Monthly Archives: June 2014

Så var vi igång. Regnet faller runt oss, får luften att kännas kylig och mig att dra jackan lite tätare om, medan du knackar bort och fyller igen. Vi ser hålet växa fram och lämna plats för något som kommer att byggas upp på nytt. Hålet som ger plats för ny skorsten. Vi hugger ner och murar upp. Eller rättare; du hugger och murar. Jag agerar hantlangare.
"Huggmejsel", rättar du mig när jag räcker verktygen, "du menar huggmejsel". Du ler när du vänder dig mot mig för att ta emot när jag räcker. I regnet, under ett trasigt gammalt tak och en hålig vägg, försöker jag hålla jämn takt med någon som får mycket ur händerna, som vet vad som behöver användas och hur man får funktionalitet och hållbarhet. Jag får jämka en aning när det gäller design och estetik. Det viktigaste är ju faktiskt funktion och hållbarhet. Men bara lite. Jämkning alltså. "Det är himla viktigt också att det blir snyggt", gör jag tydligt. Försiktigt - men ändå tydligt.  Jag känner mig, så gott som, helt lugn också inför det. Jag tror på dig. "Är det verkligen inte ett stämjärn?" frågar jag helt i onödan eftersom jag vet att jag inte slår dig på fingrarna  i dessa sammanhang. "Det ser ju precis ut som ett stämjärn", tillägger jag. Men en huggmejsel är inte lika vass får jag veta och bättre att använda för detta ändamål; att slå bort betong och gammalt bruk.
Efter ett tag är hinken med murbruk slut och vi bestämmer oss för att vi har satt sista stenen för dagen. Vi betraktar vad vi åstadkommit. Nöjda, känner vi oss. Mycket nöjda till och med. Och glada. Nu är vi verkligen på G med vårt sommarprojekt - orangeriet som ska bli vårt lilla "medelhavshotell". Där jag bokat in glöggen på julafton. Det är härligt att känna sådan entusiasm. Jag önskar att den aldrig svek.
Vi hinner inte mycket mer, så blir det platt fall. Bokstavligt. Rena turen i oturen att det inte är fullt så illa som jag först befarar när jag ser dig falla framstupa ner på stenterassen. Ett ynka litet snedsteg och en stund senare, en mycket kort sådan, tornar en blå, svullnad upp sig och en variant av högerfot som inte är igenkänningsbar. Den får dig att tillbringa delar av kvällen och en stund in på natten på sjukhus. "Svårt stukad", säger doktorn när han lindar efter att du har varit tur och retur på röntgen och sedan kommer hem framåt småtimmarna, orutinerat och lite taffligt hoppande på kryckor.
Entusiasmen. Den härliga. Den falnar en aning. Det närmar sig semester. För att komma vidare i projektet krävs nog mer kännedom för min del än om enbart huggmejslar, misstänker jag. Men å andra sidan; inget ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig allt om orangeribygge. Och jag kommer att ha en väldigt bra ... inte hantlangare kanske ... det funkar nog inte med kryckor. Men arbetsledare! Och snart, låt oss hoppas mycket snart, är det väl ändå kryckornas tur att falla. DSC_3356

Fötterna blir både blöta och kalla när jag går genom gräsmattan denna tidiga fredagsmorgon. Brevlådelocket går igen med en smäll och sedan läggs tidningen på bordet intill den sköna trädgårdsstolen. Där ska morgonens lokala nyheter få en stund. Hit når solen och små pärldroppar glittrar i det gröna.
Fredag igen, två veckor mitt in i sommarlovet. Fredagskänslan är påtaglig, för den gemensamma semestern, när dagarna flyter ihop till en enda lång härlighet utan tider att förhålla sig till, är inte riktigt här ännu. Ibland kan det nästan vara väl så skönt att ha det framför sig som att vara mitt i.
Lingonkakor står på jäsning, förväntas vara klara lagom till juniorerna byter horisontalläget för att möta dagen. Och när jag lämnar nyhetsbladet letar jag nya idéer för tonfisk till kvällen och krusbär till dessert. Det har blivit hög tid att skörda från trädgårdens skafferi. Vinbären signalerar när jag går förbi de storväxta, gamla buskarna. Lite saft och gelé kanske. Men det får bli en annan dag.
Högst behagliga fredagsbryderier.

DSC_3349 DSC_3351

Med ungdomlig nyfikenhet och dunigt bröst spatserar den kring och spanar. Stannar upp ibland och tittar uppoffrande på mig. Det är svårt att låta bli att charmas. Den vill gärna komma nära. När jag sitter på terrassen denna morgon och läser tidningen dyker den plötsligt upp. Hoppar runt fötterna och tittar under stolen. Som om jag skulle ha gömt något där. När jag pratar med den kommer den närmre. Tycks sitta där och lyssna. Så flaxar den iväg en bit. Då hör jag hur det plaskar i zinkbaljan bakom mig. Morgondopp. Så tillbaka till mig. Verkar kolla om jag har hunnit hämta något gott medan den har putsat fjädrarna. Lite som när barnen var små och man påminde dem om att tvätta händerna före maten. Fast där tar bordsskicket slut.
Idag har den följt mig i trädgården så fort jag tittat ut. På bara ett par dagar har den lyckats skapa en familjär känsla. Visst har det väl blivit några små brödbitar. Dumt. Jag kommer att ångra mig, det vet jag. Nästan varje brödbit innebär att man får gå efter och skura rent. Inte fullt lika charmigt. Men det är likväl svårt att motstå.

DSC_3334

DSC_3340

Sommarprojektet, det som egentligen hör de lediga veckorna till, drar igång medan vi ännu endast nosar på den kommande semestern. Men den är nära förestående nu. En hög med nedknackade tegelstenar ligger i väntan på att bli omhändertagna. Ligger uppmanande och väntar på att bli rengjorda för nytt bruk och återanvändning. Slägga och stämjärn. Vi knackar rent och samlar ihop gammalt bruk. Allt medan vi sitter i spänd väntan på leverans av byggmaterial. Vi knackar på medan regndroppar faller och solen emellanåt ger sig till känna och lyckas locka fram en regnbåge som tycks bana väg.
Vi är ju fortfarande endast i början av en låååååååång sommar. Men vi rustar redan för det som sedan kommer. Tanken är att en del av sommaren ska få övervintra i ett orangeri. Att vi ska kunna sitta bland citron och oliv, passion och fikon, bougainvillea och oleander, när sommarkvällarna inte längre är lika ljumma. De sommarkvällar som ännu inte hunnit bli så ljumma. Men vi kommer sannolikt en tid framöver att hålla oss varma. Det har blivit tid för att kavla upp ärmarna. Här ska muras väggar och snickras upp balkar och reglar, innan vårt lilla medelhav har fått sitt vinterkrypin.
Snickras, tänker jag ... hm ... hammarslag ... när de ekar mellan grannhusen. Alla driver med sina projekt.
Hammarslag. Då ljuder sommaren. DSC_3339

Somliga dagar, när oättvisorna tycks slå emot mig som piskande hagel, letar jag i min citatbok. Med iver i blicken söker jag speciellt efter de rödmärkta. Bland dessa finner jag de som får mig att känna distans. Jag har en somlig dag nära mig. Ännu kännbar. En dag som gett ett nytt hundöra i min citatbok. Sådana somliga dagar tär.
Då känns det extra bra att en närliggande morgon få vakna tidigt till sol,  till en frukost, du och jag på tu man hand, omgivna av sovande barn inbäddade i sommarlovskänsla och inget på schemat som inte går att frångå. Det ger skjuts åt min viljestyrka. Jag lämnar annat och tar en lång, rask morgonpromenad. En promenad längs med havet. En välbehövlig. En meditativ.
Gör möten. Korta, oväntade. Möten som träffsäkert styr min dag i fortsatt rätt riktning. Först en äldre man som, klädd i vandringskängor, raskt och taktfast kommer gående och tar in på vägen en bit framför mig. Jag följer honom med blicken och ser hur han stannar till och tittar ut över havet. Der är klokt att stanna upp och betrakta. Morgonen är vacker.
Jag är på väg att komma ikapp. Undrar om jag ska öka takten ytterligare för att komma om snabbare. Eller om han kanske saktar in på sitt tempo. Den där stunden när det känns som att man hamnar för länge intill varandra. Vad gör man av den stunden? Vi hamnar där och jag bestämmer mig för att möta hans blick och säga hej. Men jag hinner inte. Han förekommer mig. "Det var värst vad du pinnar på", säger han med ett bullrigt skratt från en mun i ett ansikte som ler. "Ja", svarar jag och besvarar leendet, "jag kände att idag var det dags för de raska stegen." Jag hör honom säga något mer, men ungefär där har jag hunnit om och hör därför inte vad. Med raska steg åt ena hållet och med blicken riskfyllt vänd åt andra kan jag fortsatt se hur han ler. Det gör inger att jag inte hör. Jag ler tillbaka, fortsätter framåt och känner mig gladare.
Vägen bryter av vid en mindre stig. Från vassruggarna hör jag årets små fågelungar pipa. Jag ser en och annan simma omkring, flitigt paddlande med små krumma ben för att hålla sig i närheten av sin mamma. Där gör jag nästa möte. En äldre dam kommer lätt vaggande, till synes ledd av två hundar, gående mot mig. Våra blickar möts och denna gång hinner jag säga: "Hej!" Jag får ett stort leende tillbaka och hör henne vänligt utbrista: "Åh ... vad brun du är." Jämsides hinner jag svara: "Ja", det är härligt i sommarsolen." Så har vi hunnit förbi varandra.

Jag rundar stranden strax innan jag är tillbaka hemma. Solen glittrar bland försiktigt böljande små krusningar mellan bryggorna. Bländar mig. Tänker på hur mina närstående i all välmening brukar råda: "Släpp det", de gånger jag tvingas hantera praktiska bestyr, kontakter eller möten som är oönskade. En sådan situation som ovälkommet gästade just denna "somliga dag". Som ger min citatbok nya hundören av flitigt letande efter något slående som gör mig visare. Jag snarare suger åt mig istället för att släppa. Men å andra sidan; samma egenskap får också korta, oväntade, leende möten att skapa en välgörande distans till somliga dagar.

De som har dumbommarna emot sig förtjänar förtroende.

Jean Paul Sartre, fransk filosof (1905-1980)

IMG_0027 IMG_0024

Idag doftar sommaren fläder. Och fläder är väldigt mycket doft av sommar. Och smak. Fläder smakar verkligen sommar. Och sommar smakar gott.
Den trogna receptboken kommer fram. Den där jag finner vad jag behöver om att safta och sylta. En av de kokböcker som har kokbokens typiska förmåga att avslöja tidsandan. Trots att denna inte hör till dem som visar foton på den som rör i grytorna, silar saften, fyller burkarna och flaskorna. Man märker ändå.
Går ner i källaren för att plocka fram flaskor att fylla årets saftsats i. Där, i en förskrämd liten vrå, på en av hyllorna, hittar jag gamla årgångar av flädersaft som trots sockermängden får mig att undra om den verkligen fortfarande kan vara god att dricka. Jag bestämmer mig för att det är dags för en ny årgång i dessa gamla flaskor som nu ska dammas av. Så blir komposthögen i trädgården till ett Mekka för myrorna, när uttjänt saft böljar ut över allt trädgårdsavfall.
Ny sommar - nytt innehåll. I tid av fläder.

IMG_0220 IMG_0221

 

 

 

 

 

 

 

 

Fläderblomssaft            ca 2 liter

30 stora nyplockade fläderblommor
2 citroner
2 liter (ca 1, 7 kg) socker
50 g citronsyra
1,5 liter kokande vatten.

Skölj blomklasarna väl. Ev små svarta insekter tas enklast bort genom att låta klasarna ligga 10 min i lättsaltat vatten (2 msk salt/liter vatten). Skölj dem därefter väl. Klipp bort grova skaft.
Borsta citronerna med mjuk borste i varmt vatten. Torka frukten och skär den i skivor.
Varva fläderblommor och citronskivor med socker och citronsyra i en stor bunke eller kruka. Häll det heta vattnet över.* Låt blandningen stå 2 dygn i rumstemperatur och 3 dygn i lite svalare temperatur.
Sila blom- och fruktmassan genom en silduk.
Häll genast upp saften på kalla flaskor och tillslut dem.
Fläderblomssaft har begränsad hållbarhet. Saften blir hållbarare om den djupfryses. Använd plastburkar eller fryskartonger, så går det lätt att skeda upp önskad mängd eftersom den frysta saften är ganska mjuk.

Recept hämtat ur:
"Stora boken om safta & sylta
koka in, frysa, torka, salta", ICA bokförlag

* Jag brukar koka upp vattnet tillsammans med socker och citron (för att sockret ska lösa sig bättre), rör därefter i citronsyran och häller sedan den heta lagen över blommorna.

Idag börjar sommaren på riktigt. Det är så det känns när man har barn som går i skolan. Inte äldre än att man fortfarande får vara med på skolavslutning. Examen i kyrkan. Den blomstertid nu kommer. Den jag tycker redan har kommit, fast den också ännu är och som det gärna får komma mer utav. Nu går livet in i en annan lunk. Även för oss som fortsatt några veckor har en klocka som väcker på mornarna.
Vi kan inte alla vara i kyrkan idag. Det är så det är. Men vi är många som kommer att vara där. Här hemma står en trädgårdsbukett och signalerar sommarlov. Så blir det jordgubbstårta när vi alla är samlade. Men först en skål med nyskördade, solvarma, ljuvligt röda gubbar till frukost. Mycket solvarmt och klara, härliga färger - det hör till ett sommarlov.

DSC_3319

DSC_3322

 

Vi får sovmorgon. En liten. En oväntad. Men välkommen. Det bästa är att vi inte använder den. Solen väcker oss tidigt och jag hör dig stiga upp. Själv ligger jag sömndrucken kvar en stund. Strax är också jag på benen. Lokalradion drar igång musik, vägrapport och dagens väder. Når köket och öppnar terrassdörrarna för att känna på morgonen. Den är varm. Använder den gör vi så klart. Fast till en lång frukost. Med solen som tittar in genom vidöppna dörrar. Så tar vi tillvara på en oväntad, välkommen extra stund. En stund som förbereder oss för att ge oss ut i dagen. Dagen som likt morgonen är varm. Då temperaturen hittar sin mest välbalanserade mix i skuggan. När till och med vinden är som mest ljum och behaglig dit solen inte hittar. Men du och jag hittar dit. När kvällen kommer. Vi rundar av dagen på en filt i skuggan, med en stund som får oss att känna att vi tar den tillvara. Morgonen, kvällen och allt där emellan. En dag att ta med.

DSC_3298

 

Solen skiner denna arla morgonstund. Jag checkar handbagaget medan jag väntar på G. Det görs på ett kick. Dagen kräver inte mer än kläder efter väder och lite skrammel i börsen. Resten står dagens värd för. En riktigt go kompis har förärat mig en dagsresa runt Österlens smultronställen - "all inclusive". Vi ska på tu man hand, utan sällskap av de halvor som möjligen skulle betrakta detta som en resa för nördar, doppa näsor djupt ner i, eller in i, hjärtat av florans mest intima delar; ståndare och pistiller och låta ögonen vila på helt oemotståndliga små skönheter som jag redan nu vet att vi kommer vilja ska följa med oss hem.
Jag hoppas på shopping. Skramlar för säkerhets skull till en extra gång på börsen, vilket för barn av idag, men även för oss som åldern hunnit charma med större portion erfarenhet, är detsamma som att kolla att bankkortet ligger där det ska och sedan checka i telefonen hur det ser ut på kontot. Hinner sätta solglasen till rätta när jag ser bilen svänga upp på gatan och stanna framför grinden. Känslan! Förväntningar som värmer i magen, hoppa in i en bil där man möter någon man blir glad av att träffa, luta sig tillbaka i sätet och inte behöva göra mer än att "bara" åka med, hinna med att se det man passerar, pladdra på men också få utrymme för det där förtroendefulla, det som man kan berätta om endast för några få, det som är viktigt att få prata om. Sådant som möjliggörs av att ha kompisar att önska. G är en sådan vän. 

Efter jag vet inte hur många mil, passerar vi vägskylten som varnar för ankor och så tornar slottet, Trolle Ljungby, med vindbryggan till slottsgården upp sig på ena sidan. På andra sidan är dammen där alla ankor simmar efter att de rofyllt och intet ont anande om trafikfaran, passerat vägen för att ta sig ett dopp. Där stannar vi och tar förmiddagens första fika mitt i sommargrönskan.
Med belåtna magar följer solen sedan med oss till Simrishamn och Apotekarns Trädgård. Det är alldeles bedårande att sakta smyga in under dignande, doftande klasar av blåregn. Går i sicksack bland italiensk terrakotta. Underbara, handgjorda krukor som vi lätt kommer fram till att vi har växter där hemma som inte kommer klara sig dem förutan.  Eller som vi, när krukorna väl är inköpta, kommer fram till att det i alla fall är klokt att också ha med något hem till - något nytt att plantera i dem.  Ja, där finns en hel del som gör att det skramlar mindre om oss när vi beger oss av där ifrån. Härligt! Så var det tänkt.
Men tur är att det finns lite skrammel kvar i botten. För på nästa stopp vänder vi börsarna ut och in. Vi botaniserar bland allt som kan tänkas finnas när vi nästan villar bort oss på Åbergs Handelsträdgård utanför Ystad. Där blir lyckan så stor att tårarna faller. Tårar i form av stora regndroppar som tvingar oss sluta ändamålsenliga kläder tätt om oss för att hålla vätan ute. Vi passar på att luncha och sedan, med regnet som lättar, låter vi oss förföras av små glittrande ädelstenar som vilar i bladvecken på allt vi inte kan motstå.

Idag blommar en del av trädgårdens nytillskott i rabatten, i solen som strilar ner mellan päronträdets grenar. De ska snart få sällskap av diverse skönheter som ska slingra upp för spaljéer och sådant som ska vippa i ljumma sommarvindar. Späda, gröna, blomstrande liv som fick följa med oss hem. Som vi kände hade ropat efter oss om vi lämnat kvar dem i den skånska myllan. IMG_0210 DSC_3284

Frövi tekakor, mycket goda och lätta att baka, står det i ett gammalt recept jag hittar bland gömmorna. Hm, lätta att baka ... jag vet inte ... ska kavlas ut. Har jag verkligen lust att ge mig på det? Ett gammalt familjerecept som ärvts i generationer, framgår också av receptet.
Den lilla extra tid det tog att kavla visade sig vara mödan värd. Receptet är nu lagt till högen bland vår familjs brödfavoriter. Perfekt till fikastunden när det suger lite i magen.

Frövi tekakor

8 dl havregryn
1 liter mjölk
175 g smör
75 g jäst
0,5 dl socker
1 tsk salt
cirka 2 liter vetemjöl

Låt havregrynen svälla i 7 dl mjölk  ett par timmar eller över natten.
Smält matfettet och häll det i havregrynsmassan.
Värm resterande 1 dl mjölk tills den blir fingerljummen och lös upp jästen där i. Blanda detta med havregrynen och blanda därefter i de torra ingredienserna. Spara lite av mjölet till utbakningen. Arbeta degen smidig. Låt den jäsa under bakduk i cirka 20 minuter.
Ta upp degen på bakbordet och knåda med resten av mjölet. Dela degen i 4 delar och kavla ut dessa till rektangulära plattor cirka 1 cm tjocka . Ta med ett runt mått (cirka 10 cm i diameter) ut tekakor. Blir ungefär 10 stycken per rektangel. Lägg dem på plåtar med bakplåtspapper och låt dem jäsa 30 minuter.
Grädda kakorna i 225 grader mitt i ugnen i cirka 10 minuter. Låt dem svalna på galler under bakduk.

DSC_3275