Hos oss

6 Comments

… en tur ut till fina livet på landet och en härligt solig promenad med en vy som fick mig att önska att jag hade fått med mig skrillorna. Andra hade kommit på den tanken i tid. J och jag fick nöja oss med att spana in de lyckliga med medar på fötterna på håll. Fast kanske skulle jag inte vara så tuff om jag väl tog mig ut på isen med skridskor. Bara tanken ger mig känslan och synen av armar och ben åt alla håll. Den utmaningen blev man i och för sig varse bara genom att promenera längs med en glashal gata. Kanske rent av värre. Hur som; mysigt likväl. Avrundade med att checka av att läget var lugnt i vårt lilla hus där vi dukade fram fika.

Helgen i övrigt bjöd en del skidskytte och handboll som i sin tur gav liv åt rörelse och engagemang. Sport blir väldigt mycket roligare med aktiva åskådare, även från TV-soffan. Så där skrålade hejaramsorna med blandad utdelning till följd.
”Brasat” i kakelugnen har passat alldeles ypperligt bra att göra denna helg med minusgrader. En bukett tulpaner har gett känslan av att vi går mot ljusare tider och en skål praliner intogs i snabb takt under spänningen vid sportevenemangen.  

Tyckte nyss jag sa till J: ”Det är nåt lite magiskt och alldeles extra mysigt med fredageftermiddagar ”, när jag plötsligt vaknar upp till en ny måndag morgon.
Måndag – fredag hela tiden. Ja, så kan det kännas.  Hoppas på en fin vecka. 

8 Comments

... är inte rätt förutsättning för att tända brasa i kakelugnen. Det verkar tokigt att följa upp med att låta fönster stå på vid gavel för att slippa få värmeslag. Jag längtar efter en knastrande härlig brasa, men den får helt enkelt vänta. Vi kryper upp i goa soffan och tänder ljus så länge.
En hyacint i full blom sprider härlig doft som mot alla odds får mig att känna att vi närmar oss advent. Det är annars inte riktigt där jag är i tanken mitt i denna märkliga tid. När ett förbenat virus lagt sordin över världen och det jag verkligen längtar efter är att få krama hela finaste trion, hårt och länge. Min innerliga önskan är att alla i vår lilla familj ska kunna träffas över stundande helger. Ett litet virus kan ha överraskande bra effekt på att få perspektiv.

Medan ljusen lyser upp novembermörkret kryper jag upp i soffan en stund på "otillåten tid", den där stunden då jag känner att jag borde göra nåt betydligt mer handlingskraftigt. En lyx jag unnar mig för att jag kan. Där klämmer jag ett avsnitt, gärna av nåt brittiskt drama. Hela nya säsongen av "The Crown" har slukats i goa soffans morgonmörker. Så hörde jag en filmrecensent slå ett slag för "I vår Herres hage". Lite förvånad har jag efter två avsnitt märkt att den faller mig helt i smaken. Det är de där förrädiskt vackra, vidsträckta engelska landskapen som har en välgörande effekt. Där hade jag gott kunna tänka mig en liten "cottage". Drömma kan man ju alltid...
När ännu ett avsnitt kanske lockar pockar i stället samvetet på dagsverket. I dag består det bland annat av lussebullsbak. Finsaker en grå novemberdag, inför söndagens advent.

Liten tjuvkik, mitt i jäsning...Det blir minsann en go´fika  i dag. 🙂

4 Comments

 

Jo, men visst blev det semlor i går. En riktigt fet tisdag. Så var det. Hembakat. Och hemgjord mandelmassa. Förstås. Så smakar det godast. En dag om året. Visst kan man ha lov till det.
Äldst är hemma några dagar. Tillbaka i sitt gamla pojkrum och samlade med oss vid kvällens feta, gräddiga fika med mycket mandelsmak. Tänker att i grannlandet där mellan nu har sin tillvaro, landet med alla wienerbröd med chokoläde, där kanske tisdagen är mager. I alla fall med studentekonomi. Vi stoppar i oss och önskar förstås att han varit med. Nästa tisdag håller nog en smalare linje.

2 Comments

Gamla trähus låter när vinden tutar i. Och det tar sin tid att bli bekant med hur de låter. I natt har vår gamla 110-åriga trotjänare vad gäller tak över huvudet och skydd för väder och vind låtit rejält. Det brukar ju vara ett och annat oväder som nån gång drar förbi och man tror ibland att taket ska lyfta. Kan verka lite spooky innan man lär känna sitt hus. Knakar som om nån är på väg att bryta sig in.
När vi tyckte att vi blivit kompis med vårt så byggde vi till och putsade hela huset. Efter det blev ljuden nya och jag blev nästan rädd av alla ovädersljud innan jag hunnit bekanta mig med dem. Nu är vi kompisar på nytt. Vi vet att det står pall för både Ciara, att det klarade Gudrun när den en gång drog förbi och sannolikt står väl förankrat också vid de kommande.
Murade hus där emot, det har vi märkt när samma väder dragit förbi vårt lilla lecablockshus på landet - inget som knakar i fogarna där inte. Huset på landet, det är nästan spöklikt tyst. Man får helt enkelt lära känna sitt eget hus.

Alldeles för tidig morgon i dag, så som de ju är när vardagen infinner sig. Och fortfarande också alldeles för mörk. I mitt tycke får morgonen gärna vara ljus när klockan ringer. Men nu har jag märkt att gryningen börjar ta vid innan vi lämnar frukostbordet. I  morse var det dessutom en praktfull måne som lyste upp. Sagolik och lite spöklik på en och samma gång där den lyste stor och rund och lite dimhöljd band molnstråken. Kameran! tänkte jag. Men den är på utlåning hos en av sönerna som har flytt landet till ett av grannländerna. Den skingras, barnaskaran, precis som det ska vara. Men än så länge har vi en hemma, trogen sin handboll och sitt lag. Jag njuter så länge jag kan.

10 Comments

Men hallå där! 🙂 God fortsättning!

Hoppas alla helger har varit sköna och att du springer in i nya året med laddade batterier.
Oskrivna blad ... det vilar något spännande över det. Och så är det skönt, tycker jag, att komma i gängse banor. Men också lite sorgesamt att behöva lämna något. "Du har kanske svårt för förändringar", säger mellan vid frukosten en morgon. Det är någon dag före nyår och jag ojar mig lite vemodigt och välbekant för familjen, över året vi är på väg att lämna. "Nej", säger jag lite stött, "jag gillar verkligen förändringar. Det är bara det där sorgesamma med att vara så nära att lämna något som man glatt sig så till och så stunden man tar klivet in i det nya." "Ja", svarar mellan, "det är väl en förändring, eller hur?" "Jo, visst, men ... " Så vet jag plötsligt inte längre om jag gillar förändringar eller inte, eller om jag har svårt för dem och samtidigt gillar dem.

Hur som; den stora plundringen har skett och huset blev mörklagt. Granen står där nedsläckt och naken en stund, innan jag får hjälp av yngst att slänga ut den avklädda icke längre önskvärda stackaren i kylan. Den gröna, granna som satt livet till för oss. Galet känner jag plötsligt, att hugga ner ett träd för att ställa in i ett hem. Men det glömmer vi till nästa år och håller oss till traditionen.
Allt på sin plats, åter nerstoppat i påsar och kartonger och nerburet i källaren. Och massor av space i vardagsrummet! Jisses, så härligt.

Ja, så var det gjort. Eller kanske snarare taget, det där klivet som bär mig så emot att ta. Men nu, ja nu, känns det riktigt bra. Det var på sin plats med en förändring.

6 Comments

Jag hade sällskap i sängkammaren här om natten. Det kan vara både spännande och trevligt. Om det är J som är sällskapet vill säga. Men just den här natten var han inte hemma och de nätterna är det inte brukligt att jag delar sovrum med nån.
Något perifert, i ett sömnvaket tillstånd, nån gång mitt i natten, hör jag ljud som får mig att undra. Men ni vet; gamla hus, de har en del ljud för sig. Jag somnar om. Men så ... igen! Nu vaknar jag verkligen. Obehag. Va fasen ... ?! Vänder mig försiktigt om. Försöker lokalisera ljudet. Där! Då skriker jag. Högt!
Jag tänder lampan och det blir tyst. Ser mig omkring. Lyssnar. Inkräktaren intar stillastående position i gömt läge. Vad fanken gör jag nu? Mitt i natten! Både obehag och rädsla infinner sig, fast den ovälkomne inte direkt är någon större best.

Fasadklättrare. Jag höjer ett varningens finger.
Tar kuddar och täcke med mig. Drar igen ingångshålet - fönstret alltså. Redan en är för många. Utrymmer sovrummet, bommar igen med omsorg. Sparar problemet till morgondagen och sover gott i äldst lediga rum resten av natten.
Nästa dag gillras det med rollokola och på kvällen smäller det till.
"Människan är grym", konstaterar yngst när han hjälper mig att ta hand om offret, "denna lilla söta ..."

2 Comments

Det är en mysig torsdag, den där första, den fjärde dagen i månaden. Jag uppmärksammar kanelbullen och belönas med doft från köket. Jag provar kalljästa och hoppas komma fram till att det är det som är hemligheten bakom verkligt smaskiga bullar. Den fjärde oktober, kanelbullens dag. På radion hör jag glada barn som bakar bullar för glatta livet. Bullar som ska säljas, för helst väldigt många pengar, i hopp om att andra barn världen över ska få en tillvaro som får dem att må bättre, bli gladare. Fint.
Jag är också glad i dag. Familjen är på väg att samlas och av allt bra är det det bästa, det finaste. Tänker att det är härligt att komma hem till ett hus som doftar nybakat vid minsta lilla glipa på ytterdörren.
Det ska bli härligt med en helg tillsammans. Hjälpande händer och extra mankraft när bygget fortskrider. Pannor ska upp på taket och läggas på plats. Så ska vi äta gott och länge när kvällen kommer. Allt det där är en verkligt bra kombo.

Termometern har börjat sjunka ner till luriga grader för sådant som vill ha det lite varmare. Jag har fått hjälp av yngst att låta det krukodlade medelhavet komma in på sitt övervintringshotell. Nu gör sig orangeriet extra trivsamt för en vilsam stund.
Vi vill också gärna ha det lite varmare, J och jag, så nu är förrådet fyllt med den finaste staplade ved, som jag hoppas ska räcka under alla kalla kvällar innan de börjar bli varmare igen.
Det känns bra att ha börjat bädda för vintern. Det gör det lite lättare att ta sig an den.

8 Comments

Husbygge, en explosiv vårträdgård och stundande student... ja, och så de vanliga dagliga sysslorna - de upptar hela mig. Annat som jag vill göra och framför allt andra jag gärna vill vara nära; goa vänner, härliga bekantskaper... det kan stressa mig att jag inte finner plats.
Men jag är glad att det är så många finsaker som lägger beslag på tillvaron. Det är härligt att vara på plats på bygget, meditativt att greppa sekatören och hyfsa till ostyriga årsskott och vilsamt att rafsa runt i rabatten, med ändalykten i riktning mot den värmande solen, i hopp om att ge bättre plats för det jag envist önskar ska frodas.
Och det är väldigt kul, fast också lite sorgligt, att yngst tar studenten. Allra mest väldigt kul förstås... men ändå; vart tog tiden vägen?!?! Nånstans har jag ju tänkt att som yngst i gänget så ska han vara liten och kramgo och bo hemma - alltid! Stackars barn - vilken lott att få!
Jag har fått revidera mina tankar. Nu gläds jag åt att se honom ha blivit en och åttioåtta lång, åttio kilo tung och jag sträcker mig mer än gärna efter kramarna, som fortsatt är lika goa. De är värda all ansträngning. Han är en fin kille att campa med här hemma och jag myser av stunden det varar.
Jag målar och skriver och sänder inbjudan till de nära vi önskar finns med oss på Studentens egen Dag. Jag tittar in i gröna rummet emellanåt, sätter mig ner på huk och känner försiktigt med handen över de sammetslena backsipporna. Sätter näsan i de gammeldags pingstliljorna för den förföriska doftens skull. Och ligger djupt ner på knä för att uppleva motsvarande hos de små violerna som gömmer sig i gräset. Som behöver klippas, så jag försöker få bukt med vår gamla handjagare mitt i allt. Det blir bra när det väl blir klart. Och nyklippt gräs doftar rent hälsosamt.

Hur man gör är det lätt att känna att man borde göra annorlunda. Men man kan ju inte vara överallt samtidigt. Jag försöker bli bättre på att tänka på allt bra jag har kvar, när tid, energi och lust harmonierar.
Sedan en tid tillbaka bråkar det med mig när jag "knackar på" hos några av er där jag gärna vill ge mig till känna. Kommentarer verkar bara försvinna. Jag vet inte vad det beror på, men jag hoppas att allt ska lösa sig utan att jag behöver bekymra mig mer, för jag lyckas inte komma åt problemet.
Jag har velat "säga" att jag har tyckt om att läsa det ni har skrivit, blivit glad av fina foton och tänkt på er när livet ibland tagit vägar man inte gärna vill vandra. Jag hoppas att jag snart ska kunna höra av mig med ett litet "pip".

Ha det nu gott alla, mitt i vår vackra vår.

 

10 Comments

Lika röd som jag är om snoken, lika visten är jag under den. Kroppen känns inte som jag vill att den ska. Varmt ingefärste med äpple, citron och honung far tröstande ner genom en sandpapperslik (grov storlek!) strupe och hals. En hög med snytpapper har växt fram intill. Charmigare än så blir det inte när en del av mig, som jag inte är överens med, men som vägrat lyssna på mig, öppnar upp för en osympatisk förkylning.
Men när det nu inte är som det borde vara, är det ändå bra att det är som det är. Och lite mysigt är det att hålla båda händerna om den varma koppen, sitta uppkrupen i goa soffan medan jag dricker av det goda, varma, lenande teet och ler åt solen som vägrar ge vika denna dag. Den letar sig in till mig där jag sitter fast alla fönster är igenbommade. Underbara sol som lyckas ta klivet från utsida till insida utan att ilsket banka på. Den är till och med förlåten fast den visar upp den sämsta sidan av fönsterglaset, en syn som ger en känsla av att de allt för länge försummats. Hade jag behövt öppna för att släppa in den, solen, så hade sex envisa minusgrader slunkit in i samma veva. Kanske tycker de, minusgraderna, att det är för kallt ute.
Kallt är det allt. Ute. Inne har vi brasa. I kakelugnen. Härligt. Ute blir det varmare senare på dagen. Då har till och med envetet iskalla Celsius låtit sig charmas av marssolen. Jag tar med mig snytpapper ut. Och varm dricka. Där, i solen, mot väggen, utanför köket, på en av de gamla trädgårdsstolarna som sett sina bästa dagar, med dig sittandes på stolen bredvid, kommer känslan. Den braiga. Efterlängtade. Den alldeles ljuvliga. Den ackompanjeras av snödroppar, vintergäck och krokus i rabatterna. Ivriga fåglar som drar fram. Skatan som bygger bo högst upp i grannens förvuxna päronträd. Kvitter i någon buske nära.
Där och då blir det så tydligt. Våren har släppt in mig.

 

8 Comments

DSC_7615Jag har en måndag hemma och har lite svårt att ta den till vara. Egentligen borde jag vara fulladdad av energi. Jag tycker ofta det är spännande att börja en ny vecka och helgen har varit lugn och vilsam utan tider att passa. Att slippa passa tider, det är att vara ledig. Dagar utan klocka.
Lite annat gör att måndagen blir svår att styra upp. Ibland kan det bli väl mycket "lite annat" och kan då ha en förmåga att uppta det mesta. Svårt att känna in var man ska börja nysta.
Idag hittar jag ingen tåt att dra i, så jag slutar leta efter den för att inte tömma mig på energi som gör bättre nytta någon annanstans.
Jag låter Katie Melua sjunga för mig medan jag lurar lite på julklappar till trion. Låter det gråa blöta utanför fönstren locka mig att sätta mig i sköna soffan med en kopp kaffe och ett soduko. När jag fått allt från ett till nio att hamna rätt upprepade gånger, öppnar jag skafferiet och plockar fram mjölpåsar. Mixar en blandning till en jämn deg. Medan den jäser försöker jag hitta ord som känns bra att sätta samman till en liten kortprosa. En meditativ stund.

När kvällen kryper inpå har jag inte varit ute på den promenad jag sannolikt hade mått gott av. Den får bli något bra till en annan dag. Istället dukar jag fram och bjuder på några av de nybakade skorpor som nu fyller burken som var tom i morse. Jag lägger ner stickningen som under dagen vuxit sig större, den som ska bli en värmande julklapp till någon jag håller mycket av. Och så tillåter jag mig att tycka att jag gjorde något bra med min måndag. En måndag som för mycket "lite annat" höll på att ta ifrån mig.
DSC_7621