånad när lakansväv och frotté fladdrar fritt för vinden. Medan koltrasten sjunger i trädtopparna och jag pysslar med annat. Som att fylla år till exempel. En söndagmorgon står allra finaste familjen och sjunger vid fotänden av sängen. En tulpanbukett som man är glad av hela dagen och veckan som följer får ta plats bredvid flaggan på frukostbrickan. Äkta omtanke. Jag njuter till fullo denna söndag. Min dag.
Mellan har också sin dag i april så honom firar vi också, allt medan tvätten fortsatt fladdrar för vinden.

Att vara busy i byggbranchen är något annat som jag pysslar mycket med i april. Just nu känns det som om det får alla mina tankar. En del pengar har också  landat där och än är det inte färdigt. Sådant kan uppta en del tankeverksamhet. I övrigt mycket av diverse resurser, så som ork, engagemang och tid. Kanske speciellt som alla i vår familj vanligtvis pysslar med helt andra saker. Men det får oss fortsatt att må inget annat än bra och det är sant att det är kul nästan hela tiden.
Alla spridda tankar kring bygget får till följd att lingonbrödet ges en ny tappning. Jag blandar degen i bara farten och undrar varför lingonsylten simmar omkring i stora klumpar i degvätskan. Det är då jag kommer på att det är jordgubbar i brödet i stället för lingon. Koncentration!
Snart är det färdigt också, lilla huset, sett i ett större perspektiv. Någon gång i veckan har vi el indragen. Midsommarveckan landar köket. Allt medan april får lakan och frotté att fortsatt fladdra rofyllt. Tills vinden plötsligt virvlar till och får lakanen att blåsa in och fastna i kaprifolen, som hunnit bli frodigt grön och reslig där den slingrar sig bak torklinan. Då måste jag förstås hjälpa till att reda ut trasslet.

Efter det pysslar jag en stund med min altstämma. Jag vill verkligen att den sitter där den ska till Valborg. När brasan tänds. Eller kanske inte tänds. Gärna lite väta och inget eldningsförbud. Men vårtalet denna sista dag i april, det kommer att ljuda för samlad skara vid stranden och det årliga firandet. Och lilla kören kommer att ta vid där talet når sitt slut.

Jag vill gärna att ännu lite mer lakansväv och frotté får fladdra härligt fritt på torklinan, medan det ännu är april och jag pysslar med annat. Och så, när kvällen är på tok för sen, kommer jag plötsligt på att jag måste hämta in den, tvätten. Det gör inget att kvällen är sen för våren är ung och det dröjer bra länge, hoppas jag, till sensommarkvällar slår fukt i det som dagen fått att torka.
Så innan kvällen är slut viker jag mina lakan och min frotté och staplar i mangelkorgen. Det sista jag får med mig är vårens alla dofter som följt med in där korgen står vid mina fötter.

12 Comments

Nu kan jag lägga nyckelpiga och humla till årets vårliga lista. Förmodligen också några fräknar. De brukar landa på näsan under någon av de första trädgårdsdagarna. För hur isande kall vinden än är den där första dagen i gröna rummet, när det gräs man önskar skulle ofinnas redan börjat titta upp för att våren stegat fram och tar plats, ja, då landar förstås också jag med åtminstone en kopp kaffe på soltrappan, mellan stunder av vårstädning bland kvarlämnade fjolårsperenner, höstlöv och ogenerat ogräs.

På någon av soltrapporna blir det en stund med både lunch och fika. För jag har faktiskt tre stycken. Soltrappor alltså. Denna dag väljer jag den stökigaste men ändå kanske charmigaste. Den vid de gamla utedassen som sedan länge istället tjänar som bod för krukor, trädgårdsredskap och ved. På den plats där vi alltid säger att vi ska röja upp och rensa, vilket varje gång resulterar i något vi har kvar. Det är där den allra första vårsolen verkligen ger sig till känna. För där bakom orangeriet bland allt gammalt bråte, vid sidan om ett alldeles tokväxt persikoträd, på trappan mot söderfasaden av den gamla boden, är en plats dit vinden inte hittar. Där sitter jag med vårens första trädgårdsfika och lunch. Så klarar man lätt av att ha det, en stund. Den lilla stunden blir förstås lång. Och välgörande. Ger mer ork att se över alla trådgårdens vrår.

När jag är nöjd med dagens insats har eftermiddagen fått vinden att mojna och solen att landa på vår entrétrappa som är en annan av de tre soliga. Där sätter jag mig en stund med den sista koppen kaffe och trädgårdsböckerna staplade bredvid. Bläddrar lite, men bara för att snabbt släppa taget igen om visa råd och istället luta mig tillbaka. Mör i kroppen och glad i sinnet. På den soltrappa som gett inspiration för min tredje, virtuella variant - den som har mest utrymme för att ge orden svängrum. Hur den tar sig ut är inte min sak att bedöma. Men alla tre ger mig mental vila som för mig i rätt riktning. Just nu med lätt sinne mot våren.

 

8 Comments

Söndag morgon. Härligt trångt runt frukostbordet. Armar som flätas ihop när de sträcks långt och tvärs över för att nå en nyrostad rågskorpa, en skiva ost, korv eller skinka. Någon som langar juice eller mjölk, medan en annan ber att få te påfyllt. Kanske ett ägg, med kaviar... eller crabsticks? Prat, skratt och mys.
Så plötsligt är frukosten över. Allt för snabbt fast den varit lång. Precis som hela helgen. Jag vill börja om, känner jag plötsligt. Backa bandet. Vill helst inte släppa iväg mellan som ger sig av först. Tåg till studier på plats som gör att vi inte ses så ofta. En bonuskvart med äldst som sedan sätter sig i bilen för en fyra timmas tur dit han har sin vardag. Så gör sig yngst redo. Packar sin väska och halldörren öppnas. Lurarna täcker öronen och fyller dem med väl vald musik, ändamålsenlig för uppdraget; att tagga till inför eftermiddagens match. Jag ser honom promenera iväg. J åker för att fixa något angeläget. Där står jag, mitt i hallen. Huset har aldrig känts så stort , så tomt och så tyst.
Övergivet och lessesamt - så känns det. En stund. Sen liksom tinar den bedrövade känslan. Det är inte så dumt ändå att veta att var och en är på väg till platser där de har en trivsam och väl fungerande tillvaro. Precis som vi har här hemma. Det kan kännas lyxigt att överkomsumera sitt boende. Ha en massa plats. Göra vad man vill. Ha det färdigbäddat till nästa hemvändartur.

Vi möts upp en stund senare J och jag. Så tar vi oss till sporthallen och får ett par härliga handbollstimmar där vi får vara med när våra "små pojkar" fixar dagens seger. En promenad med fönstershopping under sen eftermiddagstimma. Så ringer äldst och säger att han är framme. En stund senare visslar ett SMS  till i telefonen. "Framme" skriver mellan. När vi har hunnit med en gofika runt köksbordet, med resterna av helgens smaskiga kaka och med huvudbestyr kring ett klurigt korsord som vi sitter tätt ihop för att lösa, då öppnas dörren. Det är yngst som kommer och glatt ropar hej, riktigt nöjd med dagens vinst och egen insats.
Alla på plats. Där och då och oftast, känns det riktigt, riktigt bra.

8 Comments

Våra måndagar börjar okristligt tidigt. Tjugo minuter över fyra startar klockradion. Det är en tid jag inte alls är kompis med, men jag vill inte ha det ogjort för det ger J och mig en stund att få börja veckan tillsammans. Säga gomorron, dricka en kopp te, tända ljus som lyser upp mörkret, få krama om varandra, önska en fin dag och säga att vi hörs senare. Sen vinkar han vid grinden. Jag stänger dörren och kryper ner en stund till, innan min vecka med alla vardagsbestyr tar fart. Så hörs vi lite senare J och jag, precis som vi sa då i ottan, men ses gör vi inte förrän vi tar helg igen. Så har vi det just nu och även om man kan önska att det varit annorlunda så är det fint att få längta efter varandra. Och alldeles extra fint att få bli så glad över att ses igen när dörren öppnas inför helgen.

Vi hade som en rockad med jättehaveri av diverse inredningsprylar under hösten och fram till jul. Det ledde till alldeles för många nyinköp och stora utgifter på för kort tid. Så kan det också vara ibland fast man önskar det varit annorlunda. Men en bra sak med det var att klockradion, som fullständigt tappade förmågan att hålla tiden och rände iväg i ett hiskeligt tempo, blev utbytt mot en som nu väcker oss med ett varsamt ljussken som lyser upp rummet en stund innan det är dags att lämna den goa sängvärmen. Och så sätter radion igång på önskad tid, med en volym som tilltar något om man inte lyckas med uppdraget. En fiffig liten sak som gör den tidiga starten på måndagen mer skonsam.

Inte bara klockradion lyste upp denna måndag, solen fanns också med en stund. Och jag hann med en promenad innan de grå molnen åter tog över. Det blev till och med en sittning på trappan, säsongens första faktiskt, med varm choklad och solstänk på nosen.
Så har jag ett härligt veckoslut med mig in i nya veckan. Tjuvstartade helgen med Kompisfika på mysigt café. En sån där som aldrig tar slut och man tror att man ska bli bortkörd av personalen. Men de lät oss hållas. Så har vi "vårstädat" ute på landet. Ja, det kändes faktiskt så när vi hade dörrarna vidöppna och sopade ut byggdamm och skräp. Sen tillät den tidiga eftermiddagen en kopp  kaffe på rabattkanten. Där sitter man och känner i stunden att livet kan inte bli bättre. På det en härlig lördagkväll med fina vänner.

Och nu har de första vårlökarna börjat titta upp i trädgården. Ljuset, de stunder när solen tar sig förbi de envisa molnen, är ett annat. Det är vårljus. Nu kan jag inte längre låta bli att längta efter koltrastsång från trädtopparna, när vårkvällen är ljus och alldeles för kall för att redan ha plockat fram vårjackan. Att frysa in våren till koltrastsång, ljusa kvällar i början av april - det längtar jag till.