Påsk

10 Comments

... att räfsa de gamla höstlöven i dag. De virvlar allt högre upp och längre bort, flyger all världens väg. Jag får göra nåt annat. Plockar undan fjädrar och ägg och konstaterar att de med godis i är väldigt tomma, lika uppätna som de målade. Några påskliljor blir kvar på terassen. De har klarat helgen ute i den kalla våren.

Påsken är skön. Inte alls med samma förväntningar som jul, eller de fester man "måste" ha vid midsommar och nyår. Vi låter ofta bli att bry oss om de "måstena". Vid påsk behöver man inte ens bry sig om att låta bli för den helgen finns de inte på samma sätt. Man kan utan betänklighet fira den helt i lugn och ro. I vetskap om den annalkande våren. Men var är den?

Vi tampades med blåst, regn, hagel och snö mitt emellan små stunder av blå himmel och sol, insvepta i filtar i våra nyoljade trädgårdsmöbler som fått göra säsongsdebut. Men vi gjorde det i sällskap med finaste trion och det värmde förstås gott. Det är fint att få vara samlade för några dagar.
Nyfikna, fyrbenta grannar närmade sig. Fjolårskalvar som blivit lite tuffare och vågar sig lite närmre.

Så var påsken nerpackad.
"Blåsdag i dag", sa Puh.
Räfsar en annan dag.

Påsken bjöd på "samling vid pumpen". Alla barn var hemma och vi såg till att ägg av de olika slag som hör helgen till fick den uppmärksamhet som sig bör. En gemensam insats fick de som skulle ätas att ståta i härliga kulörta färger med de mest varierande motiv. Kanske är det så att familjens seniorer har svårare att släppa på traditionerna än det yngre gardet. Effekten av det är att den unga trion, trots att någon (eller rent av ett par) nått vuxen ålder, fortsatt letar ägg som påskharen finner de mest finurliga gömmor för någonstans i trädgården. "Det är en lurig jävel" (som Johan Glans någon gång kläckte ur sig) som fick det att letas länge och frenetiskt. Men så räckte också innehållet en bra stund. Godis har fel pris för folkhälsan, konstaterade maken, men en gång om året kan man gott få lov att falla för den frestelsen.
Också nunan intog en kulör som man blir gladare av. Sittandes på en uppvärmd, lite knölig gjuten trappa, lutandes mot en varm bodvägg, bjöds vi på den första solbrännan och premiärfräknarna fastnade på näsan. Effekten var välgörande.
Dahliorna planterades i stora krukor, som jag fick hjälp med att bära in i orangeriet. Lite brist på ambition från min sida, när det gäller övervintringen av dessa frostkänsliga, märkliga knölar, får mig att hålla tummarna för att det tittar upp lite grönt framöver och gärna många blommor. De första små luktviolerna, som hittat fram under ligustern, pockade på min uppmärksamhet och fick mig att lägga mig på knä för att lyckas med att sätta näsan tätt emot. Rabarbern mörktäcktes för att få späda stänglar till årets första paj. Äppelträden blev klippta och det är nästan märkligt att jag också i år, för första gången denna tidiga vår, när dagen går mot tidig kväll, hör koltrasten sjunga i trädet som stegen fortfarande står lutad mot. Jag ler vid tanken.
Påsken avrundas med att vi vinkar av äldst vid tåget som tar honom tillbaka till hans vardag. Lite tomt blir det allt, men det blir också ganska mycket "som vanligt" och det känns bra det också.
DSC_2810