Nya mål

Så var vi igång. Regnet faller runt oss, får luften att kännas kylig och mig att dra jackan lite tätare om, medan du knackar bort och fyller igen. Vi ser hålet växa fram och lämna plats för något som kommer att byggas upp på nytt. Hålet som ger plats för ny skorsten. Vi hugger ner och murar upp. Eller rättare; du hugger och murar. Jag agerar hantlangare.
"Huggmejsel", rättar du mig när jag räcker verktygen, "du menar huggmejsel". Du ler när du vänder dig mot mig för att ta emot när jag räcker. I regnet, under ett trasigt gammalt tak och en hålig vägg, försöker jag hålla jämn takt med någon som får mycket ur händerna, som vet vad som behöver användas och hur man får funktionalitet och hållbarhet. Jag får jämka en aning när det gäller design och estetik. Det viktigaste är ju faktiskt funktion och hållbarhet. Men bara lite. Jämkning alltså. "Det är himla viktigt också att det blir snyggt", gör jag tydligt. Försiktigt - men ändå tydligt.  Jag känner mig, så gott som, helt lugn också inför det. Jag tror på dig. "Är det verkligen inte ett stämjärn?" frågar jag helt i onödan eftersom jag vet att jag inte slår dig på fingrarna  i dessa sammanhang. "Det ser ju precis ut som ett stämjärn", tillägger jag. Men en huggmejsel är inte lika vass får jag veta och bättre att använda för detta ändamål; att slå bort betong och gammalt bruk.
Efter ett tag är hinken med murbruk slut och vi bestämmer oss för att vi har satt sista stenen för dagen. Vi betraktar vad vi åstadkommit. Nöjda, känner vi oss. Mycket nöjda till och med. Och glada. Nu är vi verkligen på G med vårt sommarprojekt - orangeriet som ska bli vårt lilla "medelhavshotell". Där jag bokat in glöggen på julafton. Det är härligt att känna sådan entusiasm. Jag önskar att den aldrig svek.
Vi hinner inte mycket mer, så blir det platt fall. Bokstavligt. Rena turen i oturen att det inte är fullt så illa som jag först befarar när jag ser dig falla framstupa ner på stenterassen. Ett ynka litet snedsteg och en stund senare, en mycket kort sådan, tornar en blå, svullnad upp sig och en variant av högerfot som inte är igenkänningsbar. Den får dig att tillbringa delar av kvällen och en stund in på natten på sjukhus. "Svårt stukad", säger doktorn när han lindar efter att du har varit tur och retur på röntgen och sedan kommer hem framåt småtimmarna, orutinerat och lite taffligt hoppande på kryckor.
Entusiasmen. Den härliga. Den falnar en aning. Det närmar sig semester. För att komma vidare i projektet krävs nog mer kännedom för min del än om enbart huggmejslar, misstänker jag. Men å andra sidan; inget ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig allt om orangeribygge. Och jag kommer att ha en väldigt bra ... inte hantlangare kanske ... det funkar nog inte med kryckor. Men arbetsledare! Och snart, låt oss hoppas mycket snart, är det väl ändå kryckornas tur att falla. DSC_3356

Mellan mörka nästan svarta moln och regn som hänger i luften eller vräker ner blir det en stunds uppehåll. Öppnar terassdörren för att släppa in vårluft som jag kan önska vore lite varmare. Jag skulle kunna välja att gå ut i trädgården, men jag tittar hellre in i vårt gröna rum. Det känns bättre så.  Och nu är den tid då jag gärna öppnar dörren till trädgården och tittar in i gröna rummet. När jag ser hur äppelträdet står i blom och hur syrenen är nästan fullt utslagen kan jag tycka det är bra att maj är lite sval och ger en del regn. Regnet - inte är det änglar som gråter? I så fall av lycka, tänker jag. Sval majluft och lyckodroppar som får äppel och syren att hålla ut längre i sin blomsterprakt. Men vädret är lynnigt. De mörka molnen attackerar på nytt och man vet inte hur de är beväpnade så jag byter rum.
Att låta händerna knåda en ljummen deg känns som ett bra alternativ medan det mörka drar förbi. Så mitt i kladdiga, mjöliga fingrar tittar solen fram. Där och då prioriterar jag om. Jag har en förmiddag hemma med delar av juniortrion. Dagens "att-göra-lista" går i bitar och i soporna. Det blir en trädgårdsfika istället ... i solen ... med nybakat bröd ... äldst, mellan å´ så jag.

DSC_3140 DSC_3153

”Vad ska ni med det här stora huset till när vi har flyttat hemifrån?” frågar äldst en mörk vinterkväll när vi sitter samlade runt middagsbordet. Kan hända är frågan motiverad, men jag kommer ändå av mig lite när han ställer den. Det känns som att vi nyligen byggde till för att vi alla, föräldrar och barn och våra vänner, skulle få plats att vara samlade. Jag tycker att det kanske snarare är en fråga som vi borde ställa oss själva. Vi föräldrar. Om den nu alls bör ställas. Definitivt inte riktigt än. Men när jag lite undrande tittar upp och möter hans blick, betvivlar jag att det ens är ämnat som en fråga - mer ett konstaterande. Jag som trodde att man som barn ville att ens föräldrar ”alltid ska bor kvar i samma hus”. Så att man har något att komma hem till. Vilar fortsatt blicken på honom, men ser med andra ögon. Inte så mycket barn längre. En kille mitt i starten av ett vuxenliv. Fast förstås alltid vårt barn. Och det är inte längre så nyligen. Som vi byggde till. Åtminstone inte i hans liv. Och visst, han har ju rätt. Det är ett väl stort hus för två.

Kommer att tänka på när vi köpte huset. När vi första gången var och tittade på det. Då var vi föräldrar till en liten bebis. En liten bebis, två månader, som låg i liften och blinkade, medan stora snöflingor föll ner över hans näpna lilla ansikte, när vi gick trädgårdsgången upp mot entrén. Jag hade glömt att ta med nappen. Tre månader senare var vi utöver lyckliga, trötta föräldrar, som blivit varse vad allt för lite nattsömn för med sig, glada husägare. Ägare till ett enormt renoveringsobjekt. Att vi fann kraft kan tyckas besynnerligt, nu med lite distans.
”Finns det någon bra skola i närheten?” frågade en del av våra vänner när vi skulle flytta in. ”Skola?! Det är ju evigheter tills han ska börja skolan!! Då kanske vi inte ens bor kvar här!” Jösses, en så dum fråga.
Men det gjorde vi. Bodde kvar. Och gör fortsatt. Rum efter rum har renoverats och barn efter barn har tillkommit (tre, för att förtydliga). Precis som större och nya rum.
Och nya skolor! Så här i backspegeln konstaterar jag att den första frågan om skola kanske inte var så märklig ändå. Vi bor ju till och med kvar när äldst börjar högskolan en ansenlig tid senare.

Jag önskar i vart fall att det fortsatt alltid kommer kännas lika självklart; att dit vi kanske en gång flyttar, dit flyttar han och hela trion i någon mening med. Att vårt hem alltid kommer att ha en öppen dörr, som med jämna mellanrum, gärna ofta, passeras av utflugna barn. Att de alltid kommer att vara trygga med att de har ”något att komma hem till”.
Fast en flytt från vårt hus och gröna rum … ja, det får nog i så fall ske någon annan tid på året än nu. När det första som sker på morgonen är att man tassar ut i morgonrock och andas tidig morgonluft. Går med barfotafötter på det kalla trädgårdsgolvet. Tittar vad som hänt i rabatter. När tvätten fladdrar på tork för vinden, ute på lina. När solen värmer. Värme som får kläder att kavlas upp och sol som får armar och ben att tappa sitt vinterbleka. Medan morgontidningen läses i gröna rummet i sällskap av en kopp kaffe, fågelsång och doft av nygrönska. Någon annan tid på året än när du och jag tar den lugna stunden på eftermiddagen lutandes mot köksväggen som våren värmt upp.

DSC_3073

 

Arom av kaffe sprider sig medan jag fyller muggen. Håller händerna kring det varma, lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Jag tillåter mig att sörpla in små doser av kaffe, sakta för att smakerna riktigt ska blomma ut, medan det emellanåt träder fram doft av ny bil. Det kirrar kring i magen av spänning. Tittar upp och vänder blicken mot dig. Ler av känslan det väcker. Känslan som gör mig trygg där jag ser dig sitta bakom ratten. Känslan av något nytt, outforskat, när jag ser hur du säkert för oss mot nya mål.
Trafik rusar på båda sidor om oss. Lukten av ny bil intensifieras när jag låter spänningen få ta överhand. Det är en ny upplevelse. Vi är på väg. Mot fransktalande land där vi ska bo en tid framöver. En tid som i stunden upplevs som lång. Som blir väldigt lång vid tanken på det man lämnar. Allt att ta ställning till innan man fattar beslut. Fast vi tog ett outtalat beslut direkt när frågan kom. Vi visste både att vi inte skulle tacka nej. Att det här är något vi måste göra. En chans vi måste ta.
I mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, börjar flytten till ett land vars språk vi inte talar.  Vi har bestämt oss för att det ska gå bra. Vi har i alla fall definitivt bestämt oss för att ge det en rättvis chans. När kommer möjligheten åter? Om vi inte greppar den nu? Vi har absolut bestämt oss för att inte resten av livet behöva undra vad vi skulle gå miste om ifall vi inte vågar pröva. Känslan är helt fantastisk. En sådan man vill uppleva om och om igen. Fast ändå inte ... vill ju inte gå miste om mystiken …
En slumrande liten lintott, knappt tre år, till synes inbäddad i baksätet mellan båda sina syskon, börjar gny. Det blonda rufset formar lockar som ligger klistrade mot en lätt svettig panna. Denna lilla kropp … alltid lika varm. Jag spänner loss mitt bälte för att lättare kunna sträcka mig och ge honom nappen. Vänder mig bak och precis DÅ! Allt motorljud i bilen tystnar. Jag hinner inte tänka, inte förstå vad som händer, men när jag tittar mot instrumentbrädan ser jag hur den signalerar likt ett sirenljus. Allt blinkar. Hinner se att du fortsatt behåller ett ytligt lugn. Fast inom dig tänker du: Krasch! Inklämda i mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, ser vi bilar och långtradare rusa förbi på båda sidor om oss, medan du vet att vi sitter i en bil som fullständigt har låst sig. Instängda i en bil där inget går att manövrera.

_____________________

Våren har hunnit visa sig. Fast mycket mer är det inte. Gräsmattan ligger fortsatt vit av frost när vi stiger upp på morgnarna. Just denna morgon har det inte ens hunnit ljusna när klockradion väcker mig. En stund senare har hela familjen satt sig tillrätta i bilen. Vi känner oss som inbakade bland resväskor och annan packning. Ryggsäck och kaffekorg får jag ha nere vid fötterna i passagerarsätet för att överhuvudtaget få plats. Men det gör inget. Jag trängs gärna. Det hör nästan till. Det är lite av det som skapar känslan.
Vi är på väg att möta minnen. Med oss har vi tankar som väcker känslor. En nyfikenhet att återse och en längtan som nästan går att ta på. Vi kör genom tät morgondimma som lättar när vi lämnar Sverige. Ser hur det frodiga gröna tilltar ju längre vi kör. Syrener som är på väg att slå ut. Rapsfält som blommar. Lutar mig tillbaka då och då och blundar. Som för att låta koncentrationen vila på ett sinnesintryck i taget. Tittar upp igen. Ut genom rutan på försommaren som finns runt omkring oss. Som tilltar ju längre vi kommer.

Trafiken tilltar den också. Hastigheten ökar. Mittfilen på Autobahn i hög fart. Familjen samlad i en försvarslös kaross. Vi tänker båda på samma sak. Men denna gång har vi en annan bil. Där nyckeln till tändningslåset inte sitter mellan framsätena som på bilen vid det tillfället.  Hade vi haft samma bil nu hade jag inte omedvetet, som den gången, slagit knäet i nyckeln och lyckats vrida om den så att bilen stängts av, som då … utan att förstå vad som hände. Vilket du, efter vad vi kände var de längsta mest dramatiska sekunder som går att uppleva, kom på och lyckades starta om bilen. Det som räddade oss den gången. Men nu har vi inte heller någon som gnyr i baksätet. Ingen man behöver vända sig mot för att han har tappat nappen. Nej, nu sitter där istället en trio, samma, fast denna gång med gängliga, långa ben inkörda i våra säten. Jag väljer att inte säga något när jag känner knäskålar emellanåt trycka in rejält i ryggen. De har det trångt där bak, men klagar inte.
Även om ingen längre pockar på samma uppmärksamhet som då, kan jag ändå inte låta bli att vända blicken bak för att se. Yngst sitter i mitten nu som då. Inte längre riktigt samma lintott. De blonda lockarna har hunnit mörkna med åren. Men på samma sätt omgiven av på ena sidan äldst och på andra sidan av mellan. Båda med tilltagande skäggväxt. Gängliga tonårskroppar. Unga vuxna. Men jag ser också, fortfarande - nu som då, tre näpna ansikten och kan minnas tre små gossar med ben som inte når ner till golvet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

 

 

 

 

”Luleå”, upprepar jag med en allt för tydlig stämma. En sådan som får 19-åringen att tro att jag har något emot det. ”Ja, vad då?” replikerar han snabbt och tillägger: ”Jag väljer det som passar mig bäst”. ”Självklart … självklart”, svarar jag och tänker tyst att han lika gärna kunde bli utbytesstudent i Thailand. Luleå av alla ställen! Det känns så fantastiskt långt bort. Vi som bor i de sydliga delarna av vårt avlånga land. ”Hur lång tid tar det att flyga till Luleå?” frågar jag försiktigt och vågar mig även på: ”Fjorton timmar?” Jag får en blick som inte behöver ord i tillägg. Men de kommer, med eftertryck: ”Två timmar mamma – två timmar!” Paus. ”Okej, två timmar. Och så en massa tilläggstid. Ser vi dig till jul?”

Både val av studieort och inriktning på utbildning hinner ändra sig före skolstart. I en 19-årings liv kan mycket ske på några månader. Men en morgon i augusti står han färdigpackad och vi går för att vinka av honom vid tåget. Han har en bit att åka även om det inte är så långt som till Norrbotten. Till jul, tänker jag, vi syns i alla fall till jul. Och så ska vi förstås hälsa på någon gång före dess. Jag vinkar och följer honom med blicken så långt det är möjligt. Vilket nästan ter sig omöjligt mellan tårar som strömmar. Ett leende spricker upp i ansiktet intill: ”Mamma …”, hör jag en medkännande röst säga, men den innehåller även lite av ett outtalat: ”Så farligt kan det väl ändå inte vara?”

Nej, det är klart att det inte är. Men känslan är så otroligt stark. Allra mest är jag förstås glad. Det är ett stort kliv åt ett annat håll. Dit inte vi följer med. Det ska vi inte heller. Det här är hans alldeles eget.
Det är bara att släppa taget. Önska lycka till. Och finnas till hands. På avstånd.
Å´ kanske en akututryckning någon gång emellanåt … för min skull.

DSC_2180