Author Archives: Mia

... jag har landat i nya året, när jag blir klar över att vi med råge har klivit in i andra halvan av januari. Årets första tulpaner hänger lite slokörade. De är fina så också. Fyller på vatten och känner att lusten är stor att fylla hemmet med vår. Fler tulpaner gärna, och vårens lökväxter i fina små krukor och koppar. Gråväderspromenader får mig att längta efter första kaffet på soltrappan.

Ja, nu är det hög tid att släppa in ljuset och våren. Och så småningom plantera ut de där små lökarna som min vårlängtan får mig att driva upp i januari. Det är så härligt när jag känner hur våren börjar ila runt inuti hela mig! Att eftermiddagen är ljus en timme längre har fått "processen" att dra igång, trots ett "grått ute".

Huset har tömts på inför helgerna hemvändande barn. Lite saknad förstås, fast det känns också bra att alla har landat med laddade batterier i vardagen, det som är det mesta av tillvaron. Det är mellanstickarna, som till exempel finbesök av trion, som sätter guldkant. Det gör vardagen värdefull.
Behagligt tomt känns det i alla fall efter skåpmat som inte längre ligger där och frestar. Vi har jobbat på bra och lyckats sätta i oss hela skinkan, rejält med must och ett helt gäng med knäck och kakor. Någon liten förskrämd sillbit har blivit kvar längst in i kylen. Ingen är sugen på den. Stinna tar vi oss nu fram i hygglig takt på dagliga ( ja, det är åtminstone ambitionen ) sköna promenader.

Dags att välkomna ljuset. Och så småningom våren. Fint att ha framför sig.

6 Comments

... tillräckligt gräddade", säger J.
"Jo", ryter jag, "du ser väl att det är gyllenbruna längs med kanten. Förresten hade jag dem inne tre minuter längre, ännu längre så bränner jag dem."
Jag knackar med knogen på baksidan av de små formarna. Alla de fyra första går sönder. Jag slår hårdare på femman och sexan; kommer ut i delar de också. Mitt humör får J att lämna köket och när han har gjort det ställer jag in de som är kvar ett par minuter till. Jag vill ju inte att han ska märka ... ge honom rätt.
Jag tar ut plåten och börjar om. En kommer ut hel, en trasig. Knackar hårdadre. Nu blöder knogen.
Allt som allt: tolv hela, tretton mer eller mindre trasiga.

Denna mandelmussledramatik!

Lite så har vi det i advent. Mycket mys med inslag av småirritation emellanåt. Det är en del att fixa med. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Dramatiken kring mandelmusslorna är återkommande från år till år. Tradition. Hos oss är det mycket det det handlar under veckorna före jul. Tradition och önskningar. En önskan jag haft i år är att vintern rakt genom skulle kunna få vara mild och blåsig. Det är ändå så den ofta är där jag bor och just i år skulle det komma särdeles väl till pass, tyckte jag. Det är en sak att hålla sig till traditioner, men sina önskningar ska man hålla tyst om. Jisses vad det har knarrat under fötterna. I orangeriet, som är ouppvärmt i år, står oliv och citrus och samsas tätt intill varandra, inlindade i filtar och bubbelplast. Jag tittar till dem då och då och hoppas de har gett sig fanken på att stå pall för alla bistra minus. Själva håller vi ångan uppe genom om att se till att kakelugnen inte kallnar mellan brasorna. Väldig myseffekt på det. Och så bak och pyssel förstås - det håller oss också varma. Nån gång löser vi korsord, helst tillsammans - kul tycker vi. En stund för rykande hett kaffe och naggande goda småbitar av mandelmusslor.

2 Comments

... kompakt utanför rummet där vi sitter, tänder vi ljuset här inne, dricker kaffe och tycker att saffranskakan som vi bakat och serverar till blev riktigt god.
Första advent och vi är ute på landet. Torkar till efter en blöt promenad, denna gråmulna regniga söndag. Varje steg vi tar runt udden, där doften av tång stundvis ligger tung, kräver koncentration och stabilitet för att inte slira kull i lerig sörja eller på glatta, mossklädda stenhällar. Skönt nu, här inne, med gofika, glorian runt ljuslågan och stearinet som luktar gott. Lätt förstås att tycka att första helgen i advent hade gjort sig bättre med den sol och gnistrande vita snö som söndagen en vecka tidigare bjöd på. Men också snöiga promenader kan vara luriga med fläckar av ishalka. Jag har märkt av träningsverk, i muskler jag inte visste att jag hade, efter spända stelbenta promenader. Men så har jag lyckats hålla mig på benen. Nu får samma muskler vila medan vi har gråmys inne.

Mysigt var det också på den julmarknad som fått ta plats under helgen. Småskalig men allt igenom genuin, med fint hantverk för den som önskade. Vårt besök där ledde till fler önskningar än inköp, men vi fick med oss nåt verkligt fint därifrån bara genom att strosa genom stånden och få ögonfägnad, medan doft från granris och allsköns läckerheter bland delikatesstånden följde oss där vi gick.

Nöjd så. Vår advent har startat och jag tycker det är en fin tid. Stjärnor och stakar är på plats. Ljuset behövs under dessa mörka veckor. Påminner gärna mig själv om att det vänder tillbaka innan vi når jul - ljuset alltså. Den tanken tycker jag om.

2 Comments

... vatten- och mathoar för att de fjäderklädda ska klara sig på egen hand några dagar. De små har vuxit till sig och verkar tillräckligt kavata för att dela höstdagarna med sina likasinnade, utan att vi behöver vara på plats.
Vi lämnar för vintern. Packar väskor och fyller bilen. Hem till "civilisationen". Med i bagaget följer även en envis infektion av nåt slag. Värkande huvud och kroppar gör oss till pillerknaprare för några dagar. Det sitter i ögonen också, och halsen har inte varit nådig. Nu har vi god lust att slå oss ner i var sin skön fåtölj framför brasan. Läsa böcker, om vi orkar, med en kopp rykande hett te på bordet intill. Så tar vi med oss tekopparna till goa soffan och slukar avsnitt efter avsnitt med skandinaviska och brittiska thrillers. Somnar en stund, vaknar till, hoppas att vi snart ska vara "fit for fight".

Lite märkligt är det att plocka in säsongens sista bukett med luktärter i samma veva som jag letar reda på noterna med julsånger. Julmarknad och körsång i lilla parken dit alla boende nära kring samlas för adventsfirande. Mentalt har jag knappt hunnit med att lämna sommaren, men dagarna rullar på ...

4 Comments

Vi tittade långt och länge. Hade undrat en tid över när ljudet från strecken skulle avslöja deras flytt. Så fann vi dem, högt upp i skyn - tranorna. Kanske snarare en flykt detta år. Trötta på inflation, stigande boräntor, eltaxa ... men på väg utan behov av påfyllning vid bränslepumpar. På bärande vingar, tack och lov. Att höra tranorna ge sig av i stora fågelstreck, högt däruppe ... ett avslöjande ljud om en kommande höst.

Sommarens högresta ...

... storvuxna ...

... mångfaldiga ...

... och omtyckta av många ...

... har nu mist sin sommarskrud. Tittar visset ner i marken. Kanske lämnar de avtryck, med alla frön som nu faller, genom att åter gro och spira när sommaren hittar till oss på nytt. När tranorna ånyo kan skymtas på fälten.

Lönnarna lyser vackert röda. Till och med några ekar har börjat skifta färg. Tid att boa in sig ...

En liten tapper höna lade sig till ro sent på säsongen för att ruva. Med två små dagsgamla kycklingar verkar hon vara en mamma som inte tar notis om att hösten kan vara kall för de små. Vi gör vad vi kan. Försöker boa in också hönsens lilla hus, redet för familjen, och hoppas på det bästa.

Medan dagarna ännu var varma, lyckades vi märkligt nog med konststycket att komma i tid till mjölkbonden. Där kan man köpa komjölk på glasflaska och gårdens egen glass. Den glassen får mig redan att längta till nästa sommar. Jag hoppas vi åter lyckas passa tiden ...

6 Comments

... dagar kvar av augusti. Vardagen tycks åter dallrande i luften. Den andas något annat. Fortsatt varma dagar och sommaren är påtaglig, men det ligger ett slags vemod över det hela. Fint på något vis. Lite lessesamt också kanske, men där bakom vilar något nytt. Den tanken gillar jag när känslan kommer på att sommaren har gått för fort.

Vi har kört långt från stora staden. Med förortskomplexen bakom oss känner jag hur den första lilla tåren inte längre får plats i ögonvrån. Bilen som var så välfylld åt andra hållet, med en anda full av glada förväntningar, är nu tömd på allt "bra-att-ha-med-sig"-innehåll och allt lustfyllt. Och vi, J och jag, ja, vi kommer tillbaka till ett hus som aldrig tidigare känts så stort och så tomt.

Lättare då med dagar på landet. Jag strosar sakta längs med den lilla vägen kantad av björnbärssnår, fulla av bär, blåaste blå, som skulle sitta fint till en paj. På ängen, andra sidan stenmuren, vankar kossorna råmandes runt, runt. Årets alla kalvar har precis skiljts från sina mammor och saknaden är högljudd. När jag tittar upp står där en kossa vänd mot mig. Våra ögon möts och där håller vi blicken. Även om hon inte delar känslan av sorg just över att det på "fling-hyllan", överst till höger i skafferiet, nu står ett XXL K-special-paket med bara några söndersmulade flingor i botten, och att den inte kommer fyllas med ett nytt, tittar hon på mig som att vi båda sörjer "våra små". Det är tomt på ängen och jag förstår saknaden. Men det var dags nu. Själva har vi allt för många "ekande" rum. Jag jobbar på att inte påminna mig om allt från tomma flingpaket till ljudet av dörren som öppnas och rösten som säger: "Hej mamma!"

Jag kan vara en mästare på melankoli. Vältra mig i det bitterljuva. Nästan som om jag behöver det för att sedan gå vidare och på något vis vara klar med det. Nu är det J och jag "på riktigt". Väldigt mycket "bara" J och jag.
Det tycks redan som om den nya tillvaron passar yngst som hand i handske. Hör kort av mig också till äldst och mellan och får bekräftat motsvarande. Precis så man önskar att det ska vara. Med det i bagaget kommer det att bli lätt.

Förändring. Väldigt tomt och lite lessesamt i stunden. Men mest är det spännande, roligt och härligt.

2 Comments

... till frukost på framsidan, innan solen hunnit runt och det blir för varmt. Men "för varmt" blir det just inte mycket av denna sommar. Härligt lediga, sköna sommardagar, lagom varma på svenskt manér, med frukost ute och sen kaffe och kryss på det. Vi börjar bli lite av korsordsexperter, så länge de inte är allt för knepiga. Skönt att börja dagen så.

Måsen sätter sig på taknocken. Tittar lite nonchalant på oss. Spanar sen ut över våtmarkerna som någon här om dagen lite skojsamt kallade för Serengeti. Kossorna fick agera vattenbufflar, iakttagna av den gästande vita fågeln, på taket, med spanande blick.

Vi har skördat första kronärtskockan. Det gör något bra med oss. Nyper blad efter blad och doppar i smält smör och salt. Smakar lycka. Precis som sommarpotatisen. Med sådan lycka i omlopp i kroppen penslar jag flitigt blommorna på melonplantorna, precis som pappa lärt mig. Inte självfertila, det var så han en gång blev lärd av trädgårdsmästaren där han som "liten lue" - som han brukade omtala sig själv i berättelserna från när han växte upp - tjänade sina första slantar. Med pappa sådde jag mina första vattenmeloner, som vi också skördade. Jag hämtar penseln, doppar den i blommorna och för den mellan dem och hoppas på favorit i repris.

Vi trotsar badtemperaturen och tar ett dopp oftare än vad jag nånsin gjort nån sommar tidigare, helt enkelt bara för att jag har bestämt mig. Efter första isande doppet kunde det inte bli värre. Jag stålsätter mig och badar vidare. Till min förvåning tycker jag att det är skönt.

Bland bad och sådd har vi också roat oss med att brygga öl. Jag är i och för sig inte så väldigt inblandad i just det projektet. Det är J och mellan som agerat "ölnissar". Men jag fick en liten uppgift på min lott. På agendan i dag stod: "Upptappning av öl på flaska" och då fick jag äran att göra etikett. Så nu har vi vår egen Li(ndö)PA med etikett inspirerad av traktens fauna; lilla Serengetis egen ekoxe och häger.

10 Comments

... i juni vajar flaggorna runt om. Själva får vi nöja oss med en liten bordsvariant. En flaggstång finns på listan men vi har inte kommit så långt ner på den än. En sak i taget. Lugnt och fint.

Vi tar med oss Flora och styr stegen dit där det ryktas att orkideerna växer i juni månad. Men det blir ett stopp på vägen. Inte ett långt, men oväntat. Ett efterlängtat möte för mig. Man kan tycka att där jag bor borde det ha skett långt tidigare. Hjälplös låg han där på rygg, mitt på gatan, sprattlandes med benen upp i luften. En bjässe. Vi hjälper honom förstås på benen och lämnar honom i trygg hamn där han hör hemma. Jag är mer än glad över mötet.

Så fortsätter vi mot dungen där narcisserna vajade under vårliga promenader. "Flora" får göra själ för namnet. Hon guidar oss så långt att vi blir klara över mötet av någon slags nyckel. Dock inte helt säkra på vilken, men den låser upp en dörr till ytterligare trevlig bekantskap och sommarlycka.

Myggen tycks lyckliga de också över att ha hittat hit. Kanske vill de ha platsen för sig själva för de går till attack. Eller kanske väljer de blodsugande små odjuren platsen just för att locka oss dit. Hur som: flyende tar vi oss där ifrån.

Härlig promenad längs med den lilla byvägen, stundvis förbi vajande åkermarker för att sedan gå längs med havet. Doft av tång och saltstänkt hav, tills de får trängas med doft av nyklippt gräs. Ja, det är lätt att stå ut, trots kliande bett från de små ettriga, och jag fortsätter gärna promenaden länge. Men så dyker något upp som får mig att önska att vi kunde få skjuts tillbaka. RR står det bak på "rumpan" på läckerheten. Se men inte röra. Vi får helt sonika knalla vidare.

Vi viker av in på vägen ner mot hamnen, vid hagen hos de betande kossorna, rundar Sörgården ...

... och väljer sedan att svänga in på Bäckahästvägen.

Når torpet med alla lupiner. Känner att det kan inte bli mer landet eller mer sommar än så här.

Så rundar vi bygdens eget byahus, och när vi sedan landar hemma räknar vi ihop alla steg som blev, eftersom vi inte fick någon skjuts hem med bilen vi önskat vore vår egen, och kommer fram till att vi kan unna oss en go´fika, denna sjätte dag i juni.

Nu har vi i sedvanlig snabb takt plötsligt hunnit så mycket längre in i juni månad att i morgon ska stång och kransar kläs. Jag har sedan länge gjort mitt val, som jag fortsatt är lika glad över, så det blir därför inga sju blomster under kudden i natt. Men det kommer att bli en bukett med de finaste sommarblomster, minsta stången och ett par små kransar.

Och så önskar jag att det dyker upp en röd och grann liten "midsommargubbe". Gärna flera faktiskt. Rent av många.

Jag hoppas att du har det riktigt fint mitt i vår sköna sommar.

6 Comments

... finaste sockerkakan på de sötaste små ägg.
Äntligen har de minsta hönor jag någonsin sett börjat värpa. Glada plockar vi in små, små ägg, ibland ännu varma, som sedan ligger och vobblar runt i på tok för stora äggkartonger. Räknar hur många det har blivit hittills. Nu har vi till och med börjat tappa räkningen. Men mer än så är det inte förrän den ena lilla hönan plötsligt blir liggsjuk.
Små kycklingar! Vi kan inte se hur vi ska kunna lösa den biten. Googlar runt som man ju alltid gör när en frågeställning dyker upp. Någon form av ispåse i redet rekommenderas. Vi känner oss som tjuvaktiga tyranner när vi kyler ner den lilla fjäderklädda rumpan och stjäl äggen, men ett par dagar senare ser hon ut att vara sitt "vanliga jag" igen. Fast "värpningen" verkar ha kommit av sig efter denna incident. Vi väntar tålmodigt. Dagens "skörderunda" har ännu inte gått av stapeln, kanske ligger där något.

Vi lämnar maj med två härligt soliga, sköna dagar innan juni tar vid. Som den stoltaste av alla mammor, ja, så känner jag, visas jag omtanke av "alla mina små" under maj månads sista söndag. Det blir fika med nybakat mitt ute i välgörande solsken. "En termos!", utbrister jag glatt när jag öppnar det paket jag blir förärad. Någon gång har någon i trion snappat upp att jag gnällt över att den gamla börjat bete sig som den vill, men att jag ännu inte kostat på oss en ny. Så har finaste trion snackat ihop sig. Nu står där en termos, matchande med (hur de nu lyckades med just det?!) salig moster Emelis gamla träsoffa, runt vårt mat- och fikabord. Som vore det en liten installation, alltid redo för en stunds java-avkoppling. Man blir verkligen glad på riktigt över "de finaste små".

Jag roddar med krukor. Lyfter tungt och planterar om. Konstaterar att mycket tagit stryk under maj månad med en medeltemperatur som levererat fattigt. Hoppas att en del har kraft att komma igen. Stökar "lite random" i trädgården i ett försök att skapa reda. Så får jag syn på något som får mig att känna att allt minsann inte behöver vara så mycket reda med. Sådant som bara vill finnas, helt av sig självt och som finns där om man bara låter det vara. Kanske bäst så.

Jag vet inte (om nu någon alls gör det?) om det var just kylan under ottan vid Kristi himmelsfärd som gjorde att man inte hörde något. Ingenting alls faktiskt. Men i dag har jag hört! Den kom med juni - göken! Nu är det äntligen full rulle på både näktergal och hoho-andet. Det hör till för att starta upp sommaren.

Förresten är det förstås så att jag vet att vi är många som delar känslan av att vara den stoltaste och lyckligaste till de allra finaste barn. Det är så det ska vara. Det är varje förälders rätt att öppet få känna så, och alla barn, i alla "storlekar", borde få vara trygga med att ha det just så.

6 Comments

... för några dagar och styr kosan till vårt "gamla hus". Jag har en dag på egen hand. Njuter den men med en lite märklig känsla av att husera ensam i detta till synes stora, en gång inboat för oss alla fem. Flyttar ut med morgontidning och dagens första kaffe till orangeriet. Lite kyligt om benen där jag sitter, men pelargonerna har tagit rejäl fart. Gissar att de gillar de varma, nästan lite tropiska dagar som blir här inne, för att sedan få sval nattvila.

Jag hoppas på värme och sol idag, så shortsen åkte på när benen svängde över sängkanten i ottan. Trotsar den svala temperatur som råder i orangeriet under tidig morgontimma. Bleka vinterben med gåshud, tills kaffet har tinat upp mig och solen hunnit runt.

Vilsamt att börja dagen så, i ett svalt orangeri bland pelargoner. En tillflykt. "Gamla huset" blir så stort när alla andra är på annan plats. "De små" flyttar en efter en och nu så kännbart att yngst är på gång. För dagen på långväga besök till vad som ser ut att bli hans nya vardag. Bara tanken får det nästan att eka mellan väggarna. Kanske dags för oss också ... ? Lite mindre yta ... lite mindre att ta hand om ... Tiden får utvisa.

Snart vänder vi tillbaka till vårt lilla hus på landet. Där oket faller av och tillvaron är en smula enklare. Där vi vill skapa plats för alla "små" hemvändare, att tillbringa helger och sommardagar med oss. Där vi tålmodigt väntar in sommarvarma dagar och syrenblom, för att det omkringliggande havet kyler dagarna en aning längre. En samlingsplats för familj och vänner.

Men här och nu är orangeri och trädgård runt "gamla huset" en oas. Lummig nygrönska under tidig säsong ger oss dubbelt upp av detta efterlängtade. Syren och apel i blom. En lisa.