Månadsarkiv: juni 2014

Det är nästan så att jag kan stå bredvid och se gräset växa och åter bli grönt, på alla de gula, kala fläckar som den sista tidens torka plågat denna gröna matta med. Allt medan regndropparna faller. Sommarregn. Så välgörande för det ledsna gröna. Visst är det förunderligt? Med en sådan växtkraft som gräsets? Nästan bums behöver man ta fram friseringsverktyget. Igen! verkar många tycka.
Att vara förunnad att kunna göra valet att att bo i hus - om man nu vill bo i hus - och samtidigt klaga på att gräset behöver klippas, det tycker jag är missklädsamt. Och jag tycker, med så små trädgårdar som det är där vi bor, att det är sorgligt om man gör valet att klippa med motorgräsklippare. Oljud och inte minst dåligt samarbete med miljön, som oftast drar igång under den tid man vill nyttja sina trädgårdar för själslig återhämtning. Nu har vi äntligen fått en granne, snett mittemot, som tycker som vi. Ett par gånger i veckan brukar vi höra det rogivande smattret från hans lilla handdrivna cylinderklippare. Det är nästan så att man får lust att klippa själv. En meditativ stund. Barfota i gräset ... smatterljudet ... doft av nyklippt gräs. Det är verkligen ingen större fysisk utmaning, eller någon speciellt tidskrävande insats, med en gräsmatta på några få hundra kvadratmeter. Ändå tror jag att kroppen mår lika bra som själen av denna lilla insats. Det gäller bara att komma på det. Våga prova. Vi har andra grannar som väljer att istället ta på sig hörselkåpor när de klipper gräset med sin motordrivna maskin. Medan barnen är i trädgården vid sidan om. Utan skydd. Gör ett annat val kan jag tycka. Kanske mindre gräsmatta eller låt gräset växa. Det är fint det också. Visst, med all respekt, jag vet; ett gissel för gräspollenallergiker. Vi är två i vår familj. Det kan vara en mycket plågsam tid. Men kanske mossa då? Jag har svårt att se vad som är fel med mossa. Det är båda mjukt och grönt och kräver mig veterligt inte mycket, om något, underhåll. i vilket fall tycker jag att man ska välja att vara glad för sin trädgård och inte se den som en plågoande som kräver tid.
För några år sedan kom vi hem efter en vecka i Bretagne början av juni. Medan packningen bärs in ser vi mellan, inte gammal då, med pollenallergi till trots, envist och lustfyllt kämpa sig igenom det högvuxna gräset med vår lilla gräsklippare. När han är färdig med det han föresatt sig, så har han klippt fram en stor, glad smiley i gräset.
Trädgård är som med böcker: de gör en rik. DSC_3264

"Västergök är bästergök, det sa alltid min gamla mamma", säger pappa där vi går längs med vägen mellan  badstranden och sommarstugan. Det gör det förstås extra härligt att höra den gala i väster, bakom skogen, bortom ängen där kossorna går och betar. Fast jag är någonstans i början på tonåren och tar inte mycket notis om väderstreck i detta fall.  Det finns ju ingen hejd på galandet, det tycks komma från alla håll och kanter på en och samma gång. Drar den ene i gång så fyller den andra i och snart alla de övriga, så vem ägnar tanke åt norr eller söder, väster eller öster?

Det har gått en stund sedan vi gick den där promenaden pappa och jag. En stund som blivit några år.  Och åren har fått mig att lägga märke till dem. Väderstrecken. Kanske för att jag inte längre hör göken lika ofta som då. Men nu hör jag mig själv säga till mina barn: "Norgegök är sorgegök, södergök är dödergök, östergök är tröstergök och västergök är bästergök." Precis så som jag vet att pappa fick höra av sin mamma.
Jag har känt av dem från både norr och söder och öster sedan årets början. Därför tycker jag mycket om när du och jag denna soliga dag går just där den lilla promenaden från badstranden och hör hur göken gal i väster, bakom skogen, bortom ängen. Ängen där högvuxet gräs numer vajar för vinden för att kossorna är på annan plats. Men där min pappa ändå någonstans finns med oss längs med vägen.

DSC_3261