Något att komma hem till

”Vad ska ni med det här stora huset till när vi har flyttat hemifrån?” frågar äldst en mörk vinterkväll när vi sitter samlade runt middagsbordet. Kan hända är frågan motiverad, men jag kommer ändå av mig lite när han ställer den. Det känns som att vi nyligen byggde till för att vi alla, föräldrar och barn och våra vänner, skulle få plats att vara samlade. Jag tycker att det kanske snarare är en fråga som vi borde ställa oss själva. Vi föräldrar. Om den nu alls bör ställas. Definitivt inte riktigt än. Men när jag lite undrande tittar upp och möter hans blick, betvivlar jag att det ens är ämnat som en fråga - mer ett konstaterande. Jag som trodde att man som barn ville att ens föräldrar ”alltid ska bor kvar i samma hus”. Så att man har något att komma hem till. Vilar fortsatt blicken på honom, men ser med andra ögon. Inte så mycket barn längre. En kille mitt i starten av ett vuxenliv. Fast förstås alltid vårt barn. Och det är inte längre så nyligen. Som vi byggde till. Åtminstone inte i hans liv. Och visst, han har ju rätt. Det är ett väl stort hus för två.

Kommer att tänka på när vi köpte huset. När vi första gången var och tittade på det. Då var vi föräldrar till en liten bebis. En liten bebis, två månader, som låg i liften och blinkade, medan stora snöflingor föll ner över hans näpna lilla ansikte, när vi gick trädgårdsgången upp mot entrén. Jag hade glömt att ta med nappen. Tre månader senare var vi utöver lyckliga, trötta föräldrar, som blivit varse vad allt för lite nattsömn för med sig, glada husägare. Ägare till ett enormt renoveringsobjekt. Att vi fann kraft kan tyckas besynnerligt, nu med lite distans.
”Finns det någon bra skola i närheten?” frågade en del av våra vänner när vi skulle flytta in. ”Skola?! Det är ju evigheter tills han ska börja skolan!! Då kanske vi inte ens bor kvar här!” Jösses, en så dum fråga.
Men det gjorde vi. Bodde kvar. Och gör fortsatt. Rum efter rum har renoverats och barn efter barn har tillkommit (tre, för att förtydliga). Precis som större och nya rum.
Och nya skolor! Så här i backspegeln konstaterar jag att den första frågan om skola kanske inte var så märklig ändå. Vi bor ju till och med kvar när äldst börjar högskolan en ansenlig tid senare.

Jag önskar i vart fall att det fortsatt alltid kommer kännas lika självklart; att dit vi kanske en gång flyttar, dit flyttar han och hela trion i någon mening med. Att vårt hem alltid kommer att ha en öppen dörr, som med jämna mellanrum, gärna ofta, passeras av utflugna barn. Att de alltid kommer att vara trygga med att de har ”något att komma hem till”.
Fast en flytt från vårt hus och gröna rum … ja, det får nog i så fall ske någon annan tid på året än nu. När det första som sker på morgonen är att man tassar ut i morgonrock och andas tidig morgonluft. Går med barfotafötter på det kalla trädgårdsgolvet. Tittar vad som hänt i rabatter. När tvätten fladdrar på tork för vinden, ute på lina. När solen värmer. Värme som får kläder att kavlas upp och sol som får armar och ben att tappa sitt vinterbleka. Medan morgontidningen läses i gröna rummet i sällskap av en kopp kaffe, fågelsång och doft av nygrönska. Någon annan tid på året än när du och jag tar den lugna stunden på eftermiddagen lutandes mot köksväggen som våren värmt upp.

DSC_3073

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


4 × åtta =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>