Månadsarkiv: februari 2017

12 Kommentarer

Egentligen skulle vi ha en fet tisdag. Bara för att. En gång om året. Den borde kanske uppmärksammas ... ? Fast jag känner mig inte särskilt sugen på det som står för dörren denna tisdag. Men tanken på att baka ... den är mer lockande. Det vore ju så himla mysigt att låta doften av släta bullar ta plats i huset. Välkomnande. Mala mandlar till en slät, varm massa som får sin givna plats i en liten grop i det nybakade ... ett vitt, böljande täcke ... toppa med en käck liten pudervit hatt ...
Men, nej, sugen är jag faktiskt inte, så vad är då meningen med att baka? Möjligen något annat ... ?  En matigare och sundare mättande bulle kanske ...? Som skulle vara god till teet ikväll. Efter att vi kollat in när yngst spelar match mot taggade handbollskonkurrenter. Jo ... det skulle nog sitta fint ... tillsammans med en varm kopp te. Samlade kring bordet, skönt nedsjunkna i goa soffan och fåtöljen, medan vi ivrigt drar "expertanalyser" efter kvällens match.
Samlas. Tillsammans. Gärna!
Gärna också en rundnättare bulle, som lätt skaffar samma form hos den som gärna äter den - de är välgörande för sinnet. Om man äter dem "rätt" dag. Och det behöver inte nödvändigtvis vara en fet tisdag. Men man bör vara riktigt sugen. En annan dag ...
DSC_6775

4 Kommentarer

Tisdagsbulle

2 dl havregryn                    50 g jäst
2 dl rågflingor                    1/2 msk salt
1 dl vetekli                         1/2 dl mörk sirap
7 dl vatten                          ca 1,6 l rågsikt
50 g smör
3 dl filmjölk

Koka en gröt av havregryn, rågflingor, vetekli och vatten i ca 5 minuter. Låt svalna.
Smält smöret. Blanda i filen.
Smula jästen i den avsvalnade gröten. Häll över smör- och filblandningen. Rör om så att jästen löser sig.
Tillsätt salt, sirap och rågsikten. Arbeta ihop degen, som blir ganska lös! Låt jäsa ca 40 minuter under bakduk.
Knåda degen på väl mjölat bakbord. Dela den i två delar. Baka ut dem till rullar som plattas ut och skärs i trekanter (sick-sackmönster, ca 15 bitar av varje rulle).
Låt bullarna jäsa ca 30 minuter på plåt med bakplåtspapper, täck med bakduk.
Grädda 10-12 minuter på 225°C mitt i ugnen.
Låt svalna på galler, under duk.
DSC_6777

8 Kommentarer

Grå måndag och seg start på veckan. Jag som brukar gilla att starta om efter helgen. Oftast lite nyfiken på vad som ligger framför under en helt ny vecka.
Fast idag är det svårt både att vakna och att komma igång ordentligt. Det säger ju liksom sig självt att man inte kan komma igång om man inte riktigt orkar vakna.

Ibland måste man tillåta sig att få känna så. Så jag tar en liten bonusdag för att låta det få göra det och hoppas att det känns annorlunda en annan dag. Gärna i morgon.

Eftermiddagen innehåller förstås ärenden med yngst. Då kanske jag vaknar ordentligt och kommer igång lite bättre. De brukar vara ganska bra barnen, på att få en att komma igång.
Jag plockar in lite vår så länge. Till de soliga mornarna kommer och lyckas väcka mig i tid.
DSC_6771

14 Kommentarer

Vårens program får oss att ta ton oftare än brukligt. Utmaningen är påtaglig. Takter som å det bestämdaste uppmanar alla att väl bekanta sig med hela, halva, fjärdedelar, åttondelar och väldigt alerta sextondelar. Och inte minst hålla reda på olika långa pauser. Välbehövliga i varje tappning. Har man tur hinner man hämta sig en aning.

Tungan slinter över italienska ord som någon av oss har som modersmål, en annan känner sig hyfsat bekväm med, men som för de flesta av oss är fullständigt obekanta.
Noter och text till "Time to say goodbye" får oss att längta efter att få leva ut vårt musikaliska. "Åh", säger jag, "det här stycket är så vackert att det inte går att hantera utan att börja gråta." Flera instämmer.

Vi blir varse nästan bums att det var fel. Det blir genast en enda oreda med takter, noter och språk. Vi börjar tappert med do do do innan vi vågar ta upp vår obefintliga italienska. Det frambringar inte en endaste tår.
Men skam den som ger sig. "Hur svårt kan det vara", utbrister jag tappert när det blivit dags för mina sångövningar här hemma, "det uttalas ju som det stavas." Och så förbluffar jag familjen med att låta dem höra när jag stämmer upp på italienska. Inte heller detta väcker några känslosvall - tvärstopp förstås, redan på första raden.

Men vi kämpar. Det är något annat med sång som stärker välmåendet. Som får oss att vilja. Får oss att ha kul. Får oss att må bra. Komma hem glada.
Och väl hemma slår jag mig ner i soffan intill J, tar hans hand och säger lite malligt: "Io con te". Bara det! Han tittar frågande och jag fortsätter: "Du och jag".
Italienska - kärlekens språk.

Den kommer nog sitta där, italienskan, i sinom tid. Lite mer övning så ...
DSC_6763

2 Kommentarer

IMG_0976En solig promenad en tidig morgon i februari.  Ett tjockt dis som skymmer solen och får omgivningen att framstå som täckt i mjölke.
Jag får till raska steg trots ett tillfälligt litet haveri i ena knät. Det är inte helt bekvämt, men hänger ändå med bra. Promenaden måste i vilket fall vara mer till nytta än till skada, tänker jag.

IMG_0984När den når sin ände vankas varm choklad och släta bullar.
Snacka om att bädda för resten av dagen.
Redo!DSC_6760

6 Kommentarer

DSC_6750Jag sitter på soltrappan för en kort lunch som är svår att lämna. Solen strålar så man nästan skulle kunna tro att den är sprickfärdig. Jag sitter i skydd under trapphustaket för snöras och takdropp som ger vika i gasset.
Medan solen värmer mig utifrån och hela vägen in lyssnar jag till ringrostig fågelsång. Det gör mig glad att de börjar sjunga upp inför våren. Idag känns det verkligen att den är på väg. Det är det där magiska som händer med ljuset.

Tvära kast, minst sagt, från bister vinter till dagar som ger vårkänslor. Att sitta här och lapa sol är som den finaste av allahjärtansdaghälsningar. Jag önskar förstås att vi hela familjen hade fått dela stunden tillsammans. Men vi är som spridda skurar i solen.
Jag tar snabbt fram telefonen och skickar en hälsning till alla mina fina "Valentinare". De har den så gott som omedelbums. En sådan gång jag är verkligt glad över att kunna skicka en hälsning i expressfart.
En omtanke kan värma lika mycket som solen, tänker jag. Precis som jag hoppas att doften av nygräddat bröd ska värma ända in i hjärtat på de som kommer hem senare idag. Bakat med kärlek och omtanke.

DSC_6735

6 Kommentarer

IMG_0952Så kom den. Med besked. La beslag på hela landskapet. Vintern! Nästan lamslog.
Det är märkligt hur oförberedda vi tycks stå varje gång det händer. Drivorna växer längs med vägar och modden ligger tjock och oberäknelig längs med cykelbanor.
"Vi hinner inte", "Vi har alla bilar ute", "Vi hade inte budgeterat med detta", "Pengarna för snöröjning är slut", är sådant vi hör i media medan vi helst låter bli att ge oss iväg med bilen och inser att cykeln överhuvudtaget inte är att räkna med.
Skottar flera gånger varje dag där plogbilen låter vallarna växa, för att hålla en möjlig väg för bilen öppen om vi behöver den.

Och idag behöver vi den.
IMG_0963

Livet gör sig påmint. Jag skottar. Böjer knän, lyfter armar. Försöker skona ryggen som kan råka illa ut om man är obetänksam mitt i snörika tider.
Man känner att man lever. Härligt! Vänder ansiktet upp mot en himmel som singlar skönt svalkande flingor över ögon, mun och kinder. Man blir varm av att skotta.

Ja, livet gör sig påmint. Mest för att någon nära till oss är på väg att lämna det. Dags att släppa taget. Låta någon som har funnits för oss länge få det vilsamt. Det är välförtjänt. Någon efterlämnar en tillvaro som kommer att se ut på ett annat sätt för oss. En tillvaro som vi så sakteliga kommer att landa bekvämt i. Vi behöver bara lite tid.
DSC_3245

Jag försöker hålla undan snön så gott jag kan. Så att J, som tvingats ge sig av på luriga vägar idag, för att han vill finnas vid sidan om någon, hålla en hand och finnas, ska få känna att jag väntar hem honom när det är tid för det.
Jag skottar. Ger plats. Tänker på J och barnen. I dag behöver de varma tankar. Och vi behöver ge plats för en tillvaro som kommer att vara en annan. Den kommer att bli bra. Riktigt bra. Vi finns för varandra. Vi behöver bara lite tid.
DSC_2240

8 Kommentarer

DSC_6724Nu känns det skönt att ha det klart. Fått var sak på rätt plats.
Jag har fastnat varje gång jag gått förbi. Först stått och tittat. Sen slagit mig ner, tänkt att en liten stund ... kanske hittar jag något att lägga ...
Så, plötsligt, har kvällen gått.

Tusen pyssliga bitar. Sakta men säkert hamnar de på rätt plats. Tillsammans med så mycket annat. Rofyllt att vrida och vända. Pröva för att finna ut var de hör hemma. Meditativt.

En liten bit i taget dit man önskar komma. Eller en liten bit i taget mot en plats där man redan varit. Kanske en av tusen bitar mot ett återbesök.

Förra gången blundade jag medan jag kastade en peng över axeln i Fontana di Trevi. Å´ se - nu brer Spanska Trappan ut sig framför mig igen!

10 Kommentarer

DSC_6466Det känns knepigt att fortfarande vänta in vintern medan våren samtidigt börjar ta plats. Det knoppar i rabatten, men än har vi, vad jag vet, i meteorologisk mening inte haft någon vinter där jag bor.
Våren sätter sällan ner foten utan att Kung Bore hunnit göra visit. Hörde nyligen något om nästa vecka. Nu när vi hunnit in i februari, utan att vintern visat sig, med små knoppar som lite uppnosigt títtat fram ... ja, då kan jag lika gärna vara utan den. En snabbvisit; visst, okej. Men om isen lägger sig tjock, då dröjer det länge innan Bore släpper taget. Jag har varit med förr ...

Är man glad för vinteraktiviteter och vinterlandskap så ska man nog bo någon annanstans. Den mesta vintern där jag bor är snöfattig och inte sällan full med plusgrader. Det har jag vuxit upp med och har förlikat mig med.
Det märkliga är att jag minns vintrarna från när jag var liten som mer "vintriga". Kanske var det tillräckligt att vi lämnade Sveriges trädgård över jul- och sportlov och for de milen som krävdes för att vi skulle komma hem till mormor och morfar i Småland. Där skidades det.

Nu tycker jag förvisso att det är jättehärligt både med snö och is och allt det bjuder. Fanns det mer i min närhet skulle jag satsa på längdåkningsskidor och långfärdsskrillor. Men jag tycker om vårt lilla krypin med gråmyset utanför, och frånsett ett par år utanför rikets gränser och kortare besök på andra platser, har jag inte kommit så långt härifrån. Ännu. Inte så att vi i stunden planerar att dra iväg någonstans, men man kan ju aldrig veta. Härlig tanke tycker jag.

Bäst med att varje årstid får sin givna plats, och riktigt tillåts ta ut svängarna, är nog ändå kontrasterna som då blir de sinsemellan.
Jag tycker om att ge plats för varje årstid. Alla har de något som jag gärna vill vara en stund mitt i. Vara mitt i när våren går över i sommar ... barfota i gräset  ... öppna dörrar ... hela naturen blir ett rum som man går in i. Att sedan flyta med när sommaren går över i vilsam höst ... fullkomligt tappa andan av höstens hela färgprakt. Tillåta hösten att bli till mörk vinter ... gå på lågvarv ... tända ljus ... svepa in sig i varma goa plädar. Men att säga hejdå till vintern för att omfamna våren ... till det räcker inte orden.DSC_4275