Gröna rummet

6 Kommentarer

DSC_6018De bästa stunderna i trädgården är nästan de som inte är tänkta. Gärna tidigt på morgonen, innan den riktigt vaknat, när man ser och hör allt starta upp runt omkring. Fast det är förstås inte så ofta som jag är i farten redan då. Möjligen går jag för att hämta morgontidningen, vilket i och för sig är en mysig liten tur till brevlådan och så tillbaka till frukostbordet. Jag uppskattar den.

Men ibland händer det. Jag går ut med enda föresatsen att känna på morgonen. Bara en liten stund. En vända i gröna rummet innan dagen börjar. Så kommer jag på mig med att vila ögonen på något som får mig att stanna. Kanske ett ogräs som jag drar upp. Eller en planta som i stundens hängivelse blir omplacerad. Och när jag sitter där, böjd över rabatten, ser jag förstås ett till, eller rättare alldeles för många, som behöver dras, eller tycker jag, när jag ändå redan är jordig om händerna, att jag också kan plantera om annat som jag länge tänkt, eller i stunden får för mig, borde få en ny plats. Plötsligt ser jag tokmycket sådant som ... kanske inte direkt överraskar, men som nu hett pockar på min uppmärksamhet och gäckar mig. Så jag blir kvar. Länge.

DSC_6037
I morse när jag öppnade terassdörren, bara för att andas en snabb dos morgonluft, drogs blicken till det lilla trädgårdslandet där gurkört, ringblommor, johannesört och krasse växer huller om oreda med arter som jag helst hade sluppit stifta bekantskap med. På den plats där det var tänkt att vi skulle skörda bönor, ärtor, rädisor och annat av sommarens härliga primörer.
Så blir den lilla dosen morgonluft, helt oplanerat, till en korg full med allt som inte var tänkt skulle växa så frodigt. Då hör jag hur det strax intill surrar i honungsrosen av gästande humlor. Där är jag tvungen att stanna till en stund, när blicken vandrar vidare till blyblomman som efter en lång vinter, som den tyckte var väldigt trist, nu äntligen visar tecken på välmående. Och i närheten av den sprids doften av kakao från den ljuvliga lilla chokladblomma jag förärades på mors dag. Den kan jag inte gå förbi utan att först sticka näsan i, när jag ser hur fikonet hänger mot rutan i orangeriet och påminner mig om att den rackan tar hiskeligt lång tid på sig för att få alla färdigväxta frukter mogna att skördas. Tur att jag får syn på den för intill står tomat, physalis och gurka som jag nu märker är väldigt törstiga. Så ser jag till att de mest behövande får släcka törsten innan jag fyller kannorna på nytt. Vilket förstås kräver sina stopp på vägen. Åtminstone ett vid vårt lilla smultronställe, där dagliljan nu blommar i kapp med nemesian.
DSC_6042

Morgonens händelseförlopp blir som en rörig kompott. Det känns väldigt bekant, men det är också en hel del nytta med det. Det är klokt att ta tillvara stunderna, för i ärlighetens namn är jag oftast mer som Ferdinand. Jag är väldigt glad för, och nöjd med, att sitta under min korkek och lukta på blommorna.
DSC_6033

2 Kommentarer

Man undrar varje år vart våren tar vägen. Åtminstone gör jag det. När jag tycker att den äntligen har kommit och jag gärna vill att den ska stanna länge, invaderar plötsligt sommaren och jag kapitulerar direkt. Helgen, den långa, soliga, varma och härliga, har vi ägnat åt att kombinera ledighet med sådant jobb man gör just när man är ledig. Vi har haft ett rejält trädgårdsröj. Kavlat upp ärmar, bländat grannar med vintervita ben klädda i shorts, hyrt släp och kört till tippen med en massa trädgårdsavfall. Annat som vi tyckte hade passerat bäst före datum fick hänga på. Det sved i mellan när den gamla, sedan flera år nedmonterade, studsmattan följde med ekipaget som for iväg. Och visst, det kan vara lätt att tycka att man röjer undan en epok, men det är ju inte i sakerna man vill att minnena ska finnas.
En hög bråte med ris, som hamnat på toppen av komposten och som krävt massor av tid att förmultna, hivades upp på lass nummer två. Där höll vår lilla kopparödla på att åka oönskad snålskjuts. Jag vet inte om kopparödlor hittar ett ställe där de troget övervintrar, men varje år, någon gång under tidig sommarsäsong, dyker den upp när vi gräver i komposten. Måtte vi inte sätta spaden i den. Med varsamma händer hjälpte vi den tillbaka dit vi tror att den helst vill vara.
Trädgårdsröj kräver mycket fika. Det är de där små stunderna man stannar upp som fulländar dagar med trädgårdsarbete. Att ha en trädgård, det tycker jag är att vara rik. Att ha en mysig plats för en kopp kaffe och för all del även, när den lediga dagen nått kvällen, ett glas vin, se sig runt och välja att se det fina, fast där finns massor av bråte, stök och ogjorda projekt, skräpiga hörn och ogräs. Trädgård för mig, det är en plats att vara för att må bra. Ett grönt rum man går in i och bara är. Åh, vad jag tycker om när sommaren tillåter att dörrarna in till gröna rummet får stå vidöppna. Det gör att det känns helt okej, om än lite sorgesamt, att ta klivet ut ur våren.

Små solar i gräset ...
DSC_5789

2 Kommentarer

DSC_4990Nu var det bra länge sedan kaffekoppen togs med ut i trädgården. Det må vara varmt för årstiden men det lockar ändå inte. De små vändorna i gröna rummet blir färre och kortare. Någon kruka återstår att bära in för vintern men annars är höstträdgården tillräckligt redo för de återstående mörka månaderna.
Något ger fortsatt ögongodis eller värmer inombords. Särskilt gillar jag hortensiorna som nu står nedgrävda i trädgårdslandet där de får övervintra i sina krukor - lika fina nu som mitt i blomningstid.
När jag går in genom grinden påminns jag ännu om en dag på stranden, eller om doften från ringlande honung, från strandkrassen som ännu blommar i urnorna på grindstolparna.
DSC_4996 (1)

Jag blir glad av att kunna plocka färska kryddor till matlagningen eller bara för att de är fina att ta med in. Rosmarin, dragon och lagerblad i orangeriet, citrondoftande timjan och sammetslena salviablad i landet direkt utanför kökets terassdörrar.

DSC_5001Till advent och jul sätter skattar jag högt att jag kan gå ut i trädgården för att ta kvistar av murgrönan. Med åren har den blivit lite av ett monster som jag ser skönheten i, men det krävs att man tuktar hårt för att den inte ska ta sig genom den murade väggen in till orangeriet.
DSC_5011Jag blir uppmärksam på knoppar i en New Dawn och i den purpurfärgade rosen som klänger precis intill men som jag inte vet namnet på. Båda nu åldrade gamla damer. De ger mig var sin ros att ta med in som får ta plats på arbetsbordet. Där hänger de nu vilsamt lutade mot varandra i din morfars gamla grogglas. Det är en fin sak mitt i november.
DSC_5019

2 Kommentarer

DSC_4898Någon dag senare än planerat ger sig äldst iväg med halsont som inte velat ge med sig. Jag vinkar av vid tåget som tar honom tillbaka till studentlya, plugg, kompisar, fester, duggor och styrelsemöte i en av alla nationer. Jag vill gärna tro att jag har vant mig vid att vår vardag består av att vara fyra istället för fem runt fruktost- och middagsbord, att vi nu är en kvartett som samlas en stund på kvällen för att avrunda dagen.
Men det blir tomt.
Härligt då att ta sig an trädgården. De sista höstbestyren. Tar en liten runda i gröna rummet och blir uppmärksam på några små eftersläntrare. Några lysande blå kronblad tittar fram, mitt i en hortensia, omringad av stora klasar som blommade överdådigt när sommaren var här. Drar handen över ett par resliga lavendelblommor som spirar i blålila. Fast ändå lite blygsamt, som om de känner sig skamsna för att de är sena. Tänk om de visste att de just därför betyder så mycket. Blundar, doftar och känner sommaren som gått.
Den fuktiga lite kalla luften jag andas in säger annat. Jag sätter igång att gräva trädgårdslandet. Det har dröjt i år, precis som hösten. Vänder jorden i hopp om att den ska vara lättare att ha att göra med till våren. Den vår som kommer väcka lusten att odla sådant som jag sedan är sämre att hålla ordning på. Men det stör mig inte. Det blir alltid något litet att skörda och det lilla är alltid guld. Jag förstår inte, när jag står där mitt i landet med leriga stövlar och jordiga händer, varför det ofta känns så tungrott att komma igång med höstarbetet i trädgården - det får mig ju alltid att  känna mig glad och rofylld.

En dag i trädgården, efter att ha vinkat av äldst. Det känns inte så tomt längre. Det är kul att ha vuxna barn. Jag har vant mig vid det. Det är just bara den där lilla hejdå-stunden. När man kramas och vet att det dröjer ett tag till nästa gång. Och så ibland när jag känner att jag behöver gå in för att tända lamporna i det tomma, tysta pojkrummet. Men rummet finns där ännu ett tag. Redo att ta emot.
Jag är glad över att ha vuxna barn. Som kommer hem ibland. Men som också vill mer.

DSC_4897

DSC_4398Våren, visst, den är ljuv och underbar, men minsann inte alltid lika förförisk som man kan uppleva den under allt ljusare och allt mer ljumma kvällar, eller så romantisk som den kan vara i vitsippebackarna eller under kvällar ackompanjerade av koltrastsång. Våren ger sig också till känna i form av en mörbultad kropp och en fallenhet att somna i soffan långt före natten tar vid, medan man helst ännu en stund skulle vilja njuta av kvällen. Det är så det är att vara med trägård. Eller i alla fall så det kan vara - det beror ju på vad man vill med sin trädgård. Även om ambitionen är fjärran från perfektionism kan den ändå lätt ta upp mycket tid och sätta en i hårt arbete. Därmed inte sagt att det arbetssamma behöver vara jobbigt. Jag vill må bra av trädgården. Jag känner en tillfredsställelse i trädgårdsarbete och ett välbefinnande i att ge trädgården en del av min tid. I gengäld erbjuder den mig ett grönt rum att vistas i tillsammans med familjen, en lähörna i solen för en stund med en kopp kaffe och en bok, att se våren stå i knopp direkt utanför dörren för att sedan bli skirt grön, börja blomma och dofta ljuvligt, möjlighet att påta i en rabatt, så ett frö, skörda från odlingslotten, plocka en bukett eller att finna en plats för att plantera ett träd.
Men; det kan också innebära att man får ta hand om sviterna, som nu, efter vårt senaste självpåtagna projekt med att plantera över hundra buskar och därtill ett litet gäng med träd. När förödelsen runt omkring allt det nyplanterade ligger kvar som ett "ha-ha-så-lätt-kommer-du-minsann-inte-undan", då kan man med bästa vilja i världen inte kalla det våren för med sig för romantiskt eller förföriskt. Stora uppgrävda högar med grovt dräneringsmaterial, rester av gammal jord, grova grenar från förvuxna nersågade tujor och högar med ris från föråldrade buskar. Massor av hårt jobb. Helst vill man att det ska vara klart när allt är uppgrävt och planterat, redan här handlar det om en arbetsinsats som är mer än tillräcklig. Och helst vill man att det ska vara frodig grönska på en gång. Nu omgärdas trädgården av en ligusterhäck i sällskap med några klotrobinior som i dagsläget inte ger mer belöning än att se ut som en gänglig gränsvakt med några parkerade Nimbus 2000 innanför. Vi forslar undan oönskade "sviter", fyller en container, bokar ytterligare en när den första är fylld, tittar förväntansfullt upp i träden mellan spadtagen för att se om det har hunnit hända något.
Hårt arbete, mycket vattning och stort tålamod. Det gäller att för en stund hitta en annan plats i gröna rummet för att inte helt börja misströsta. En plats där ögonen bjuds något mer vilsamt. Där man kan låta trötta ben och uttänjda armar vila på ett av stegen till en solvarm trappa. Gärna trappan till vedboden där persikoträdet nu står i blom. Jag varvar spadtagen med lite penselarabete mellan blommorna. Gör en del av binas jobb, eftersom de ännu inte hunnit vakna, i hopp om en stor skörd av solmogna persikor när den tiden kommer. Men just då surrar det minsann. En humla hittar längst in i en av blommorna, flyger vidare till nästa och till nästa ... Så jag lägger ner penseln och bara lutar mig tillbaka. En stund. Mitt i våren och före nästa spadtag.

DSC_4395

En solig förmiddag landar drygt hundra manshöga ligustrar på vår garageuppfart. I sällskap med några klotrobinior som kommer med samma leverans. De står där i en jätteklump och låter sig inte vänta på att tas om hand. Det uppgrävda diket gapar hungrande efter dem. Jag har klätt mig för grovjobb och det är dags att kavla upp ärmarna. Dags att glömma att ett 42 meter långt uppgrävt planteringsdike ännu ger sig tillkänna i en mörbultad kropp. Fast nu har vi igen ett gediget förarbete och nu börjar det verkligt roliga. Och rackans vad vi får mycket gjort när vi väl sätter igång.
Möra i kroppen och glada i sinnet tar vi kväll i den sista eftermiddagssolen på vår lilla terrass intill köket. Den lilla träbrygga som inbjuder till stunder man mår bra av och som denna kväll alltså blir till en vinterrass. Välförtjänt tycker du och jag, där vi sträcker ut våra "sargade" kroppar och smuttar på vårt vin, med en stunds mental och kroppslig vila. Allt för att orka ta vid nästa dag ... och dagen efter det ... och ännu en ...
Så kommer den eftermiddag när allt är på plats. När vi stegar ut ur trädgården, över till andra sidan gatan för att på lite avstånd beskåda skapelsen. High five! Det här blev ju skitbra. Nu är det bara resterna som ska tas om hand. Leriga jordhögar som har blivit nertrampade i gräset. Sviterna av den gamla monstruösa tujahäcken som vi aldrig fick uppleva under dess glansdagar. Det kräver en container. Dags igen att kavla upp ärmarna. Men det får bli en annan dag. Så lovar vi varandra att "en annan dag" får bli snart.

I mina tankar är våren sol och värme, men det hjälper föga för idag är våren grå och kall. Och blöt. Regnet gör trädgårdens uppgrävda del till lite av en lervälling. Bra förstås för nyplanterad törstande grönska. Jag slirar kring i mina röda gummistövlar och tuktar ligustern. Tar ner den några decimeter på höjden för att väcka lite nu-jädrar-anamma i den och få den att vilja tjocka till sig. Låter sedan kvistarna fylla en vas och tar med lite ny trädgård in.
Några högväxta, men ungdomligt taniga klotrobinior, som i dagsläget inte ser ut som annat än kvastar parkerade på en häxborg, bland kvarblivna jordhögar och nerklippt ris, gör ett försök att skyla sin nakenhet bakom en nyplanterad, högvuxen men ännu inte så kraftfull ligusterhäck. Den gör vad den kan för att ge skydd till behövande, den behöver bara få lite mer tid. Och sen, lite längre fram i vår, när grönskan står i sin fulla prakt ... Då! Tålamod är en dygd. Alla vet vi ju vad det blev av den fula ankungen.

DSC_4378

DSC_4337

Spaden vilar en liten stund, solen luras och påsken ligger ännu nerpackad. "Gluteus maximus", upplyser barnen när jag piper över ömmande bakdel, "det är kungen av muskler." Jag blir lite bekymrad när jag inser i vilket dåligt skick den verkar vara, men desto mer nöjd över att den nu används flitigt för ett gediget jobb. Jag tar gärna det onda med det goda - och förresten är det väl enbart av godo. Gluteus maximus, mycket vilja och stor nyfikenhet har sett till att min fina ullungrönn har fått en ny plats att ståta på. Det är förstås lite riskabelt att flytta den nu, strax före lövsprickning. Men den har tidigare stått där vårt aktuella trädgårdsprojekt nu dundrar fram.
Jag förbereder platsen väl. Gräver en djup, vid grop, innan jag börjar gräva runt och under rötter för att lirka upp den. "Du kan inte vara så himla petig", hojtar du från den grop där du står och gräver upp kvarvarande hiskeliga tujarötter, "då tar det hela dagen." Men tujorna ska ju döden dö - det är klart att man inte behöver vara så himla petig då - medan min ullungrönn helst ska slå ut med sina alldeles ljuvliga blad nu i vår och leva ett långt och lyckligt liv.
Så jag låter det ta hela dagen. Och när dagen nästan är till ända, då låter jag dig hjälpa mig med de sista krampaktiga grepp som den stackars rönnen tar för att inte behöva flyttas från den plats där den gjort sig hemmastadd. Sedan hjälps vi åt hela familjen, utom yngst som är helt förkovrad i studier - frivilligt?/ofrivilligt? jag vet inte - inför alla de prov som väntar i skolan. Han får dispens för att fortsätta plugga medan vi tar i för kung och fosterland för att få trädet i ny hamn. Och där står det nu. Jag kan inte mer än vattna, hålla tummarna och hoppas.
Så jag håller tummarna och hoppas, men behöver knappast vattna. Gråa moln tränger undan en liten stunds välkommen sol. Tunga droppar blir till blöt snö. Aprilväder. En dag i förväg. Sista mars och nästan påsk. Påsken som ännu är förpassad till kartonger i källaren och gärna vill plockas fram. Men först ska jag sätta min ömmande gluteus maximus i lite mer arbete. Sedan ska påsken få sin tid och sin plats.

DSC_4347

Nu är det krig! Grensax, såg, sekatör, spade, grep, en rejäl portion handkraft och mycket vilja. Ett par spadtag djupt, en halvmeter brett och 42 meter långt. Här gäller det att gräva. Den förvuxna jag-vet-inte-hur-många-decennier-gamla-tujan ger till slut vika under de tillhyggen vi angriper den med. Stupar runt våra fötter. Stora gropar gapar tomma där rötter frodats. Den doftar gott, det kan man inte ta ifrån den. Och den har agerat skydd mot det som finns utanför. Det som vi inte vill ha in i trädgården. Men de senaste åren har den helt orubbligt levt sitt eget liv och nu är vi trötta på den. Så trötta på den. Det ger mig kraft till fler spadtag. 42 meter ...
Den typ av vallgrav som vi åstadkommer kräver förstås inte enkom hårt arbete, utan också innovativa idéer. Åsynen av mig, grävandes i gropen, med knäna i markhöjd, får mellan att kläcka idén om att vi skulle kunna skydda våra domäner genom att patrullera skift i diket. Rustade med spade och klädda i den gamla militärhjälm (som av någon förunderlig anledning finns här hemma) som nu kanske äntligen kan få ett användningsområde. Synen detta frambringar tvingar fram en skrattpaus som sedan åstadkommer fler kraftfulla spadtag.
Skratt och många fikapauser fulländar en dag med hårt trädgårdsarbete. Och idén som till slut vann omröstningen, fått oss att kavla upp ärmarna, kämpa mot monsterrötter och i vårt anletes svett gräva ett 42 meter långt dike (med ömmande lår och rumpa till följd) är tanken på att bjuda in "Ligustrum atrovirens". Gröna rummet ska tapetseras. Ja, inte nog med det - det handlar om helt nya väggar. Det handlar om 42 meter manshög, vintergrön liguster.
Troligtvis handlar det också om hela semesterkassan. Dit har inte våra tankar nått än. Men jag tror vi får en fin semester, hemma, i vår nya gröna oas. Tungt tillbakalutade i var sin solstol ... efter denna trädgårdsresa.

DSC_4334

DSC_4262

De första fräknarna parkerar på näsan denna soliga marsdag, lutad mot dörren på boden, med en stor kopp kaffe och lite av helgens kakbak tätt intill. En stunds ren njutning mellan sådana lyxiga vardagssysslor som att hänga tvätt på tork ute på lina och att så fröer i små planteringslådor. Vi hoppas på chiliplantor med mycket frukter när sommaren så småningom anländer. Jackan hänger kvar inne och koftan ligger bredvid mig på trappan. Ärmarna på tröjan är uppkavlade liksom benen på jeansen. Inuti mig kirrar det runt en känsla av att vi från nu, och lång tid framöver, verkligen har öppnat dörren in till vårt gröna rum och att det är här vi kommer tillbringa den mesta tiden för kaffestunder och bokläsning. Så tillkommer ju förstås en del annat mer fysiskt krävande trädgårdsbestyr. Men var sak har sin tid. Idag gäller lunch ute, kaffe och kaka och trädgård i bokform. Behagligt tillbakalutad mot en varm, solig och knirrande gammal boddörr.

DSC_4264