Author Archives: Mia

1 Comment

Medan  penseln sveper över pappret tittar jag mig över axeln. Än har de inte gått i vila, jag ser hur de kryper runt. Inte många, men en och annan. Nånstans ska de ju vara, det är klart, men inte inne hos oss, om jag får tycka. Det borde jag få, men de bryr sig inte. Kanske är det ett febrilt sökande efter vintertillhåll som pågår. Jag vill inte ha de övervintrande hos oss. Ett "rollypollys-hus", det är ett sånt vi tillsynes bor i. Kanske tycker de som vi att det är något genuint med murade väggar, för det är vad de verkar gilla.
Jag lämnar färger och penslar för en stund och öppnar dörren ut. Där gömmer sig nästa "överraskning", klämd mellan dörr och karm men i allra högsta grad levande och rörlig - ett "honmonster"! När jag tittar efter är där fler. Jag skyndar mig att bomma igen.
Tar några drag till med penseln, sen vågar jag mig på en vända i trädgården. Synar karm och dörr noga innan jag passerar. Ute surrar det. Bålgetingarna som har sitt bo i gamla utedasset förvarnar att de närmar sig. Ett par stycken låter som en helikopterskvadron, men är fredliga och ganska trevliga att ha bland trädgårdssurret. Humlorna som ju egentligen inte kan flyga, men gör det ändå, låter också förvarnande. Det är lite bra tycker jag för de är så himla fina att titta på. Och bumblebee, det må vara på engelska, men det är nog det gulligaste ord jag vet; buummbellbeee ...
Det var just det där med engelskan. Roly-poly fick vi lära oss av vårt kanadensiska besök nu i somras, besöket som emellanåt gästar oss i sällskap med mellan, att det är vad de kallar gråsugga för i Kalifornien. 
( I min google translate betyder det syltrulle - vad nu en sån är? ) Det låter lite kul tycker jag; roly-poly. ( "Sylt-rulle" - också rätt festligt. 🙂 ) Det har blivit försvenskat här hos oss, därav rollypollys-hus. Förresten hade vi ett bonusbesök i sällskap med det kaliforniska. Ett tolv veckor gammalt litet yrväder som lekfullt tog upp jakten på "syltrullorna".
Medan jag gör min lilla trädgårdsinspektion sätter jag foten på en gammal grindstolpe som fallit av ålder, låter den rulla ett par varv. Plötsligt blir det ett rackans surr och jag inser för sent att jag har fått ett gäng förargade getingar att se mig som någon som kör tombola med deras lilla bo. Vips så har jag en läpp som med en ekologisk variant av botoxeffekt.
Blir lidande sittandes på trappan medan jag gnider en alvedon mot det angripna. Tycker lite synd och mig själv, men mest är jag rädd för hur stor effekten kommer att bli av denna eko-botox. Det var charmigare med humlorna som surrade i somras och som gärna slog sig ner mitt i de solrosor som vi alla ( nästan bara jag ) vårdade med omsorg för att gå segrande ur solrostävingen. Yngst vann. Mest för att det var hans födelsedag den dagen vi avgjorde tävlingen och för att hela familjen, med kanadensisk bonusmedlem, var samlad. "The great announcement ..."
Akvarellen hinner torka. Precis som solrosorna som nu är vissnade och torkade, men  i ljust minne bevarade. Vad gäller rollypollys och sexbenta honmonster ... ja, de går nog snart i vila.

 

2 Comments

30 liter sand, 10 liter cement, men inte nödvändigtvis upp till brädden och sen 6 liter vatten. Möjligen några droppar färre, fast oftast fler, beroende på hur blöt sanden är. Sen är man glad att man inte behöver veva runt det för hand. Tungt så in i den. Cementblandaren gör jobbet. Går runt, runt medan jag checkar av och slänger in några extra droppar vatten. Jag skulle nog kunna ta konsultarvode som betongkonsistensexpert. ( Säg det snabbt tio gånger! ) Så vips! Nä, förresten, inte vips, för det tar sin tid - men efter några sådana blandningar och timmar har man ännu en trappa. Ungefär så bygger man hus också. Om man gör som Bror Duktig vill säga och fixar en murad variant av bygge. Nu kan det pustas och frustas bäst det vill. Ingen rädder för höststormarna här inte. Men jag tänker att det får bli en kopp på trappan då och då året om. Både i storm och i sol. Kanske i regn också, i min nya gula regnjacka och sydväst. Vart har sitt.

8 Comments

Jag vet inte om jag så gärna vill tillbaka till stan. Vi har det bra på landet. Men visst, morgnarna börjar bli väl mörka. Fast sen är det ju så mysigt när morgonljuset ger sig tillkänna och dagen börjar vakna. Så vilsamt. En fin plats för frukoststund och att komma tillbaka till efter en dag nån annanstans. Vi får väl se ... Vad jag däremot vet är att trädgården har löpt amok sedan vi tog vår tillflykt till landet när coronadramatiken bröt ut. När katten är borta ... rycker de små gnagarna ut. En alldeles förvuxen idegranshäck, stora ohanterliga krukor med mer eller mindre glömda och alldeles uppgivna kryddor och medelhavsväxter. På det en tilltagande biologisk mångfald lite random.
Det finns en del att ta tag i, om man säger så. Pandemin har gått hårt åt gröna rummet. Inte på grund av numrerad covid men helt enkelt för att vi hellre har velat tillbringa våren, sommaren och nu en liten stund av hösten långt från ljus- och ljudföroreningar.
Vi klipper häcken när vi väl är tillbaka bland folk och bilar och upplysta gator. Har en liten fin ceremoni för de stackare som inte klarat sig och går med grovröj över oönskade inkräktare. Bra så.

6 Comments

När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ...  till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Morgonen glittrar i hagen med alla enbuskar. De flitiga åttabenta, som jag egentligen inte gillar, de skapar magi i det arla morgonljuset. Det kan jag inte ta ifrån dem. Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
När den lokala uppdateringen är genomgången och fil och augustibär vilar gott i kistan, så går jag tillbaka till hagen med de fyrbenta som troget tar emot mig fast jag lurade dem tidigare. När de tömt mina händer på morötter buffar de efter fler. Jag kramar dem och lovar mer nästa gång jag kommer.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Jo, visst är den soliga dagen ännu sommarlik, men hösten har allt börjat "reka".

 

8 Comments

Med lika mycket bakom som framför oss av de heliga, lediga sommarveckorna, är vi mitt i en ljuvlig tillvaro där vi rättar dygnet efter ljuset istället för efter visarna på uret. En tillvaro utan tider att förhålla sig till. Så skönt. Rock´n´roll-listan ljuder ur högtalaren på terrassen, efter önskemål från J som står lutad över trädgårdsmöblemanget för att ge det en finslipning. Så penslar vi med nån speciell avsedd olja för ändamålet som får det att lukta som morbror Kalles fina träbåt under sommarens skvalpande utflykter till intilliggande öar. Då, för längesen, när sommarloven var långa och vi var hemma hos mormor och morfar. Sommar ....Nu när cementblandaren äntligen kan luta sig tillbaka, vår nya trappa är ju färdiggjuten, kan också vi slå oss ner med ett häligt gung i slipade och nyoljade trädgårdsstolar. Nosen mot solen, en kaffe i handen och med tankar på vad som ska packas i picknickkorgen för dagens cykelutflykt. När vi "gungat" färdigt fylls korgen med diverse smått o gott, fästs på cykeln och så går färden på lätt rullande hjul till ... ja, vart vi vill. Där stannar vi. Tar packningen och går förbi alla solande och badande på sandstranden mot klipporna där det bara är du och jag. Där sätter vi oss och dukar fram våra små "frestelser". Njuter sommar och sol och en tillvaro där dagsljus och vindar får styra.

6 Comments

Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
Det ena fina besöket avlöste det andra. Strax efter fick äldst möjlighet att röra sig söderut och kom på några dagars visit. Nu är de batterier som var näst intill helt urladdade något mer påfyllda vad gäller tillfredsställelsen att återse finaste trion. Yngst är mer nåbar. Sedan vi påbörjade årets tillvaro ute på landet, har han självhushåll på tvåhundra kvadrat i huset i stan, i sin "man cave" som han skämtsamt kallar det. Jo, tack, det låter det.

När årets ljusaste, eller i alla fall längsta, dag började bli kväll, lutade vi oss tillbaka på terassen som nu börjar ta form. I var sin skön stol med var sitt glas vin. Där blev vi sittande till kvällen blev mörk. Hamnar man väl där är det lätt att bli kvar. Se älvorna dansa över tjärnen. Sen tassar man in, kryper till kojs.

En slokad krans, där på den ännu oputsade muren upp till terassen, visar på att klockan passerat midsommar. Går mot högsommar. Det blev en lugn och skön midsommar på tu man hand. Här hålls i och ut till det känns bra igen att ha fest med vännerna.
Nikon som hade aktiva dagar på Teneriffa, för att sedan utstå dryg karantänsvistelse under vajande dannebrog, ligger nu bokstavligt talat i vila för att ladda batterierna. Sen tror jag det får bli en liten tur på tu man hand. Nikon o jag på nya äventyr.

6 Comments

En solig lördag i maj hade jag plötsligt varit gift i halva mitt liv. Just eftersom det inföll en lördag var tanken en  mysig picknick om vädret höll för det. Och det gjorde det sannerligen. Men det hade också hunnit komma en leverans några dagar tidigare som åter barrikaderade tomten med lecablock. Det blev helt enkelt så att vi kände att vi behövde spänna musklerna och sätta igång jobbet med den terrass som vi så länge önskat. Här gällde det att få alla block på plats. Det resulterade i en himla mysig kombo av arbetsinsats och bubbligaste lyx. Mitt på dagen, i full arbetsmundering, blev det dags för rast och då dukades det fram små fina snittar och korkades upp champagne. Det blev en Dag att ta med och en av de som hamnar på tio i topp-listan.
Champagne är alltid fest. Men mysigast i bubbelväg var första torsdagen i oktober. Den dagen började med att "inspektören" var här för att syna om vårt bygge var så pass redigt utfört att han skulle ge oss tillstånd att få börja bo i det. Så blev det och känslan var helt fantastisk. Jag hade inte förrän då förstått vilken anspänning jag hade gått omkring och känt inför detta. Naturligtvis bodde vi över den natten. Vi sov på en blå gummimadrass som ett par kärlekskranka tonåringar. När vi vaknade på morgonen hade luften gått ur madrassen och vi var, detta till trots, fortsatt både glada och såta vänner på fredagsmorgonen.
Men det var ju torsdagen! Den förgylldes med finaste besöket. När kvällen hunnit bli mörk ser vi billjusen bortom krönet, så tutar en bil till och kör in på tomten. Äldst har rullat flera timmar på vägarna med oss som slutdestination. Med sig har han ...

4 Comments

Nja, inte riktigt ... men om man får lov att byta den lilla gula vivan mot en smörig blomma i samma kulör, ja, då är man nära. Kattfoten saknas förstås, men den har jag inte lyckats hitta hur jag än ser mig omkring. Den är väl nån annanstans. Möjligen skulle det vara Majas små vita tassar då, som försiktigt tar sig genom tallet under det barriga och sedan ses smyga runt på vår tomt. Maja, det är närmsta grannens lilla katt som är lycklig att få komma ut på strövtåg och upptäcktsfärd efter en vinter i stan. Fler av oss känner så.
Andra små tassar ses också ta sig runt huset. Avtryck i sanden avslöjar besök av Jösse med maka, samtidigt också att vi är på gång med andra sejourens murning. En terrass är tänkt att få bli ett rum under bar himmel. Om det nu är Jösse eller makan som plötsligt en morgon sitter precis utanför den glasade köksdörren, det är inte jag man ( hm, kvinna snarare ) att säga säkert, men aldrig förut har jag sett en hare på så nära håll. Så skuttar den vidare ut i hagen, när den plötsligt lägger sig på rygg och balar sig där kossorna har trampat upp en stor jordplätt. Det ser ganska festligt ut. Sen kommer andra hälften skuttande över ängen och gör sällskap.
Det blir dagliga besök under ett par veckor. "De måste ha ett bo i närheten", säger jag till J, när plötsligt en liten palt en dag dyker upp ett par meter ifrån mig. Jag sitter så still jag kan medan den mumsar frodigt gräs och sedan, likt de som sannolikt nu blivit lyckliga föräldrar, tar sig vidare runt huset. Sen ett par veckor tillbaka har det blivit dagliga "palt-besök" och storleken har tilltagit. 

Medan de fyrfota tar sig runt huset tar jag mig en längre bensträckare på annat håll. Jag andas vårluft. Alldeles särdeles djupa intag av sådana, nästan så näsvingarna fladdrar, när jag tar mig genom syrenstråken.
Lockad att stanna med snoken mitt i grönskan tar jag mig ändå vidare.
Det blir här jag istället låter kropp o knopp få en stunds vila, innan jag vänder hemåt.

6 Comments

Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Så blir jag glad igen. För att det är vår. Att det är långa, ljusa kvällar. Att kossorna går i hagen. Att naturen står i nygrönska. Att ute doftar gott. Att alla fåglar ägnar sig åt artens överlevnad utan att fundera på annat. Att vi har en liten kryddodling på gång. Att luktärterna har börjat titta fram. Att jag har J som får stå ut med alla de kramar jag inte kan ge till barnen just nu.
Vilken tur att det är vår!

6 Comments

Nu har vi ju ingen mjölkko. Inte heller nåt självhushåll i övrigt. Några övervintrade kryddor i trädgårdslandet går att finna. Aromatiska och härliga på alla vis, fast inte mycket att bli mätt på. Men! Ett hus på landet, det har vi. Dit har vi "flytt" sen ett par veckor tillbaka för att bättre landa mitt i denna märkliga tid. Men också, och kanske allra mest, för att vi kan och vill. Det är vilsamt att möta våren på landet och väldigt roligt att efter en lång resa, med uppkavlade ärmar och nariga murarhänder, nu äntligen ha vårt lilla stenhus med de bekvämligheter vi önskar för att kunna bo och leva. Nyhetens behag gäckar.
Vi tar våra promenader runt udden. Blir trädkramare bland de krattekar som genom åren formats av havets alla hårda vindar. Får lust att vila kinden mot den mjuka mossa som bildar kuddlika kullar över bumlingar och block. En gång har man brutit sten här och man kan följa små vägar där man sannolikt drog den i vagnar för att sedan forsla i båtar. När den fysiska världen, vänner och platser, plötsligt och hastigt blivit så begränsad är det härligt att få andas nära. Jag väljer romantik framför kris.
Medan J och jag känner den härligt tröttande effekten av all frisk luft, har andra ork också för erotik. Fågellivet som pågår precis utanför där vi bor, som lockar mängder av fullfjädrade ornitologer att stanna med stativ och enorma objektiv, där pågår sedvanligt det vårliga promiskuösa som inom kort kommer att ge en och annan munsbit till havsörnarna som spanande flyger över.
Vi äter middag i vårt glasade rum efter att de som skådar gett sig av, när till och med fåglarna tagit kväll, ser fyren blinka långt där borta och finner vila i solnedgången.