... för en jäkla maj! Visst; häggen står i blom, syrenerna börjar komma ikapp och den är sedvanligt vackert skir och nygrönskande. Men: Så kall! Så grå! Det är ju maj som bjuder på de där första varma sommardagarna när den modige tar ett dopp i havet, tinar upp i solen och njuter tjuvstart på sommaren, samtidigt som man har den orörd framför sig. Åtminstone är det så jag minns dem, alla maj tidigare år.

Jag blir extra glad att vi startade första dagarna denna månad med att möta sommaren under vår resa ner till södra Frankrike. Sol, värme, spirande grönska och mycket i full blom, dök upp allt eftersom längs den långa bilfärden ner till Languedoc. Först var det rapsfälten som tornade upp sig och bredde ut sig allt mer, sedan syrenerna, ginsten som klädde hela vägrenen gul, hägg som doftade gott. Till och med flädern stod i blom. Inte att förglömma; blåregnet som kronan på verket. Allt medan vi närmade oss målet genom ett häpnadsväckande vackert och hisnade centralmassiv. Berg som vi aldrig tidigare passerat med bil. Vilken upplevelse.

Väl på plats, ömma i rumpan och stela i kroppen, blev vi varmt mottagna, på franskt manér, av goda vänner som blivit lyckliga ägare till ett gammalt vackert stenhus med bibehållen charm. Svalkande vin serverades i deras muromgärdade trädgård bland olivträd, doftande citrus, stora agave, högresta fikonträd, en imponerande häck av nerium oleander ... ja, det var lätt att luta sig tillbaka och njuta och faktiskt kanske känna ett litet sting av avund. Mest förstås lycka över att ha vänner och få ta del av detta.

Dagarna som följde blev det promenader i charmiga små byar och närmsta stad, vandring i bergen, vinprovningar, välsmakande luncher på mysiga ställen. Vart man tog sig bredde vinodlingarna ut sig, de tycktes finnas överallt, och på kvällarna satt vi nöjda trötta och fulla av intryck och njöt på takterassen. Det står tydligt; det gick ingen nöd på oss.

Fullastade med buteljer och andra små delikatesser styrde vi sedan kosan åt det håll dit resan startat några dagar tidigare, och fick på nytt möta nygrönskan som under tiden vi varit iväg hade börjat ta fart också här hemma.
När vi till slut stelbenta landade på hemmaplan fick vi klä oss varmt.

Nu är jag åter mitt i sommarhalvårets vardagstillvaro på landet, bland kossor och små "nykläckta" lamm. Upplevelsemässigt nyrik. Vi har fortsatt klä oss varmt och tagit skydd för regn och envisa vindar. Men så hände det, den arla morgonstunden var ljum, nästan vindstilla och molnen skingrade sig. Den lilla turen till brevlådan, där bladet med rykande nyheter väntade, blev en behagfull och efterlängtad liten runda. Mitt "lilla liv" på landet lyckades charma mig till fullo. Borta bra, men ...

... hemma bäst.

... det sista ur sommaren dessa ljuvliga septemberveckor. Fortsatt klädda i shorts och barärmat får vi ny välbehövlig energi efter en vår och sommar med inslag av för många oönskade energitjuvar. De där "fulingarna" som smyger in i livet ibland, som man inte kommer undan, utan helt enkelt får hantera efter bästa förmåga. Jag känner att vi har gjort det nu. Landat i något lugnare, stabilare. Det får oss att höja ambitionsnivån, komma vidare med våra visioner, vidareutveckla vår fina tillvaro på landet. Det förfallna, väl tilltagna, gamla växthuset, en gång fyllt med tomat-och gurkplantor, är tömt på allt bråte som hamnade där när odlingen för länge sedan avtog. Skräp i uppsjö, nu sorterat, på väg till återvinningsstationen. Återvinning?! Kan det vara möjligt i detta fall? Men vi gör rätt för oss; var sak på sin plats. Så monterar vi ner stora rutor inramade av murket trä, river stommen och det en gång prunkande växthuset är ett minne blott. Nu finns där plats för något nytt. Genast tar tankarna vid på: Vad?! På studs börjar lusten bubbla inför en ny säsong i det härliga "utet". En träbrygga för frukoststunder soliga mornar, ja, så långt har vi bestämt. Jag gläder mig redan. Men först ska vi möta hösten. Sedan vintern. Jag trodde inte jag var redo, men känner plötsligt att det är helt okej. Rent av lite mysigt.

Så en dag tar sommaren vägen nån annanstans. Bara ben och armar blir väl påklädda när vi rundar udden i den fullständigt ogenerade sydvästan. Vågorna studsar mot klipphällarna, blir till rejäla vattenstänk som hamnar över oss. Men vi fortsätter promenaden. Känner att det är något härligt med att bli riktigt genomblåst. Och för all del också lite blöt, men vad gör det?

Den dagen, denna blåsiga, blöta promenaddag, avrundar vi vår sommar. Nu är den paketerad. Jag prioriterar minnen av sol, alldeles för många underbart goda glassar hos mjölkbonden inte långt här ifrån, den soliga veckan i september när vi badade varje dag Du och jag, besök av finaste ungarna, besök hos dessa fina, humlesurr, nyfikna kossor, barfotadagar, fika på solterassen i tid och otid, små turer till smultronställen, kaprifoldoft ... Ja, tänk vad ett litet fint paket kan rymma. Jag kommer öppna på locket till alla dessa minnen då och då under vintern. Men sen! - för det kommer ju en vår - drar hammarslagen igång; en frukostbrygga vänd mot morgonsolen.

... inte tid med detta. Fullt upp med att säkra texter och foton. Klippa och klistra på det digitala viset. Tidsödande.

Jag är glad att ha hittat ett forum för kreativt skapande. En plats för tankar som vill ut. Skrivklåda som vill ta form. Alla möjligheter som öppnar sig med en egen hemsida. Kanske är det svårt att hitta något bättre. Men jag är inte bekväm med den digitala tekniken. Känner mig osäker. Otrygg. Rent av rädd för att göra fel. Tekniska misstag med förödande konsekvenser.
Digitala hotellet förvarnar om kommande förändringar. Det ska steppas upp ett snäpp. De larmar om att "rummen" behöver säkras. Känner direkt rädslan över att inte finna nyckeln för att "låsa in värdesaker".

Jag får hjälp av finaste trion. De som har vuxit upp i en värld av ettor och nollor. Som har det i blodet. De hjälper mig att slippa falla i digitala gropar. Inte ens dessa tre finner ett sätt att göra det jobbet snabbt, men de finner råd om vad som är bra. Det viktigaste.
Det prövar tålamodet att säkra upp. Går igenom månad efter månad, år efter år ...

Nej, jag har verkligen inte tid med detta!
Men det är fint att slå sig ner här en stund. Lugn.
Ingen märker att jag smitit ifrån ett kort tag.

... har kommit av sig. Tvärstopp. Hinder i vägen. Fjällskivling! Nej, förresten, fjällskivlingar - ja, du vet hur stora de kan bli. Vi kommer inte förbi utan att först fälla dem. Först en, sedan två .. och så tre ... fyra ... Därefter får regnjackan, vänd ut-och-in, agera svampkorg.
Svampsoppa. Svampmacka. Svamppasta. Ugnen full med svamp på tork.
Som om det inte vore nog har vännerna som lånat vår byggställning över sommaren, lämnat tillbaka den med flera flaskor champagne som nån form av ersättning. Lån som verkligen inte krävde bubbel eller annat.
Nu står vi i valet och kvalet. Vet inte vilka bubblor som bäst matchar vilket val av svampanrättning. Oj, oj, oj ...

Alla dessa val ...
Det är så vi har det, de sista skälvande augustidagarna.

Sällskap får vi också ett par morgnar vid frukosten. Ett respektingivande par med rejäl kroppshydda sitter en bit från tomten och tittar med onda ögat mot oss. Kalasande på sin läckerbit. Rykande färsk från havet som tränger upp på ängen. Två havsörnar som vill äta sitt ifred, utan att ha oss för nära. Två giganter som trots allt ger sig av när vi öppnar dörren efter att ha lämnat morgonmålet.

Vi står ut, det gör vi ...
Vi gillar både svamp och bubbel och låter oss gärna imponeras av bevingade, navala giganter.

... kommer sol!

• 

Bara tanken är tillräcklig, men ibland sker en uppenbarelse, en nästan andlig upplevelse.

Går inte att motstå tanken ... med lätta steg ... i ett par röda lackskor ... se vart den bär. Kanske ... ja, faktiskt ... till en plats, en alldeles sagolik ... där önskningar kan bli sanna ... som genom ett trollslag. Där man, listig som en räv, med ett gott hjärta och stort mod, kan övermanna de mest motsträviga "lejon", därför att de kanske inte alltid är så tuffa. En plats där det goda vinner.

Jag gillar tanken ...
och färgerna...
och drömmarna!

Inget motsträvigt med att samtidigt stå med fötterna på jorden.

"There is no place like home ... "

En lä(s)hörna i septembersolen bjuder värme och är den perfekta platsen för sida efter sida av upplösningen för Lisbeth Salander. Å´där blir jag fast. Tills jag sakta, med tyngd på varje ord för att vara riktigt närvarande, läser sista sidan. Så slår jag med en suck igen boken.
Det är jobbigt att ta avsked av miljöer och karaktärer. Samtidigt som det är alldeles underbart att bli så ett med dessa, så är känslan när man sitter där med ögonen som klistrade, att det blir på bekostnad av annat och en liten skuldkänsla tränger fram. Medan boken fortfarande vilar i mina händer tänker jag att nu får det allt dröja tills jag fullständigt uppslukas av nästa. Nästa bok får helt enkelt vänta.
Så tänkte jag också några dagar tidigare. Efter drygt niohundra sidor med Maeve Binchys Firefly Summer kommer jag fram till att nu får det vara nog på ett tag med bra böcker som tar all min tid. Maeve Binchy skriver för övrigt, i mitt tycke, de bästa av böcker. De jag ännu har olästa är inte längre så lätta att finna. I alla fall inte om man vill läsa på svenska. Men nu väntar jag på nästa leverans. Två böcker läsning med Maeve och hennes ljuvliga miljöer, karaktärer och draman.
Så tränger sig otåligheten på, jag klarar inte av att vänta. Saknaden blir för stor efter de där goa stunderna när jag får dela min tillvaro med ytterligare en annan. En härlig dubblering av miljöer, personer och händelser. Påven Johanna, den ska vara bra har jag hört. Den ligger i högen med olästa böcker här hemma och pockar. Så, vad väntar jag på?

Som vän av handboll gick man lite i sank i går. Om man är blågul vill säga. Märk väl: inte blå och gul. Det läste jag däremot i morgontidningen att andra verkat bli efter en annan match. Två ungdomslag i hockey som fick till ett så hetlevrat efterspel att 205 utvisningsminuter delades ut och flera spelare är nu avstängda från träning och matcher ett tag framöver.     ?!??!?      Det är nästan så man slutar vara blågul. Ta det lilla lugna uppmanar jag!
Själva håller vi oss coola. Åtminstone mellan matcherna. Då håller jag nämligen på att frysa fötterna av mig ute på bygget. J står krumbuktad uppe på byggställning och förbereder alla rör för elen, medan jag vankar kring nere på golvet och finns tillhands när läkt ska sågas och passas till och alla takplank ska snedsågas i rätt längd för att gå ihop. Jag gör mina moves emellanåt, för att hålla mig varm. Ser till att få igång ett schysst fotarbete (just fötterna är extra illa drabbade i detta fryshus till bygge) i takt till musiken som vi har med i vår lilla bärbara "musiklåda". Tänker att jag nog skulle göra mig bra som maskot innan handbollsmatcherna drar igång. Du vet de där i ekorre- eller lejonkläder eller vad det nu kan vara. Värre vore det att få till det på medar innan hockeymatcherna. Men där slåss de ju så mycket, så de har jag ändå bojkottat. Och förresten är mitt idrottsintresse inte större än att jag är fullt nöjd med de som lirar boll med händerna. Smittad av far i huset och yngste sonen. Somliga smittor är gynnsamma.
Håll nu ställningarna! Det är ju faktiskt precis vad vi själva pysslar med för att bli färdiga med huset nån gång. Men annars tänkte jag snarast för att hålla dig borta från andra, mindre trevliga smittor som härjar denna tid på året. Här finns inte tid och ork för influensa och alla omöjliga varianter av magsjuka. Kramens dag, som jag hörde infann sig i går, den kan ju vara lurig mitt i smittohärdstider. Men där är jag kluven. För kramar, gott folk, det är stärkande. Precis som ett knippe tulpaner, vilka ju också hade sin givna dag alldeles nyss.

Detta lilla januariinlägg blev som byggjobbet är för närvarande: rörigt värre. Men vi håller som sagt ställningarna.

Hittar en stund, tidigt på morgonen efter att mörkret lämnat, vid platsen för skrivande och annat som hanteras.
Blir sittande. Scrollar foton upp och ner. Stannar till vid flyktiga besök som "fångats" på solvarma platser under härliga sensommar- och höstdagar.

Sländor verkar högaktiva soliga dagar tidig höst. Hörs smattra med vingarna lite runt om.
Någon verkar föredra singelliv på en värmande, kalkig, betongblandare ...

... medan somliga värnar om fortbeståndet - söker avskildheten på en solig plats, nästan som kamouflerade ...

... medan åter andra tycks fullständigt ogenerade.

Det är trevligt när den lagrade värmen på väggen bjuder in dessa bevingade ...

... och när senblommande skönheter lockar till invit.

Så fångas uppmärksamheten av något läckert grönt, bland gråglåmiga lecablock, mitt i byggande stund ...

... medan en annan grön primadonna tar sig friheten att bara kliva på ... utan att knacka! Sätter sig skönt till rätta i skaparhörnan bland akvarell- och oljefärgsattiraljer.

 

Blåsdag. Så sa Puh. Och det händer inte bara i Sjumilaskogen. Blåsdagar finns runt oss ganska ofta också där jag bor. Under ett par dagar har de friserat och syresatt oss till råge, bara vi tittat ut genom dörren. I veckan trotsade jag alla sekundmeter med en cykeltur in till centrum. Kom hem rosenkindad och mör i benen med håret på ända.

Man både ser och känner havet slå upp. Piska och riva. Rätt klädd kan det vara riktigt härligt. Fast cykel är förstås inget vidare val att ta sig fram på. Om man alls kommer fram. Det är en utmaning att hålla tramporna i rullning och att hålla utstakad kurs.

På sina ställen utmärker sig havet alldeles särskilt. Vi tog oss till en sådan plats en solig dag mellan nyår och trettonhelgen. Packade för korvgrillning. På en plats där vi ska bygga oss ett bo till sommaren. Just denna dag hade havet trillat ur sin vanliga form och bredde ut sig långt upp på vägen där vi promenerade fram. Och längs med strandkanten hade spännande formationer bildats där havet slagit upp och där den isande vinden tycktes ha förstenat det. Men vi tog oss till den glänta där vindarna inte fann oss. Där vi värmde frusna händer kring eld och grillade korv i glöden som blev.

En lagom blåsdag kan vara mysigt. Rätt klädd och med ett krafttag om hatten.

Den tidiga sommaren är så varm och de sena kvällarna så ljumma att man alls inte vill lägga sig att sova. Nästan tjugo grader visar kvällstermometern, lite gäckande retfullt eftersom klockan väcker oss tidigt nästa vardagsmorgon.
Men igår tog jag väl tillvara den ljumma, sköna sommarkvällen. Vår lilla kör hade en extra sångabstinensträff - vi kände helt enkelt att det var för länge att vänta med dessa energigivande träffar över hela långa sommaren. En samlad liten skara sjöng glada toner i grönskande växthus, serverades svenska jordgubbar och rosévin (varannan vatten 🙂 ) ivrigt bläddrandes bland noter och jag mådde så himla bra som man bara kan av att få vara en del mitt i detta.
Idag tonar efterklangen i form av ett berusande välmående. Sång, rosévin och jordgubbar  borde absolut oftare kombineras med grönskande växthus som intas av goa körkompisar i den ljumma sommarkvällen. Mer sångabstinens är troligtvis att vänta inom kort.