Hos oss

10 Kommentarer

En gråmulen tisdag. Det blåshål vi bor i får klotrobiniorna, som ännu inte  hunnit "sätta sig" efter fjolårets plantering, att krokna i vinden. Det gäller att surra. Bor man vid havet där vindarna ofta "brallar i" så lär man sig det, även om man är en landkrabba som jag.

Jag roar mig kungligt idag. Huset är tyst och känns tomt. Yngst och jag är lediga och pysslar med lite av varje. Bröddegen står på jäsning och jag har flyttat ut datorn i orangeriet, för att skriva lite och uppdatera mig på något bland den allsköns information som finns att hämta på nätet.
Läser listan där årets sommarvärdar presenteras och laddar ner den i min telefon. Sommarvärdarna vill jag ha koll på. Ett av mina verkliga favoritprogram. De där ljumma sommarkvällarna när J och jag sitter under stjärnhimlen och sätter på radion lagom till reprisen av det program som sändes tidigare under dagen. Det vi inte hade möjlighet att lyssna på för vi hade fullt upp med annat.
Ibland har vi lite för mycket av "fullt upp med annat" när vi är sommarlediga tillsammans. Det är ofta så många projekt som driver oss. Kul idéer som är svåra att låta bli att förverkliga. Då kan det vara extra skönt med en dag då man pysslar med det där lilla finliret som ofta faller mellan stolarna mitt i alla hus- och trädgårdsprojekt.

Jag snubblar in i boden som är överfull av trädgårdspinaler. Där behöver verkligen rensas för att sedan ställa tillbaka grejerna på plats. De grejer man fortsatt behöver vill säga.
Jag gör en översyn av krukorna och får en känsla av att allt måste ha blivit urvuxet. Endast krukor i storlek S och XS är lediga för närvarande. Plantorna har förmodligen hoppat i vuxenstassen, medan somliga seniorer de senaste åren har fått ett äldreboende i rejält tilltagna terrakottakrukor. Kanske dags för nya små sticklingar att ta plats. Fast ingen brådska med det.

Idag lutar vi oss lite tillbaka yngst och jag. Det är en sådan där gråmulen tisdag, i mitten på juni, när sommaren känns väldigt lång. När det känns som att man har all tid för sticklingar och en massa härliga sommarprojekt.

DSC_5973

2 Kommentarer

I matrummet står ett otympligt gammalt arvegods. En gång flitigt använt, även efter att det kom i min ägo. Sedan var det många år som jag undrade över nyttan med det, eftersom det stod där helt oanvänt och bara tog plats. Massor av plats. Inte är det flyttbart heller. Åtminstone inte sådär i en handvändning. Jag vågar inte tänka på den dagen det ska bäras ut härifrån. Att vi överhuvudtaget fick hit det! Och tänk alla gånger som vi faktiskt har flyttat det. Hur mormor och morfar en gång fick upp det på sin ovanvåning, för den långa, smala trappen med en nittiograders gir, det framstår som helt obegripligt. Jag minns med fasa den dagen då jag var med om att få ner det därifrån. Men allt går.
Massor av minnen följde med "klenoden" ner för trappen den där gången. Minnen av hur min morfar brukade luta sig tillbaka i en av fåtöljerna och tända sin pipa. Hur han satt där och puffade efter att vi ätit färdigt lunchen som mormor hade lagat. Lunchen kring det gamla ekbordet i matrummet, som även hyste morfars fåtölj och det otympliga klaviaturet. Jag ville gärna spela, fast jag då inte alls kunde, och morfar, som ville ha en vilostund med sin pipa efter lunchen, han bad mig om pausmusik. Vad det nu var? Jag klinkade på. Och morfar, han skrattade. Min morfar som var, och är, lite kung för mig.
Så är det minnen av jular. När min moster satte sig tillrätta vid tangenterna och det bildades en kör kring henne. De mest välsjungande i den kören, eller snarare de mest entusiastiska, var min pappa och min morbror. "Åh", sa mormor, som sjungit i kör det mesta av sitt liv, "det är något speciellt med manskörer", och så nästan himlade hon med ögonen. Intill pianot läste hon sedan, eller någon annan som hon bad läsa, julevangeliet, för det var något som var viktigt för henne att ha med. Att samlas i skaran kring julsångerna, det var en sak, men sedan lämnade jag och mina kusiner ganska raskt. Julevangeliet tedde sig väl långtråkigt, men finns nu med bland fina minnen.

Den lilla högst lokala (de flesta från kringliggande hus faktiskt) damkören (uttrycket får mig att småle) som jag är med i, har fastnat i vårsångerna. Jag har blivit tilldelad tredje stämman i just "Vårsång". Inte för att jag vill mena att det på något vis låter lika häftigt, i alla fall inte min tredje stämma solo, så får det mig att tänka på när Lunds studentsångare sjunger in våren på universitetstrappan. Min absoluta favorit i det sammanhanget är "Mellan hägg och syren". Fast nu är det inte jag som väljer bland utbudet för våra sångövningar. "Vårsång" duger gott. Grejen är att sjunga tillsammans. Jättekul och så välgörande.
Jag tragglar min tredje stämma. Vill gärna vara lite förberedd och ha hyfsad koll på hur tonerna ska tas. Även om det "otympliga gamla arvegodset" skulle behöva en omgång av någon som är bra på att få det att låta som det ska, så är det en verklig tillgång när jag är alldeles allena med altstämman. Det hjälper mig att hitta de flesta toner.
Förresten går det inte längre att helt få pianot stämt. Det är en efterklang i det, som förvisso kan låta vacker, men som beror på att det är gammalt och nött. Det är numer stämt, så gott det går, en halvton lägre. Och en av tangenterna har en efterklang som aldrig tycks ebba ut. Det är bara till att hoppas att just den inte behövs.

Det bästa, och det är då man verkligen känner att det är bra, är att det här gamla arvegodset har fått våra barn att bli nyfikna på musik. Att det sedan är mellan som har familjens flest musikaliska gener är en annan femma. Numer är det han som ibland får lust att låta pianot ta ton. Självlärd. När han någon gång sätter sig med guran, det instrument han verkligen behärskar, bredvid pianot och kompisen sätter sig på pallen framför, då mår man riktigt bra. Örongodis som ger själen sitt.  "Som gjort för ragtime", säger kompisen och låter fingrarna flinkt fara över tangenterna, lyckligt ovetandes om att det gamla stränginstrumentet inte längre kan låta som i sina glansdagar. Vilken tur.
DSC_5914

DSC_5275Julen försvann med Knut. Alltihop. Somligt lades varsamt tillbaka i de kartonger som stått gömda i källaren under helgerna, annat slängdes på komposten. Några hyacint- och amaryllislökar blev tillvaratagna och får nu tillbringa tid i orangeriet tills våren knackar på.
Strax utanför ytterdörren ligger en ledsam gran intill rabattkanten. Grön och grann och med nästan alla barr kvar på sina grenar, fram till igår morse ovetandes sitt öde. Ett styng av dåligt samvete tar tag i mig. Men jag kan faktiskt inte minnas att jag något år tidigare gett mig till tåls fram till tjugondag Knut. Allra mest känner jag mig nöjd. Som om jag klarat en prövning. Det är underbart att välkomna julen, så varmt och ombonat att få ha den omkring sig och lite vemodigt när det sedan är dags att dansa ut den, men också alldeles fantastiskt att ge plats för något nytt. Den känslan har blivit extra påtaglig i år.
Nu längtar jag efter tulpaner på bordet och primula i fönstren. Små pärlhyacinter som får blomma inne för att sedan få en plats i rabatten till våren. Jag tycker om känslan som dagen ger mig när den nu är ljus en stund längre och tanken på att många dagar framöver kommer att få mörkret att tillbringa allt längre tid någon annanstans.
DSC_5270

DSC_4979En gråmulen och kylig novembermorgon. Första gången denna säsong som yngst glider ner i den nyinköpta vinterjackan när han är på väg till skolan. Morgonen är nog faktiskt den första denna höst som verkligen kräver lite varmare kläder. Nu hoppas jag att det kylslagna håller i sig. Det skulle klä advent att få vara inbäddat i frostiga morgnar.
Å´ tänk, nästa vecka landar vi där - i advent. En energifylld iver har drabbat mig sedan ett par, tre veckor tillbaka att vårt hem i år ska vara bättre förberett för ett lugnt och skönt adventsfirande. Vanligtvis hopar det sig under veckorna före jul, men i år, när jag kände flåset av advent i nacken, ökade jag tempot och gav var och en i familjen ett tydligt budskap om vad som önskades vara färdigställt till det blivit dags att tända första ljuset. Uppdragen som fördelats har lett till att det nu står en stor pappkasse laddad med putstrasor. Jag ansvarar för fönster och det kräver verkligen tio djupa. Viss tveksamhet har förekommit kring att ambitionen för mina mål kommer att hålla, men, peppar peppar, det är inte många fönster kvar nu. J har fått äran att få mässingen att skina. Ljusstakarna återstår men luckorna till kakelugnen kan vi numer nästan spegla oss i.
Så är det silvret; några ljusstakar och lite bestick. Den biten vilar på mellan och yngst. "Jag tycker det verkar kul att putsa fönster", säger mellan och försöker deala bort silverputsningen. Men eftersom fönstren ligger inom mitt tilldelade område så är ju detta knappast till gagn för yngst som högljutt protesterar mot förslaget. Äldst är på behörigt avstånd och kommer inte hem förrän några dagar före jul, så där har de två yngre i trion inte mycket att hämta.
Bomullstrasorna som är tillägnade vår lilla silversamling ligger kvar i pappåsen och putsmedlet står oöppnat på bänken. Jag tänker inte falla till föga. Jag putsar färdigt de fönster som återstår och låtsas som om jag inte hör den pågående diskussionen. Kanske, kanske inte, glänser silvret innan det blivit dags att föra svavelstickan till plånet, men undan med det kommer de inte.

DSC_4969Promenaden får mig att komma hem med en liten bukett stensöta och blåbärsris, klarare tankar och lättare sinne. Den sorts ingredienser som en meditativ, rask promenad runt skogsslingan brukar innehålla. Ett bra innehåll i en måndag som har gjort sina försök att vara solig men fallerat gång efter annan på grund av envisa grå moln. En måndag som känns lite tung att stiga upp till så här en tidig novembermorgon. Tända ljus, en stor kopp te och en trave böcker och tidningar är också ett bra innehåll en sådan måndag. Att ge lite tid för vart och ett gör dagen till en bättre dag.

En ny vecka efter en helg med lite att stå i. Jättekrukan med dignande citroner har flyttats in i orangeriet efter en gemensam insats av maken, mellan och yngst. Tiden som gått sedan internationella kvinnodagen för drygt elva år sedan, den dag då denna citrus med stora, gula frukter var en hanterbar skönhet som jag inte kunde motstå, har gjort den till en bjässe som jag inte längre orkar rubba. Ett angenämt bestyr får man väl ändå lov att säga, men det kräver sin man när den ska in i vinteridet och till det behöver jag numer hjälp.
Amaryllislökar har blivit satta i jorden, köpta både nu i år och tidigare höstar. Blomning under advent? Ja, kanske ... men i vart fall hoppas jag att de ska hinna upp till jul.
Oliven står nu ensam kvar ute i novemberdiset i väntan på att en frostknäpp ska bita till. Det blir lättare frukter då har jag med mig någonstans ifrån. Men om de seden hinner mogna - det är ju en annan femma. Än så länge hänger de envist kvar på grenarna. Små kämpar i ärtstorlek som bestämt sig för att trotsa den skandinaviska vintern. Men de lär retirera innan tillräcklig sol och värme åter når våra breddgrader.

Ja, lite trädgårdspyssel blev det i helgen och efter den upptäckte jag denna gråa, blöta novembermorgon, att mina röda gummistövlar, som jag lämnade jordiga ute på terassen, övernattat ute. Men alla mår vi väl bra av lite friskt luft och en renande dusch.
DSC_4696

Det är en grå dag som ger kalla händer medan cykeln för mig fram. Men hur det är; oktober har sina lockrop och cykelturen blir bra mycket längre än vad ärendet kräver. Medan jag trampar runt och andas höst låter jag ögonen vila på färgspel i bladverken. Jag hör löven prassla, känner doften av mull från marken. Hösten både syns, hörs, känns, doftar och smakar där jag rullar fram mitt i den. På något sätt berör den ännu ett sinne, det vilsamma som tar plats inne i mig. Så är det något lockande med ljuset - någonstans bakom molnen anar jag att också solen är närvarande.

Det är gott att få med sig lite frisk höstluft in. Speciellt som det råder sjukstuga här hemma. Jag gnuggar mina kalla händer, letar fram vantar för nästa cykeltur och kollar sedan in hur äldst har det där han ligger nerbäddad i soffan. Hett om kinderna och glansigt i ögonen, det är så han har det, stackarn. Inte som vi hade tänkt oss det när han överraskade oss med att komma hem inför helgen. Fast å andra sidan känns det bra att få rå om honom, skämma bort honom en aning tills han åter är fit for fight. Även om det kan vara skönt att bli lite ompysslad vill han förstås helst vara där hans vardag nu hör hemma. Så vi hoppas på god bättring. Och gärna många sköna, klara höstdagar.

IMG_0068

DSC_4835I vår familj spelas det mycket.
Musik har vi en hel del av här hemma. Det brukar alltid vara något som flödar genom rummen. Antingen från radion eller hörs favoriterna ur högtalarsystemet.
Ibland sätter sig mellan vid pianot, oftare tar han fram guran. En av de tre. Fyra om man räknar med den gamla trasiga akustiska, som en gång ramlade in hos mig efter att pappa avslöjat att han hade en i gömmorna. Och fem om man lägger till den som kompisarna kom med som en plojgrej när mellan fyllde år.
Gitarrerna har intagit hemmet. Vart man sätter sig får man så gott som alltid först flytta på en. Ibland stånkar jag över att de tycks vara överallt hela tiden, men mest gör det mig glad. Allra gladast blir jag när jag hör dem användas. Mellan har lärt mig lyssna på Led Zeppelin. Aldrig annars låter väl deras musik som när han framför den. Om ni frågar mig alltså.
Munspel har äldst gett sig den att bli en hejare på. Tyvärr får vi inte höra så mycket av det längre, för de flesta tonerna blåser han numer fram i studentlyan och sällan här hemma. Men det hänger med hit hem ibland. Kul.
Det som spelas kan också vara ett brädspel. Det är mysigt när vi alla hänger över bordet för att göra våra strategiska drag. Sneglar på varandra lite och klurar på hur vi bäst ska göra för att gå segrande ur striden. Brädspel är helt klart en fin stund för gemenskap.
Handbollsspel tar mycket plats i vår familj. Det är verkligen jätteroligt att följa yngsts framgångar. Se hur han utvecklas. Det har väckt ett handbollsintresse som lett till att vi hela familjen nu följer elitserien med spänning. Energin flödar.
Klarinetten där emot spelas det inte mycket på. Det var du som i unga år hade en era på den tidens musikskola. Fast du ville, precis som yngst vill nu, mycket hellre spela handboll. Så blev det. Men emellanåt ligger den framme. Klarinetten alltså. Det är väldigt trevligt att låta instrument ligga framme. Och det väcker nyfikenhet. Den bör lyftas.
Man blir glad av spel. Och glad av musik.
Nu har vår kör dragit igång takterna för fullt efter sommaren. Det är just inget som spelas där. Men musik blir det i alla fall när vi för samman våra stämmor. Bra mår vi av det och glada blir vi. Fast min altstämma allena, de gånger jag övar på den här hemma, är förstås inte speciellt upphetsande för de stackare som behöver lyssna.
Nej, för den gemensamma trevnaden föredrar vi gittar, piano, munspel, handboll eller brädspel.
Fast det är väldigt kul att sjunga i kör. Ja ... det är det verkligen.
DSC_4847

DSC_4620Så står jag mitt i sommaren. För nu är den ikapp oss. Trotsar regnet  som hänger oss i hasorna och mornarna som är fortsatt kylslagna. Jag sträcker mig efter några mogna jordgubbar som lysande röda lockar både mig, fåglarna och sniglarna att ta för sig. Jag vill inte behöva dela denna sommardelikatess med någon av dessa. I vilket fall absolut inte de slemmiga marodörerna. Vad gäller dem går jag stridslysten genom trädgården, med mord i sinnet.

Vi har firat en lugn midsommar hemma. Med familjen samlad. Underbart skönt och avkopplande. Inga blomklädda stänger i syne på självaste aftonen, men vi tar en promenad du och jag någon dag senare och ser då några stå i skir grönska och vacker blomsterskrud, fast ödsligt övergivna. Dans- och leksugna midsommarfirare som gjorde ett tappert försök mellan skurarna har lämnat och gått hem.

Jag rensar kullerstensgången från blågull, som letat sig ut från rabatten och slagit rot mellan stenarna, medan humlorna trummar i digitalisens klockor. Undrar varför jag egentligen inte låter blågullen växa där den gärna vill slå rot - där är den ju precis lika fin.
Persikan står krusbladig av svamp och jag känner mig missmodig när jag detta år, precis som alla tidigare, klär den helt naken för att locka nya, friska blad att titta fram. Frukt följer i bladfallet och nu behöver den få lite tid att hämta sig. Men frukt blir det inte mer av detta år. "Åh, peach cobbler", säger äldst, som är hemma över sommaren, "det är ju så gott". Med lite tur kanske det kan bli ett par stycken, med persikor skördade från eget träd. Trädgården - den är allt en sann guldgruva. Även om just persikoträdet snuvar oss på önskad skörd.
Med munnen full av röda gubbar går jag vidare till krusbären, som trots namnet har besparats svampangrepp och nu frodiga står färdiga att bli något gott. Jag tänker att vardagskvällen kan bli fest med en nygräddad ljummen krusbärspaj.

Äldst och jag lutar oss tillbaka en stund, i var sin solstol, med en kopp kaffe . Njuter av varje varm solig minut som hittar fram då och då mellan molnen. Äldst viftar med armarna i ett försök att avvisa en envis trollslända som flyger rätt framför ansiktet och gärna verkar vilja slå sig ner. Sätter sig tillrätta en stund på hans sommargula tröja innan den flyger vidare. Då kommer en sädesärla som gör yra, vimsiga turer i luften. Och vips ser vi trollsländan, som nästan hunnit bli äldst kompis, istället bli middagsmat för en hungrig liten fågel.
Det känns lite som sommar i kubik, där vi sitter i var sin solstol omgivna av trädgårdskuliss och alla aktörer. Alldeles bak knuten lurar gemensam semester. Den står helt öppen i år. Det känns spännande. Jag gläder mig.
Vi lämnar stolarna och tar en liten tur runt om i gröna rummet. Jag berättar glatt om de trädgårdsprojekt jag har i tankarna och uppmärksammar äldst på det som prunkar mest för dagen. Passar på nu när han för en kort stund gärna vill låta mig tro att han är en liderligt intresserad botaniker. Jag försöker hejda mig innan han blir så fullproppar av trädgård att han börjar skifta färg.
Så fyller jag en bunke med krusbär medan äldst skördar gubbar.
En liten sommarfest, mitt i vardagen, med försmak av semester och sköna lediga dagar.

DSC_4627

 

DSC_4628

Stora bladknippen av björk står på var sida av grindstolparna. De får ingen ro för vinden som inte vill sluta famna oss denna sommar. För nu har sommaren kommit. Strandade under själva examensveckan. Björkruskornas prassel låter rogivande där de fortsatt fått stå kvar några dagar - smyckade till fest fast luften nu gått ur - efter studentfirande. Det känns hjärtskärande att röja allt på en gång, direkt efteråt. Vi måste avsluta lite mjukt - lite i taget. Och länge, länge, efter att vi avslutat och plockat undan allt, kommer det att finnas med oss. Det blev en fin dag. En dag att ta med.
Blomstertiden har kommit. Somligt har redan hunnit passera, medan något är och annat är på väg. Blåregnets kronblad har börjat snöa och täcka marken där de faller, medan schersminen bedövar ett välmående luktsinne och pionerna står i stinn knopp. Snart dags för skörd av fläderblom och årets saftsats. Naggande nära, lata, lediga dagar som troligtvis kommer att innehålla mycket mer av hus- och trädgårdsprojekt än vad vi föreställer oss nu. Det är så det brukar bli. Sannolikt för att det är så vi tycker om att ha det.
Men det finns också den blomstertid som i år, med yngsts examen, passerat revy. Den vi under barnens alla grundskoleår tagit del av i kyrkan. Där man gärna vill lyssna till den. Så jag blundar och försöker höra alla sommarglada barn sjunga om tiden som kommer. Och vi föräldrar och anhöriga gör vad vi kan för att tillsammans med barnen överrösta en kantor med ambitionen, vad det verkar, att spela så att taket lyfter.
Ibland är det extra viktigt att ta in när man är mitt i. Känna och minnas det man fortsatt vill ha med.

DSC_4606

Så har då maj, som trotsigt uppfört sig mer som en lurig april, tagit klivet in i juni. Tycks stå där och räcka lång näsa och låter nu istället juni axla hela ansvaret för att lotsa oss in i sommaren. Jag känner mig snuvad på konfekten där jag står med bara, bländande vita ben i ny sommarklänning. Den blommiga examensblåsan skulle matcha bättre till begynnande solbränna. Det ingick i planen att maj skulle ombesörja det. Men vem är väl jag att lägga in sol och värme på schemat ... ?
I övrigt är dock kalendern både välplanerad och till bredden full och tonerna till studentens lyckliga dagar börjar klinga ljudligare. Mellan tar studenten medan yngst slutar nian och vi pusslar för att få ihop det - för att båda ska få känna sig speciella på Sin Dag, som behagar infinna sig samma dag. Men vi har blivit ganska bra på att pussla. Har gjort det några gånger förut ...
Så vi flänger mellan vardagens kneg, står upp under cykelturen till och från för att med kraft få tramporna att röra sig framåt i den hårda blåsten - de kraftfulla vindar som gång efter annan får olivträd och pelargoner och köksterassens alla övriga blomkrukor på fall och därefter på nytt behöver resas och surras, äggklockor som piper och vlll att ugnen töms på färdiggräddade godsaker som förbereds för att dukas fram till examensfirande, stolsdynor till trädgårdsmöblemanget som snabbt behöver hämtas in för att vi överraskas av en störtskur, en störtskur som egentligen inte överraskar oss alls eftersom vi lärt oss att det är vad vi kan vänta av maj, och mellan skurarna ränner vi runt med snigelgiljotinen, för att dessa slemmiga varelser med outtröttlig hungrande aptit inte ska länsa trädgården på allt grönt och blommande innan sommaren tar slut och solen hittar fram.
Ja, ungefär så känns det som att maj har varit medan vi förstås också har haft de mest underbara stunder tillsammans "bara" vi eller med vänner. Insvepta i filtar under en fika i gröna rummet eller en middag i orangeriets lite tropiska värme i skydd för envisa skyfall.
Men nu är det juni. Och efter regn kommer sol ...

DSC_4504