Nya mål

4 Comments

Jag står mitt i veckan men det känns "måndigt" som nästan aldrig förr. En onsdag, mitt i äppeltid, med en måndagskänsla som tydligt signalerar säsongsskifte. Den sköna sommaren är på väg att glida mig ur händerna. Morgnarna är plötsligt kyliga och fuktiga, kvällarna allt mörkare. Det mesta börjar på nytt falla in i vardagen och huset känns stort och tomt och tyst.
Äldst kommer att tillbringa hösten som teknisk konsult på väl avlägset avstånd norrut, mellan har "flytt" västerut med alla sina guror (som ockuperat husets mesta fåtöljer och sängar när han inte knäppt på strängarna) för att ytterligare ett år förkovra sig i geologin. Yngst har som sist ut i trion lämnat skolvärlden som elev och intagit en ny roll på andra sidan katedern. Han tänker sig lite extra kosing som lärarvikarie. J har ytterligare en tid med arbete på annan ort. Själv har jag mitt "på det torra" hemikring.
Stort, tomt och tyst, var det.

Jag slår mig ner i en av de goa fåtöljerna, som plötsligt blivit ledig, för att roa mig kungligt en stund med senaste numret av D&T. Drömhem & Trädgård har varit min klara favorit av månadsmagasin sedan starten. Direkt kollar jag sista sidan för att se när nästa nummer kommer ut. Märkligt nog kan jag inte finna det. Så jag börjar om, startar på sidan ett. Riktigt sjunker ner i fåtöljen i mitt vemod över tomheten som lägrat sig. En kopp kaffe, några tröstande chokladmandlar, medan jag redan på sidan fyra blir klar över att jag med detta tidningsnummer blir nödd och tvungen att säga "tack och adjö" till ännu en favorit. Det visar sig vara det allra sista numret! Så lägligt.

Att släppa taget om sommaren ... för mig innebär det alltid en stund av vemod. Kanske skulle jag må bra av att vara lite mer "lagom" känslosam. Men det verkar så grundat i mig att jag nog får dras med det. Mest tror jag ändå att det gör nytta. Jag behöver den där stunden för att sedan kunna landa i det som kommer, utan att förtvivlat undra när det hände. Och nu kommer snart september. Jag gillar verkligen september. Det är bara det där med att släppa taget som känns lite sorgesamt att tas med.

2 Comments

?   Det var ju maj nyss!   Mitt i förberedelser för studentfirande.
Nu sitter jag här i elfte timmen, i den sena junikvällen. En snabb liten sittning i kvällssolen. Känner hur juli gör sig beredd för entré.
Underbara varma och soliga juni har gjort trädgården till en eternelloas, eller kanske mer till en öken. Det får lov att vara så denna sommar.
Juni gav oss midsommar. Så där lugn och skön som vi helst ville ha den. Och så innehöll den sommarens största, mer sannolikt årets största, event. Yngst tog studenten! Jag kände mig som mamma till världens gladaste student och ingen tvekan om att han var dagens allra finaste. Precis så som en mamma ska känna. Så som som det är förbehållet alla föräldrar att få känna. Stolthet!
Jag inser hur mycket av mig jag har lagt i detta när musiken tystnar. Det blir inte bara tomt, det blir så väldigt tomt! Och oerhört tyst. Luften tycks gå ur mig. Jag undrar lite hur något alls ska kunna följa på detta. Men det behöver jag inte ägna mycket tid åt. Det sköter sig så bra alldeles av sig självt. Tiden har en underlig förmåga att springa vidare och fyllas med annat som tar vid.
I juni hissar vi taklagskransen och låser dörrarna in till vårt lilla bygge. Det känns stort. Nu när sommaren är så där fantastiskt somrig väntar inomhusarbete. Vad göra?
Inte långt från vårt bygge, men en bit längre från vårt "vinterhus", jobbar yngst skift inom industrin några sommarveckor. Efter en dag på landet iklädd spikskor och snickarshorts, hinner jag med att slå mig ner en stund på tröskeln, se ut över ängen där solen börjar droppa sitt kvällsljus.
Och medan fullmånen lyser, men innan kvällen blir natt, tar vi turen om, för att hämta yngst efter kvällspasset.Jag andas in den sena junikvällen och känner juli titta fram över axeln.

10 Comments

dsc_6698Det har varit dåligt med besök på trappan över alla helger. Den digitala trappan vill säga. Trappan i den "verkliga" världen har nötts i vanlig ordning och lite till. Men den digitala världen har funnits på behörigt avstånd från mig de senaste veckorna.
Den "verkliga" världen omsluter mig fullt några dagar före jul och fram till att trettonhelgen är över. Några stunder blir det där emellan som jag "bara" vill vara. Och så några dagar efter. Det är så mycket inför och det blir så väldigt tomt när det är över.

När jag fått den där tiden att "bara" vara så öppnar sig så mycket. Ett helt oskrivet år till exempel. Kanske, till och med sannolikt, innehållande några spännande milstolpar. Och strax efter att man hamnat här märker jag hur dagen så sakteliga är ljus en liten stund längre. Någonstans mitt i det fylls jag av nyfikenhet, lust, nyskaparanda ...
Mm ... jag gillar det. Försöker hålla mig kvar mitt i detta så länge jag kan. Här finns massor med kraft och energi och glädje. Men nu har jag ju varit med en stund och vet att: Pang! ... trillar man ner på jorden - in i vardagen. Ibland smäller det hårt. Å andra sidan har ju "stunden" jag nu varit med gjort mig tillräckligt vis för att bättre möta smällarna. Så jag tar en dag i sänder och låter den goa känslan fylla mig så länge det bara går.
Nu känns det bra att vara här igen.
dsc_6679

4 Comments

Så slår jag mig äntligen, efter många sommarveckor, till ro på min trappa, med en solvarm persika så mogen att den släpper taget om grenen, som vilar tungt lutad mot vedbodens södervägg, och faller i min hand så fort jag nuddar den. Fruktsaften silar mellan fingrarna. Sagolikt god.
Det blev lite av en märklig sommar i år. En bra sommar. Fin sommar. Fast ... annorlunda. Något tidigt förstås att redan summera den. Men vi står vid ett av alla de vägskäl som livet oundvikligen leder en fram till. Tar klivet mot något nytt.
Morgondiset lättar och solen tittar fram. Jag är så varse att det är dags att släppa taget. Men jag plågar mig, så där lite lagom, med att hålla kvar. Jag hade så gärna velat att äldst ännu hade varit hemma när skörden av persikor räckte till en peach cobbler. Jag vet att han gärna hade velat vara med. Men varför tänka på det? Jag kan inte rå på i vilken takt sommarens läckerheter mognar. Dessutom känner jag mig helt förvissad om att han är där han vill vara, tillbaka bland de småländska skogarna, på sitt Campus. Precis som jag gör med yngst, när han tar sig till första skoldagen, andra året på gymnasiet. Trygg och förväntansfull ser jag honom dra iväg på cykeln. Nu får tiden gärna gå sakta fram till det är dags för honom att ta studenten. Men tiden är sannerligen inget jag rår över.
Mer blandade känslor är det att se mellan packa väskorna, tömma hemmet på sitt signum; alla de gitarrer som länge funnit sin plats lite varstans. Han tar sig västerut, till en sann studentstad naggande nära sundet över till det danska gemytet. Att vänja sig vid att inte längre ha den där lilla dagliga välgörande dosen av mellan nära inpå, det kommer att ta sin tid. Men allt är i sin ordning. Allra mest känns det bra. Jag behöver bara få lite tid att vara ledsen färdigt först. Så är det lättare för mig att sedan vara gladare glad.

DSC_6274

4 Comments

Så ja, då var man hyfsat på hugget igen, fast det tar sin lilla tid. Kroppen säger fortfarande ifrån, det känns att den behöver lite rundsmörjning efter att ha varit stilla länge. Värst är att sitta och ligga och bäst är att röra på sig. Har man hört det förut? I vilket fall har det blivit promenader i helgen och för mig är det ett alldeles ypperligt sätt att bli "igångsmord". Anpassa tempo och terräng efter dagsformen, stunden det ger för eftertanke medan man tar sig fram - välgörande för kropp och meditativt för sinne.

Att ha trillat in i februari har jag lätt för att ta till mig. Ljuset är ett annat och dagar med klar himmel blir vårliga. Jag tittar djupt ner i rabatterna i hopp om att finna tecken på de första vårlökarna, men av någon förunderlig anledning är de alltid sena hos oss de där första vårtecknen i trädgården. Det gör egentligen inte så mycket, de är väl värda att vänta på. Och medan jag väntar har jag roat mig kungligt  och slagit till på en mimosa. Lycklig kommer jag hem och förtäljer för mellan. "Mimosa", säger han och ser undrande ut, "är inte det en drink?" Varpå mamman i mig blir minst lika förundrad över våra olika referensramar. I min värld är mimosan ett alldeles ljuvligt nytillskott för orangeriet. Gula underbart doftande små boll-lika blommor, sirligt bladverk och alldeles charmerande. Men visst visar det sig, när jag googlar för att kolla fakta och skötsel, att det finns betydligt fler tips för en framgångsrik kväll i baren än hur man bäst far fram med sina gröna fingrar. Så har både mellan och jag blivit uppdaterade. Nu står den i alla fall mitt i vårt lilla medelhav i orangeriet och jag hoppas innerligt att den ska trivas och frodas. Men det tar en stund från nu innan jag vet hur det står till med det. Tålamod.
DSC_5366

Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.

DSC_4120

Den är ju så fin, där den står och lyser. Men inför trettonhelgen är det som om jag inte längre kan se det. Inte känna det. Allt det som advent och julen förmedlar. Jag låser fast vid att tiden närmar sig då det man förberett och glatt sig åt, som har lyst upp i mörkret och i själen och som har skapat stämning, ska dansas ut. Jag har svårt att vänta in denna brutala plundring. Det liksom hänger över mig, att den snart måste tas om hand. Så istället för att vänta släcker vi ner, stoppar undan och slänger ut. Där granen stod är det nu både mörkt och tomt. Jesusbarnet vilar inte längre i en ombonad krubba, i ett varmt stall, väl synlig för alla som vill se. Han har förpassats till en ouppvärmd, mörk kartong, undanstoppad i ett skymt källarutrymme, tillsammans med hela sitt följe. Jag kan önska jag hade ro att glädjas lite längre. Det blir ju så tomt och mörkt ...
Men hur det än är - ut ska den, julen, och när det än sker tycker jag att det sorgesamma som känns när man stoppar undan den, och det tomma som blir där den haft plats, också ger glädje och energi att ta med sig och utrymme för den vår som kommer. Så småningom. Det är allt en stund till dess. Fast dagarna har börjat bli aningen längre och ljusare.

Julen har gett oss så många lediga dagar att vardagen hamnade ... ja, jag vet inte var. Långt bort var det i alla fall. Det blir som pang på rödbetan när man åter förväntas ta steget in i gängse banor. Men på något vis är det ändå enkelt att snabbt komma in i dem. Jag tillät mig en bonusdag med hemmavarande, skollediga barn innan "allvaret" drog igång. Vi gjorde den lång och skön och väldigt ledig. Till och med kylskåpet gapade tomt, upptäckte vi. Vi har inte ens gittat att ta oss till affären för att fylla på med önskade nödvändigheter. Så lediga har vi varit. Den skinkbit som återstår efter alla härliga jullovsfrukostar, håller nu mått som gör att det åter finns plats för annat. I kylskåpet vill säga. Det kroppsliga omfånget tycks dess värre, på motsvarande sätt och i samma takt som skinkans häpnadsväckande storleksförvandling, fast i omvänd riktning, ha gett en annan passform åt konfektionen. Inte lika mycket plats där inte, för fortsatta utsvävningar. Men att vara lite extra tillåtande, det hör väl julen till kan jag tycka.
Vi värmer oss fortsatt i vintertid. Förgyller vardagen så gott vi förmår, med sådant vi sätter värde på och som har betydelse för oss, mellan de övriga sysslor och göromål som behöver tas om hand och skötas. Medan vi väntar på ljusare dagar låter vi något, som ännu minner om julen, få lysa upp i mörkret en kort tid till. Så tar vi språnget in i januari. Januari ... ordet liksom andas nytt. Ett helt nytt år. Önskan om glädje och lycka. Som varar länge.

DSC_4025

Det är som om de bockar och bugar och tar adjö. Nu är det allt för grått och blött och lite sol för att de ska orka mer. Jag sätter näsan intill och drar in. Vill ta med mig doften. Nu ger vi dem vintern för att samla kraft att komma igen. Under tiden får vi lysa upp tillvaron med annat. Kanske var det därför jag märkte idag att tanken på advent börjar ta plats inom mig. Det känns härligt.

DSC_3491

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660