... vatten- och mathoar för att de fjäderklädda ska klara sig på egen hand några dagar. De små har vuxit till sig och verkar tillräckligt kavata för att dela höstdagarna med sina likasinnade, utan att vi behöver vara på plats.
Vi lämnar för vintern. Packar väskor och fyller bilen. Hem till "civilisationen". Med i bagaget följer även en envis infektion av nåt slag. Värkande huvud och kroppar gör oss till pillerknaprare för några dagar. Det sitter i ögonen också, och halsen har inte varit nådig. Nu har vi god lust att slå oss ner i var sin skön fåtölj framför brasan. Läsa böcker, om vi orkar, med en kopp rykande hett te på bordet intill. Så tar vi med oss tekopparna till goa soffan och slukar avsnitt efter avsnitt med skandinaviska och brittiska thrillers. Somnar en stund, vaknar till, hoppas att vi snart ska vara "fit for fight".

Lite märkligt är det att plocka in säsongens sista bukett med luktärter i samma veva som jag letar reda på noterna med julsånger. Julmarknad och körsång i lilla parken dit alla boende nära kring samlas för adventsfirande. Mentalt har jag knappt hunnit med att lämna sommaren, men dagarna rullar på ...

... vår fina gran för några dagar, för att fira nyår på landet. Landet, en tillflykt i dessa orostider. Långt från trångt nyårsfirande. Vi häller bubbel i glasen, skålar in det nya året medan raketer på avstånd lyser upp himlen. Vi hör på radion hur kyrkklockor från olika delar av landet ringer in 2022. Det är du och jag. Vi har summerat det gångna året tidigare under kvällen, under en god middag på tu man hand. Nöjda, nu ser vi fram emot ett nytt.

Tillbaka bland gran och hyacinter, dessa juliga dofter som ger en känsla av tomhet efter helger som nu är över. I fönstren hälsar överdådiga amaryllisar. Fortsatt några lediga dagar och vi tassar genom huset i goa, mjuka kläder och varma, sköna tofflor. En brasa framåt eftermiddagen, men ser till att hinna dra igen spjället inför natten. Tacksamt att ha en källa för energisparande i dessa dagar. Fast mest förstås mysigt. Spraket och skenet innanför luckorna.

Serien om de sju systrarna har tagit mig till Skottland och Spanien. En bok framför brasan ger en fin stund och blir till en härlig resa över tid och rum, medan saknaden känns efter "de små" som åter är på plats bland sitt. Granen får några dagar till innan den går sitt drastiska öde till mötes. Jag tänder den tidigt på morgonen för att få se den i sin fulla glans så länge det är tid. Vi varvar brasa och bok och alldeles för många gofikor med promenader i grårasket. En liten samvetets röst hörs över dessa stunder med rykande het java och det som blivit kvar av helgernas alla godsaker, men mest plats får välmåendet.
Och promenaderna; i tanken för de mig mot en strålande solig januaridag som bjuder den första känslan av vår.

... när havet ligger kav lugnt, tycks vågorna gå desto högre på den gamla träbryggan. Det gungar rejält när man sätter fötterna på den. Kanske också när man lägger till, men den säsongen är sannolikt över för detta år.

En annan dag, en solig en, också då när havet är stilla - ja, då har en annan brygga helt sonika flutit bort. Eller möjligen kanske blivit flyttad ...

Också här hemma är det lite "gungigt". På ett positivt sätt skall tilläggas. Mer som när man sitter vid strandkanten och hör vågorna behagligt klucka mot bryggstolparna. Vi är mitt upp i en annorlunda tid med långhelger. Hela tre dagar varar den, helgen.

En annan sak att börja veckan så. Måndag morgon drar vardagen igång. På tisdagen infaller lill-lördag. Onsdagen har alltid varit en skön dag i vardagen, som vi där efter avslutar med fredagstorsdag.
Arbetsveckan swishar förbi i ett nafs, tycks det som. Fast det tycker jag fortsatt att även helgen gör, om än tre dagar lång. Hm, märkligt ...
Hur som; oredigt och härligt. Lite "wild and crazy" helt enkelt.

Ja, det är så vi har det.

... "bitigt om snoken". Nattliga grader under nollan har satt i gång letandet efter något varmare att klä sig i. I kakelugnen knastrar veden från fällda träd på tomten på landet.

"Terrakottaodlingen" har gjort sin utomhussejour för detta år. Står nu tätt inpå varandra (ovaccinerade och fjärran från rådande rekommendationer i denna "pestens tid") i tunga, blöta krukor efter höstens alla regn. Jag gissar att de hoppas på soliga dagar som värmer upp orangeriet och låter dem få det lite torrare om fötterna. Jag hoppas också.

Det är en del kring detta med höstsysslor, för att sedan kunna boa in sig i stugvärmen och känna sig nöjd. Alla krukor inflyttade, landet grävt, en stapel med ved för vinterns brasor ...

Intill mig på kvällen har jag en "stickekorg", det får mig att känna mig alldeles särdeles nöjd. En önskan sedan länge att kunna sticka sockor och vantar fick trion för några vintrar sedan att köpa garn till mig i julklapp. Garnet blev vilandes länge, men så, inför julen därpå, stod det "något stickat" på deras önskelistor. Det har blivit både vantar och sockor sedan dess, till min stora förnöjsamhet.

Där jag är nu i livet sätter jag större värde på minnet av de där paketen man fick som liten, när någon själv hade skapat för att ge bort. Jag har lakan med mitt flicknamns initialer broderade på. Jag kommer verkligen ihåg att det inte var någon vidare julklapp att få innan jag ens hade hunnit med min första omnollning. Men nu sätter jag verkligen stort värde både på omtanken och alla minnen den ger. Vem, nu för tiden, gör sådant? Det är en fin sak att ha i sitt linneskåp tycker jag, lakan med sina initialer broderade på. Ett par goa lovikkavantar är minsann inte heller så dumt. Jag är lite stolt, men bäst; de finaste blev glada.

… en tur ut till fina livet på landet och en härligt solig promenad med en vy som fick mig att önska att jag hade fått med mig skrillorna. Andra hade kommit på den tanken i tid. J och jag fick nöja oss med att spana in de lyckliga med medar på fötterna på håll. Fast kanske skulle jag inte vara så tuff om jag väl tog mig ut på isen med skridskor. Bara tanken ger mig känslan och synen av armar och ben åt alla håll. Den utmaningen blev man i och för sig varse bara genom att promenera längs med en glashal gata. Kanske rent av värre. Hur som; mysigt likväl. Avrundade med att checka av att läget var lugnt i vårt lilla hus där vi dukade fram fika.

Helgen i övrigt bjöd en del skidskytte och handboll som i sin tur gav liv åt rörelse och engagemang. Sport blir väldigt mycket roligare med aktiva åskådare, även från TV-soffan. Så där skrålade hejaramsorna med blandad utdelning till följd.
”Brasat” i kakelugnen har passat alldeles ypperligt bra att göra denna helg med minusgrader. En bukett tulpaner har gett känslan av att vi går mot ljusare tider och en skål praliner intogs i snabb takt under spänningen vid sportevenemangen.  

Tyckte nyss jag sa till J: ”Det är nåt lite magiskt och alldeles extra mysigt med fredageftermiddagar ”, när jag plötsligt vaknar upp till en ny måndag morgon.
Måndag – fredag hela tiden. Ja, så kan det kännas.  Hoppas på en fin vecka. 

... är inte rätt förutsättning för att tända brasa i kakelugnen. Det verkar tokigt att följa upp med att låta fönster stå på vid gavel för att slippa få värmeslag. Jag längtar efter en knastrande härlig brasa, men den får helt enkelt vänta. Vi kryper upp i goa soffan och tänder ljus så länge.
En hyacint i full blom sprider härlig doft som mot alla odds får mig att känna att vi närmar oss advent. Det är annars inte riktigt där jag är i tanken mitt i denna märkliga tid. När ett förbenat virus lagt sordin över världen och det jag verkligen längtar efter är att få krama hela finaste trion, hårt och länge. Min innerliga önskan är att alla i vår lilla familj ska kunna träffas över stundande helger. Ett litet virus kan ha överraskande bra effekt på att få perspektiv.

Medan ljusen lyser upp novembermörkret kryper jag upp i soffan en stund på "otillåten tid", den där stunden då jag känner att jag borde göra nåt betydligt mer handlingskraftigt. En lyx jag unnar mig för att jag kan. Där klämmer jag ett avsnitt, gärna av nåt brittiskt drama. Hela nya säsongen av "The Crown" har slukats i goa soffans morgonmörker. Så hörde jag en filmrecensent slå ett slag för "I vår Herres hage". Lite förvånad har jag efter två avsnitt märkt att den faller mig helt i smaken. Det är de där förrädiskt vackra, vidsträckta engelska landskapen som har en välgörande effekt. Där hade jag gott kunna tänka mig en liten "cottage". Drömma kan man ju alltid...
När ännu ett avsnitt kanske lockar pockar i stället samvetet på dagsverket. I dag består det bland annat av lussebullsbak. Finsaker en grå novemberdag, inför söndagens advent.

Liten tjuvkik, mitt i jäsning...Det blir minsann en go´fika  i dag. 🙂

 

Jo, men visst blev det semlor i går. En riktigt fet tisdag. Så var det. Hembakat. Och hemgjord mandelmassa. Förstås. Så smakar det godast. En dag om året. Visst kan man ha lov till det.
Äldst är hemma några dagar. Tillbaka i sitt gamla pojkrum och samlade med oss vid kvällens feta, gräddiga fika med mycket mandelsmak. Tänker att i grannlandet där mellan nu har sin tillvaro, landet med alla wienerbröd med chokoläde, där kanske tisdagen är mager. I alla fall med studentekonomi. Vi stoppar i oss och önskar förstås att han varit med. Nästa tisdag håller nog en smalare linje.

Gamla trähus låter när vinden tutar i. Och det tar sin tid att bli bekant med hur de låter. I natt har vår gamla 110-åriga trotjänare vad gäller tak över huvudet och skydd för väder och vind låtit rejält. Det brukar ju vara ett och annat oväder som nån gång drar förbi och man tror ibland att taket ska lyfta. Kan verka lite spooky innan man lär känna sitt hus. Knakar som om nån är på väg att bryta sig in.
När vi tyckte att vi blivit kompis med vårt så byggde vi till och putsade hela huset. Efter det blev ljuden nya och jag blev nästan rädd av alla ovädersljud innan jag hunnit bekanta mig med dem. Nu är vi kompisar på nytt. Vi vet att det står pall för både Ciara, att det klarade Gudrun när den en gång drog förbi och sannolikt står väl förankrat också vid de kommande.
Murade hus där emot, det har vi märkt när samma väder dragit förbi vårt lilla lecablockshus på landet - inget som knakar i fogarna där inte. Huset på landet, det är nästan spöklikt tyst. Man får helt enkelt lära känna sitt eget hus.

Alldeles för tidig morgon i dag, så som de ju är när vardagen infinner sig. Och fortfarande också alldeles för mörk. I mitt tycke får morgonen gärna vara ljus när klockan ringer. Men nu har jag märkt att gryningen börjar ta vid innan vi lämnar frukostbordet. I  morse var det dessutom en praktfull måne som lyste upp. Sagolik och lite spöklik på en och samma gång där den lyste stor och rund och lite dimhöljd band molnstråken. Kameran! tänkte jag. Men den är på utlåning hos en av sönerna som har flytt landet till ett av grannländerna. Den skingras, barnaskaran, precis som det ska vara. Men än så länge har vi en hemma, trogen sin handboll och sitt lag. Jag njuter så länge jag kan.

Men hallå där! 🙂 God fortsättning!

Hoppas alla helger har varit sköna och att du springer in i nya året med laddade batterier.
Oskrivna blad ... det vilar något spännande över det. Och så är det skönt, tycker jag, att komma i gängse banor. Men också lite sorgesamt att behöva lämna något. "Du har kanske svårt för förändringar", säger mellan vid frukosten en morgon. Det är någon dag före nyår och jag ojar mig lite vemodigt och välbekant för familjen, över året vi är på väg att lämna. "Nej", säger jag lite stött, "jag gillar verkligen förändringar. Det är bara det där sorgesamma med att vara så nära att lämna något som man glatt sig så till och så stunden man tar klivet in i det nya." "Ja", svarar mellan, "det är väl en förändring, eller hur?" "Jo, visst, men ... " Så vet jag plötsligt inte längre om jag gillar förändringar eller inte, eller om jag har svårt för dem och samtidigt gillar dem.

Hur som; den stora plundringen har skett och huset blev mörklagt. Granen står där nedsläckt och naken en stund, innan jag får hjälp av yngst att slänga ut den avklädda icke längre önskvärda stackaren i kylan. Den gröna, granna som satt livet till för oss. Galet känner jag plötsligt, att hugga ner ett träd för att ställa in i ett hem. Men det glömmer vi till nästa år och håller oss till traditionen.
Allt på sin plats, åter nerstoppat i påsar och kartonger och nerburet i källaren. Och massor av space i vardagsrummet! Jisses, så härligt.

Ja, så var det gjort. Eller kanske snarare taget, det där klivet som bär mig så emot att ta. Men nu, ja nu, känns det riktigt bra. Det var på sin plats med en förändring.

Jag hade sällskap i sängkammaren här om natten. Det kan vara både spännande och trevligt. Om det är J som är sällskapet vill säga. Men just den här natten var han inte hemma och de nätterna är det inte brukligt att jag delar sovrum med nån.
Något perifert, i ett sömnvaket tillstånd, nån gång mitt i natten, hör jag ljud som får mig att undra. Men ni vet; gamla hus, de har en del ljud för sig. Jag somnar om. Men så ... igen! Nu vaknar jag verkligen. Obehag. Va fasen ... ?! Vänder mig försiktigt om. Försöker lokalisera ljudet. Där! Då skriker jag. Högt!
Jag tänder lampan och det blir tyst. Ser mig omkring. Lyssnar. Inkräktaren intar stillastående position i gömt läge. Vad fanken gör jag nu? Mitt i natten! Både obehag och rädsla infinner sig, fast den ovälkomne inte direkt är någon större best.

Fasadklättrare. Jag höjer ett varningens finger.
Tar kuddar och täcke med mig. Drar igen ingångshålet - fönstret alltså. Redan en är för många. Utrymmer sovrummet, bommar igen med omsorg. Sparar problemet till morgondagen och sover gott i äldst lediga rum resten av natten.
Nästa dag gillras det med rollokola och på kvällen smäller det till.
"Människan är grym", konstaterar yngst när han hjälper mig att ta hand om offret, "denna lilla söta ..."