Veckans bästa dag? Ja ... kanske ... Jag tycker förvisso att vi unnar oss mer eller mindre "lyxtillvaro" de flesta dagar. Vad som nu är lyx. Att slippa sätta väckarklockan, det är absolut lyx. Långfrukost likaså. Den som börjar med te och mackor och avrundas med kaffe och korsord. En kryssfika, du och jag - superlyx! Inte alla mornar startar så, men de finns! Det är ju vardagarna som bör lyxas till - de är fem av sju!
Men i dag är det fredag! Hur det nu än är med den (förvisso även den en vardag) så är det en rackans härlig dag. Känslan är helg, den liksom bäddar för lite "magi"; lite utöver. Tycker om. I dag är en sån dag. "Glad-av-listan" på Spotify varvar runt. Ett särdeles bra inslag en fredag. Men i kväll blir det "annat ljud i skällan"; Tjajkovski. För första gången i mitt liv ska jag gå på balett. Nötknäpparen står på programmet och jag gläder mig verkligen. Biljettköpet gick i rasande fart. Jag yppade en kväll, under vinlotteriet med vårt fina tjejgäng, att när barnen var små tyckte de om att titta på den animerade varianten av Nötknäpparen som gick på TV då. Det var så juligt och mysigt när de bänkade sig och man hörde den fina musiken medan man själv "stökade". Vips, var biljetterna bokade. Så snabbt kan det gå. Bra!
Å´ nu är det ju dags igen; att stöka. Att lite smått börja knyta ihop säcken för detta år. Här är jag nu, mitt i en fredag precis inför advent. I stunden torkar jag citrusfrukter för att sätta i julkransen som jag tänkte ska upp under helgen. Så sätter jag lite färg på bullarna. Gul, så klart. Tar in några hyacinter. Fyller vaser med grönt och tar en kik på hur långt amaryllislökarna är komna. Köket kommer att fyllas med härliga dofter. Så väntar vi in våra "små". Fyra sköna adventshelger och härliga vardagar där emellan. En fin advent.
Vardagsliv
Den gångna helgen …
... såg vi vårens första stare flytta in i holken, under björkens hängande grenar. De som står på vänt att slå ut med små gröna musöron framöver. Men staren! Så härligt! Det fick bli en extra dag på landet, jag klarade inte av att lämna det ljuvliga vårvädret som överraskade oss. Solen värmde och ett par klappstolar fälldes ut för fikastunden efter en välgörande promenad. Lutade mot husväggen med nunan upp mot det klara blå. Allt medan staren fortsatte använda dagen till att "boa in sig".
Det bästa på hela året. Känslan av vår som tar plats och breder ut sig.
Fint också med kontrasten; att komma till landet efter en tur på ett par dagar till storstan. Det behövdes inte mer än så för att ledsna på det. Trängseln, ljudnivån, anonymiteten ... Som lök på laxen var det ett väder som inte borde få finnas. Men jag stålsatte mig, tog sikte och gjorde något bra av det. Utbudet, absolut, där finns det mesta, men samtidigt ... jag vet inte ... det känns på något vis ändå inte trivsamt tillgängligt. Det fick helt enkelt "vara nock" för denna gång.
Nu har vi hamnat i ett "mellanläge". Ett behagligt. Ett vant. Hemma, där allting finns. Tar en vända i trädgården och ser att de första vårlökarna börjar titta upp lite varstans. Ett promenadalternativ för varje väder och sinnesstämning. I eftermiddag blir det en till centrum för en fika med en go kompis. Närhet, enkelhet. Tänder fortsatt en brasa i kakelugnen när dagen känns rå eller kvällen blir mörk. Men de är inte lika mörka längre, kvällarna. Hur härligt är inte det!
Jag utkämpar ett krig …
... i orangeriet. Redan i somras och en bit in på hösten satte jag in åtgärder. Några minusgrader efter det trodde jag att problemet var åtgärdat. Men de är stridslystna. Med såpvatten och såpsprit i högsta hugg sprayar jag och torkar sedan bladen på min stora citrus, ett och ett, i hopp om att fienden ska ge sig. Sköldlöss, de är ett gissel. Kräver tålamod att bekämpa, om ens det hjälper. Jag befarar att mitt lilla medelhav kommer att lida förluster. Några har redan fått sätta livhanken till för att vi har varit upptagna med bygget av vårt fritidshus de senaste somrarna. Man kan inte välja allt. Somligt får man annat går man miste, det är så det är. Allt som vanligtvis frodas i trädgården och orangeriet har fått stå åt sidan för länge, men vad gäller några utvalda har jag inte gett upp kampen.
Det är lite kyligt där jag står i orangeriet, men så kommer solen fram och värmer skönt genom glasrutorna. Vinden viner utanför men hittar inte in där jag står.
Medan jag gnuggar bladen med spåvatten funderar jag över vad batteriladdaren till kameran har tagit vägen. Borta, igen. Någonstans är den förstås men det innebär inte nödvändigtvis att den kommer till rätta. Attans. Samtidigt försöker jag samla mod för att öppna fakturan från elbolaget. Något som ingen av oss har lust att ta tag i. Än mer mod får man samla för att ta sig igenom nyheterna gällande läget i omvärlden.
Rosmarinen intill mig distraherar tankarna, den kommer snart att stå i blom. Jag klipper av ett par kvistar och tar med in till ett brödbak.
Ute känner jag att det är väder att hålla i hatten. Sol och tilltagna saltstänkta vindar är bra medicin för dagar då en orolig omvärld och triviala bekymmer nära mig tar för mycket plats i min vardag.
Morgonstund
Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.
Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.
Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.
Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.
Vi har flytt fältet …
… för några dagar, till "civilisationen". Trafiken rullar utanför. Ganska tyst i dessa elbilstider, fast man hör den. Man hör också övriga förbipasserande, även om somliga rullar ljudlöst på två hjul. Andra håller joggingtempo, medan ytterligare andra kommer gåendes, ibland såsandes med blicken riktad mot den lilla digitala skärmen. Vår tids trafikfara.
Det pratas och skrattas och man får en känsla av att vara mitt i händelserna. Någon gång, fast sällan, hör man de som väljer att lösa konflikter helt offentligt. Jag tittar undrande ut när jag hör högljudda, arga röster och tänker att väljer man denna plats för detta agerande är konflikten förmodligen inte lösbar. Ja, ja ... man ska inte lägga sig i andras privata.
Jag kan också vara mer eller mindre beroende av att ratta ut bilen från garaget, men jag föredrar promenaden, om möjligt. Sätter fart mot centrum med en rygga. Promenadbagaget. Börsen blir oftast liggande kvar djupt ner. Nöjer mig med fönstershopping. Fast den i sin tur kan leda till en önskelista. Oskriven men på plats i minnet. Där får den ”mogna”. Jag tror att jag har spontanshoppat färdigt. Är mer eftertänksam med mina val.
Det känns härligt att vara "mitt i metropolen", den lilla förvisso, men ändå mitt i allt som rör sig, där det händer ...
Några dagars miljöombyte. Det gör gott. Ett annat flow, ett annat tempo ... När vi "boostat" vänder vi tillbaka, axlar av oket och fyller sinne och lungor med lantluft. Möjligheten till ombyte, det gör något bra med oss, J och mig.
Det säger bara …
... PANG!
... när vardagen slår till.
Det tar en stund att landa.
I nuet är vi på väg att ta fast mark.
Lediga veckor.
Tillbaka på nytt.
Somligt kommer av sig. Annat tar vid.
Papper, penna och tangenter hamnade långt in i gömmorna under somriga, lediga veckor.
Sommaren själv har nästan kommit av sig och en anings höst tagit vid. Fast det fortsatt är augusti. Det varma byttes snabbt till något som fick mig att dra på tjocka tröjan under den tidiga turen till lådan med morgonens tryckta nyheter.
Jag släpper inte taget helt. Än är det sommarmånad.
Härligt att bli jordig om händerna när vi skördar vår potatis. Som förstås smakar godare än all annan när den dukas fram till middagen. Trist, så klart, att kålfjärilslarverna fullständigt invaderade den magnifika krassen som slingrade sig över odlingsbädden. Men glad över att vi inte skördat kronärtskockan som "håller hov" där det gapar tomt efter krassen.
Och så lite annat smått & gott. Som till exempel att fredagen gör ny entré. Den där härliga känslan av att åter gå mot välkommen helg.
Det blev en fet …
... och riktigt härlig tisdag. I dubbel bemärkelse. En go kompis hörde av sig och vi kombinerade en skön promenad i vår vintriga värld med cafébesök i stan. Så länge sen nu. Så välgörande att få till. Kanske har vi hållit väl hårt på restriktioner väl länge J och jag. Kanske var det i så fall det som fick tisdagen att bli nåt alldeles extra. Promenad med kompis, fika på café. Det enklaste enkla och så härligt. Som ofta annars det bästa.
Mitt i denna ödesmättade tid var det knappast en människa på caféet när vi traskade in. Vi valde båda ett hylla dagens bakverk. Smaskade i oss av grädde och mandelmassa när det kom in ett litet gäng, unga o glada, alla med likadana kartonger i händerna. Studentmössor, slog det mig. Visst var det så. Efter att de enligt dagens alla direktiv slagit sig ner på varannan stol, vid olika bord, så öppnade de sina kartonger och köade sen, med behörigt avstånd sinsemellan, framför spegeln för att få se hur de tog sig ut i sina mössor. Måtte de få fira sin student.
Hemma fortsatte kalasandet. Glatt överraskad över en i finaste trions omtanke att bjuda mig på fika så här på fastlagsbullens dag. Mysig stund tillsammans. Kring köksbordet, tända ljus. Sätter gladeligen i mig ännu en semla. Väldigt full i magen till trots är denna förstås den smaskigaste. Finaste stunden, det är bara så det är, är med dem man håller av allra mest.
Nya vindar
En liten bit in i september blåser nya vindar. Härligt! Vemodet drog vidare med de gamla till nånstans där det inte längre stör mig. Det är nu jag avlägger mina nyårslöften. Sällan andas året så mycket nytt som just i september. I år känns det väldigt mycket nytt eftersom det inte längre är skolstarten som signalerar "nyår". Första gången på nitton år som vi inte har någon "liten kotte" som drar iväg med skolväskan. Blandade känslor.
Jag håller i hatten. Känner hur det "brallar i". Ni vet hur det kan vina om knutarna i tillvaron ibland. Den gångna veckan började i hundratio knyck. Mest angenäma saker som gör det värt att trycka huvudbonaden rejält ner över öronen. Sedan slutade veckan med att luften gick ur. Rejält och bokstavligt.
Vårt bygge som nu har tagit en ny fas får mig att jaga folk. Plötsligt blir det bråttom. Plåtslagaren, som vi hade tänkt skulle försegla taket med skydd för kommande höstoväder, är omöjlig att få tag på. När någon av de alla äntligen kan nås visar det sig att de har fullt upp året ut. Tomma löften ges om att återkomma. Vi väntar. Förgäves. Bestämmer oss för att byta plåt mot taktegel efter ett okej från kommunen som hanterat bygglovet.
Leveransen anländer tisdag eftermiddag. Samtidigt är jag på plats för att visa runt fasadfirman, som jag hoppas ska ha tid till och ett rimligt pris för att putsa huset innan blåsdagar med hällregn riskerar att pressa in vätan mellan de murade fasadblocken.
De små byvägarna fram till vårt bygge är svårframkomliga. Landsbygden ska få fiber. Stora grävskopor hörs mullra när jag försöker hålla in midjan på bilen och pressa mig förbi. Väl där gäller det att hänga på. Ett ypperligt tillfälle att i samma veva få grävt för vatten och avlopp.
Jag jagar folk och bokar tider. Till helgen spikar vi läkt och svettas i den sköna septembervärmen, som gör sig bättre ihop med annan syssla. Tar oss hungriga hem framåt kvällen. Där och då går luften ur. Vårt lilla ekipage; bilen, J och jag och två av juniorerna, bärgas till lämplig däckfirma.
Denna vecka har jag en lugn tisdag. Promenad framför hyrbil. Doft av nybryggt kaffe medan regnet smattrar mot rutorna. En stund i skrivarlyan. Energidepån fylls på.
Att unna sig
Jag känner att jag skulle göra annat. Både för att jag vill och borde. Så känns det. Fast det är just inte så mycket av det jag kan göra. Så då bestämmer jag mig för att göra det jag kan, för att göra något. Bättre än inget och kanske inte så dumt det heller. Kanske rent av väldigt bra.
Att göra det jag kan är i stunden att unna mig det jag annars sällan gör. Och även om anledningen inte är så angenäm, så har jag den ändå att tacka för de där stunderna jag annars inte hade tillåtit mig.
Så jag staplar. Lite smått & gott. Väl valt. Somligt tar jag mig an på nytt, annat blir första gången. I väntan på att ryggen ska säga att det nu är okej igen med lyft och lite lediga rörelser.
Det är viktigt att lyssna på sin kropp. Den talar ofta till en. Så medan jag lyssnar, läser jag. Tänder ett ljus, fyller på en kopp te och vänder blad. Jag unnar mig medan jag läker och jag tror det tillför något bra.
Bygg- och blogglov
Bygg- och blogglov är något som tycks gå hand i hand, har jag blivit varse under sommaren. Det är liksom svårt att hänge sig åt det ena och samtidigt hålla liv i det andra. Motsvarande tycks gälla det mesta. Det är inte lätt att stå sida vid sida med ett bygglov. I konkurrensen faller de andra stackarna platt. Direkt.
Jag strosar runt i trädgården som i år känns som en enda röra. Den magnifika idegranshäcken har blivit lämnad åt sitt öde och jag vet att nästa år blir det svårt att kompensera den med en rejäl klippning. Mitt lilla medelhav i sina krukor kommer att hämta sig, men de har haft det tufft i år och inga oliver är i sikte. Men faktiskt; citronen som blev fullständigt nerklipp tidigt på säsongen stoltserar med ett nytt, tjockt, härligt bladrufs och en frukt. Ser man på!
Jag vågar inte titta bland stenläggningarna där vi trodde att vi "tätat" mot ogräs. Min positiva make kallar det biologisk mångfald. Den har vi gott om i gröna rummet i år.
Var sak har sin tid, så är det och man får helt enkelt finna sig. Hur mycket man än vill att allt ska få plats i tillvaron samtidigt.
Lediga kvällar när vädret håller drar vi, fortsatt - fast vardagen satt igång, till landet och husbygget för en stund. Blandar en säck bruk och tänker att nästa gång är det mindre ogjort. Och kanske, om vädret håller, hinner vi lägga tak innan säsongen är över. Tanken gäckar. Vi håller våra tummar för tillåtande väder och så fort det bjuds greppar vi den lilla bagen med förnödenheter för några kvällstimmar ute på bystan. Det kan vara segt ibland att dra iväg när eftermiddagen är sen, men när jag står där innanför "murarna" och tittar ut ... ja, då känns det helt rätt.
Fast det är ju det där med trappan ... den blir liksom bara halvt avsopad. Jag kånkar fram ännu en säck med murbruk medan cementblandaren vevar runt den första och jag upprepar sommarens mantra: "Var sak har sin tid".