Author Archives: Mia

• 2 Comments

•

... det blev en liten skörd nypotatis från vår högt skattade lilla odlingslott. Små, jordiga som helst hade velat växa till sig en stund, men som vi vill få premiärnjuta av till vårt stillsamma midsommarfirande. Ljuvligt att vakna i godan ro på morgonen, inför den omsusade aftonen, och lugnt kunna ligga kvar i sängen en extra stund. Vakna ordentligt och sen titta på varandra och säga att vi nog ska se om vi kan få tag på några färska röda gubbar. Först en lång frukost och sen tar vi i makligt tempo en liten sväng för de där gubbarna. Vi stannar oplanerat till vid den grönskande parken längs med vägen. Tar en liten promenad. Där har mängder av folk samlats för att fira vår svenska midsommar, kanske det svenskaste vi har. Familj och vänner samlade i gröngräset med picknick uppdukad på filtar. Den klädda stången är rest och sommarvisorna spelas. Snart blir det dans. Upprymda, ivrigt väntande barn samlas för dans och ringlek. Du och jag fortsätter turen. Kommer hem med en ask fylld av röda bär, denna sommardelikatess, som senare på kvällen serveras med rulltårta, vaniljsås och grädde. Innan dess har vi förstås hunnit med vår traditionsenliga, härligt goda sillröra med den där tillhörande "lille en" och allra godaste potatisen.
Nyskördade pärer, solmogna gubbar, några smultron på strå och så Du o jag. Precis den midsommar vi helst vill vara i. Fint så.

• 2 Comments

•

... på norrsidan, där solen och värmen inte ligger på så hårt. Där blommar syrenen ännu som om den vore nyligen utslagen. Men mandelblommorna, som täckt hagen i vitt, sjunger på sista versen. Precis som maj. Ljuvliga maj. Några lätträknade dagar kvar. De ska tas vara på och inte tas ut i förskott. Tiden springer snabbt nog ändå. Jag gör ett försök att tänka "från andra hållet": Tänk att det ännu är maj och vi redan har känt somrig sol och värme. Samtidigt som det känns som att hela sommaren är kvar - vi har ju inte ens landat i juni än!
Ja, det är allt bra härligt.

Kalvarna stannar nyfiket till på andra sidan av den lilla vägen. Undrande står de där och kollar vad vi pysslar med. Eller kanske snarare spanar in vad vi är för ena. Jag har försökt att ge mig till känna och hälsa artigt, men kommer jag för nära är de snabbt iväg. De minsta ger intryck av två stora öron på fyra ben. Det kan ju tyckas vara en märklig syn, men de är söta som socker. Det är något verkligt rogivande med att ha kossor i hagarna intill. De ser ut att tillbringa dagarna som om världen är fullständigt bekymmerslös.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut."
Det är något fint över det, för de är verkligen som små solar i gräset, och jag önskar att jag hade kunnat förhålla mig till den devisen. Men där tar kossornas rogivande inverkan på mig vägs ende. Om de inte hade envisats med att bli så herrans många; ja, då hade de kunnat få lysa där i gräset.

Ungefär så har väl maj månad tett sig så här långt. Några "aggressiva angrepp" på det som är oönskat. Flugor i maten till exempel. Krig med flugsmällan (fast inte i maten). Löss på chiliplantorna. Usch och fy! "Fetspindlarna" får maken ta hand om, så försöker jag gå loss på näten. Fast, där fastnar ju flugorna förstås ... Och så; inte för många solar i gräset ... men, några får finnas ... de som ger rofylld balans ...

• 2 Comments

•

... av april? Ja, så här långt har det varit en oredig blandning. Det började redan den första med att mellan tyckte det satt fint att ta säsongens första dopp. Orädd dök han i och simmade lugnt till badstegen. Klev upp på piren och hoppade i makligt tempo, i den den kalla vinden, åter ner i torra kläder. Uppfriskande enligt honom. Hm ... ?! Men; inte lätt att motsätta sig när man enbart står som feg betraktare.

När jag två dagar senare, i sällskap med nämnda "blötdjur", tog en promenad i skogsområdet intill där vi bor, gick vi genom de första vitsippemarkerna ...

... när en snögubbe plötsligt kantade stigen!

Lägger jag sedan tre dagar till det möttes vi så äntligen av behaglig vårvärme på den lilla dagliga turen. Hur härligt kändes inte det! Men ack som jag bedrog mig när jag trodde att våren landat.
Jag hamnar tio dagar längre fram i tiden när vi trotsar snöoväder och nästan ångrar att vi bytt vinterdäck till sommarvarianten. Under usla förhållanden tar vi oss flera mil västerut. Girar lite söder efter ett tag, och där möter vi till stor glädje grönska och uppsprickande himmel. Ett leende hamnar minsann på läpparna.

Nu, med en vecka kvar av april hör jag en suck från J när han tar en titt på sättpotatisen, sprängfulla av groddar. Men de delar inte J:s uppfattning att det är rättan tid att sättas i jorden.
Dahlian drar i väg där den tillsammans med mängder av andra krukor tar alldeles för mycket plats i vårt inglasade lilla rum, där vi försöker förhålla oss tålmodigt till att knappt komma fram till möblemanget. Den del av terassen som är tänkt ska ge plats för dem alla att "boa in sig" i "utet" gapar tom.
Moloken stod jag och tittade ut på snöovädret som stannade till hos oss en stund i går igen.
Hallå, våren! Var är du?!
Men någonstans här emellan tog vi en rask promenad i det kylslagna. Och vad fann vi? Om inte de allra tappraste av påskliljor i den ljuvliga narcisslunden. Tackar ödmjukast för detta sagolika.

• 4 Comments

•

...dagen och natten jämnats ut. Fint att veta. Är lyhörd för kvällsljuset som tilltar. Känns bra. Ger hopp. Tofsviporna hörs över ängen som fylls med havsvatten. Ger jag dem en stund mår jag gott av att höra dem, men det är också nåt alldeles extra att se hur de akrobatiskt tar sig fram i det blå. Så jag ger dem gärna den stunden. Då ser jag hur maden får fler besök. Först en häger, sen en till och där efter flera. Det är "kuckelur-tid", helt klart. Somliga är väldigt graciösa o privata mitt i "det heta", medan det blir ett herrans hallå på andra. Talgoxarna far ogenerat runt som ett jehu.

Diset lättar stundvis under promenaden, men tilltar igen. Fortsätter så under hela dagen, men vi får en liten stund med värmande sol.

Påsk är lika med vår, även om den ibland är obarmhärtig temperatur- och vädermässigt. Lagom till vi närmar oss påskhelgen har kossorna likväl "kläckt" alldeles bedårande små kalvar.
Ur en trasig kruka, full med fjolårets ogräsrens, får några snödroppar lust att titta upp i blygsam vårtemperatur. Man blir glad. Och mitt i en jordig fläck på gräsmattan, där oönskat grönt brett ut sig, säger en vårlig krokus "Hallå!". Det är så mycket som bara vill finnas ...

• 2 Comments

•

... såg vi vårens första stare flytta in i holken, under björkens hängande grenar. De som står på vänt att slå ut med små gröna musöron framöver. Men staren! Så härligt! Det fick bli en extra dag på landet, jag klarade inte av att lämna det ljuvliga vårvädret som överraskade oss. Solen värmde och ett par klappstolar fälldes ut för fikastunden efter en välgörande promenad. Lutade mot husväggen med nunan upp mot det klara blå. Allt medan staren fortsatte använda dagen till att "boa in sig".
Det bästa på hela året. Känslan av vår som tar plats och breder ut sig.

Fint också med kontrasten; att komma till landet efter en tur på ett par dagar till storstan. Det behövdes inte mer än så för att ledsna på det. Trängseln, ljudnivån, anonymiteten ... Som lök på laxen var det ett väder som inte borde få finnas. Men jag stålsatte mig, tog sikte och gjorde något bra av det. Utbudet, absolut, där finns det mesta, men samtidigt ... jag vet inte ... det känns på något vis ändå inte trivsamt tillgängligt. Det fick helt enkelt "vara nock" för denna gång.

Nu har vi hamnat i ett "mellanläge". Ett behagligt. Ett vant. Hemma, där allting finns. Tar en vända i trädgården och ser att de första vårlökarna börjar titta upp lite varstans. Ett promenadalternativ för varje väder och sinnesstämning. I eftermiddag blir det en till centrum för en fika med en go kompis. Närhet, enkelhet. Tänder fortsatt en brasa i kakelugnen när dagen känns rå eller kvällen blir mörk. Men de är inte lika mörka längre, kvällarna. Hur härligt är inte det!

• 2 Comments

•

... på moddiga, isiga vägar, men tack och lov lyckats hålla oss på benen. I ärlighetens namn har det inte blivit så många utomhusvistelser som jag kanske hade önskat. Utflykten med korvgrillning, promenaderna på outforskade små stigar, kaffet i den första januarisolen ... vad hände med det?! Vi hann inte med! Det känns redan längesedan som vi sopade ut julen och jag har lite blandade känslor till det. De där dagarna, att vara samlade, som jag såg fram så mot ... vips var de över! Var och en har landat i sin vardag. Men härligt var det så länge de varade. Förresten tror jag att det var vädret som "hände" - det var helt enkelt för grått och lockade inte alls till de där tänkta stunderna med utomhusmys. Nu har vi ändå lyckats ta igen en del efter helgerna. Utöver snöskottning har det blivit flera "modd- och issliriga" promenader, och en långhelg i vårt lilla hus ute på landet har också hunnits med. Det är något visst med det där; möjligheten att enkelt byta miljö och få sig lite annat till livs.

Vi kom tillbaka med laddade batterier efter några dagar omgivna av snötäckta ängar och hagar och "snökor". Friluftsliv direkt inpå knuten.

Stearin går det fortsatt åt i "brännande hastighet". Mörka kvällar, som ju fortsatt råder, byter vi gärna köket mot matrummet och där är det nästan enbart stearinljus som lyser upp. Den fina, vidlyftiga ljuskronan ovanför bordet. Ett fynd från då vi var precis nyinflyttade. Den slukar massor av ljus under höst- och vintersäsong och bidrar med verklig mysfaktor i hemmet. Här under har vi avhandlat mycket under långa middagar. Tända ljus kan rent av ha en meditativ effekt. Eftersom jag ännu känner mig lite sorgesam emellanåt, då huset blev så stort och tomt efter helgerna, är det en fin plats att ha. Vi kostade på oss en vardagsmiddag under den tända kronan, med gott att äta och en flaska vin. "Smörjmedel", sa J, när andra glaset vin ledde oss in på filosofiska samtal. Ja, ibland kan det nog vara bra att kosta på sig det.

Fin julklapp från trion, stämning i skymningen.

• 2 Comments

•
Vinterglädje som töat bort ...


... så skulle jag önska att det vore grönt, men ack så grått det är. Utanför de avslöjande fönstren vill säga. Det vita som låg så fint har smält bort sedan flera dagar och termometern visar grader som gör att jag undrar om koltrastarna, som härjar i äppelträdet och sätter full rulle mellan buskarna i trädgården, får lust att börja sjunga. Sjunga in julen kanske, det vore väl nåt. Men gråvädret och allt det mörka får dem nog att spara på den fina sången till vårljuset börjar tränga fram.

Inne botar vi förstås det gråa med att tända stjärnor och ljus och en och annan brasa, och får till en härlig känsla som kompensation för det uteblivna vita. Så är det fint att veta, precis som jag tycker varje år, att det mörka är på väg att vända, så här strax före jul.

De har börjat "trilla in" nu, "de små", en åt gången och det är tydligt hur gott det gör oss att för en kort tid få rå om dem på hemmaplan. Prat och skratt och många kramar. Vi samlas med familjen. J och jag och finaste trion. I år lägger jag av oket - "hundratusen-bitar-pusslet" för att få fix på allt för alla. Men medan vi lutar oss lite tillbaka, så har vi också sedvanligt pyssel. Det vore ingen jul för mig annars. Det är de här dagarna; alla "dan-före-dan-dagarna" som är de bästa, tycker jag.

• 2 Comments

•

... men i år tycker jag ändå att vi har varit på tårna. Vi gillar ju det där med jul. Glöggen har "bubblat" färdigt och ska strax tappas upp. Men också vår alldeles egna julebrygd, någon form av IPA , ska tappas på flaska senare i dag och sedan få vara med på julbordets sillavdelning.
Jag rotar runt i skafferiet ... Nej, förresten, det gör jag ju inte alls! För jag har tömt och torkat rent och ställt tillbaka allt på någon form av ordning-och-reda-plats. Det känns härligt. Så jag hittar alltså väldigt enkelt hasselnötterna och får klart för mig att de mycket väl går att använda till en sats med härliga småkakor, fast bäst-före-datum är passerat. Det där datumet tål ofta, med förmån, att kollas upp en gång extra.

Tidigare i år, när sommaren strax var på väg in i höst, hade mellan och jag en liten sejour över sundet. Vi roade oss kungligt i huvudstaden. Strosade runt hellre på smågator än de mest välbesökta. Något gott i magen från det mångkulturella utbudet där vi, i sällskap med lunchhungriga "dannebrogare", slog oss ner en stund. Sedan en vända in med smakprov på baren, där mellan tjänat extrapengar under sin tid i det danska gemytet. Och så ett besök bland det lite förbjudna och spännande, där det plötsligt rasslar till bakom ryggen på oss, när polisen springer in och beslagtar varor som inte får finnas till försäljning. Men det här lilla besöket, med tillhörande inköp, helt inom lagens ramar, visade sig bli en formidabel investering för julbaket. Jag kom nämligen där ifrån med en våg som med precision kan väga mina små halvgrams saffransportioner. Lite festligt tycker jag, att jag har fyndat nåt så smart på just denna plats.

Medan graderna på termometern visar en bra bit under nollan och snön singlar utanför, pysslar vi med advent. Jag väger saffranstrådar och doften från det första baket letar sig ut genom ugnsluckan. Hemtrevligt. Det är så stämningsfullt när skymningen tar vid och den vita marken lyser upp. Advent är en fin tid, en tid jag tycker mycket om. Om jag får önska, och det får man ju, har jag gärna en vit jul. Fast där jag bor är den inte sällan grön. Det går bra det också, men jag önskar ...

• 2 Comments

•

... på höstliga vägar. Tar in så mycket vi kan och som får plats av höstens alla färger. Underbart är kort. Snart faller dem, alla löven, och en naken vinter tar vid. Jag önskar att solen hade lyst. Då hade det brunnit som av guld och koppar där vi far fram. Men vi har det bra, du och jag, precis som det är. Talar om livet under alla de där milen och timmarna. Om allt mellan himmel och jord. En termos med kaffe. Koppar som fylls med några droppar då och då. Inte för mycket, då skvätter det över när vägen blir skumpig. Nej, lagom mycket ska det vara, och gärna en kanelbulle. De ligger i en påse nere vid fötterna. Samsas med annat som också packats ner och in i bilen. Det är en bra plats och stund för just det där: allt mellan himmel och jord. En grå dag med tunga droppar som faller mot marken. Du och jag. På väg norrut.

Vi kör in i det snöblöta innan vi når destination. Smuttar på kaffet och är glad att vinterdäcken kom på. Så mellanlandar vi där det hunnit bli lite kallare, men tar oss snabbt in i värmen hos äldst. Här får vi upp ångan under ett par dagar. Fint med en liten tur och en dos av "de små". Mellan ansluter, men yngst hittar inte tiden att vara med. Det får bli en annan gång.

När vi vänder hemåt har klockan tre blivit klockan två, och vi kör in i mörkret, det regniga blöta, tidigt under resan.
Innan vi lämnar oktober har vi hunnit bli både blöta och genomblåsta. Men vi har också fått med oss välbehövliga, härligt soliga dagar då det har "brunnit" bland höstlöven. I morgon är det november, och månaden efter den lyser vi upp advent.