Author Archives: Mia

9 Comments

Nu kan jag lägga nyckelpiga och humla till årets vårliga lista. Förmodligen också några fräknar. De brukar landa på näsan under någon av de första trädgårdsdagarna. För hur isande kall vinden än är den där första dagen i gröna rummet, när det gräs man önskar skulle ofinnas redan börjat titta upp för att våren stegat fram och tar plats, ja, då landar förstås också jag med åtminstone en kopp kaffe på soltrappan, mellan stunder av vårstädning bland kvarlämnade fjolårsperenner, höstlöv och ogenerat ogräs.

På någon av soltrapporna blir det en stund med både lunch och fika. För jag har faktiskt tre stycken. Soltrappor alltså. Denna dag väljer jag den stökigaste men ändå kanske charmigaste. Den vid de gamla utedassen som sedan länge istället tjänar som bod för krukor, trädgårdsredskap och ved. På den plats där vi alltid säger att vi ska röja upp och rensa, vilket varje gång resulterar i något vi har kvar. Det är där den allra första vårsolen verkligen ger sig till känna. För där bakom orangeriet bland allt gammalt bråte, vid sidan om ett alldeles tokväxt persikoträd, på trappan mot söderfasaden av den gamla boden, är en plats dit vinden inte hittar. Där sitter jag med vårens första trädgårdsfika och lunch. Så klarar man lätt av att ha det, en stund. Den lilla stunden blir förstås lång. Och välgörande. Ger mer ork att se över alla trådgårdens vrår.

När jag är nöjd med dagens insats har eftermiddagen fått vinden att mojna och solen att landa på vår entrétrappa som är en annan av de tre soliga. Där sätter jag mig en stund med den sista koppen kaffe och trädgårdsböckerna staplade bredvid. Bläddrar lite, men bara för att snabbt släppa taget igen om visa råd och istället luta mig tillbaka. Mör i kroppen och glad i sinnet. På den soltrappa som gett inspiration för min tredje, virtuella variant - den som har mest utrymme för att ge orden svängrum. Hur den tar sig ut är inte min sak att bedöma. Men alla tre ger mig mental vila som för mig i rätt riktning. Just nu med lätt sinne mot våren.

 

8 Comments

Söndag morgon. Härligt trångt runt frukostbordet. Armar som flätas ihop när de sträcks långt och tvärs över för att nå en nyrostad rågskorpa, en skiva ost, korv eller skinka. Någon som langar juice eller mjölk, medan en annan ber att få te påfyllt. Kanske ett ägg, med kaviar... eller crabsticks? Prat, skratt och mys.
Så plötsligt är frukosten över. Allt för snabbt fast den varit lång. Precis som hela helgen. Jag vill börja om, känner jag plötsligt. Backa bandet. Vill helst inte släppa iväg mellan som ger sig av först. Tåg till studier på plats som gör att vi inte ses så ofta. En bonuskvart med äldst som sedan sätter sig i bilen för en fyra timmas tur dit han har sin vardag. Så gör sig yngst redo. Packar sin väska och halldörren öppnas. Lurarna täcker öronen och fyller dem med väl vald musik, ändamålsenlig för uppdraget; att tagga till inför eftermiddagens match. Jag ser honom promenera iväg. J åker för att fixa något angeläget. Där står jag, mitt i hallen. Huset har aldrig känts så stort , så tomt och så tyst.
Övergivet och lessesamt - så känns det. En stund. Sen liksom tinar den bedrövade känslan. Det är inte så dumt ändå att veta att var och en är på väg till platser där de har en trivsam och väl fungerande tillvaro. Precis som vi har här hemma. Det kan kännas lyxigt att överkomsumera sitt boende. Ha en massa plats. Göra vad man vill. Ha det färdigbäddat till nästa hemvändartur.

Vi möts upp en stund senare J och jag. Så tar vi oss till sporthallen och får ett par härliga handbollstimmar där vi får vara med när våra "små pojkar" fixar dagens seger. En promenad med fönstershopping under sen eftermiddagstimma. Så ringer äldst och säger att han är framme. En stund senare visslar ett SMS  till i telefonen. "Framme" skriver mellan. När vi har hunnit med en gofika runt köksbordet, med resterna av helgens smaskiga kaka och med huvudbestyr kring ett klurigt korsord som vi sitter tätt ihop för att lösa, då öppnas dörren. Det är yngst som kommer och glatt ropar hej, riktigt nöjd med dagens vinst och egen insats.
Alla på plats. Där och då och oftast, känns det riktigt, riktigt bra.

8 Comments

Våra måndagar börjar okristligt tidigt. Tjugo minuter över fyra startar klockradion. Det är en tid jag inte alls är kompis med, men jag vill inte ha det ogjort för det ger J och mig en stund att få börja veckan tillsammans. Säga gomorron, dricka en kopp te, tända ljus som lyser upp mörkret, få krama om varandra, önska en fin dag och säga att vi hörs senare. Sen vinkar han vid grinden. Jag stänger dörren och kryper ner en stund till, innan min vecka med alla vardagsbestyr tar fart. Så hörs vi lite senare J och jag, precis som vi sa då i ottan, men ses gör vi inte förrän vi tar helg igen. Så har vi det just nu och även om man kan önska att det varit annorlunda så är det fint att få längta efter varandra. Och alldeles extra fint att få bli så glad över att ses igen när dörren öppnas inför helgen.

Vi hade som en rockad med jättehaveri av diverse inredningsprylar under hösten och fram till jul. Det ledde till alldeles för många nyinköp och stora utgifter på för kort tid. Så kan det också vara ibland fast man önskar det varit annorlunda. Men en bra sak med det var att klockradion, som fullständigt tappade förmågan att hålla tiden och rände iväg i ett hiskeligt tempo, blev utbytt mot en som nu väcker oss med ett varsamt ljussken som lyser upp rummet en stund innan det är dags att lämna den goa sängvärmen. Och så sätter radion igång på önskad tid, med en volym som tilltar något om man inte lyckas med uppdraget. En fiffig liten sak som gör den tidiga starten på måndagen mer skonsam.

Inte bara klockradion lyste upp denna måndag, solen fanns också med en stund. Och jag hann med en promenad innan de grå molnen åter tog över. Det blev till och med en sittning på trappan, säsongens första faktiskt, med varm choklad och solstänk på nosen.
Så har jag ett härligt veckoslut med mig in i nya veckan. Tjuvstartade helgen med Kompisfika på mysigt café. En sån där som aldrig tar slut och man tror att man ska bli bortkörd av personalen. Men de lät oss hållas. Så har vi "vårstädat" ute på landet. Ja, det kändes faktiskt så när vi hade dörrarna vidöppna och sopade ut byggdamm och skräp. Sen tillät den tidiga eftermiddagen en kopp  kaffe på rabattkanten. Där sitter man och känner i stunden att livet kan inte bli bättre. På det en härlig lördagkväll med fina vänner.

Och nu har de första vårlökarna börjat titta upp i trädgården. Ljuset, de stunder när solen tar sig förbi de envisa molnen, är ett annat. Det är vårljus. Nu kan jag inte längre låta bli att längta efter koltrastsång från trädtopparna, när vårkvällen är ljus och alldeles för kall för att redan ha plockat fram vårjackan. Att frysa in våren till koltrastsång, ljusa kvällar i början av april - det längtar jag till.

8 Comments

Jag har en liten dipp. Så där som man kan ha ibland. Känner mig trött och håglös. Lägger över foton i bildarkivet och rensar kameran. För att göra nåt av nytta. Mellan tittar hem om till helgen, mest för att låna kameran tror jag, och då är det ju bra om den inte är full av gamla foton. Den ska följa med honom till Uganda, dit han, blivande geologen, av alla möjliga ställen ska åka på exkursion. Vi är förstås nyfikna och vill gärna se många foton när han kommer hem, så J tyckte det var en bra idé att han har en schysst kamera med sig.

Bland alla foton som radar upp sig hamnar jag mitt i våren, sedan bland syrenblom, yngsts student, ja, till och med hans konfirmation. Då inser jag verkligen att det är hög tid att frigöra minneskortet. Så blir det plötsligt sommar och buskarna dignar av bär. Jag går tillbaka till vintergäck och krokus och längtar till våren. När jag känner att jag längtar som allra mest ser jag vita tussar singla ner utanför fönstret. Vill inte. Fullkomligt dyker ner bland sköna foton för att undkomma och tillbringar istället en stund ...

... bland vintergäck och krokus.

... tillsammans med familjen hela vägen upp för trapporna till "La Citadelle de Dinant", i början av april när syrenerna blommar ...
... för att få ta del av hela härligheten när vi når toppen. Ett av Belgiens "måsten".

... med en liten promenad bakom världens finaste trio,
på väg upp till Grand Place i belgiska Mons ...
... för att ge denne lille krabat, som en gång var en del av vår vardag, en klapp på huvudet. ( Sägs vara lyckosamt för de som önskar familjetillskott. )

... mitt i vitsippebackarna ...

... för att strax där efter ta en båttur runt Manhattan.
... bland äppelblom.

... med mysigt födelsedagsfika.

... bland fröpåsar och huvudbryderi om vad som ska i jorden.

... bland gubbar ...
... och då allra helst förstås min man, som vunnit mitt hjärta.
( Det finns kärlek i allt han gör i sitt anletes svett för sin familj. 😉 )

... med att bli uttittad.

... med kreativt flöde mitt i stundentsäsong.... med akvarell mitt i ...
... krasseblom.

... med att tillsammans med hela min familj vara en bland nästan 70000 på sommarens häftigaste konsert ...

... med Axl ...
... o Slash o hela gänget i Guns N´Roses.

... med att lyssna till sommarens vågskvalp på en solig brygga.

... bland öländska raukar med Blå jungfrun där mitt ute i baljan.

...  med att "bara" vara, mitt i sommarnatten.

... med att skörda vinbar ...
... till sommarens godaste paj, medan jag utmanar äldst på wordfued.

... med dig.

 

Nu orkar jag lite mer "grå vardag" och  vinter. Man får ju ändå ge dem att de har sina stunder.

 

8 Comments

Som vän av handboll gick man lite i sank i går. Om man är blågul vill säga. Märk väl: inte blå och gul. Det läste jag däremot i morgontidningen att andra verkat bli efter en annan match. Två ungdomslag i hockey som fick till ett så hetlevrat efterspel att 205 utvisningsminuter delades ut och flera spelare är nu avstängda från träning och matcher ett tag framöver.     ?!??!?      Det är nästan så man slutar vara blågul. Ta det lilla lugna uppmanar jag!
Själva håller vi oss coola. Åtminstone mellan matcherna. Då håller jag nämligen på att frysa fötterna av mig ute på bygget. J står krumbuktad uppe på byggställning och förbereder alla rör för elen, medan jag vankar kring nere på golvet och finns tillhands när läkt ska sågas och passas till och alla takplank ska snedsågas i rätt längd för att gå ihop. Jag gör mina moves emellanåt, för att hålla mig varm. Ser till att få igång ett schysst fotarbete (just fötterna är extra illa drabbade i detta fryshus till bygge) i takt till musiken som vi har med i vår lilla bärbara "musiklåda". Tänker att jag nog skulle göra mig bra som maskot innan handbollsmatcherna drar igång. Du vet de där i ekorre- eller lejonkläder eller vad det nu kan vara. Värre vore det att få till det på medar innan hockeymatcherna. Men där slåss de ju så mycket, så de har jag ändå bojkottat. Och förresten är mitt idrottsintresse inte större än att jag är fullt nöjd med de som lirar boll med händerna. Smittad av far i huset och yngste sonen. Somliga smittor är gynnsamma.
Håll nu ställningarna! Det är ju faktiskt precis vad vi själva pysslar med för att bli färdiga med huset nån gång. Men annars tänkte jag snarast för att hålla dig borta från andra, mindre trevliga smittor som härjar denna tid på året. Här finns inte tid och ork för influensa och alla omöjliga varianter av magsjuka. Kramens dag, som jag hörde infann sig i går, den kan ju vara lurig mitt i smittohärdstider. Men där är jag kluven. För kramar, gott folk, det är stärkande. Precis som ett knippe tulpaner, vilka ju också hade sin givna dag alldeles nyss.

Detta lilla januariinlägg blev som byggjobbet är för närvarande: rörigt värre. Men vi håller som sagt ställningarna.

10 Comments

Men hallå där! 🙂 God fortsättning!

Hoppas alla helger har varit sköna och att du springer in i nya året med laddade batterier.
Oskrivna blad ... det vilar något spännande över det. Och så är det skönt, tycker jag, att komma i gängse banor. Men också lite sorgesamt att behöva lämna något. "Du har kanske svårt för förändringar", säger mellan vid frukosten en morgon. Det är någon dag före nyår och jag ojar mig lite vemodigt och välbekant för familjen, över året vi är på väg att lämna. "Nej", säger jag lite stött, "jag gillar verkligen förändringar. Det är bara det där sorgesamma med att vara så nära att lämna något som man glatt sig så till och så stunden man tar klivet in i det nya." "Ja", svarar mellan, "det är väl en förändring, eller hur?" "Jo, visst, men ... " Så vet jag plötsligt inte längre om jag gillar förändringar eller inte, eller om jag har svårt för dem och samtidigt gillar dem.

Hur som; den stora plundringen har skett och huset blev mörklagt. Granen står där nedsläckt och naken en stund, innan jag får hjälp av yngst att slänga ut den avklädda icke längre önskvärda stackaren i kylan. Den gröna, granna som satt livet till för oss. Galet känner jag plötsligt, att hugga ner ett träd för att ställa in i ett hem. Men det glömmer vi till nästa år och håller oss till traditionen.
Allt på sin plats, åter nerstoppat i påsar och kartonger och nerburet i källaren. Och massor av space i vardagsrummet! Jisses, så härligt.

Ja, så var det gjort. Eller kanske snarare taget, det där klivet som bär mig så emot att ta. Men nu, ja nu, känns det riktigt bra. Det var på sin plats med en förändring.

8 Comments

Det lackar å´ det är härligt. Jag gillar julen. Men det är förstås inte enbart tomteblossglittrande. Nej, det vore allt för bra. Smolket i den väl kända bägaren leder till plötsliga och ganska oväntade insatser. Diskmaskinen byttes för ett par veckor sedan och tog en halv fredag, en hel söndag och  så en del ur plånboken i anspråk. Men den diskar likt Tingeling svänger staven - glimrande! 🙂 Då var det bara det där fejandet innan det verkliga julstöket tar vid. Passar på att frosta av frysen en dag när det är ett par minusgrader. Sen vill den rackar´n inte starta upp maskineriet mer. Med en extra frys i källaren får detta inköp vänta på sig.
En rockad sker snabbt av bröd, frysgrönsaker och allt annat frostbitet och sen väntar två dagars saftkok på halvfrusna bär. Med locket på dem (saftflaskorna alltså) tar jag en ny tur till källaren för att hämta upp lite julpyssel. När jag står där och rotar undrar jag vad det är för vagt, obekant ljud. Det liksom droppar. Som en lucka i kalendern: Surprise! Där gömmer sig ett gammalt gjutjärnsrör som har rostat sönder. Rörmokaren - ja, vi lyckades, hör och häpna, få tag på en sådan från en dag till en annan - kom farande som en liten nisse mitt i adventstid. Kirrat och klart. Alla är nöjda och börsen har fått ytterligare utrymme. Till skillnad från frysen i källaren där lussebullarna kommer att få trängas både sked och skavfötters tills de blir uppätna. Så kan livet te sig för den som vill och har lyckan att bo i eget hus.
Livet ter sig också långt bortanför. Nyligen var jag på en fin, stämningsfull ceremoni i kyrkan. Sorgesamt så det gjorde ont, men också med plats för glädje och många fina minnen. Det spelades ljuvlig musik och sas fina ord för en vän som borde ha fått fira betydligt fler jular samlad med sin familj.
Ibland får man behövlig distans.
Här hemma tar vi strax tag i det julstök som vi mår bra av och gläds åt att få samlas med de vi håller av mest. Och mitt i detta vill jag gärna önska dig en jul och kommande helger så som du allra helst vill se dem.

6 Comments

Det är väldigt sparsmakat med bekvämlighet på "bygget". Men vi reder oss fint och tycker att det är riktigt mysigt. Sommarvattnet stängdes av för drygt en månad sedan och efter det har dunken Donje - ja, den heter faktiskt så - försett oss med vatten. Tio liter i en plastdunk med tapp, fylls med färskvatten inför varje helgs avresa. Perfekt! Och så en byggfläkt i ett rum som nu får tjäna som fika- och lunchrum. Eller bara för att kroppen ska tina. Det kan bli ruskigt kallt med utomhusarbete denna tid. Fast det kanske man inte ska avslöja, risken finns ju att kroppstemperaturen hänger ihop med  arbetsinsatsen. Men hantlangarens lott kan ibland innebära att man blir lite stillastående. För närvarande har det varit på stege. Då står man stilla och håller i sig. Hårt, kan jag säga.
En hel dag på bygget, fast den förstås är ganska kort nu när dagen blir mörk långt innan den är slut, klarar man inte utan att "pudra näsan" nån gång. Det räcker oftast med en om man kniper hyfsat. "Damernas" finner man bakom det gamla dasset som numer tjänar annat syfte och dessutom är på fallrepet. Kylan biter bra i ändalykten och man är så rapp man kan, men fåren hinner ofta fram och tar sig en nyfiken titt. Det bjuder jag på.
På "Herrarnas", som man finner bakom det gamla växthuset, också det i risig kondition, har några vilsna violer tittat fram. Jag vet inte vad som göder dem ... ? Trivsamt i alla fall, för den som tituleras herre.
Så har vi, för stämningens skull, tjuvstartat stundande adventstid. En stjärna tändes i fönstret till  vårt lilla provisoriska fikarum. Det börjar arta sig ...

6 Comments

Oj, oj , oj ... busy, busy. Många timmars rep.
Så är livet när jag och Sofia, Sofia Källgren alltså, ställer till med kyrkokonsert tillägnad läkarmissionen. Eller rättare; alla de som läkarmissionen hjälper med sina insatser. Behjärtansvärt minst sagt, så alla timmars körrep var för ett gott ändamål och ett sant nöje hela vägen. I lördags fick vi det att svänga. Det är som de säger, körsång är ett av de inslag i tillvaron som är välgörande för hälsan. För det var ju förstås i kören, ganska anonymt alltså, som jag tog plats. Men likväl en liten del av något stort.
Nu känns torsdagen lite tom, för kören går i vila efter intensiva torsdagsövningar under flera veckor. Jag hoppas på några julsånger fram över som redan är inövade och sitter. Snart är vi ju där. Advent och stundande jul. Efter en osedvanligt grå november kan det nog  vara till gagn för sinnet att tända upp några extra ljus.

 

6 Comments

Jag hade sällskap i sängkammaren här om natten. Det kan vara både spännande och trevligt. Om det är J som är sällskapet vill säga. Men just den här natten var han inte hemma och de nätterna är det inte brukligt att jag delar sovrum med nån.
Något perifert, i ett sömnvaket tillstånd, nån gång mitt i natten, hör jag ljud som får mig att undra. Men ni vet; gamla hus, de har en del ljud för sig. Jag somnar om. Men så ... igen! Nu vaknar jag verkligen. Obehag. Va fasen ... ?! Vänder mig försiktigt om. Försöker lokalisera ljudet. Där! Då skriker jag. Högt!
Jag tänder lampan och det blir tyst. Ser mig omkring. Lyssnar. Inkräktaren intar stillastående position i gömt läge. Vad fanken gör jag nu? Mitt i natten! Både obehag och rädsla infinner sig, fast den ovälkomne inte direkt är någon större best.

Fasadklättrare. Jag höjer ett varningens finger.
Tar kuddar och täcke med mig. Drar igen ingångshålet - fönstret alltså. Redan en är för många. Utrymmer sovrummet, bommar igen med omsorg. Sparar problemet till morgondagen och sover gott i äldst lediga rum resten av natten.
Nästa dag gillras det med rollokola och på kvällen smäller det till.
"Människan är grym", konstaterar yngst när han hjälper mig att ta hand om offret, "denna lilla söta ..."