Nya mål

10 Kommentarer

dsc_6698Det har varit dåligt med besök på trappan över alla helger. Den digitala trappan vill säga. Trappan i den "verkliga" världen har nötts i vanlig ordning och lite till. Men den digitala världen har funnits på behörigt avstånd från mig de senaste veckorna.
Den "verkliga" världen omsluter mig fullt några dagar före jul och fram till att trettonhelgen är över. Några stunder blir det där emellan som jag "bara" vill vara. Och så några dagar efter. Det är så mycket inför och det blir så väldigt tomt när det är över.

När jag fått den där tiden att "bara" vara så öppnar sig så mycket. Ett helt oskrivet år till exempel. Kanske, till och med sannolikt, innehållande några spännande milstolpar. Och strax efter att man hamnat här märker jag hur dagen så sakteliga är ljus en liten stund längre. Någonstans mitt i det fylls jag av nyfikenhet, lust, nyskaparanda ...
Mm ... jag gillar det. Försöker hålla mig kvar mitt i detta så länge jag kan. Här finns massor med kraft och energi och glädje. Men nu har jag ju varit med en stund och vet att: Pang! ... trillar man ner på jorden - in i vardagen. Ibland smäller det hårt. Å andra sidan har ju "stunden" jag nu varit med gjort mig tillräckligt vis för att bättre möta smällarna. Så jag tar en dag i sänder och låter den goa känslan fylla mig så länge det bara går.
Nu känns det bra att vara här igen.
dsc_6679

4 Kommentarer

Så slår jag mig äntligen, efter många sommarveckor, till ro på min trappa, med en solvarm persika så mogen att den släpper taget om grenen, som vilar tungt lutad mot vedbodens södervägg, och faller i min hand så fort jag nuddar den. Fruktsaften silar mellan fingrarna. Sagolikt god.
Det blev lite av en märklig sommar i år. En bra sommar. Fin sommar. Fast ... annorlunda. Något tidigt förstås att redan summera den. Men vi står vid ett av alla de vägskäl som livet oundvikligen leder en fram till. Tar klivet mot något nytt.
Morgondiset lättar och solen tittar fram. Jag är så varse att det är dags att släppa taget. Men jag plågar mig, så där lite lagom, med att hålla kvar. Jag hade så gärna velat att äldst ännu hade varit hemma när skörden av persikor räckte till en peach cobbler. Jag vet att han gärna hade velat vara med. Men varför tänka på det? Jag kan inte rå på i vilken takt sommarens läckerheter mognar. Dessutom känner jag mig helt förvissad om att han är där han vill vara, tillbaka bland de småländska skogarna, på sitt Campus. Precis som jag gör med yngst, när han tar sig till första skoldagen, andra året på gymnasiet. Trygg och förväntansfull ser jag honom dra iväg på cykeln. Nu får tiden gärna gå sakta fram till det är dags för honom att ta studenten. Men tiden är sannerligen inget jag rår över.
Mer blandade känslor är det att se mellan packa väskorna, tömma hemmet på sitt signum; alla de gitarrer som länge funnit sin plats lite varstans. Han tar sig västerut, till en sann studentstad naggande nära sundet över till det danska gemytet. Att vänja sig vid att inte längre ha den där lilla dagliga välgörande dosen av mellan nära inpå, det kommer att ta sin tid. Men allt är i sin ordning. Allra mest känns det bra. Jag behöver bara få lite tid att vara ledsen färdigt först. Så är det lättare för mig att sedan vara gladare glad.

DSC_6274

4 Kommentarer

Så ja, då var man hyfsat på hugget igen, fast det tar sin lilla tid. Kroppen säger fortfarande ifrån, det känns att den behöver lite rundsmörjning efter att ha varit stilla länge. Värst är att sitta och ligga och bäst är att röra på sig. Har man hört det förut? I vilket fall har det blivit promenader i helgen och för mig är det ett alldeles ypperligt sätt att bli "igångsmord". Anpassa tempo och terräng efter dagsformen, stunden det ger för eftertanke medan man tar sig fram - välgörande för kropp och meditativt för sinne.

Att ha trillat in i februari har jag lätt för att ta till mig. Ljuset är ett annat och dagar med klar himmel blir vårliga. Jag tittar djupt ner i rabatterna i hopp om att finna tecken på de första vårlökarna, men av någon förunderlig anledning är de alltid sena hos oss de där första vårtecknen i trädgården. Det gör egentligen inte så mycket, de är väl värda att vänta på. Och medan jag väntar har jag roat mig kungligt  och slagit till på en mimosa. Lycklig kommer jag hem och förtäljer för mellan. "Mimosa", säger han och ser undrande ut, "är inte det en drink?" Varpå mamman i mig blir minst lika förundrad över våra olika referensramar. I min värld är mimosan ett alldeles ljuvligt nytillskott för orangeriet. Gula underbart doftande små boll-lika blommor, sirligt bladverk och alldeles charmerande. Men visst visar det sig, när jag googlar för att kolla fakta och skötsel, att det finns betydligt fler tips för en framgångsrik kväll i baren än hur man bäst far fram med sina gröna fingrar. Så har både mellan och jag blivit uppdaterade. Nu står den i alla fall mitt i vårt lilla medelhav i orangeriet och jag hoppas innerligt att den ska trivas och frodas. Men det tar en stund från nu innan jag vet hur det står till med det. Tålamod.
DSC_5366

Det är som om en vägg av målarfärg slår emot mig. Det doftar nytt och förväntan. Fyller mig med en känsla jag gärna vill uppleva ofta. Får tillvaron och livet att kännas lite spännande. Jag synar och kommer fram till att sista lagret färg är satt. Det antikvita känns fräscht och behagligt och det lilla rullbordet, som en gång snickrades av en gänglig yngling, ska än en gång tas i bruk. Bli TV-bord med plats för förvaring. På gång att flytta in i lägenhet som ska fyllas med eget. Något nytt, men mest hopplock av gammalt och uppfräschat, det mest nödvändiga för allt praktiskt och så minnessaker. Ett eget hem att fylla med trivsel.
Stolarna blev som nya när sitsarna blev omklädda. Extra glad över att tyget jag länge tittat på reades med 70%, utan att jag visste om det, när jag väl kom till skott för att köpa. Nu behövdes det ju till något. Det måste ha varit någon meningen det, tänker jag. Jag väljer att ta en större bit än vad som behövs. Det räcker till två kuddar också och en duk att lägga på det körsbärsfärgade, lackade 50-talsbordet. Ett loppiskap som duger gott i befintligt skick.
De väl nerpackade glasen och porslinet ska också med. Kanske klokt med en lista på sådant som saknas men verkligen behövs? Jag tömmer fönstret på de två blomkrukorna och den fina trägiraffen som var en 11-årspresent som har fått hänga med sedan dess. De finns med på listan över att-flytta-med-saker. Några brädspel som får mig att minnas 15-årsdagen, när födelsedagsbarnet till slut erövrade hela världen, där vi hela familjen trängdes och trivdes runt vardagsrumsbordet över en omgång Risk. Den lilla kannan och de små, små glasen som var en 1-årspresent. Historieböckerna, det fina verket av Herman Lindqvist, packas också ner. Kuvertet med adressändring är igenklistrat och lagt på lådan. Det nymålade bordet, som du snickrade i slöjden på högstadiet och som vi hade i vår första, gemensamma lägenhet, och stolarna, så fina att jag gärna hade behållit dem, väntar på att lyftas in i flyttlasset.
Egentligen behöver jag inte vara så angelägen. Egentligen är det lite överflödigt. Men vi, du och jag, har fått förtroendet. Det är jag glad över. Jag tar det inte för givet. Äldst är handlingskraftig och fixar minsann själv de projekt han drar igång. Så det är jättekul att få frågan om att hjälpa till att fixa en del med flytten till första, egna lägenheten som står tom och väntar på liv och hemtrevnad. Vi gör det så gärna. Snart går lasset med vägen om IKEA, för att där möta upp äldst som för dagen sliter sig från studierna och livet på Campus och tar sig med tidiga morgontåget för att vara på plats. Vi har lovat köpa ny säng till honom. Så att den gamla kan stå kvar här hemma. Ditt och mitt hem kommer alltid att vara ett hem för oss alla fem. Oavsett. Det är bara så det är.
Jag ser mig runt. Det gamla pojkrummet känns nästan lite öde. Jag drar lite på det, men så släcker jag till slut jordgloben med alla franska namn på länder och städer och floder och hav. Franska, för att där vi bodde när äldst fick den i födelsedagspresent, gick det inte att få tag på en jordglob med svenska eller ens engelska namn. Jag minns att en god vän jag hade där och då, sa: "Det kommer att bli en jättefin minnessak när han blir lite äldre." Den har fått lysa i hans rum om kvällarna. Nu vill han att den flyttar med. Det känns fint. Jag släcker den, där den står på ett bord i ena hörnan av rummet. Mest är jag glad. Mest känns det bra. Lite spännande faktiskt.

DSC_4120

Den är ju så fin, där den står och lyser. Men inför trettonhelgen är det som om jag inte längre kan se det. Inte känna det. Allt det som advent och julen förmedlar. Jag låser fast vid att tiden närmar sig då det man förberett och glatt sig åt, som har lyst upp i mörkret och i själen och som har skapat stämning, ska dansas ut. Jag har svårt att vänta in denna brutala plundring. Det liksom hänger över mig, att den snart måste tas om hand. Så istället för att vänta släcker vi ner, stoppar undan och slänger ut. Där granen stod är det nu både mörkt och tomt. Jesusbarnet vilar inte längre i en ombonad krubba, i ett varmt stall, väl synlig för alla som vill se. Han har förpassats till en ouppvärmd, mörk kartong, undanstoppad i ett skymt källarutrymme, tillsammans med hela sitt följe. Jag kan önska jag hade ro att glädjas lite längre. Det blir ju så tomt och mörkt ...
Men hur det än är - ut ska den, julen, och när det än sker tycker jag att det sorgesamma som känns när man stoppar undan den, och det tomma som blir där den haft plats, också ger glädje och energi att ta med sig och utrymme för den vår som kommer. Så småningom. Det är allt en stund till dess. Fast dagarna har börjat bli aningen längre och ljusare.

Julen har gett oss så många lediga dagar att vardagen hamnade ... ja, jag vet inte var. Långt bort var det i alla fall. Det blir som pang på rödbetan när man åter förväntas ta steget in i gängse banor. Men på något vis är det ändå enkelt att snabbt komma in i dem. Jag tillät mig en bonusdag med hemmavarande, skollediga barn innan "allvaret" drog igång. Vi gjorde den lång och skön och väldigt ledig. Till och med kylskåpet gapade tomt, upptäckte vi. Vi har inte ens gittat att ta oss till affären för att fylla på med önskade nödvändigheter. Så lediga har vi varit. Den skinkbit som återstår efter alla härliga jullovsfrukostar, håller nu mått som gör att det åter finns plats för annat. I kylskåpet vill säga. Det kroppsliga omfånget tycks dess värre, på motsvarande sätt och i samma takt som skinkans häpnadsväckande storleksförvandling, fast i omvänd riktning, ha gett en annan passform åt konfektionen. Inte lika mycket plats där inte, för fortsatta utsvävningar. Men att vara lite extra tillåtande, det hör väl julen till kan jag tycka.
Vi värmer oss fortsatt i vintertid. Förgyller vardagen så gott vi förmår, med sådant vi sätter värde på och som har betydelse för oss, mellan de övriga sysslor och göromål som behöver tas om hand och skötas. Medan vi väntar på ljusare dagar låter vi något, som ännu minner om julen, få lysa upp i mörkret en kort tid till. Så tar vi språnget in i januari. Januari ... ordet liksom andas nytt. Ett helt nytt år. Önskan om glädje och lycka. Som varar länge.

DSC_4025

Det är som om de bockar och bugar och tar adjö. Nu är det allt för grått och blött och lite sol för att de ska orka mer. Jag sätter näsan intill och drar in. Vill ta med mig doften. Nu ger vi dem vintern för att samla kraft att komma igen. Under tiden får vi lysa upp tillvaron med annat. Kanske var det därför jag märkte idag att tanken på advent börjar ta plats inom mig. Det känns härligt.

DSC_3491

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660

 

Livet har åter landat i gängse banor, efter en kort tid med en fot i varje läger. Alla är vi nu tillbaka i vardagen. Äldst har hittat ny studieort och har flyttat hemifrån för andra gången. Denna andra gång visar sig vara mycket lättare än den förra. Nu har vi med oss en erfarenhet vi inte hade då. Äldst vet hur det kan kännas att vara student en bra bit hemifrån, när varken studier eller miljö är de han trodde de skulle vara. Eller rättare som han var övertygad om att de skulle vara. En bra erfarenhet att ta med; att tillåta sig släppa lite på "all-in-attityden". En erfarenhet som gör att det sannolikt kommer att falla bättre på plats denna gång.
Här hemma är vi redan bekanta med vad det innebär att vara en man kort till middagen. Att den inte längre värms upp senare på kvällen. Bekanta med att just den portionen faktiskt inte alls längre behöver lagas. Och det är heller inte längre så svårt att finna sig i. Visst kan det kännas tomt ibland. Men mest känns det bra.

För mellan och yngst blir troligtvis terminsstarten en enda "pang-på-rödbetan-upplvelse". Mycket skola och funderingar på sådant som man funderar på när man går sista året på gymnasiet och sista året i grundskolan. Mycket skola, som förhoppningsvis kommer att kombineras med ett aktivt liv med kompisar och fritidsaktiviteter. Som förälder känner man att det enda rätta är att infinna sig i ledet. De börjar bli stora. De nyinköpta jeansen, det senaste tillskottet i yngstes garderob, gör detta extra tydligt efter sommarlovet. Jag granskar vilka strumpor han har valt för dagen.
Jag blir glad när mellan drar iväg med gitarren för att repa.  Glad för att han har fått en inbjudan från ett gäng som, precis som han, mår bra av musik. Att få spela musik - att få skapa musik.
Yngst tar sig själv till stan och handlar nya, lagom långa jeans. Mellan frågar om han får låna bilen, vilket han givetvis får och så packar han in gitarren och kör själv till lokalen där de repar.
Du och jag ägnar allt eftersom mer tid åt att lära oss inse att det är fint att få tid för oss.

Du är sedan ett par veckor på plats i den miljö där man snabbt hamnar långt ifrån semesterlivet. Och jag har nyligen, varsamt men bestämt, satt båda fötterna i den motsvarande. På stranden ser man denna dag att detta verkar gälla för de flesta. Där finns inga glada, varma, sommarlediga, badlängtande människor.
Båtar ligger förtöjda, tillhörande de som sannolikt hoppas på fler turer innan det har blivit dags för uppläggning. Vågorna kluckar runt skroven. Vindarna tar tag och tycks få dem att föra en stram och slitsam tillvaro mellan brygga och boj. Just idag är det lite för kallt och aningen för blåsigt för att stranden och båtlivet ska lyckas invitera.

Här hemma känner jag att vi alla har tagit ett litet kliv in i hösten. Det stora får vänta tills den verkligen infinner sig. Men redan det lilla gör vi med nya ögon, nya infallsvinklar. Och vi vågar hoppas och tro på ett än så länge ganska obekant innehåll. Spännande ...

IMG_0263

Medan sommaren fortfarande är avrundar vi den beklagligt nog lite i förväg, i takt med att det åter blir dags att förhålla sig till tider. En av oss är tillbaka på jobb, den andre masar sig i sympati upp samma okristliga tid och tar så smått tag i det som släpar här hemma, efter veckor med ett behagligt tempo under klar himmel och värmande sol. Så har vi juniortrion som väl tar tillvara sina sista sovmornar av ett långt lov, med endast några dagar kvar till skolstart.  Vi står mitt i en kort tid av halv vardag.
Det är lite märkligt hur redo man kan vara att åter falla in i det som sedan tar vid. Det som kommer när hela vardagen faller över en med en så brutal smäll att det blir fullständigt obegripligt att man så nyligen, under flera veckor, levde sommarliv i semesterlunk. Så innerligt som man ser fram emot sommarveckor, ljusa mornar, ljumma kvällar och utrymme för att tillåta sig att "bara" få vara - inga måsten, inga tider ... Hur jag än tycker att denna underbara tid går allt för fort, kan jag samtidigt känna att jag ser fram emot skolstart och september. Det känns som att ett nytt år tar vid.
Ett fång anemoner står trotsigt resliga emot de hårda vindar och tunga regndroppar som får dagen att framstå som om den släppt in hösten. Men sensommarrabatten gör tydligt att sommaren inte ger upp så lätt. Inte släpper taget för vindar och regn som får mig att stänga dörrar och hålla mig inomhus. Då vill inte heller jag vara sämre. Jag öppnar dörrarna igen och släpper in lite av den fuktiga luften. Den som ännu andas sommar.

DSC_3439