Skördetid

6 Kommentarer

dsc_6340Tid för skörd står högt på önskelistan. Jag skulle bli verkligt lycklig om någon kunde ge mig tipset på hur man kringgår det omöjliga att få oliver att mogna här i Norden. Jag bor ju ändå väldigt mycket på södra halvan av vårt avlånga land. Tillräckligt nära Medelhavet för en ynka liten olivskörd ... Det är vad jag önskar och gärna vill tro att jag kan hoppas på. Men ack ...
Mitt fina, lilla träd är fullt av frukt i år. Det är förstås jättekul, men samtidigt desto snöpligare att vi inte får glädjas åt den cocktailkväll det hade kunnat bli. Min kompis Åsa, hon har minsann fått oliverna att mogna på sitt lilla träd. Det hon fick av mig i våras. !!! Varmaste sol- och lähörnan var hennes tips. Hennes träd hade tre oliver att ombesörja. Och det är klart, kan man lägga allt krut på färre objekt ökar väl chanserna. Tre stycken är ändå bättre än inget. Och kanske alldeles lagom för en cocktailkväll. I alla fall en på tu man hand. Men det ger ju ändå vissa förhoppningar. Att det måsta gå, menar jag. Kanske ändå ska se över inbjudningslistan ...

dsc_6339

DSC_1576Vi har det inte särskilt hett om öronen i skördetid. Men det blir ofta lite av många varierande slag. Säsongen bjöd på åtminstone någon efterrätt med jordgubbar. Fast torkan fick sedan de små plantorna att leva en tynande tillvaro. De rent av nästan ofinns nu i september, efter att sommaren överraskande visade sig torka ut både dem och mycket annat. Men de hämtar sig säkert. De brukar vara bra på det.
De söta, saftiga blålila plommonen gav frukt till några pajer och lite kräm. Så har vi skördat bönor till sommarens middagar. Mangold likaså. Några sparrisar blev det. Gula, röda och en ny sorts mörkfärgade cocktailtomater. Saftiga gurkor. I alla fall ett par, tre stycken. Kronärtskockorna begravdes i vanlig ordning bland potatisblast som vi inte lyckas få bukt med. Potatisen vägrar att ge sig. Den vill absolut växa där vi istället tänker att dessa skockar skall trona.
Vi får aldrig mycket av något, men det är kul med lite av varje. Undantaget är möjligen örtkryddorna. De frodas friskt och ger spännande smaksättning.
DSC_1589Grannarnas gamla vinbärsbuskar, som de var på väg att dumpa men som stället fick ta plats hos oss, har precis som alla tidigare år varit översållade med bär. I år har vi inte varit så flinka med att skörda. Vi har ännu kvar flera falskor saft sedan förra året och fortfarande bär i frysen. Rabarbern genomgick flytt i början av säsongen. Sällan har jag sett sådana rötter som när de skulle grävas upp. Vi har låtit de få bo in sig i år, men några pajer har det ändå blivit.
DSC_2045Årets äpplen är de som toppar för närvarande. Mycket mos och goda äppelkakor har vi tänkt oss.
DSC_3564Nytt för i år är att vi med jämna mellanrum har skördat fikon. Jättekul! Och gott. "Det tror att det bor på Sicilien", var det en besökande trädgårdsentusiast som sa när han fick syn på vårt fikonträd. Det står planterat i marken i vårt orangeri och växer i en takt som får mig att tänka på tjuren Ferdinand. Det bär ännu mycket frukt. Även om graderna i orangeriet stiger rejält under dagtid, tror jag tyvärr inte att dagsljuset och värmen längre är tillräcklig för att de ska hinna mogna.
Men färgprakt råder ännu i orangeriet. Lite hett har vi det ändå så här i skördetid.
DSC_4722

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

Skogens guld och alla dess kompisar. Det lär vara fullt av dem. Visst är tanken på en korg full med svamp av alla de slag alldeles charmerande. Så vida de är av den ätliga sorten förstås. Och tillagade är de alldeles fantastiskt goda. En skogspromenad med näsan i marken, ivrigt sökande, kan i sig framstå som ett trevligt inslag en ledig dag. För dig och mig som tycker om att vistas ute. Vi tar gärna en både lång och rask promenad runt slingan i bokskogen, längs med vattnet. Vi tycker båda att det är härligt, att det rent av kan vara meditativt. Men vi hör dessvärre inte till det svampiga skogsfolket med korgen redo. I alla fall inte jag.
Hur det nu än är med den saken, så står det i dag en liten korg med skogens guld i köket. Det vore lockande att säga att jag plockat dem under en skogspromenad. Men jag är alldeles för ärlig. Kan knappt inte ens dra en vit lögn. Med handen på hjärtat: Jag fann delar av skogen när jag botaniserade i grönsaksdisken i mataffären. Kunde inte motstå. Så det finns hopp för alla som inte är sanna bär- och svampplockare. De finns att finna även för oss.

DSC_3604

 

Han står där så kort och tjock ... det är ju så man sjunger i visan. Fast nu står han där förstås inte längre. Du såg ju till att få med dig hela gänget hem. På fest. Hm ... det doftar gott om deras små runda kroppar. Doftar gott, kanske allra mest, när de heta dansar runt i pannan. I rejält med smör.
Lite nyskördad Karl-Johan, så där en kväll mitt i vardagen, helt oväntat, det är minsann fest. DSC_3452

Fötterna blir både blöta och kalla när jag går genom gräsmattan denna tidiga fredagsmorgon. Brevlådelocket går igen med en smäll och sedan läggs tidningen på bordet intill den sköna trädgårdsstolen. Där ska morgonens lokala nyheter få en stund. Hit når solen och små pärldroppar glittrar i det gröna.
Fredag igen, två veckor mitt in i sommarlovet. Fredagskänslan är påtaglig, för den gemensamma semestern, när dagarna flyter ihop till en enda lång härlighet utan tider att förhålla sig till, är inte riktigt här ännu. Ibland kan det nästan vara väl så skönt att ha det framför sig som att vara mitt i.
Lingonkakor står på jäsning, förväntas vara klara lagom till juniorerna byter horisontalläget för att möta dagen. Och när jag lämnar nyhetsbladet letar jag nya idéer för tonfisk till kvällen och krusbär till dessert. Det har blivit hög tid att skörda från trädgårdens skafferi. Vinbären signalerar när jag går förbi de storväxta, gamla buskarna. Lite saft och gelé kanske. Men det får bli en annan dag.
Högst behagliga fredagsbryderier.

DSC_3349 DSC_3351

Idag doftar sommaren fläder. Och fläder är väldigt mycket doft av sommar. Och smak. Fläder smakar verkligen sommar. Och sommar smakar gott.
Den trogna receptboken kommer fram. Den där jag finner vad jag behöver om att safta och sylta. En av de kokböcker som har kokbokens typiska förmåga att avslöja tidsandan. Trots att denna inte hör till dem som visar foton på den som rör i grytorna, silar saften, fyller burkarna och flaskorna. Man märker ändå.
Går ner i källaren för att plocka fram flaskor att fylla årets saftsats i. Där, i en förskrämd liten vrå, på en av hyllorna, hittar jag gamla årgångar av flädersaft som trots sockermängden får mig att undra om den verkligen fortfarande kan vara god att dricka. Jag bestämmer mig för att det är dags för en ny årgång i dessa gamla flaskor som nu ska dammas av. Så blir komposthögen i trädgården till ett Mekka för myrorna, när uttjänt saft böljar ut över allt trädgårdsavfall.
Ny sommar - nytt innehåll. I tid av fläder.

IMG_0220 IMG_0221

 

 

 

 

 

 

 

 

Fläderblomssaft            ca 2 liter

30 stora nyplockade fläderblommor
2 citroner
2 liter (ca 1, 7 kg) socker
50 g citronsyra
1,5 liter kokande vatten.

Skölj blomklasarna väl. Ev små svarta insekter tas enklast bort genom att låta klasarna ligga 10 min i lättsaltat vatten (2 msk salt/liter vatten). Skölj dem därefter väl. Klipp bort grova skaft.
Borsta citronerna med mjuk borste i varmt vatten. Torka frukten och skär den i skivor.
Varva fläderblommor och citronskivor med socker och citronsyra i en stor bunke eller kruka. Häll det heta vattnet över.* Låt blandningen stå 2 dygn i rumstemperatur och 3 dygn i lite svalare temperatur.
Sila blom- och fruktmassan genom en silduk.
Häll genast upp saften på kalla flaskor och tillslut dem.
Fläderblomssaft har begränsad hållbarhet. Saften blir hållbarare om den djupfryses. Använd plastburkar eller fryskartonger, så går det lätt att skeda upp önskad mängd eftersom den frysta saften är ganska mjuk.

Recept hämtat ur:
"Stora boken om safta & sylta
koka in, frysa, torka, salta", ICA bokförlag

* Jag brukar koka upp vattnet tillsammans med socker och citron (för att sockret ska lösa sig bättre), rör därefter i citronsyran och häller sedan den heta lagen över blommorna.

Skördetid är härligt. Så länge det inte blir en börda: ”måste tas om hand”, ”synd att den förgås”. Nej, det där har jag lagt ner. Skördetid ska njutas. Nu är det ju förvisso god marginal till denna tid på året. Om det inte dyker upp något som trotsar säsongen. Något efterlängtat. Som en mogen citron. På trädet som ännu en stund får husera nere i källaren, lyser en gul frukt som väcker skördetankar till liv. Och lust att skörda. En citron. En. Högst hanterbart. Och mycket lustfyllt.
Egna citroner ... det är en lyx. Även om det rör sig om en singel. Fast där är faktiskt två. Och fler på tillväxt. Liten touch av medelhav. Och stor lycka.

DSC_2761

Knotiga gamla fruktträd. Det kan nästan vila något väsensfyllt över dem. Man blir lite av en trädkramare. Vi har ett sådant. Ett äppelträd. Nu står det nästan naket efter att först på våren ha levererat den allra ljuvligaste blomning och därefter, inpå hösten, mängder med frukt. Vinterfrukt. Kanske är äpplena något luggslitna – trädet är ju gammalt. Men vad gör det? Kanske har vi också gått lite hårt åt det. Det har fått agera både gungträd och klätterträd för tre barn i alla åldrar. För att på hösten, när frukten börjat mogna, bombardera dem med sin skörd när de satt grenarna i gungning.
När vi går ut för att hämta morgontidningen en solig oktoberlördag ser vi fallfrukt i det daggvåta gräset. En stor korg fylls och tas in i köket. Äpplena ligger dag i flera dagar som ett stilleben. Jag känner hur de utmanar min kreativitet att bli omhändertagna. Så en kväll blir det äppelkaka. Sedan fortsätter jag tänka must och mos och kräm. Framförallt tänker jag på fyllda flaskor och burkar som står på käksbänken med handskrivna etiketter. Lite av en romantiker? Kanske. Men det väcker en härlig känsla att se denna samling efter att man har saftat och syltat eller kanske gjort mos och marmelad. Den tanken lockar mest. Det är den som till slut får mig att kavla upp ärmarna. Jag skalar, skivar och fryser in. Får bli till pajer och kram under vintern. Jag fyller ett stort kärl med äpplen som får dra några dagar i vatten och bli till must. Mos kommer jag fram till att vi redan har så det räcker från i fjol. Drickan blir väl söt. Men den är på egna äpplen. Det skapar känslan. Så gör jag etiketter och fäster med fint snören. Att jag inte är lika flitig i praktiken som i drömmarna gör att det blir en del till fåglarna också. Fler som blir glada. Bra!
Fast egentligen är äpplena så fina redan där de ligger i krogen, Det är nästan så man skulle vilja behålla dem in i advent och över jul.

DSC_2136