Vardagsliv

DSC_5025 Idag åker vinterkängorna fram. De borstas och impregneras innan jag sticker fötterna i dem och sen, under promenaden, känner jag hur de värmer och skyddar mot den kalla, frostvita marken. Jag har hunnit längta en stund nu efter frostnupna morgnar och det gör mig lite glad att se trädgården ligga vintervit utanför fönstret. Snön är inte kommen och där jag bor kan man minsann inte var säker på att den alls kommer, men nattens alla minusgrader gör marken vit och ger känsla av vinter - och det är härligt.

Morgonen inleds med en stunds meditation. Det är inget jag är speciellt flink på, men de stunder jag tillåter mig  är väl tillvaratagna. De ger mental vila som följer mig under dagen. En skön start på en ny dag och ny vecka.
Medan jag ännu sitter vilsamt lutad mot sänggaveln, med ljuv musik i lurarna upprepandes mitt mantra med slutna ögon, hittar solljuset  in genom det lilla fönstret vid sidan om. Det blir ljust innanför ögonlocken. När jag lämnar min "heliga formel" för att fortsätta vardagen tittar jag upp i en klarblå himmel.

Temperaturen ligger fortsatt på stadiga minusgrader och marken ligger frostvit så länge solen inte hunnit smälta den. Jag trampar kring i mina varma, goa vinterkängor, andas kall, klar luft och känner solen värma.
Helt okej att börja veckan så.

IMG_0525

2 Kommentarer

DSC_4975"Mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mini-moni-mi" - och så tillbaks igen. Familjen drar verkligen en nitlott när jag tar plats vid pianot för att öva skalor och sedan stämmer upp med en ensam alt.  Det har betydligt större underhållningsvärde när musikutövaren i vår trio låter fingrarna i ren känsla och sann glädje röra sig över tangenterna. Men jag behöver klaviaturens hjälp för att ha koll på hur det ska låta, så familjen får helt enkelt stå ut.
Det har blivit dags att damma av julsångerna. Å´ korka upp den första glöggen tror jag, jag börjar bli lite sugen nu. De sitter inte helt där de ska ännu, julens sånger, fast sakta men säkert närmar jag mig toner som hamnar på rätt plats.
Efter en stunds soloövning hemma drar jag, till familjens stora belåtenhet, iväg till körkväll. Sjunga upp ihop är väldigt mycket skojigare, och man blir absolut gladare av att höra alten tillsammans med sopranen; de gifter sig fint kan man nog säga. Så smids det lite planer. Det lutar åt en grillkväll på stranden, den fjärde söndagen, samlade med våra familjer och inbjudna grannar, varm glögg på termos och med texterna till julsångerna i fickan. Fast till dess kanske de sitter, utan fusklapp ... och jag har definitivt hunnit smaka på glöggen.

DSC_4769 (1)Veckans tidiga mornar - när benen har letat sig över sängkanten efter en extra kvart insvept i det varma, goa täcket, medan man med ett halvt öra lyssnat till klockradions lokalnyheter - har lyckats med konststycket att bjuda på ett ljusare uppvaknande. Å´ andra sidan; utanför fönstren har gröna rummet varit helt nedsläckt redan när vi samlats kring middagsbordet. Det är den där första veckan, efter att tiden gått över till vinter, som skillnaden blir så tydlig.
Redan ser jag fram emot att det om två månader har vänt igen och att dagarna så sakteliga börjar bli ljusare. Inte så att jag längtar dit - det är en skön och rogivande tid när oktober- och novembermörkret omsluter oss, lockar till brasa i kakelugnen och stearinljusen står redo i alla rum, för att så småningom leda oss in ett upplyst advent. Men jag tycker om tanken på att ljuset har vänt åter när vi firar jul.
DSC_4909Också frosten gjorde sin entré i veckan. Höstens första vita matta täckte gräset en morgon när våra sömniga ögon tittade ut. Nöjd konstaterade jag att pelargonerna sedan helgen som gick står i tryggt förvar i sin vintergömma.
Lite extra glad blir jag för det som ännu ett tag vill blomma på trappan, det första man möter när man kommer hem. Dags också för lite pumpapynt, även det en prydnad vid entrén. Med ett inslag av små spöken? En liten påhälsning kanske? Trick or treat!

DSC_4775

DSC_4748

Det är lite höst över en daggvåt dahlia. En tidig morgon en dag i september. En solig morgon efter en regnig natt.
Daggvåt trädgårdsgrönska utanför fönstret intill frukostbordet. Solstänk. Det är en skön avrundning på ett abrupt uppvaknande till en ny vecka.
Jag är inte riktigt kompis med väckarklockan som retfullt signalerar att den härliga, lediga helgen på nytt har ramlat in i vardagen. Fast att lämna en helg med fin inramning; det är något bra att ta med in i en ny femdagarscykel.
Så lite guld går att strö även över en måndagsmorgon. När dagen bara fått en chans att starta och jag är tillräckligt vaken.
Det är alltid lite spännande att ta klivet in i en ny vecka.

DSC_4652Sommaren är sen. De tidiga morgnarna mörka. Skylten, med bokstäver som bildar ordet semester, är inåtvänd och skaver mot panelen. Vi har ju varit där en stund nu, mitt i vardagen, när sömnen gnuggas ur ögonen allt för tidigt. När vi startar innan morgonljuset helt har öppnat upp sin ridå.
Det är med blandade känslor vi lämnar det liv som infunnit sig under semestern. Men det är också härligt, upptäcker jag, med det liv vi är tillbaka i. Vardagsliv. Det liv, där jag ensam för en stund, kan rodda med det som jag ska ordna och fixa. Det som är mitt. En värdefull stund. Det liv där också övriga familjemedlemmar hamnar i det som är deras syssla. Sommarens hemvändare - äldste sonen - är åter stationerad i sin värld bland universitetsstuderande. Mellan - han som nyligen i ren och skär lycka sjöng (skrek?) sig hes om studentens lyckliga dag - hankar sig fram som lärarvikarie och kommer nöjd hem om dagarna. Anförtror oss att "hans elever" utnämnt honom till "den coolaste läraren". Och yngst är nu förstaårsstudent på handbollsgymnasium. Så glad för detta. Och du och jag, vi ler när vi känner vad denna vardag ger.
Det har varit härligt, att för en sommar och under en lång semester, vara samlade. Men nu känner jag att vi alla mår bra av att vara tillbaka. Tillbaka i att kolla in hur almanackan ser ut. Vad som står på schemat för dagen. Nästa dag. Och för hela veckan. Tillbaka i att få njuta av lyckan med fredagskänsla. Lediga helgmorgnar. Räcka lång näsa åt väckarklockan.
Jag tror, ja, jag känner mig rent av helt förvissad om, att det blir en spännande höst. Jag gillar alla de där oskrivna bladen som september bjuder på. Nystart. Det andas nytt. Jag drar djupa andetag.
Så här känner jag varje år när sommaren är på väg in i hösten.  Och då vet jag att jag är redo att tacka för en skön sommar. En sommar som förstås ännu har lite att bjuda. Men också redo att välkomna september. Helt trygg andas jag den höstluft som så smått har börjat besöka oss. Som försiktigt knackar på. Under tidiga mognar när vi gnuggar våra morgontrötta ögon. Och står redo inför vardagen.

DSC_4408

Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.

DSC_4425

Regnet smattrar mot rutan medan jag övar stämmor. Stämmor som man inte tror låter som de borde, fast jag vet att de låter precis som de ska. Altstämmor. Jag våndas innan de sitter. Vi övar inför Valborg, då alla de som kommer för att se brasan tändas nere vid stranden också kommer att få höra oss, den lilla kör jag är med i, sjunga in våren. Vare sig de vill eller inte stämmer vi upp strax innan brasan tänds och välkomnar våren med sång.
Den känner sig minst sagt lite bortkommen, alten, där jag kämpar med att få den ta ton utan sällskap av sopranen. Fast å andra sidan åstadkommer den stordåd när de väl slår sig i slang med varandra. Då får den minsann sin revansch. Den blir allt kaxigare ju mer jag övar. Lite till så kan inget någonsin rubba den.
Till slut är jag säker på varenda ton. Till Valborg kommer den att sitta som en smäck.

DSC_4406

Tidiga morgnar, fulla dagar, sena kvällar. Det mesta är kul. Sådant som ger energi istället för att ta, fast man kanske far som en skottspole och inte hinner allt man tänker. Som för de flesta, för det mesta, kan jag tro. Trött som ett helt ålderdomshem på kvällarna, efter dagar i trädgården med mycket grävning. Väntan på leverans av frodig trädgårdsgrönska som kommer att förändra vårt gröna rum - hur spännande som helst. Känner mig lite som ett barn kvällen före julafton.
Men veckan har också gett tid till mysig snackefika - inte bara en, jag kan faktiskt dubbla den - med riktigt goa kompisar. Sådan fika där man är först in på caféet och sist ut. Lååååååång med andra ord. Och välgörande. Mycket välgörande. Och så en av dessa kvällar, när jag kommer hem, är hallen inredd med skor och jacka som tillhör någon som numer endast kommer tillfälligt på besök. Någon som ändå alltid tillhör och på sitt sätt är ständigt närvarande. Äldst överraskar med att plötsligt "bara" stå där. Hemma i köket.
Åh, vad jag tycker om sådana överraskningar. Mycket, mycket tycker jag om dem.

DSC_4336

DSC_4262

De första fräknarna parkerar på näsan denna soliga marsdag, lutad mot dörren på boden, med en stor kopp kaffe och lite av helgens kakbak tätt intill. En stunds ren njutning mellan sådana lyxiga vardagssysslor som att hänga tvätt på tork ute på lina och att så fröer i små planteringslådor. Vi hoppas på chiliplantor med mycket frukter när sommaren så småningom anländer. Jackan hänger kvar inne och koftan ligger bredvid mig på trappan. Ärmarna på tröjan är uppkavlade liksom benen på jeansen. Inuti mig kirrar det runt en känsla av att vi från nu, och lång tid framöver, verkligen har öppnat dörren in till vårt gröna rum och att det är här vi kommer tillbringa den mesta tiden för kaffestunder och bokläsning. Så tillkommer ju förstås en del annat mer fysiskt krävande trädgårdsbestyr. Men var sak har sin tid. Idag gäller lunch ute, kaffe och kaka och trädgård i bokform. Behagligt tillbakalutad mot en varm, solig och knirrande gammal boddörr.

DSC_4264

Med sportlovsledig skolungdom känns det som om huset fortsatt sover långt efter att du och jag börjar morgonen. Jag hade ju också tänkt att börja dagen så, en bonusdag med sovmorgon tillsammans med "de små". Men det är inte samma sak om jag inte delar den med dig. Förresten känns det ledigt enkom av valmöjligheten; vill jag så kan jag. Jag känner att jag vill börja morgonen med dig. Inte för att det är stunden då du och jag är som mest snackesamma och avhandlar vad dagen ska innehålla. Utan för att det är en stund då du och jag på ett annat vis finns för varandra, vaknar tillsammans. Händer möts över frukostbrickan, det rogivande bladvändarprasslet från morgonens tidning, lite vila för ögonen att se hur natten i trädgården ger plats för morgonljuset - så välkommet - och så en stund med talande blickar när våra ögon möts över köksbordet. En bra början på en bonusdag. En bra början på alla dagar.
Min lediga dag tar mig lite senare till de vindpinade klipporna i Stoneybridge på Irlands västkust, där ett stormande Atlanten bedövar mina öron och dränker de strandnära klipporna. Det saltstänkta biter i kinderna och lungorna fylls med havsluft. Någonstans mitt i den denna inlevelse vaknar sportlovslediga ungdomar, sätter hälarna hårt i golvet och tar mig lite bryskt långt bort från bokens värld, tillbaka till soffan i vardagsrummet där jag krupit upp med en stor kopp värmande te och ullpläden tätt om. Jag längtar ut. Gärna till en gråmulen, vindpinad dag där jag hör vågorna skölja in mot strandkanten, slå mot klipporna. Denna vinter har bjudit på allt för många gråa, blåsiga, ruggiga dagar, fast ingen av dessa har det vindpinade känts så välkommet som idag. Så jag klär mig för att trotsa det saltstänkta.
Men det är svårt att återvända till klipporna i Stoneybridge. Möjligen bjuder vindarna på lite av det för stunden önskade ovädret. Kanske är det desamma som skingrar molnen, för fram kommer solen. Det saltstänkta som jag hade tänkt skulle ruska om mig böljar istället mjukt in mot klippkanten. Solen får eftermiddagen att bada i ljus. Snopet men väl så välkommet, och den meditativa effektan av förförande miljöer leder mig vidare genom dagen.

IMG_0359

DSC_4199