Månadsarkiv: juni 2015

DSC_4620Så står jag mitt i sommaren. För nu är den ikapp oss. Trotsar regnet  som hänger oss i hasorna och mornarna som är fortsatt kylslagna. Jag sträcker mig efter några mogna jordgubbar som lysande röda lockar både mig, fåglarna och sniglarna att ta för sig. Jag vill inte behöva dela denna sommardelikatess med någon av dessa. I vilket fall absolut inte de slemmiga marodörerna. Vad gäller dem går jag stridslysten genom trädgården, med mord i sinnet.

Vi har firat en lugn midsommar hemma. Med familjen samlad. Underbart skönt och avkopplande. Inga blomklädda stänger i syne på självaste aftonen, men vi tar en promenad du och jag någon dag senare och ser då några stå i skir grönska och vacker blomsterskrud, fast ödsligt övergivna. Dans- och leksugna midsommarfirare som gjorde ett tappert försök mellan skurarna har lämnat och gått hem.

Jag rensar kullerstensgången från blågull, som letat sig ut från rabatten och slagit rot mellan stenarna, medan humlorna trummar i digitalisens klockor. Undrar varför jag egentligen inte låter blågullen växa där den gärna vill slå rot - där är den ju precis lika fin.
Persikan står krusbladig av svamp och jag känner mig missmodig när jag detta år, precis som alla tidigare, klär den helt naken för att locka nya, friska blad att titta fram. Frukt följer i bladfallet och nu behöver den få lite tid att hämta sig. Men frukt blir det inte mer av detta år. "Åh, peach cobbler", säger äldst, som är hemma över sommaren, "det är ju så gott". Med lite tur kanske det kan bli ett par stycken, med persikor skördade från eget träd. Trädgården - den är allt en sann guldgruva. Även om just persikoträdet snuvar oss på önskad skörd.
Med munnen full av röda gubbar går jag vidare till krusbären, som trots namnet har besparats svampangrepp och nu frodiga står färdiga att bli något gott. Jag tänker att vardagskvällen kan bli fest med en nygräddad ljummen krusbärspaj.

Äldst och jag lutar oss tillbaka en stund, i var sin solstol, med en kopp kaffe . Njuter av varje varm solig minut som hittar fram då och då mellan molnen. Äldst viftar med armarna i ett försök att avvisa en envis trollslända som flyger rätt framför ansiktet och gärna verkar vilja slå sig ner. Sätter sig tillrätta en stund på hans sommargula tröja innan den flyger vidare. Då kommer en sädesärla som gör yra, vimsiga turer i luften. Och vips ser vi trollsländan, som nästan hunnit bli äldst kompis, istället bli middagsmat för en hungrig liten fågel.
Det känns lite som sommar i kubik, där vi sitter i var sin solstol omgivna av trädgårdskuliss och alla aktörer. Alldeles bak knuten lurar gemensam semester. Den står helt öppen i år. Det känns spännande. Jag gläder mig.
Vi lämnar stolarna och tar en liten tur runt om i gröna rummet. Jag berättar glatt om de trädgårdsprojekt jag har i tankarna och uppmärksammar äldst på det som prunkar mest för dagen. Passar på nu när han för en kort stund gärna vill låta mig tro att han är en liderligt intresserad botaniker. Jag försöker hejda mig innan han blir så fullproppar av trädgård att han börjar skifta färg.
Så fyller jag en bunke med krusbär medan äldst skördar gubbar.
En liten sommarfest, mitt i vardagen, med försmak av semester och sköna lediga dagar.

DSC_4627

 

DSC_4628

Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.

DSC_4606

DSC_4509

Trädgården prunkar av allium, silverarv, rhododendron, akleja och blåregn. Frysen är en gömma av iskalla pajer, grillkött, kakor och tårtor. Vi förbereder vad vi kan och gläds åt att trädgård och väder är behjälpliga på vägen och bistår med vacker rekvisita. Jag hälsar - äntligen! - glatt solen och termometerns tvåsiffriga grader med att skyndsamt klä mig i shorts. Hoppas att den första solbrännan ska hinna landa på benen för att bättre matcha sommarklänningen och vår finklädde student. Han blir ombedd att posera framför blåregnet i vita finskjortan och nyinköpt kostym. Så stilig. "Vad är väl en bal på slottet", låtsas jag sukta och tänker att lycklig är den flicka som får hålla honom under armen när röda matten rullas ut. Typiskt mamma-tänk. Studentbal med champagne, trerätters och vals. Studentens lyckliga dar ... Sommarlovet lurar bak närmsta knut.
DSC_4512Vi pusslar - gör så gott vi kan. Försöker skynda långsamt, hinna njuta och glädjas fullt ut mellan varven. Kompletterar frysen med fler pajer och tårtor. Ser vita finskjortan hänga framme medan nya kostymen har sträckts och ledigt hängts tillbaka i garderoben, redo att åter kläs på när studentdagen vaknar.  Vi tar oss genom mörka småländska skogar för att hjälpa äldst, som nu har sommaruppehåll i studierna, med att komma hem med väl tilltagen packning inför en sommar samlad med familjen. Ser yngst ge sig iväg, med vad han bedömer som tillräckligt överlevnadskit, för att ta båten ut i skärgården mot äventyr med paintball, grillning och övernattning tillsammans med klassen. Våghalsiga lärare har, under högljudda protester från en sammansvetsad niondeklass, bjudit in oss föräldrar för att delta ett par timmar under kvällens grillning. Vi pusslar nya bitar mitt i övriga förberedelser för att få vara en del också i detta. Packar en korg med det vi blivit ombedda att ta med. Ger oss iväg några mil med bil som, över broar och småvägar, längs sommarängar med fötter i sankmark, tar oss till kustbandet och skägårdspärlorna.
Fem minuter från destination ringer
telefonen. Det är yngst som med tydlighet förmedlar att han inte vet några andra föräldrar som kommer på kvällens grillning. Kan det vara så? Ja, kanske. Vi väljer att vara lyhörda för den bedjan som hörs mellan orden. Låter bli att säga var vi befinner oss. Väljer att låta bilen osedd smyga förbi kursgården som egentligen var platsen för kvällen. Kliver istället ur några hundra meter längre bort. Tar med vår picknickkorg och sätter oss på klipporna omringade av havsvindar och sol. Mumsar smarriga mackor med grillad kyckling medan havet kluckar mot klippkanten. Kommer snabbt fram till att det här är vad man borde göra oftare.
IMG_0401Kvällens snöpliga utflykt får en värdig avslutning.
När vi ger oss hem låter vi bilen ännu en gång smygande ta oss förbi kursgården där vi ser ett gäng tonåringar sitta samlade i kvällssolen. Sannolikt mycket nöjda ... i tron att föräldrarna är någon helt annanstans.
IMG_0403

Så har då maj, som trotsigt uppfört sig mer som en lurig april, tagit klivet in i juni. Tycks stå där och räcka lång näsa och låter nu istället juni axla hela ansvaret för att lotsa oss in i sommaren. Jag känner mig snuvad på konfekten där jag står med bara, bländande vita ben i ny sommarklänning. Den blommiga examensblåsan skulle matcha bättre till begynnande solbränna. Det ingick i planen att maj skulle ombesörja det. Men vem är väl jag att lägga in sol och värme på schemat ... ?
I övrigt är dock kalendern både välplanerad och till bredden full och tonerna till studentens lyckliga dagar börjar klinga ljudligare. Mellan tar studenten medan yngst slutar nian och vi pusslar för att få ihop det - för att båda ska få känna sig speciella på Sin Dag, som behagar infinna sig samma dag. Men vi har blivit ganska bra på att pussla. Har gjort det några gånger förut ...
Så vi flänger mellan vardagens kneg, står upp under cykelturen till och från för att med kraft få tramporna att röra sig framåt i den hårda blåsten - de kraftfulla vindar som gång efter annan får olivträd och pelargoner och köksterassens alla övriga blomkrukor på fall och därefter på nytt behöver resas och surras, äggklockor som piper och vlll att ugnen töms på färdiggräddade godsaker som förbereds för att dukas fram till examensfirande, stolsdynor till trädgårdsmöblemanget som snabbt behöver hämtas in för att vi överraskas av en störtskur, en störtskur som egentligen inte överraskar oss alls eftersom vi lärt oss att det är vad vi kan vänta av maj, och mellan skurarna ränner vi runt med snigelgiljotinen, för att dessa slemmiga varelser med outtröttlig hungrande aptit inte ska länsa trädgården på allt grönt och blommande innan sommaren tar slut och solen hittar fram.
Ja, ungefär så känns det som att maj har varit medan vi förstås också har haft de mest underbara stunder tillsammans "bara" vi eller med vänner. Insvepta i filtar under en fika i gröna rummet eller en middag i orangeriets lite tropiska värme i skydd för envisa skyfall.
Men nu är det juni. Och efter regn kommer sol ...

DSC_4504