Author Archives: Mia

•

... som ett blött täcke över mars. Vi ägnade allt för mycket tid åt att kurera oss. "Sjukdomstabletter" fanns nära tillhands liksom halstabletter. Baljor med varmt te upplevdes till slut som att de gav skvalp i magen. Desto härligare sedan när aprilsolen äntligen lyste på trappan. Den inreddes för våren med penséer och narcisser och en skön sittdyna att slå sig ner på och njuta. Fast så fort formen var någorlunda tillbaka efter denna "pillerknaprartid" så fanns det inte riktigt utrymme att bli sittande där. Så vad gör vi? Jo, i sedvanlig ordning kavlar upp ärmarna. Vi far iväg och hyr ett släp.
Efter att ha rivet den gamla stugan och byggt nytt, avvecklar och utvecklar vi fortsatt parallellt här ute på landet. I höstas revs det gamla växthuset och nu skulle alla glasrutor och annat förverkat byggmaterial äntligen tas till tippen. Men inte nog med det! Jisses vad mycket man finner i gömmorna! Man lyckas stuva undan sånt man vill slippa se på de mest finurliga ställen. Men den som söker finner. Vi går några vändor på tomten. Tittar bakom och vid sidan om. Med fulla lass rullar vi sedan flera vändor mot tippen. High five på den! Så känns det när vi slutligen lämnar av släpet. Mycket nöjda.
Men du vet hur det är. Det dröjer inte länge förrän: "Oj, den glömde vi ta med! Och det där ... det skulle vi ju också ha slängt. Men vad fasiken ... ! Där är ju ännu mer!"
Ja, ja ... det springer inte ifrån oss. Vi måste också få njuta av små bedårande blåsippor under vårliga promenader. Och vi måste absolut hinna se persikan blomma. Och allt annat bedårande. Det är så mycket som händer nu.

Ta en sjukdomstablett! Nej, förresten; ta två och ring mig sen!

Yngst, sex år gammal, vinterlovsledig och ruskigt leksugen, ringer kompisen som olyckligt lyckats bli sjuk under lovet. Inte vad yngst tänkt sig, besvikelsen var stor. Men de små kan vara finurliga och snabbt finner han råd. Där och då överhör jag citatet ovan och ordet "sjukdomstablett" var myntat inom familjen.

Nu hoppas jag att våren med värmande sol, underbart doftande vårregn, nygrönska och stigande temperaturer som ger lust att ta med kaffekoppen ut, för med sig att "sjukdomstabletterna" kan läggas långt, långt ner i lådan.

• 2 Comments

•

... dagar på landet. Lagt klinker, firat födelsedag, sett räven raska över isen, hört första vipan över maden, lagt märke till yra småfåglar i trädkronorna, blivit tydligt varse de allt ljusare dygnen, anat månskäran och stjärnorna högt där ovan en molntät himmel ... Så många självklara, kan tyckas, men ändå stora upplevelser, långt från ljus- och ljudföroreningar. Nära naturen. Balsam för själen. Djupa andetag. Meditativt. Ny energi.

Härligt att äntligen ha lagt klinker. Så barnsligt glada och nöjda vi känner oss över det. Det är nåt extra när det som väntat länge blir av. Man har bestämt sig för vad man vill ha, hur man vill ha det, skymtar ett extra välkommet mynt i kassan och har tid och energi för att kavla upp ärmarna. De som nästan fastnat i uppkavlat läge sett till allt arbete vi gjort på landet. Men vi har vilat nu en stund och känner oss redo på nytt. Vi har planer och den första har gått i lås med klinkern. Kul!

Det är också härligt med den där Dagen, den som är ens egen. Man är så värd den. Kanske börjar jag tycka att de blivit många, men det är nåt rikt över det. Vi firar den gärna med en hissad liten bordsflagga, frukost på sängen, skönsång förstås och nåt paket att få bli nyfiken på. Det känns stort att få och fint att ge. Denna gång var det jag som fixade frukostbrickan, hissade den lilla flaggan och stod för morgontrudelutten. Solen sken när vi lite senare dukade fram födelsedagsfikat ute i det soliga, småkyliga. DÅ! ... hör vi årets första vipa! Mellan berättade förresten för oss att i Danmark, dit han haft en sejour, säger man att om solen skiner på ens födelsedag, så har man varit snäll. Lite gulligt tycker jag

Jo, det var ju det där med räven också. Och det är inte så mycket med det egentligen. Men vi såg honom - ja, det kan ju förstås ha varit en hon - raska över den moddiga isen som fortsatt bar i den vattendränkta hagen. Är det så att just rävar gärna raskar över is ... ?

Det gick inte att undgå hur småfåglarna var alldeles ystra uppe i oxelns krona. Lika märkbar var skymningen som lät vänta på sig tills det hunnit bli kväll. När mörkret sedan lagt sig var det i vanlig ordning månen, i ohotad konkurrens, som stod för kvällens och nattens ljus. Nånstans där måste jag känna lite på "utet", så jag öppnar dörren på glänt. Hör havet, gäss och ankor som trots den sena kvällen inte kan hålla snattran. Så ser jag fyren också, bak det stora blå, blinka långt där borta på sin ö ...

•

... januariljuset har börjat titta fram. Om bara dagarna ville vara lite mer soliga så skulle man bättre lägga märke till det. Men igår small det till minsann! En gråmulen morgon kämpade sig fram till en härligt solig och ljus dag. Det blev en långpromenad där dagen hann bli skymning och vackraste kvällssolen dalade bak horisonten. Nånstans under promenaden, i den tidiga skymningen, gav koltrasten sig tillkänna. Nästan så jag inte vågade lita på mina öron. Redan i januari? Jag stannade till för att lyssna ordentligt. Lite tveksam lät han allt, helt vill i tiden, men på koltrasten går det inte att ta miste. Ljuvligt. För mig är våren bäst av de fyra och det börjar spritta i mig redan en solig januaridag. Fortfarande vinter kvar ännu ett tag, men ljuset är på gång och där bakom väntar en vår.

Vi har tömt alla helgers chokladaskar och det manar till att åter få upp flåset. I dagsläget gör vi det med att slå oss ner framför skidskytte och VM-handboll, varav den senare så här långt har varit en verklig pulshöjare. Det får allt bli annat ljud i skällan framöver. Ut i friska luften, få igång "maskineriet" och lätta på några praliner. Men idag har jag inte lust. Det gråa har hittat tillbaka och regnet faller tungt där utanför. Ungefär med samma tyngd slår jag mig ner i sköna soffan och sneglar åt korgen full av ved. Dra igång en brasa känns som en perfekt aktivitet för kvällen.

Summa summarum går jag stärkt ur alla helger vi nu lämnat. Att ha haft hela familjen samlad har gjort gott.

Bjuder på en liten gnutta sol ...

• 2 Comments

•

... minusgrader och genast känns det vintrigt. Härligt! Jag får det inte att stämma med grådask och känsla av advent. Men nu står vi mitt upp i den. Det doftar bak från köket, gröna kvistar ståtar lite runt om och hyacinter sprider den där nästan lite magiska känslan med minnen från när jag var barn. Allt faller bättre på plats när jag tittar ut i det frostnupna.
Kugghjulen maler på här inne, ihärdig tomteverkstad. De hakar i bra, kuggarna, men emellanåt kan julförberedelser fresta på. Lite slitsamt, men mest kul - så vill jag ha det.

En otroligt blygsam, men likväl ( för mig ) storartad succé från i höstas var "egenproduktionen" av saffran.

Tada!

Ja, det blev några små trådar från några krokusar. De var lätträknade kan jag säga, både blommorna och trådarna, men lite kul ändå. Till saffransbaket har jag fått punga ut med de slantar som det "gula guldet" slukar. Mina egna små trådar gör inte mer nytta än ligger i en fin ask för beskådan.

Det känns som att december är särdeles mörk detta år. Kanske har året som gått frestat på lite hårt. Livet går ju inte alltid som på räls. Det kan bli kännbart under de allra mörkaste veckorna. Snart vänder ljuset åter. Det är fint att tänka. Men också; utan mörker inget ljus - det kan vara trösterikt.

Medan jag sitter här i mina tankar, går emellan då och då med brödbak och pyssel, har det frostnupna åter tagit form av små droppar som glimmar i solen. Det får vara som det är med det där frostnupna ...

Önskar dig en fin jul.

• 2 Comments

•

Veckans bästa dag? Ja ... kanske ... Jag tycker förvisso att vi unnar oss mer eller mindre "lyxtillvaro" de flesta dagar. Vad som nu är lyx. Att slippa sätta väckarklockan, det är absolut lyx. Långfrukost likaså. Den som börjar med te och mackor och avrundas med kaffe och korsord. En kryssfika, du och jag - superlyx! Inte alla mornar startar så, men de finns! Det är ju vardagarna som bör lyxas till - de är fem av sju!
Men i dag är det fredag! Hur det nu än är med den (förvisso även den en vardag) så är det en rackans härlig dag. Känslan är helg, den liksom bäddar för lite "magi"; lite utöver. Tycker om. I dag är en sån dag. "Glad-av-listan" på Spotify varvar runt. Ett särdeles bra inslag en fredag. Men i kväll blir det "annat ljud i skällan"; Tjajkovski. För första gången i mitt liv ska jag gå på balett. Nötknäpparen står på programmet och jag gläder mig verkligen. Biljettköpet gick i rasande fart. Jag yppade en kväll, under vinlotteriet med vårt fina tjejgäng, att när barnen var små tyckte de om att titta på den animerade varianten av Nötknäpparen som gick på TV då. Det var så juligt och mysigt när de bänkade sig och man hörde den fina musiken medan man själv "stökade". Vips, var biljetterna bokade. Så snabbt kan det gå. Bra!
Å´ nu är det ju dags igen; att stöka. Att lite smått börja knyta ihop säcken för detta år. Här är jag nu, mitt i en fredag precis inför advent. I stunden torkar jag citrusfrukter för att sätta i julkransen som jag tänkte ska upp under helgen. Så sätter jag lite färg på bullarna. Gul, så klart. Tar in några hyacinter. Fyller vaser med grönt och tar en kik på hur långt amaryllislökarna är komna. Köket kommer att fyllas med härliga dofter. Så väntar vi in våra "små". Fyra sköna adventshelger och härliga vardagar där emellan. En fin advent.

• 2 Comments

•

... ljumma, soliga oktoberdagar märkte jag tydligt i helgen hur hösten nu har slagit sig till ro. Det sena eftermiddagsdiset drog in över maden och ekhagen där bortom hade iklätt sig höststassen. Vi har sista sittningen på terassen innan möblerna ska bäras in och få tak över huvudet för vintern. Sträcker ut våra lekamen efter dagens arbete. Vi har höstat. Du har grävt trädgårdslandet och jag har tömt krukor och plockat in andra som ska tillbaka ut när våren hittar hit på nytt. Så har vi fällt de stora cypresserna. Du har sågat och jag har dragit som en oxe för att få dem att falla åt rätt håll. Det känns i kroppen. Nu sitter vi här, med var sitt glas vin faktiskt. Fortfarande abetsklädda, med jordiga händer, tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av ett par njutbara droppar innan vi hoppar in i duschen och sedan fixar kvällens middag. Fint att känna sig nöjd med ett hyggligt dagsverke som gjort skillnad. Vi lyfter, tar med glasen och rundar husknuten för att titta på utsikten. Plötsligt har vyn vidgats med vad vi tycker är vidunderligt, där cypresserna, som nu äntligen blivit fällda, tidigare stod. Vi läppjar på vinet, rätar på ryggarna och njuter utsikten. Vi är säkert en dråplig syn där vi står, arbetsklädda, jordiga, med små fjäderlika barr i rufsigt hår, var sitt glas rött i handen och med ett nästan löjligt nöjt leende på läpparna. Livet på en pinne. Det är fint med dagar då man får rå om sin tid.

Grävjobbet gav bonusskörd som får bli del i kvällens matlagning. Stunden i köket, efter en avklarad varm ( och lite för lång ) dusch blir som pricken över i. Man dukar och ser fram emot kvällens smaker. Magen är redo för ett rejält mål. Jag märker det när jag hör hur den börjar "snacka" med mig.
En liten hjärtformad potät får bli ett kvällsmess med hälsning till de tre fina som man ibland kan önska vore här och delade stunden med oss. Men de är där de hör hemma. Där har de det bra och trivs. Fint så.
Så i kväll är det Du och jag. Jag "smakar" på det: Du och jag ... 😊

• 2 Comments

•

... det sista ur sommaren dessa ljuvliga septemberveckor. Fortsatt klädda i shorts och barärmat får vi ny välbehövlig energi efter en vår och sommar med inslag av för många oönskade energitjuvar. De där "fulingarna" som smyger in i livet ibland, som man inte kommer undan, utan helt enkelt får hantera efter bästa förmåga. Jag känner att vi har gjort det nu. Landat i något lugnare, stabilare. Det får oss att höja ambitionsnivån, komma vidare med våra visioner, vidareutveckla vår fina tillvaro på landet. Det förfallna, väl tilltagna, gamla växthuset, en gång fyllt med tomat-och gurkplantor, är tömt på allt bråte som hamnade där när odlingen för länge sedan avtog. Skräp i uppsjö, nu sorterat, på väg till återvinningsstationen. Återvinning?! Kan det vara möjligt i detta fall? Men vi gör rätt för oss; var sak på sin plats. Så monterar vi ner stora rutor inramade av murket trä, river stommen och det en gång prunkande växthuset är ett minne blott. Nu finns där plats för något nytt. Genast tar tankarna vid på: Vad?! På studs börjar lusten bubbla inför en ny säsong i det härliga "utet". En träbrygga för frukoststunder soliga mornar, ja, så långt har vi bestämt. Jag gläder mig redan. Men först ska vi möta hösten. Sedan vintern. Jag trodde inte jag var redo, men känner plötsligt att det är helt okej. Rent av lite mysigt.

Så en dag tar sommaren vägen nån annanstans. Bara ben och armar blir väl påklädda när vi rundar udden i den fullständigt ogenerade sydvästan. Vågorna studsar mot klipphällarna, blir till rejäla vattenstänk som hamnar över oss. Men vi fortsätter promenaden. Känner att det är något härligt med att bli riktigt genomblåst. Och för all del också lite blöt, men vad gör det?

Den dagen, denna blåsiga, blöta promenaddag, avrundar vi vår sommar. Nu är den paketerad. Jag prioriterar minnen av sol, alldeles för många underbart goda glassar hos mjölkbonden inte långt här ifrån, den soliga veckan i september när vi badade varje dag Du och jag, besök av finaste ungarna, besök hos dessa fina, humlesurr, nyfikna kossor, barfotadagar, fika på solterassen i tid och otid, små turer till smultronställen, kaprifoldoft ... Ja, tänk vad ett litet fint paket kan rymma. Jag kommer öppna på locket till alla dessa minnen då och då under vintern. Men sen! - för det kommer ju en vår - drar hammarslagen igång; en frukostbrygga vänd mot morgonsolen.

• 2 Comments

•

... morgonens fukt ner på fönsterrutorna och kvällarna här ute på landet kräver pannlampa. Eller åtminstone reflex, så får man tränga in sig så gott det går längs den lilla, ja, faktiskt näst intill obefintliga, vägrenen, när billyktor blixtrar till. En och annan kör ännu förbi även om lugnet lagt sig när semesterveckor mest är ett minne blott och skolorna åter samlat sina elever. Men vi är några som håller stånd mot den daggvåta och mörka augusti. Några som fortsatt får njuta härliga sommardagar mitt i grönska, "kolunk" och vattenblänk. Förresten; på vår lilla väg, med några lätträknade hushåll, har kanske hälften genom åren bosatt sig permanent. Det är som om det finns en längtan att komma ut på landet. Kanske rent av ett behov. Men där är vi förstås alla olika. Jag väljer att berika min tillvaro med att kunna smita in till "metropolen" under den mörkaste höst och kallaste vinter. Titta ut till landet några dagar då och då där emellan och sedan ta min tillflykt hit på nytt när ljuset börjar "härja" allt mer ogenerat. Jag mår helt enkelt bra av att få lite stadspuls vintertid och sedan vårens första fräknar bland kossor och saltstänkta vindar.

Här har plockats frukt och bär i uppsjö. Vi har varvat fikon royal med björnbärspaj, peachcobbler, röda vinbär och plommonmos, och sedan fryst in för att kunna göra mer av alla härligheter tills tiden är inne för ny skörd. Ett och annat har förstås slunkit ner på direkten. En nyplockad, solvarm, saftig persika ... hm, det känns lyxigt. Rönnbären är inte heller de direkt blygsamma i år. Alldeles översållat med små klarröda bär på massor av träd. Lite olycklig kombo dock att detta bär som lär vara så dundernyttigt samtidigt är så rackans beskt och surt.

Jag skyndar barfota genom trädgården den tidiga augustikvällen när kossorna stannar till en stund utanför. En känsla av alla sommarlov här ute tar tag i mig. Barfota i sommarkvällen och kossornas rogivande lunk i hagen intill ...
Vi har haft några somrar nu som hönsfarmare i väldigt liten skala. Känner kanske inför stundande höst att vi är färdiga med det för denna gång, så nu har vi startat upp ett "LFF-hem". Våra små kacklisar har fortsatt sin hönsgård och sitt lilla hönshus och vi ser till att de alltid har påfyllt med mat och vatten. Skillnaden är att nu lever de både Lyckligt och Fritt, men samtidigt lite Farligt. De får gå in och ut som de vill, dag som natt. Både räv och rovfågel cirkulerar runt och över oss och vi trodde kanske är dagarna för de små sprättisarna var räknade. Men var morgon kommer de fortsatt lyckligt springandes allihop. Möter oss i dörren när vi startar dagen.
Livet på landet ...

• 2 Comments

•

... på soltrappan och konstaterar förundrat att jag visst tycker om honung. Jättegott ju. Det har jag väl aldrig nånsin gjort tidigare, och då har jag ändå hunnit vara med en stund. Det behövdes inte mer än ett besök på byahusets lilla vernissage, där boende i byn, hobbyamatörer inom olika områden, under ett par veckor visar upp och säljer lite av sina alster. Smörknivar, grytlappar, akvarellmålningar, raggsockar, skärbrädor, slungad honung - ja, lite av det mesta helt enkelt. På alla vis ett mysigt och trevligt inslag i vårt trivsamma lilla bysamhälle. Jag går där ifrån med ett par grytlappar och en burk närodlad honung.
Klibbig om fingrarna doppar jag skeden bara en gång till och låter det lena, söta slinka in mellan läppar som börjar klistras igen. Mmm ... de här små strävsamma bina måste ha hittat de bästa blommorna. Nej, nu har jag inte ro att sitta här längre. Lite rörigt i tillvaron och det finns annat än honungsburken som pockar på uppmärksamhet.

Färger, ett litet block och penslar manar till att fixa ett födelsedagskort till yngst som fyller mittemellan två omnollningar, slutar på fem alltså, om inte alls lång tid. Några små ängsblommor får vara inspirationskälla och jag ska nog lyckas få till det tror jag. Vi har en gömma i garderoben med något som ännu inte blivit inslaget, som vi hoppas ska bli en födelsedagspresent att bli riktigt glad över.

Vi for in till "stora staden" en dag, på årets marknad. Där väntade finaste hängmattan på mig och börsen krympte. Nu ståtar den på vår tomt, vilsamt smått vajande i vinden mellan två träd, precis så som en hängmatta ska, enligt mig. Den behöver självklart få sin tid i anspråk. Känna att den är omtyckt och behövd.

Ja, det är mycket att stå i dessa sommarmånader ...

• 2 Comments

•

... det blev en liten skörd nypotatis från vår högt skattade lilla odlingslott. Små, jordiga som helst hade velat växa till sig en stund, men som vi vill få premiärnjuta av till vårt stillsamma midsommarfirande. Ljuvligt att vakna i godan ro på morgonen, inför den omsusade aftonen, och lugnt kunna ligga kvar i sängen en extra stund. Vakna ordentligt och sen titta på varandra och säga att vi nog ska se om vi kan få tag på några färska röda gubbar. Först en lång frukost och sen tar vi i makligt tempo en liten sväng för de där gubbarna. Vi stannar oplanerat till vid den grönskande parken längs med vägen. Tar en liten promenad. Där har mängder av folk samlats för att fira vår svenska midsommar, kanske det svenskaste vi har. Familj och vänner samlade i gröngräset med picknick uppdukad på filtar. Den klädda stången är rest och sommarvisorna spelas. Snart blir det dans. Upprymda, ivrigt väntande barn samlas för dans och ringlek. Du och jag fortsätter turen. Kommer hem med en ask fylld av röda bär, denna sommardelikatess, som senare på kvällen serveras med rulltårta, vaniljsås och grädde. Innan dess har vi förstås hunnit med vår traditionsenliga, härligt goda sillröra med den där tillhörande "lille en" och allra godaste potatisen.
Nyskördade pärer, solmogna gubbar, några smultron på strå och så Du o jag. Precis den midsommar vi helst vill vara i. Fint så.