Månadsarkiv: februari 2015

Jag makar mig försiktigt ur sängen. Försöker smyga. inte just så tidig, men först av alla. Det är helg och hela familjen är samlad under samma tak. Vi väljer att använda tid och rum för att fira födelsedag som egentligen har sin "rätta" dag först när jobbeveckan åter drar igång. Solen retas bak molnen med ett ljus som lurar mig tro att den faktiskt tänker titta fram. Intill frukostbrickan ligger en födelsedagspresent som väl matchar en solskensdag. Ett litet hemmainslaget paket gömmer ett par solglas.
Fasadflaggan, den som tappert får tjänstgöra för den uteblivna flaggstång som vi gärna hade haft, hamnar på plats utanför köksfönstret. Blåsten är på god väg att snuva oss på ännu en. Tilltufsad i kanten fladdrar den högljutt i den hårda vinden.
Tanken var en tidig tur till blombutiken för att komplettera brickan med ett fång rosor, men kanske blir väntan för lång för den som fortsatt låtsas sova medan tissel och tassel avslöjar förberedelser i köksregionen, så några av de första tappra små vårlökarna i trädgården för agera stand in och gör det med den äran, så få och små de är.
Så står vi hela gänget utanför dörren, öppnar den försiktigt medan våra morgonhesa stämmor tar ton. Ett "yrvaket" ansikte ser "överraskat" ut medan leendet är helt äkta. Precis så som det brukar vara, så som vi vill att det ska vara.
Det är härligt att känna att man får en dag som är alldeles ens egen. Härligt att vara trygg med att hela familjen delar den. Lika kul att få som att ge. DSC_4217

DSC_4206

Med sportlovsledig skolungdom känns det som om huset fortsatt sover långt efter att du och jag börjar morgonen. Jag hade ju också tänkt att börja dagen så, en bonusdag med sovmorgon tillsammans med "de små". Men det är inte samma sak om jag inte delar den med dig. Förresten känns det ledigt enkom av valmöjligheten; vill jag så kan jag. Jag känner att jag vill börja morgonen med dig. Inte för att det är stunden då du och jag är som mest snackesamma och avhandlar vad dagen ska innehålla. Utan för att det är en stund då du och jag på ett annat vis finns för varandra, vaknar tillsammans. Händer möts över frukostbrickan, det rogivande bladvändarprasslet från morgonens tidning, lite vila för ögonen att se hur natten i trädgården ger plats för morgonljuset - så välkommet - och så en stund med talande blickar när våra ögon möts över köksbordet. En bra början på en bonusdag. En bra början på alla dagar.
Min lediga dag tar mig lite senare till de vindpinade klipporna i Stoneybridge på Irlands västkust, där ett stormande Atlanten bedövar mina öron och dränker de strandnära klipporna. Det saltstänkta biter i kinderna och lungorna fylls med havsluft. Någonstans mitt i den denna inlevelse vaknar sportlovslediga ungdomar, sätter hälarna hårt i golvet och tar mig lite bryskt långt bort från bokens värld, tillbaka till soffan i vardagsrummet där jag krupit upp med en stor kopp värmande te och ullpläden tätt om. Jag längtar ut. Gärna till en gråmulen, vindpinad dag där jag hör vågorna skölja in mot strandkanten, slå mot klipporna. Denna vinter har bjudit på allt för många gråa, blåsiga, ruggiga dagar, fast ingen av dessa har det vindpinade känts så välkommet som idag. Så jag klär mig för att trotsa det saltstänkta.
Men det är svårt att återvända till klipporna i Stoneybridge. Möjligen bjuder vindarna på lite av det för stunden önskade ovädret. Kanske är det desamma som skingrar molnen, för fram kommer solen. Det saltstänkta som jag hade tänkt skulle ruska om mig böljar istället mjukt in mot klippkanten. Solen får eftermiddagen att bada i ljus. Snopet men väl så välkommet, och den meditativa effektan av förförande miljöer leder mig vidare genom dagen.

IMG_0359

DSC_4199

De härliga vårkänslorna tycks försvinna med solen bak molnen. Solglittrande, varma, stärkande promenader blir till gråkall utevistelse. Bara man kommer sig för att trotsa det bistra grå känns effekten fortsatt välgörande.
Jag klär mig för en stund i trädgården, i det som bäst håller kyla och snålblåst utanför tyg och garn. Ser mig runt. Vårens första lökar är av någon förunderlig anledning alltid sena hos oss. Men likväl tappra. Hubbarna med snödroppar avslöjar att de är på god väg. Och hela säcken med påskliljelökar som jag i ren obetänksamhet köpte för att plantskolan lockade med halva priset, lökar som allt för länge stod övergivna ute i boden, som mitt dåliga samvete till slut tvingade mig ut att plantera - nu när jag tar sakta steg på min inspektionsrunda ser jag mängder av narcissblad titta upp och jag blir glad för belöningen de ger, glad för att samvetet gav mig en puff.
I korgen, bak den knarriga gamla dörren intill boden, hittar jag bland allsköns trädgårdsredskap så äntligen sekatören. Med kalla händer låtar jag den tukta blåregnet tills jag tror att det är i bättre form att välkomna det skira gröna i maj.
Inne väntar de nygräddade bullarna på att bli av med innankrås som ska bytas ut mot mandelmassa och toppas med fluffig grädde och pudrad hatt. Det drar sig mot fastlagstisdag - semlan står för dörren. Och det vankas fredagsfika.

DSC_4186

1 Kommentar

Man mår bra av att ha fina kompisar, som hör av sig så där vid lunchtid en solig vardag. Säger att det är allt för längesedan och att de gärna vill ses över lunchen. Jag blir överraskad och glad och vill gärna jag också.
Lunchen blir på stående fot, med varsin kaffekopp i handen, traskandes runt i det gröna och får oss att få upp ögonen för allt som händer runt omkring. Vi tycker båda mycket om att göra just de upptäckterna. Se allt som händer i jorden när första vårvintersolen börjar värma.
Kanske är stunden så närande i sig att den tillsammans med en enkel kopp kaffe och en blygsam liten chokladbit blir tillräcklig som energidepå för kommande eftermiddag. Jag känner i vilket fall att jag går fortsatt stärkt genom dagen.
Tacka vet jag sol, vänner, kaffe, choklad och knoppar som brister.

DSC_4178

DSC_4168

Idag har mörkaste lilla vrå inte kunnat undgå solen. Havet har glittrat och bländat in i varje liten vik, legat lugnt och stilla omgivet av ett tunt istäcke som det kalla havsvattnet inte släpper greppet om ännu på ett tag, men som har fått kämpa för fortsatt existens i den varma februarisolen. Kinderna har fått en mer klädsam färg, lungorna har fyllts med underbar vårvinterluft, benen har promenerats möra och sedan fått en stunds vila på soltrappan, dit en kopp varm choklad fått följa med. Jag har letts in på nya, spännande stigar, inte långt ifrån där jag bor men som jag inte visste fanns. Bulliga små knoppar ses på kaprifolen och vintergäcken lyser gula mellan hubbar av snödroppar som börjat titta fram. Annalkande vår! Som en vitaminkick för själen.

IMG_0342

När yngst stiger upp denna tidiga morgon, tittar ljuset lite blygsamt in på hans rum. Själv drar jag ännu tunga fötter efter mig, uppstigen till mörker en halvtimme tidigare och mitt morgontrötta jag har inte hunnit lämna mig. Men lite omskakad blir jag och kvicknar till en aning, när jag upptäcker att den pudervita trädgården visar sig för mig där jag sitter vid frukostbordet tillsammans med dig. En ny företeelse denna vinter med annalkande gryningsljus till frukost.
Mörkret börjar fly. Inte bara denna morgon utan för en lång vår och sommar som vi har framför oss. Som låter oss ana att de ligger där på lur. För att riktigt gäcka får solen lite senare dagen att glittra. Det pudervita utanför kökets terrassdörrar avslöjar fyrfota grannbesök. Välkommen hjälp att hålla mer ovälkomna små gnagare på behörigt avstånd. Och solen får mig att längta efter stunder på trappan, lutandes mot husväggen, omgiven av solig värme. Det får allt bli en sådan idag.

DSC_4139

DSC_4164

DSC_4159

"Som en vanlig sketen tisdag", sa Findus. För visst var det väl så han sa? När Pettson gjorde illa foten - eller var det benet? - precis inför julen. Men så kom grannarna när de fick höra om eländet och hade med sig god julmat. Och Pettson och Findus fick till slut en jättefin jul med Pettsons fot inlindad i stort bandage.
Jag minns inte riktigt längre. Det är ju en stund sedan nu, som vi kröp ner i sängen tillsammans på kvällarna och läste bok. Men mysigt var det och skrattat har vi gjort. Alla roliga bilder och underbara kommentarer i Pettson- och Mamma Mu-böckerna. Ibland skrattade jag så barnen tröttnade på att lyssna. Det kan fortfarande börja bubbla i mig till minnet av när Mamma Mu vill lära sig gunga och hon gömmer sig bakom en björk när bonden kommer, för hon vill inte att han ska se henne.
Böckerna ligger sedan länge nerpackade. Jag var runt knuten och naggade på dem inför helgen, när vi bistod äldst med att samla ihop lite grejer inför flytten. Kanske kommer de fram en dag och roar en ny generation och deras föräldrar. Hoppas det.

Hur som, tisdag igen och jag kommer att tänka på Findus sketen-tisdags-kommentar. Men denna är en guldkantad variant. Solen tittar fram lagom till jag hoppar på cykeln för att fixa med vardagsärenden. Som brukligt när cykeln får tjänstgöra som transportmedel, tar jag mig efter uträttade ärenden tillbaka hem på en svajig tvåhjuling med en topbox (min lilla cykelkorg alltså) fylld med råge och en tung ryggsäck villandes över axlarna.
När jag cyklar förbi S stannar jag till för att konsultera henne om ett nytt husprojekt vi har på gång. Som arkitekt räknar jag med att hon snabbt kan råda bot på vår villrådighet och hon erbjuder sin hjälp. Som ofta när vi träffas inspirerar hon mig. Denna gång med att visa alla sina akvarellmålningar. Arkitekt och konstnär - lyckad kombination. Perfekt, när man själv bor i ett gammalt renoveringsobjekt, att ha den tillgången i kvarteret bredvid.

Jag hoppar på cykeln igen och trampar de sista metrarna hem. Tar en titt in i orangeriet och häller på en skvätt vatten. Nyper av några kvistar färsk rosmarin och timjan för att ha till ett recept jag fann på ett spännande bröd jag inte bakat tidigare. Lite lyx i vardagen. En tisdag med sol, inspirerande vänner i grannskapet som erbjuder sin hjälp när man verkligen behöver den och brödbak som doftar så att det vattnas i munnen. Kan en tisdag bli bättre? Klart den kan - men behöver den?

DSC_4135

Marken är så vattensjuk denna blöta vinter att den dränkta stigen på skogsspåret har fått sällskap ev en ny upptrampad stig vid sidan om. Intill den finns ytterligare en. Alla tycks gå omvägar, helst långa, för att slippa bli våta om fötterna. Nya stigar blir till. Idag väljer jag de som avviker mest från de gamla. Marken med det vanligtvis högvuxna gräset, den som nu har blivit dessa nertrampade stigar, får fötterna att landa stadigt istället för att slira kring i gyttjan på den gamla bekanta vandringsleden.
Jag behöver verkligen rastas. Allt det goda som vi ätit mycket av under helgen motiverar att låta snabba steg föra mig framåt. Det ger känslan av att bli lite lättare. Potatismat kan onekligen få kistan att kännas mer än lovligt välfylld. "Hur många har du ätit?" "Jag ska nog i alla fall ta en till". "Va! Har du ätit så många?!" Aldrig har man väl så mycket koll på folks matkonsumtion som när det vankas kroppkakor.
Nyheten; tipset om att ha i några droppar angostura i den stekta lök- och fläskblandningen, har fått mig att för första gången i mitt liv anrätta denna småländska nationalrätt. I ny tappning. Små, fina, vita, smaksatta med angostura, serverade tillsammans med lingon och skirat smör. Rårört ska det vara, säger den sanne gourmanden gällande lingonsylten. Och smör som är skirat, framför gräddmjölksblandning.
Förväntan är stor när när jag efter idogt tvagande lyckats befria händerna och en del av köket från klibbig, intorkad stärkelse och vi äntligen samlas vid dukat bord. Och visst, det är gott, fast den upplevelse jag hade hoppats på uteblir. Tre, små, fina vita blir det. Med rårörda lingon och skirat smör. Angosturan ... ja, frågan är om inte den var lite överflödig. Mina smaklökar är då inte tillräckligt receptiva för att riktigt uppfatta den. Nästa gång föredrar jag dem stekta med gräddmjölk. Fast gärna med rårört krösamos.

DSC_4125