... dagar kvar av augusti. Vardagen tycks åter dallrande i luften. Den andas något annat. Fortsatt varma dagar och sommaren är påtaglig, men det ligger ett slags vemod över det hela. Fint på något vis. Lite lessesamt också kanske, men där bakom vilar något nytt. Den tanken gillar jag när känslan kommer på att sommaren har gått för fort.

Vi har kört långt från stora staden. Med förortskomplexen bakom oss känner jag hur den första lilla tåren inte längre får plats i ögonvrån. Bilen som var så välfylld åt andra hållet, med en anda full av glada förväntningar, är nu tömd på allt "bra-att-ha-med-sig"-innehåll och allt lustfyllt. Och vi, J och jag, ja, vi kommer tillbaka till ett hus som aldrig tidigare känts så stort och så tomt.

Lättare då med dagar på landet. Jag strosar sakta längs med den lilla vägen kantad av björnbärssnår, fulla av bär, blåaste blå, som skulle sitta fint till en paj. På ängen, andra sidan stenmuren, vankar kossorna råmandes runt, runt. Årets alla kalvar har precis skiljts från sina mammor och saknaden är högljudd. När jag tittar upp står där en kossa vänd mot mig. Våra ögon möts och där håller vi blicken. Även om hon inte delar känslan av sorg just över att det på "fling-hyllan", överst till höger i skafferiet, nu står ett XXL K-special-paket med bara några söndersmulade flingor i botten, och att den inte kommer fyllas med ett nytt, tittar hon på mig som att vi båda sörjer "våra små". Det är tomt på ängen och jag förstår saknaden. Men det var dags nu. Själva har vi allt för många "ekande" rum. Jag jobbar på att inte påminna mig om allt från tomma flingpaket till ljudet av dörren som öppnas och rösten som säger: "Hej mamma!"

Jag kan vara en mästare på melankoli. Vältra mig i det bitterljuva. Nästan som om jag behöver det för att sedan gå vidare och på något vis vara klar med det. Nu är det J och jag "på riktigt". Väldigt mycket "bara" J och jag.
Det tycks redan som om den nya tillvaron passar yngst som hand i handske. Hör kort av mig också till äldst och mellan och får bekräftat motsvarande. Precis så man önskar att det ska vara. Med det i bagaget kommer det att bli lätt.

Förändring. Väldigt tomt och lite lessesamt i stunden. Men mest är det spännande, roligt och härligt.

"Nu är glada julen slut slut slut."
Igen.
"Julegranen kastas ut ut ut."
Åter en gång.

Lite sorgesamt men också frigörande. Tillbaka mitt i vardagen. Det är märkligt hur behagligt det kan vara. Man kan längta till helger efter välstoppade veckor med vardagsbestyr, men ibland också till vardagen efter många tätt återkommande helger med stora förhoppningar.
Nu börjar dessutom ett nytt vardagsliv för oss. Vår familj har haft veckopendling på schemat under dryga två år. Gissa om det har känts härligt att få börja årets vardagar tillsammans vid frukostbordet på vanlig tid. Säga hej i dörren på seneftermiddagen. Slå sig ner tillsammans vid middagsbordet. Kunna haffa finaste sällskapet för en kvällspromenad. Soffhäng ihop på kvällarna. Eller träffa kompisar, gå på bio eller ut och käka en vanlig sketen tisdag om vi vill. Vardagslyx - det är verklig lyx. Det bästa med att inte alltid ha den, är hur man uppskattar den när den väl blir möjlig.

Tillbaka till julen, den som nu är plundrad. I år höll jag ut osedvanligt länge. Den lyser ju så fint där den står, granen. Jag önskar att jag kunde hålla mig kvar i den där underbara känslan som hela advent ger mig ända fram till Knut har sin dag. Men när nyårsraketerna falnat börjar tanken störa mig att känslan av julmys är över och det som återstår är att allt alldeles snart ska tillbaka till den plats där det tillbringar sin mesta tillvaro. Känns bäst att få det överstökat.
Det blir mörklagt en stund när julgransljusen släcks och den gröna granna, som nu har lite färre barr, kastas ut. "Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat".

Så jag ger plats för vårljuset. Ok, visst, lite tidigt ännu för det. Men det är på G. 20 minuter ljusare eftermiddag sa meteorologen på radion tidigare i veckan.
20 minuter. Det ger mig hopp. Med den känslan och lyckan över möjlig vardagslyx fortsätter jag in i 2020.

 

Jag står mitt i veckan men det känns "måndigt" som nästan aldrig förr. En onsdag, mitt i äppeltid, med en måndagskänsla som tydligt signalerar säsongsskifte. Den sköna sommaren är på väg att glida mig ur händerna. Morgnarna är plötsligt kyliga och fuktiga, kvällarna allt mörkare. Det mesta börjar på nytt falla in i vardagen och huset känns stort och tomt och tyst.
Äldst kommer att tillbringa hösten som teknisk konsult på väl avlägset avstånd norrut, mellan har "flytt" västerut med alla sina guror (som ockuperat husets mesta fåtöljer och sängar när han inte knäppt på strängarna) för att ytterligare ett år förkovra sig i geologin. Yngst har som sist ut i trion lämnat skolvärlden som elev och intagit en ny roll på andra sidan katedern. Han tänker sig lite extra kosing som lärarvikarie. J har ytterligare en tid med arbete på annan ort. Själv har jag mitt "på det torra" hemikring.
Stort, tomt och tyst, var det.

Jag slår mig ner i en av de goa fåtöljerna, som plötsligt blivit ledig, för att roa mig kungligt en stund med senaste numret av D&T. Drömhem & Trädgård har varit min klara favorit av månadsmagasin sedan starten. Direkt kollar jag sista sidan för att se när nästa nummer kommer ut. Märkligt nog kan jag inte finna det. Så jag börjar om, startar på sidan ett. Riktigt sjunker ner i fåtöljen i mitt vemod över tomheten som lägrat sig. En kopp kaffe, några tröstande chokladmandlar, medan jag redan på sidan fyra blir klar över att jag med detta tidningsnummer blir nödd och tvungen att säga "tack och adjö" till ännu en favorit. Det visar sig vara det allra sista numret! Så lägligt.

Att släppa taget om sommaren ... för mig innebär det alltid en stund av vemod. Kanske skulle jag må bra av att vara lite mer "lagom" känslosam. Men det verkar så grundat i mig att jag nog får dras med det. Mest tror jag ändå att det gör nytta. Jag behöver den där stunden för att sedan kunna landa i det som kommer, utan att förtvivlat undra när det hände. Och nu kommer snart september. Jag gillar verkligen september. Det är bara det där med att släppa taget som känns lite sorgesamt att tas med.

?   Det var ju maj nyss!   Mitt i förberedelser för studentfirande.
Nu sitter jag här i elfte timmen, i den sena junikvällen. En snabb liten sittning i kvällssolen. Känner hur juli gör sig beredd för entré.
Underbara varma och soliga juni har gjort trädgården till en eternelloas, eller kanske mer till en öken. Det får lov att vara så denna sommar.
Juni gav oss midsommar. Så där lugn och skön som vi helst ville ha den. Och så innehöll den sommarens största, mer sannolikt årets största, event. Yngst tog studenten! Jag kände mig som mamma till världens gladaste student och ingen tvekan om att han var dagens allra finaste. Precis så som en mamma ska känna. Så som som det är förbehållet alla föräldrar att få känna. Stolthet!
Jag inser hur mycket av mig jag har lagt i detta när musiken tystnar. Det blir inte bara tomt, det blir så väldigt tomt! Och oerhört tyst. Luften tycks gå ur mig. Jag undrar lite hur något alls ska kunna följa på detta. Men det behöver jag inte ägna mycket tid åt. Det sköter sig så bra alldeles av sig självt. Tiden har en underlig förmåga att springa vidare och fyllas med annat som tar vid.
I juni hissar vi taklagskransen och låser dörrarna in till vårt lilla bygge. Det känns stort. Nu när sommaren är så där fantastiskt somrig väntar inomhusarbete. Vad göra?
Inte långt från vårt bygge, men en bit längre från vårt "vinterhus", jobbar yngst skift inom industrin några sommarveckor. Efter en dag på landet iklädd spikskor och snickarshorts, hinner jag med att slå mig ner en stund på tröskeln, se ut över ängen där solen börjar droppa sitt kvällsljus.
Och medan fullmånen lyser, men innan kvällen blir natt, tar vi turen om, för att hämta yngst efter kvällspasset.Jag andas in den sena junikvällen och känner juli titta fram över axeln.

Det har varit dåligt med besök på trappan över alla helger. Den digitala trappan vill säga. Trappan i den "verkliga" världen har nötts i vanlig ordning och lite till. Men den digitala världen har funnits på behörigt avstånd från mig de senaste veckorna.
Den "verkliga" världen omsluter mig fullt några dagar före jul och fram till att trettonhelgen är över. Några stunder blir det där emellan som jag "bara" vill vara. Och så några dagar efter. Det är så mycket inför och det blir så väldigt tomt när det är över.

När jag fått den där tiden att "bara" vara så öppnar sig så mycket. Ett helt oskrivet år till exempel. Kanske, till och med sannolikt, innehållande några spännande milstolpar. Och strax efter att man hamnat här märker jag hur dagen så sakteliga är ljus en liten stund längre. Någonstans mitt i det fylls jag av nyfikenhet, lust, nyskaparanda ...
Mm ... jag gillar det. Försöker hålla mig kvar mitt i detta så länge jag kan. Här finns massor med kraft och energi och glädje. Men nu har jag ju varit med en stund och vet att: Pang! ... trillar man ner på jorden - in i vardagen. Ibland smäller det hårt. Å andra sidan har ju "stunden" jag nu varit med gjort mig tillräckligt vis för att bättre möta smällarna. Så jag tar en dag i sänder och låter den goa känslan fylla mig så länge det bara går.
Nu känns det bra att vara här igen.

Så slår jag mig äntligen, efter många sommarveckor, till ro på min trappa, med en solvarm persika så mogen att den släpper taget om grenen, som vilar tungt lutad mot vedbodens södervägg, och faller i min hand så fort jag nuddar den. Fruktsaften silar mellan fingrarna. Sagolikt god.
Det blev lite av en märklig sommar i år. En bra sommar. Fin sommar. Fast ... annorlunda. Något tidigt förstås att redan summera den. Men vi står vid ett av alla de vägskäl som livet oundvikligen leder en fram till. Tar klivet mot något nytt.
Morgondiset lättar och solen tittar fram. Jag är så varse att det är dags att släppa taget. Men jag plågar mig, så där lite lagom, med att hålla kvar. Jag hade så gärna velat att äldst ännu hade varit hemma när skörden av persikor räckte till en peach cobbler. Jag vet att han gärna hade velat vara med. Men varför tänka på det? Jag kan inte rå på i vilken takt sommarens läckerheter mognar. Dessutom känner jag mig helt förvissad om att han är där han vill vara, tillbaka bland de småländska skogarna, på sitt Campus. Precis som jag gör med yngst, när han tar sig till första skoldagen, andra året på gymnasiet. Trygg och förväntansfull ser jag honom dra iväg på cykeln. Nu får tiden gärna gå sakta fram till det är dags för honom att ta studenten. Men tiden är sannerligen inget jag rår över.
Mer blandade känslor är det att se mellan packa väskorna, tömma hemmet på sitt signum; alla de gitarrer som länge funnit sin plats lite varstans. Han tar sig västerut, till en sann studentstad naggande nära sundet över till det danska gemytet. Att vänja sig vid att inte längre ha den där lilla dagliga välgörande dosen av mellan nära inpå, det kommer att ta sin tid. Men allt är i sin ordning. Allra mest känns det bra. Jag behöver bara få lite tid att vara ledsen färdigt först. Så är det lättare för mig att sedan vara gladare glad.

Så ja, då var man hyfsat på hugget igen, fast det tar sin lilla tid. Kroppen säger fortfarande ifrån, det känns att den behöver lite rundsmörjning efter att ha varit stilla länge. Värst är att sitta och ligga och bäst är att röra på sig. Har man hört det förut? I vilket fall har det blivit promenader i helgen och för mig är det ett alldeles ypperligt sätt att bli "igångsmord". Anpassa tempo och terräng efter dagsformen, stunden det ger för eftertanke medan man tar sig fram - välgörande för kropp och meditativt för sinne.

Att ha trillat in i februari har jag lätt för att ta till mig. Ljuset är ett annat och dagar med klar himmel blir vårliga. Jag tittar djupt ner i rabatterna i hopp om att finna tecken på de första vårlökarna, men av någon förunderlig anledning är de alltid sena hos oss de där första vårtecknen i trädgården. Det gör egentligen inte så mycket, de är väl värda att vänta på. Och medan jag väntar har jag roat mig kungligt  och slagit till på en mimosa. Lycklig kommer jag hem och förtäljer för mellan. "Mimosa", säger han och ser undrande ut, "är inte det en drink?" Varpå mamman i mig blir minst lika förundrad över våra olika referensramar. I min värld är mimosan ett alldeles ljuvligt nytillskott för orangeriet. Gula underbart doftande små boll-lika blommor, sirligt bladverk och alldeles charmerande. Men visst visar det sig, när jag googlar för att kolla fakta och skötsel, att det finns betydligt fler tips för en framgångsrik kväll i baren än hur man bäst far fram med sina gröna fingrar. Så har både mellan och jag blivit uppdaterade. Nu står den i alla fall mitt i vårt lilla medelhav i orangeriet och jag hoppas innerligt att den ska trivas och frodas. Men det tar en stund från nu innan jag vet hur det står till med det. Tålamod.