Author Archives: Mia

• 6 Comments

•

... och just inte kan göra något, far andra runt som skållade troll omkring mig. Sitter där och känner mig skyldig fast jag inte direkt kan rå för hur det har blivit. Jag hade absolut undvikit det om jag kunnat. "Du har lite för bråttom lite för ofta", säger J. Ja, kanske är det så.

Det händer så fort. Plötsligt förändras bilden. Allt hamnar på vänt. Lagom till påsk och min födelsedag, apriltös som jag är, efter flera timmars bilfärd för första besöket hos äldst och hans flickvän i deras precis nyköpta och nyinflyttade hus - ja, då finns där en liten osynlig trappavsats som jag har brått nerför utan att uppmärksamma. Ett felsteg och en stund senare är ena armen ett stort paket. Inslagen. Snygg födelsedagspresent.

Sedan dess lever jag livet som en enarmad bandit; smyger runt, verkar smita undan - oförmögen att ta mig an det mesta som finns på den härliga att-göra-listan för våren. Nyttohanden till på köpet. Inte en vettig bokstav har hamnat på pränt. Borsten far oredigt med envist runt band gaddarna för att göra sitt åt tandhälsan. Jag har också hunnit med en sväng på operationsbordet, omgiven av människor med vänliga ögon och mjuka röster som, helt gömda i sterila kläder, övertygar mig om att det kommer att bli bra när de satt fast min hand i armen med hjälp av platta och skruvar. Känner mig trygg med det. Helst hade jag förstås sluppit, men jag är så glad att jag får hjälp.

På den vägen är det. Nu har jag ett handskydd som jag kan ta på och av. Ett digert rehabiliteringsprogram att följa länge.
Så medan jag lunkar kring och gör tappra men ganska meningslösa försök att bidra, irrar J omkring på ett sätt som påminner om våra yra höns, i full färd med att försöka hålla jämnt skägg gällande våra ambitioner för våren. Lite ledsen ibland, men mest är jag glad. Ser björken slå ut, små solar i gräset titta upp, och själv är jag sakta men säkert på G.

• 6 Comments

•

... tofsviporna! Så himla härligt. Sett dem på sitt karaktäristiska nästan lite singlande vis uppe i skyn. Ystra fjolårskalvar, så där ystra som bara kalvar kan vara, leksamt stångandes och så plötsligt ränna iväg, sprättandes med bakbenen högt upp i luften. Starar i holken ...

Vår. Den brukar komma med vårt årliga V/A-möte. Vår lilla förening som sluter samman nån gång i mars varje år för att ombesörja att vi har fortsatt tillgång till fungerande vatten och avlopp. Livet på landet. Mötet har nästan kommit att bli startsignal för den säsong jag tycker bäst om av alla. Därför blir stunden också lite speciell när klubban slås i bordet och mötet startas, frågor anhandlas, "bonk" i bordet igen och så avlutas det hela. Helst hade jag sett att allt det där fungerat utan behovet av en liten ekonomisk förening som kämpar på. Men visst; en social samvaro där angelägna frågor hanteras. En gemensam stund för kaffe och kaka. Så ändå - ja, faktiskt - nästan lite mysigt.

Vi går tillbaka till stugan efter avslutat möte, förbi hagen där vi brukar gå ner för att bada, och undrar när hästarna släpps dit in för sommarbete. Då ska jag ta med morot och knäckemacka varje gång jag går förbi. Bli sommarkompis med dessa fina. Men först hoppas jag att det blir tid och lust för vårstädning på tomten. En vårbrasa då vi eldar upp gammalt torkat trädgårdsbråte. Å´ då ska jag se till att det blir korvgrillning. Fest! Inte mycket smakar lika gott som en grillad korv, när man står där och värmer sig runt brasan, efter en vårdag ute med trädgårdsröj.

• 8 Comments

•

... för att hinna i kapp februari. Jisses som jag flåsar fram för att vara jämsides vid målgång! Men här är jag nu, och några dagar återstår.

Jag har varvat härliga solskenspromenader i underbart väder, med stugsittardagar då stora blöta droppar tårats ner för fönsterrutorna. Lite varannan-dag-väder har det varit. Det ger utrymme att tillgodose lite av varje. Powerwalk-tempo med nosen mot solen, för att sedan unna sig en sittning på soltrappan med varm choklad eller kaffe. Nu är tiden kommen, så härligt! Sedan, en annan dag, då när dropparna faller - ja, då är det läge på att ta tag i allt annat, och kanske blir det en stund framför brasan med boken. Lite för själen i båda typer av väder.

Har gjort en lätt investering i fiberpottor i samma veva som årets botanisering bland fröpåsar gick av stapeln. Hamnade minsann mitt i rean av samtliga fröer den dagen jag roade mig med denna shopping. Så nu är vi på G! Det är allt bra mysígt med de där första sysslorna på året som ger försmak av kommande säsong. Den särdeles trögstartade chilin har äntligen börjat leta sig upp i ljuset. Späda gröna stjälkar hanteras som bebisar. Lagom av allt; värme, sol, vatten. Behov av daglig omsorg gör att de nu har fått följa med oss till landet där vi har tänkt bo under några dagar. Så här har vi nu, i sällskap med våra chilibebisar, landat mitt i ett för årstiden ödsligt och lite kargt landskap. Det är något tilltalande och vilsamt över att få ha det så - det gör något bra med mig. Så fort vi stiger ur bilen börjar det kacklas och galas i hönsgården, så välkomnad blir man också. "Hönshjärna", det är ju så man säger, men jag tror man underskattar dem. Våra små sprättisar är både nyfikna och sociala och är ett trevligt inslag i det fina livet på landet.

Jag tar en tur på tomten för att se om några av de tidigaste lökarna tittat upp. Dåligt med det. Kalla, tilltagna vindar från havet får dem att vilja stanna kvar i vintervilan lite till. Men så! Där! En liten - EN! - men i alla fall, snödroppe av den lite speciella sorten, hubben jag grävt med mig från trädgården i stan, med de allra sötaste små blommor. Jag ser den där, mitt i en blöt och ledsen gräsmatta som väntar på sol och värme.

Man blir glad. Och hoppfull.

• 6 Comments

•

... jag har landat i nya året, när jag blir klar över att vi med råge har klivit in i andra halvan av januari. Årets första tulpaner hänger lite slokörade. De är fina så också. Fyller på vatten och känner att lusten är stor att fylla hemmet med vår. Fler tulpaner gärna, och vårens lökväxter i fina små krukor och koppar. Gråväderspromenader får mig att längta efter första kaffet på soltrappan.

Ja, nu är det hög tid att släppa in ljuset och våren. Och så småningom plantera ut de där små lökarna som min vårlängtan får mig att driva upp i januari. Det är så härligt när jag känner hur våren börjar ila runt inuti hela mig! Att eftermiddagen är ljus en timme längre har fått "processen" att dra igång, trots ett "grått ute".

Huset har tömts på inför helgerna hemvändande barn. Lite saknad förstås, fast det känns också bra att alla har landat med laddade batterier i vardagen, det som är det mesta av tillvaron. Det är mellanstickarna, som till exempel finbesök av trion, som sätter guldkant. Det gör vardagen värdefull.
Behagligt tomt känns det i alla fall efter skåpmat som inte längre ligger där och frestar. Vi har jobbat på bra och lyckats sätta i oss hela skinkan, rejält med must och ett helt gäng med knäck och kakor. Någon liten förskrämd sillbit har blivit kvar längst in i kylen. Ingen är sugen på den. Stinna tar vi oss nu fram i hygglig takt på dagliga ( ja, det är åtminstone ambitionen ) sköna promenader.

Dags att välkomna ljuset. Och så småningom våren. Fint att ha framför sig.

• 6 Comments

•

... tillräckligt gräddade", säger J.
"Jo", ryter jag, "du ser väl att det är gyllenbruna längs med kanten. Förresten hade jag dem inne tre minuter längre, ännu längre så bränner jag dem."
Jag knackar med knogen på baksidan av de små formarna. Alla de fyra första går sönder. Jag slår hårdare på femman och sexan; kommer ut i delar de också. Mitt humör får J att lämna köket och när han har gjort det ställer jag in de som är kvar ett par minuter till. Jag vill ju inte att han ska märka ... ge honom rätt.
Jag tar ut plåten och börjar om. En kommer ut hel, en trasig. Knackar hårdadre. Nu blöder knogen.
Allt som allt: tolv hela, tretton mer eller mindre trasiga.

Denna mandelmussledramatik!

Lite så har vi det i advent. Mycket mys med inslag av småirritation emellanåt. Det är en del att fixa med. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Dramatiken kring mandelmusslorna är återkommande från år till år. Tradition. Hos oss är det mycket det det handlar under veckorna före jul. Tradition och önskningar. En önskan jag haft i år är att vintern rakt genom skulle kunna få vara mild och blåsig. Det är ändå så den ofta är där jag bor och just i år skulle det komma särdeles väl till pass, tyckte jag. Det är en sak att hålla sig till traditioner, men sina önskningar ska man hålla tyst om. Jisses vad det har knarrat under fötterna. I orangeriet, som är ouppvärmt i år, står oliv och citrus och samsas tätt intill varandra, inlindade i filtar och bubbelplast. Jag tittar till dem då och då och hoppas de har gett sig fanken på att stå pall för alla bistra minus. Själva håller vi ångan uppe genom om att se till att kakelugnen inte kallnar mellan brasorna. Väldig myseffekt på det. Och så bak och pyssel förstås - det håller oss också varma. Nån gång löser vi korsord, helst tillsammans - kul tycker vi. En stund för rykande hett kaffe och naggande goda småbitar av mandelmusslor.

• 2 Comments

•

... kompakt utanför rummet där vi sitter, tänder vi ljuset här inne, dricker kaffe och tycker att saffranskakan som vi bakat och serverar till blev riktigt god.
Första advent och vi är ute på landet. Torkar till efter en blöt promenad, denna gråmulna regniga söndag. Varje steg vi tar runt udden, där doften av tång stundvis ligger tung, kräver koncentration och stabilitet för att inte slira kull i lerig sörja eller på glatta, mossklädda stenhällar. Skönt nu, här inne, med gofika, glorian runt ljuslågan och stearinet som luktar gott. Lätt förstås att tycka att första helgen i advent hade gjort sig bättre med den sol och gnistrande vita snö som söndagen en vecka tidigare bjöd på. Men också snöiga promenader kan vara luriga med fläckar av ishalka. Jag har märkt av träningsverk, i muskler jag inte visste att jag hade, efter spända stelbenta promenader. Men så har jag lyckats hålla mig på benen. Nu får samma muskler vila medan vi har gråmys inne.

Mysigt var det också på den julmarknad som fått ta plats under helgen. Småskalig men allt igenom genuin, med fint hantverk för den som önskade. Vårt besök där ledde till fler önskningar än inköp, men vi fick med oss nåt verkligt fint därifrån bara genom att strosa genom stånden och få ögonfägnad, medan doft från granris och allsköns läckerheter bland delikatesstånden följde oss där vi gick.

Nöjd så. Vår advent har startat och jag tycker det är en fin tid. Stjärnor och stakar är på plats. Ljuset behövs under dessa mörka veckor. Påminner gärna mig själv om att det vänder tillbaka innan vi når jul - ljuset alltså. Den tanken tycker jag om.

• 2 Comments

•

... vatten- och mathoar för att de fjäderklädda ska klara sig på egen hand några dagar. De små har vuxit till sig och verkar tillräckligt kavata för att dela höstdagarna med sina likasinnade, utan att vi behöver vara på plats.
Vi lämnar för vintern. Packar väskor och fyller bilen. Hem till "civilisationen". Med i bagaget följer även en envis infektion av nåt slag. Värkande huvud och kroppar gör oss till pillerknaprare för några dagar. Det sitter i ögonen också, och halsen har inte varit nådig. Nu har vi god lust att slå oss ner i var sin skön fåtölj framför brasan. Läsa böcker, om vi orkar, med en kopp rykande hett te på bordet intill. Så tar vi med oss tekopparna till goa soffan och slukar avsnitt efter avsnitt med skandinaviska och brittiska thrillers. Somnar en stund, vaknar till, hoppas att vi snart ska vara "fit for fight".

Lite märkligt är det att plocka in säsongens sista bukett med luktärter i samma veva som jag letar reda på noterna med julsånger. Julmarknad och körsång i lilla parken dit alla boende nära kring samlas för adventsfirande. Mentalt har jag knappt hunnit med att lämna sommaren, men dagarna rullar på ...

• 4 Comments

•

Vi tittade långt och länge. Hade undrat en tid över när ljudet från strecken skulle avslöja deras flytt. Så fann vi dem, högt upp i skyn - tranorna. Kanske snarare en flykt detta år. Trötta på inflation, stigande boräntor, eltaxa ... men på väg utan behov av påfyllning vid bränslepumpar. På bärande vingar, tack och lov. Att höra tranorna ge sig av i stora fågelstreck, högt däruppe ... ett avslöjande ljud om en kommande höst.

Sommarens högresta ...

... storvuxna ...

... mångfaldiga ...

... och omtyckta av många ...

... har nu mist sin sommarskrud. Tittar visset ner i marken. Kanske lämnar de avtryck, med alla frön som nu faller, genom att åter gro och spira när sommaren hittar till oss på nytt. När tranorna ånyo kan skymtas på fälten.

Lönnarna lyser vackert röda. Till och med några ekar har börjat skifta färg. Tid att boa in sig ...

En liten tapper höna lade sig till ro sent på säsongen för att ruva. Med två små dagsgamla kycklingar verkar hon vara en mamma som inte tar notis om att hösten kan vara kall för de små. Vi gör vad vi kan. Försöker boa in också hönsens lilla hus, redet för familjen, och hoppas på det bästa.

Medan dagarna ännu var varma, lyckades vi märkligt nog med konststycket att komma i tid till mjölkbonden. Där kan man köpa komjölk på glasflaska och gårdens egen glass. Den glassen får mig redan att längta till nästa sommar. Jag hoppas vi åter lyckas passa tiden ...

• 6 Comments

•

... dagar kvar av augusti. Vardagen tycks åter dallrande i luften. Den andas något annat. Fortsatt varma dagar och sommaren är påtaglig, men det ligger ett slags vemod över det hela. Fint på något vis. Lite lessesamt också kanske, men där bakom vilar något nytt. Den tanken gillar jag när känslan kommer på att sommaren har gått för fort.

Vi har kört långt från stora staden. Med förortskomplexen bakom oss känner jag hur den första lilla tåren inte längre får plats i ögonvrån. Bilen som var så välfylld åt andra hållet, med en anda full av glada förväntningar, är nu tömd på allt "bra-att-ha-med-sig"-innehåll och allt lustfyllt. Och vi, J och jag, ja, vi kommer tillbaka till ett hus som aldrig tidigare känts så stort och så tomt.

Lättare då med dagar på landet. Jag strosar sakta längs med den lilla vägen kantad av björnbärssnår, fulla av bär, blåaste blå, som skulle sitta fint till en paj. På ängen, andra sidan stenmuren, vankar kossorna råmandes runt, runt. Årets alla kalvar har precis skiljts från sina mammor och saknaden är högljudd. När jag tittar upp står där en kossa vänd mot mig. Våra ögon möts och där håller vi blicken. Även om hon inte delar känslan av sorg just över att det på "fling-hyllan", överst till höger i skafferiet, nu står ett XXL K-special-paket med bara några söndersmulade flingor i botten, och att den inte kommer fyllas med ett nytt, tittar hon på mig som att vi båda sörjer "våra små". Det är tomt på ängen och jag förstår saknaden. Men det var dags nu. Själva har vi allt för många "ekande" rum. Jag jobbar på att inte påminna mig om allt från tomma flingpaket till ljudet av dörren som öppnas och rösten som säger: "Hej mamma!"

Jag kan vara en mästare på melankoli. Vältra mig i det bitterljuva. Nästan som om jag behöver det för att sedan gå vidare och på något vis vara klar med det. Nu är det J och jag "på riktigt". Väldigt mycket "bara" J och jag.
Det tycks redan som om den nya tillvaron passar yngst som hand i handske. Hör kort av mig också till äldst och mellan och får bekräftat motsvarande. Precis så man önskar att det ska vara. Med det i bagaget kommer det att bli lätt.

Förändring. Väldigt tomt och lite lessesamt i stunden. Men mest är det spännande, roligt och härligt.

• 2 Comments

•

... till frukost på framsidan, innan solen hunnit runt och det blir för varmt. Men "för varmt" blir det just inte mycket av denna sommar. Härligt lediga, sköna sommardagar, lagom varma på svenskt manér, med frukost ute och sen kaffe och kryss på det. Vi börjar bli lite av korsordsexperter, så länge de inte är allt för knepiga. Skönt att börja dagen så.

Måsen sätter sig på taknocken. Tittar lite nonchalant på oss. Spanar sen ut över våtmarkerna som någon här om dagen lite skojsamt kallade för Serengeti. Kossorna fick agera vattenbufflar, iakttagna av den gästande vita fågeln, på taket, med spanande blick.

Vi har skördat första kronärtskockan. Det gör något bra med oss. Nyper blad efter blad och doppar i smält smör och salt. Smakar lycka. Precis som sommarpotatisen. Med sådan lycka i omlopp i kroppen penslar jag flitigt blommorna på melonplantorna, precis som pappa lärt mig. Inte självfertila, det var så han en gång blev lärd av trädgårdsmästaren där han som "liten lue" - som han brukade omtala sig själv i berättelserna från när han växte upp - tjänade sina första slantar. Med pappa sådde jag mina första vattenmeloner, som vi också skördade. Jag hämtar penseln, doppar den i blommorna och för den mellan dem och hoppas på favorit i repris.

Vi trotsar badtemperaturen och tar ett dopp oftare än vad jag nånsin gjort nån sommar tidigare, helt enkelt bara för att jag har bestämt mig. Efter första isande doppet kunde det inte bli värre. Jag stålsätter mig och badar vidare. Till min förvåning tycker jag att det är skönt.

Bland bad och sådd har vi också roat oss med att brygga öl. Jag är i och för sig inte så väldigt inblandad i just det projektet. Det är J och mellan som agerat "ölnissar". Men jag fick en liten uppgift på min lott. På agendan i dag stod: "Upptappning av öl på flaska" och då fick jag äran att göra etikett. Så nu har vi vår egen Li(ndö)PA med etikett inspirerad av traktens fauna; lilla Serengetis egen ekoxe och häger.