Månadsarkiv: mars 2016

Påsken bjöd på "samling vid pumpen". Alla barn var hemma och vi såg till att ägg av de olika slag som hör helgen till fick den uppmärksamhet som sig bör. En gemensam insats fick de som skulle ätas att ståta i härliga kulörta färger med de mest varierande motiv. Kanske är det så att familjens seniorer har svårare att släppa på traditionerna än det yngre gardet. Effekten av det är att den unga trion, trots att någon (eller rent av ett par) nått vuxen ålder, fortsatt letar ägg som påskharen finner de mest finurliga gömmor för någonstans i trädgården. "Det är en lurig jävel" (som Johan Glans någon gång kläckte ur sig) som fick det att letas länge och frenetiskt. Men så räckte också innehållet en bra stund. Godis har fel pris för folkhälsan, konstaterade maken, men en gång om året kan man gott få lov att falla för den frestelsen.
Också nunan intog en kulör som man blir gladare av. Sittandes på en uppvärmd, lite knölig gjuten trappa, lutandes mot en varm bodvägg, bjöds vi på den första solbrännan och premiärfräknarna fastnade på näsan. Effekten var välgörande.
Dahliorna planterades i stora krukor, som jag fick hjälp med att bära in i orangeriet. Lite brist på ambition från min sida, när det gäller övervintringen av dessa frostkänsliga, märkliga knölar, får mig att hålla tummarna för att det tittar upp lite grönt framöver och gärna många blommor. De första små luktviolerna, som hittat fram under ligustern, pockade på min uppmärksamhet och fick mig att lägga mig på knä för att lyckas med att sätta näsan tätt emot. Rabarbern mörktäcktes för att få späda stänglar till årets första paj. Äppelträden blev klippta och det är nästan märkligt att jag också i år, för första gången denna tidiga vår, när dagen går mot tidig kväll, hör koltrasten sjunga i trädet som stegen fortfarande står lutad mot. Jag ler vid tanken.
Påsken avrundas med att vi vinkar av äldst vid tåget som tar honom tillbaka till hans vardag. Lite tomt blir det allt, men det blir också ganska mycket "som vanligt" och det känns bra det också.
DSC_2810

4 Kommentarer

DSC_5562Jag är mitt i dagar när annat kallar, än det jag helst vill ägna dem åt. Jag vill så gärna hitta de där stunderna att skriva. När jag släpper allt annat och låter ord och text få mitt fulla fokus. Känslan det ger mig. De stunderna är guld.
Eller känslan när jag inte kan låta bli att dra ett ogräs ur rabatten, fast jag är klädd för något helt annat och inte haft en tanke på trädgårdsarbete. Men så, när jag ändå går förbi, kan jag inte låta bli att ta bort några kvistar, vissna löv eller dra upp det där ogräset. Och rätt vad det är så ligger jag på knä vid rabatten och rafsar, för det är så underbart att få vara, precis just där, mitt i stunden.
Sådant kan jag längta efter, nu när annat i tillvaron kallar och tar för många av de stunderna ifrån mig. Men tids nog ...

Jag är mitt i centrum och tänker på ögonblick. De man vill känna och minnas. Någonstans mellan två av stadens kyrkor, vid den klockstapel som visar tiden åt dem båda, därför att de själva inte har smyckats med urverk. Kanske är tanken att låta tiden för en stund stå stilla. Och när jag under en kort sekvens ser den lilla visaren ta skydd bakom den långa, där de går mot elfte timmen, väcks känslan att ögonblicket fångas.

Nu är tiden när jag vill se allting hända. Och allt för snart kommer stunden då jag inser att jag lät det hända utan att uppleva det. Om jag nu missade att se mig om. De där små stunderna; lycka ... förundran ... hänförelse ... Jag låter dem inte längre lika lätt gå mig förbi. Försöker vaka över dem så att upplevelsen i bästa fall blir som när naturen fångas på film. När man, under några sekunder, följer minsta lilla knopp hela vägen till fulländad blom. Att verkligheten inte är densamma som filmen hindrar inga drömmar. Men det är lätt att falla igenom - upptäcka att ögonblicket sprungit om.
Våren. När tegelväggen plötsligt en dag är täckt av gröna, fullt utslagna blad av kaprifol. Jag sitter intill köksfönstret och tänker: Jisses! När hände det? Hur många vårar har jag undrat? Jag försöker låta blicken fastna där, en liten stund, varje dag, för att se det hända. Vilken dag som helst nu ... Och björkarna får de där små musöronen, då man blir varse att det är dags att låta sekatören skrida till verket i rosorna som klänger intill kaprifolen.

DSC_5553Precis som humlan vill jag låta ändalykten värmas av sol, medan jag med några handvändningar rafsar bort hösten och vintern från rabatten. Ändamålet - hm?! - för lilla humlan är förstås ett annat, men kanske delar vi ändå stunden av lycka mitt i krokusblom.
DSC_5547Stunden när tre fjärilar sitter så tätt i blommande lavendel att jag lyckas fånga dem på bild ...
DSC_1991... eller när morgondaggen samlar sig som pärldroppar på krassens bladverk.
DSC_3845Nu när påsken står för dörren vill jag fånga känslan av att vara mitt i den innan helgen åter blir vardag.
DSC_3010Å´ stunden på soltrappan. Med boken orörd liggande bredvid, därför att ögonblicket fångar mig.  Där dyker Povel Ramel upp i tanken. Hur ljuvligt det kan vara att höra hans texter och hur svårt det är att sjunga dem. Utan minsta lilla hänsyn till nära grannar nynnar jag högljutt:

"... så grip din chans
Men fort - innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort"

DSC_5570 (1)
Jag satsar på grönt ljus - fritt fram för våren och många sköna stunder.

DSC_5539Jag ägnar några dagar åt att bli återställd. Lättare kirurgi för att öppna upp passagen för dofter och smaker genom näsa och gom. Med betoning på lättare är det förvånande hur omtumlande det ändå är och hur allmänpåverkad man blir. Kanske kan det vara så att en liten förkylning olyckligt passat på att slå till mitt i konvalescensen ... och möjligen en antydan till bihåleinflammation ... om det nu inte enbart är sviterna efter operation. Men jag försöker vara tålmodig ... vem vill inte låta dofterna få fritt spelrum, nu när allt omkring är i faggorna och bara väntar på att slå ut i grönska och blom.

Denna måndag, när jag förströr lite av tiden med att strosa i centrum, är torget tomt på allt utom sina, sedan all tid, gamla gatu- och kullerstenar och nu de bilar, som långt senare, blivit ett inslag i torgmiljön. Ett gammalt stenlagt torg, som gjort för livlig handel, som fått lämna plats för parkering. För mig en föga charmig kombination. Men visst, någonstans behöver ju även bilar få plats, om man nu ska få folk att välja centrum istället för de omkringliggande köpcentrum som tar upp allt mer plats.
Torget känns onekligen öde jämfört med i lördags då solen lyste över en myllrande, färgsprakande marknadsplats full av torghandlare och marknadsbesökare, varav somliga är av det slag som ännu "slår sig i slang" med handlarna och dristar sig till att pruta, medan ännu fler tillhör de, varav jag är en, som "bara" handlar och gladeligen betalar. Det är lite synd. Jag har hört sägas att torghandlarna själva saknar detta inslag; att de gärna skulle vilja deala lite om priset, att det tillhör och gör den handel som bedrivs på torget både trevligare och roligare. Detta får mig att önska att jag tillhörde de som "slog sig i slang". Småprata lite, visst, men pruta - nej.

Det är verkligen jättetrevligt att strosa på torget en solig lördag med mycket handel, färger, dofter, sorl och folk av alla de slag. Av samma anledning känns det väldigt öde så här en kulen måndag. Men jag blir glad av att lite färgstark påsk fått följa med hem och att jag nu, så här i "konvalescenstider", kan roa mig kungligt med att klä trappan i vår. Och kanske, nästa gång när jag besöker torget under lördagshandeln, kan jag känna dofterna från vårliga penséer som badar i sol.
DSC_5527 (1)

IMG_0642Det är årets första verkliga "Mia!-När-man-ser-dig-sitta-på-trappan-med-en-kaffekopp-då-vet-man-att-det-är-vår!"-dag.  Å´ jag ger en del av dagen en sådan stund; sitter på soltrappan med nunan vänd mot D-vitaminberikande strålar. I koppen har jag varm choklad med vispgrädde och kanel, och jackan ligger i en liten hög bredvid mig på trappan. Det är för varmt där jag sitter för att ha den på.
Jag är precis hemkommen från en rask promenad, som förmodligen framställs som mer chick om jag tillåter den kallas power walk. Premiärdag för lågskor. Stegen känns lätta när kängorna byts ut. En av alla saker jag gillar med våren. "Köpa blommor till mig själv", hör jag en kvinna säga på lokalradion, "så brukar jag uppmärksamma åttonde mars." Mm, köpa blommor till sig själv, tänker jag, det är en bra sak att göra idag. Och alla andra dagar. Fast jag har siktet inställt på något annat, som kommer sig av ett forna inköp just den åttonde mars.  Jag tänker skörda citroner. Verkligen något jättebra, i alla fall för mig, att göra just idag - all världens kvinnors Dag, som får mig att känna att jag ska tillägna den helt åt mig själv.
Nu vet jag inte längre hur många år sedan det är, som jag inte klarade av att lämna handelsträdgården, utan att det där underbara citronträdet fick följa med mig hem. Vid det tillfället dignade det lilla trädet av citroner och jag var både lycklig och stolt. Visst, det kan framstå som lite nördigt, men det är något mellan just den här citronen och mig. Nu har det vuxit sig till Ferdinand-format och är faktiskt anledningen till att vi har ett orangeri. Det blev till slut alldeles för ohanterligt att flytta ner i källaren för vinterförvaring. Och så har det ynglat: fem stycken små tvååriga sticklingar tas varsamt omhand.
Mycket om detta, men helt klart en bra dag för skörd som får bli lemoncurd ... eller kanske världens godaste citronpaj ... eller åtminstone en paj på ekologisk frukt.
Sådant tycker jag om att tänka på under dagen som jag tillägnar mig själv. Å´ så blir jag glad över att hämta ett paket på posten - eller rättare närmsta postombud som det numer är - som av en tillfällighet når mig just idag och som gör att jag kan klä mig i ny klänning. Där efter tar jag med mig skrivmaterial ut till orangeriet, men börjar med att skörda citronerna. De tjugotvå grader som bjuds håller mig varm. Jag tar en kopp kaffe på platsen dit de sista solstrålarna når och sätter sedan igång att skriva.

... och nu är det strax dags att möta upp familjen.

Alltihop, hela dagen, full av fina, bra och glada saker. DSC_5522

8 Kommentarer

DSC_5507Att rymma från sin 100-årsdag ... kanske är det något som många tänker sig, eller rent av bestämmer sig, för att göra. Någon kanske vill ha ett hejdundrande kalas, medan det för en annan kan innebära att andra väljer hur det ska firas. Så finns de som inte hinner tänka tanken ... därför att livet vill annat. Vad vet man ... ?
"Varför sjunger man ja må du leva uti hundrade år", minns jag att min moster sa en gång när en av oss kusiner firade sin födelsedag, "det är det väl ändå ingen som vill?!" Det var som att lägga sordin på stämningen, eftersom hela kusinskaran vid det tillfället var barn och ett 100-årskalas framstod som något verkligt festligt att få vara med om. Inget jag ännu har upplevt. Heller inget som livet längre får mig att känna som något att trakta efter. Istället är det innehållet som jag vill ska vara ... hm? ... kanske faktiskt just vara är en fullgod beskrivning. Eller gärna långt och lyckligt om man väljer att vara mindre filosofisk.
I vart fall så slapp min moster med råge uppleva sin 100-årsdag. Och när det blir så är det gott att kunna se att livet har haft ett rikt och fint innehåll. Men om man nu ändå är i faggorna inför den där omnollningen, och inte traktar efter så mycket ståhej ... ja, är man i tillräckligt gott skick kan man ju välja att göra som Allan; kliva i pissetofflorna och rymma. Kanske kan det vara en signal för omgivningen att de som fått leva länge, som har massor av upplevelser och historier inom sig, är värda all respekt och inte ska förminskas, även om kropp och sinne inte alltid längre kan ge samma uttryck.

Jag gör ett kyrkogårdsbesök som får tankarna att fortsätta vandra kring detta med livet och vad som kommer efter. Det är en rofylld stund med en stilla promenad kring kvarteren, fast kallt just denna dag. Jag börjar med att gå till pappa. Jag kan inte säga att jag är hos honom så ofta, men han är väldigt ofta hemma hos oss. Det är en fin stund att gå till pappa, men jag trivs bättre med att han kommer till oss. Hos honom blir besöket ofta lite mer ledsamt. Fint, men ledsamt. Hemma hos oss blir det istället mycket skratt och han är så oerhört levande där mitt ibland oss.
När min pappa lämnade ett långt och innehållsrikt liv, kände jag att det var honom förunnat. Visst gör det fortfarande ont ibland, men på ett sätt är han nästan oftare hemma hos oss nu än tidigare. Vi har så många glada, fina minnen att plocka fram och vi citerar honom ofta. Han hade alltid hundra järn i elden och just inte så mycket tid för oss. Det blev snabba besök ibland och  korta telefonsamtal emellanåt, en glad och pigg röst i andra änden av luren: "Hej lilla Mia! Jag ville bara ringa och höra hur det är med er." "Bra", var ofta det jag hann svara. "Det var skönt att höra, nu blir jag glad", sa pappa. "Hälsa pojkarna!" och sedan lade han på. Det räckte fint för mig. Det passade mig faktiskt alldeles ypperligt att vår relation var just så.
En tid efter att pappa hade gått bort, medan jag ännu var plågsamt ledsen, pratade jag med en präst som hjälpte mig igenom alla existensiella undringar. En underbar människa som fanns för mig. Det var en tid som jag ständigt tyckte var fylld av tankar om pappa, natt som dag, och jag minns att jag nästan lite förtvivlat sa till prästen: "Jag är inte van att umgås så här mycket med min pappa." Då uppfattade jag ett uttryck hos honom som gjorde tydligt för mig, att det var något han skulle komma att använda sig av framgent. Jag ler själv åt detta idag, och numer är umgänget med pappa ofta lättsamt, glatt och fint. Någon gång emellanåt kan jag bli arg på honom också, nästan lite förlösande faktiskt.

Det är med stor respekt för livet, och det som tar vid därefter, som jag strosar runt i gångarna och kvarteren på kyrkogården där pappa vilar. Lite skamsen letar jag efter 100-åringar och den första jag stöter på är Allan! Med ett varmt leende inombords undrar jag vilka tofflor han klivit i och vart de fört honom. Jag vrider mig lite obekvämt om för att se om jag är omgiven av någon annan levande, som kanske skulle tycka att det vore märkligt, eller rent av respektlöst, att jag fotograferar minnesstenen över Allan och det långa liv han fick. Men med de ögon jag har med mig och den känsla jag bär inom mig ... vad skulle kunna vara respektlöst med det?

IMG_0631

DSC_5502

DSC_5506

2 Kommentarer

I höstas grävde jag upp en stor verbena, som inte skulle ha klarat vintern ute, tillsammans med flera små plantor som fröat sig mellan fogarna i kalkstensgången längs med rabatten. Ett lyckosamt misstag var att jag råkade få med lökar i krukan. En grå dag i början av mars har det fått lite av påsken att tjuvstarta där den irrat sig in i orangeriet. Lite yr i mössan står hon där, spenslig och långbent, och tittar sig yrvaket kring.
Att bli glad av i väntan på en solig marsdag.
DSC_5494DSC_5497

 

 

 

 

 

 

 

 

4 Kommentarer

DSC_5488Att ta klivet in i mars är verkligen att möta våren. Ljuset, dofterna, lätena ... Jag blundar medan solen når ansiktet och värmer. Lyssnar på fåglarna. Andas in våren med djupa andetag för att få den att stanna länge inom mig. En årstid som ger härlig inspiration och kreativa tankar. Men också sedvanlig vårtrötthet. Borde kunna vara en logisk kombination, fast ännu mer är den märklig. Jag tycker vårtröttheten tar vid långt före inspirationen har gett synbart resultat. Likadant varje år. Fast vad gör det, tänker jag, medan jag låter den härliga vårkänslan gro inom mig, tids nog kommer jag igång med "vårbruket". Jag kan längta efter en vårkruka på trappen, men är lite för lat för att ta in och ställa ut igen, de nätter som ännu är för kalla. Fast i tanken ser jag den framför mig.

"Idag dominerar molnen." Precis så sa de på lokalradion i morse. Sett till den prognosen har det varit väldigt mycket sol. Första mars och sol. Det ledde till ett vårskrik i gröna rummet, klockan nio i morse, anpassat efter 970 kvadratmeter och närliggande grannar. Kanske fick det ändå någon att reagera. Så hanns det med en stund på soltrappan, den ena av de två som bjuds. Medan jag tillåter mig att falla hän åt vårtröttheten, lutad mot en solvarm vägg, en kopp kaffe intill och förstrött bläddrande i en trädgårdsbok, har den vårliga inspirationen gett kreativa tankar och som i ett nafs är jag helt klar över allt som ska komponeras i gröna rummet denna säsong. Tänk vad mycket som kan bli gjort, tack vare en go stund i lugnan ro, på soltrappan.
DSC_5483