Gröna rummet

Nu är det krig! Grensax, såg, sekatör, spade, grep, en rejäl portion handkraft och mycket vilja. Ett par spadtag djupt, en halvmeter brett och 42 meter långt. Här gäller det att gräva. Den förvuxna jag-vet-inte-hur-många-decennier-gamla-tujan ger till slut vika under de tillhyggen vi angriper den med. Stupar runt våra fötter. Stora gropar gapar tomma där rötter frodats. Den doftar gott, det kan man inte ta ifrån den. Och den har agerat skydd mot det som finns utanför. Det som vi inte vill ha in i trädgården. Men de senaste åren har den helt orubbligt levt sitt eget liv och nu är vi trötta på den. Så trötta på den. Det ger mig kraft till fler spadtag. 42 meter ...
Den typ av vallgrav som vi åstadkommer kräver förstås inte enkom hårt arbete, utan också innovativa idéer. Åsynen av mig, grävandes i gropen, med knäna i markhöjd, får mellan att kläcka idén om att vi skulle kunna skydda våra domäner genom att patrullera skift i diket. Rustade med spade och klädda i den gamla militärhjälm (som av någon förunderlig anledning finns här hemma) som nu kanske äntligen kan få ett användningsområde. Synen detta frambringar tvingar fram en skrattpaus som sedan åstadkommer fler kraftfulla spadtag.
Skratt och många fikapauser fulländar en dag med hårt trädgårdsarbete. Och idén som till slut vann omröstningen, fått oss att kavla upp ärmarna, kämpa mot monsterrötter och i vårt anletes svett gräva ett 42 meter långt dike (med ömmande lår och rumpa till följd) är tanken på att bjuda in "Ligustrum atrovirens". Gröna rummet ska tapetseras. Ja, inte nog med det - det handlar om helt nya väggar. Det handlar om 42 meter manshög, vintergrön liguster.
Troligtvis handlar det också om hela semesterkassan. Dit har inte våra tankar nått än. Men jag tror vi får en fin semester, hemma, i vår nya gröna oas. Tungt tillbakalutade i var sin solstol ... efter denna trädgårdsresa.

DSC_4334

DSC_4262

De första fräknarna parkerar på näsan denna soliga marsdag, lutad mot dörren på boden, med en stor kopp kaffe och lite av helgens kakbak tätt intill. En stunds ren njutning mellan sådana lyxiga vardagssysslor som att hänga tvätt på tork ute på lina och att så fröer i små planteringslådor. Vi hoppas på chiliplantor med mycket frukter när sommaren så småningom anländer. Jackan hänger kvar inne och koftan ligger bredvid mig på trappan. Ärmarna på tröjan är uppkavlade liksom benen på jeansen. Inuti mig kirrar det runt en känsla av att vi från nu, och lång tid framöver, verkligen har öppnat dörren in till vårt gröna rum och att det är här vi kommer tillbringa den mesta tiden för kaffestunder och bokläsning. Så tillkommer ju förstås en del annat mer fysiskt krävande trädgårdsbestyr. Men var sak har sin tid. Idag gäller lunch ute, kaffe och kaka och trädgård i bokform. Behagligt tillbakalutad mot en varm, solig och knirrande gammal boddörr.

DSC_4264

De härliga vårkänslorna tycks försvinna med solen bak molnen. Solglittrande, varma, stärkande promenader blir till gråkall utevistelse. Bara man kommer sig för att trotsa det bistra grå känns effekten fortsatt välgörande.
Jag klär mig för en stund i trädgården, i det som bäst håller kyla och snålblåst utanför tyg och garn. Ser mig runt. Vårens första lökar är av någon förunderlig anledning alltid sena hos oss. Men likväl tappra. Hubbarna med snödroppar avslöjar att de är på god väg. Och hela säcken med påskliljelökar som jag i ren obetänksamhet köpte för att plantskolan lockade med halva priset, lökar som allt för länge stod övergivna ute i boden, som mitt dåliga samvete till slut tvingade mig ut att plantera - nu när jag tar sakta steg på min inspektionsrunda ser jag mängder av narcissblad titta upp och jag blir glad för belöningen de ger, glad för att samvetet gav mig en puff.
I korgen, bak den knarriga gamla dörren intill boden, hittar jag bland allsköns trädgårdsredskap så äntligen sekatören. Med kalla händer låtar jag den tukta blåregnet tills jag tror att det är i bättre form att välkomna det skira gröna i maj.
Inne väntar de nygräddade bullarna på att bli av med innankrås som ska bytas ut mot mandelmassa och toppas med fluffig grädde och pudrad hatt. Det drar sig mot fastlagstisdag - semlan står för dörren. Och det vankas fredagsfika.

DSC_4186

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

Det är som om de bockar och bugar och tar adjö. Nu är det allt för grått och blött och lite sol för att de ska orka mer. Jag sätter näsan intill och drar in. Vill ta med mig doften. Nu ger vi dem vintern för att samla kraft att komma igen. Under tiden får vi lysa upp tillvaron med annat. Kanske var det därför jag märkte idag att tanken på advent börjar ta plats inom mig. Det känns härligt.

DSC_3491

En gråmulen novemberonsdag sker flytten. Precis som vid alla flyttar är det ett evinnerligt kånkande. Upp och ner, in och ut. Sedvanligt blir lite kvar. Något har man glömt, annat tänker man att man hämtar sen. Flytten blir mer omfattande än vad jag från början hade trott. Kroppen i sin helhet och framför allt uttänjda armar, gör tydligt att jag har underskattat arbetsinsatsen. Fast nu kände jag att flyttdatum fick kvarstå så jag fortsätter att kånka.
Det är en del av trädgården som får nytt boende. Krukorna, som vill ha lite mer ombonad komfort än vad gröna rummet bjuder vintertid, har så äntligen fått flytta in i vårt nya orangeri. Allt medan vi fortsatt väntar på meteorologisk höst. Men nu borde den vara i antågande, märkligt vore det annars. Och bättre att mota Olle i grind, tänker jag, än att brådstörtat kasta mig ut i kylan och rädda alla dessa trädgårdens terrakottaplanterade, alltifrån flugvikt till sanna tungviktare, från att mista livhanken på grund av en överrumplande frostnatt.

DSC_3802

Det är som om sommaren vill börja om på nytt. Jag tittar ner i rabarberblad och ser hur de börja skjuta nya skott. Det är frestande att täcka dem med en stor hink för att se om de vill bjuda på fler vårlika, späda stjälkar. Men det känns lite väl avigt så här när vi närmar oss november, så jag avstår. Fast tydligen, enligt lokalradions väderprognos, bor jag i ett stråk längs med havet i södra Sverige som ännu inte, meteorologiskt sett, har fått höst. Den har ändå tydligt satt ner foten. Kilat in den ordentligt utan att vi kan mota bort den. Tur det. Jag tycker om den.
Vätan tränger genom  jeansen där jag ligger på knä i den gröna mattan. Lökar, spade och benmjöl på plats. Jordiga knä och fingrar hör till och det får jag på köpet. Förhoppningen är att bäddarna i gröna rummet ska få fler blommor till våren. Men det får bli lite som det vill. Jag gräver små gropar lite varstans, mellan åldrade perenner som hävdar sin plats lika orubbligt som hösten. Det blir alldeles tillräckligt bra. Vår trädgård följer ju temat "röra" och jag ser en viss charm med det.

DSC_3792

DSC_3784

 

Det händer att de kommer och sätter sig på stolsryggen precis utanför köksfönstret. Sitter där och tittar in. Ser lite frågande ut, som om de undrar vad vi håller på med. Så nära men ändå tillsynes så trygga bakom glas. Om det inte vore just för glaset skulle jag kunna sträcka ut handen för att klappa dem - så nära är de. Det brukar vara helgens frukost vi håller på med när de dyker upp och gör oss sällskap. Åtminstone är de sällskapliga en liten stund. Tills vi börjar vifta för mycket med armarna, då ger de sig av. Ofta inte längre än till de blommor och fröställningar, tvärs över gången, som är kvar efter sommaren. Där sitter de och vippar på blomstjälkar och äter av fröna.
Den lite mer medelhavsinspirerade växtligheten brukar också vara ett populärt tillhåll för de små blåhättade. Bland citron och passion och oliver. Fast inte många dagar till gissar jag. Nattemperaturen slår sannolikt till när som helst med celsius ner på minus och då åker krukorna in. Det är i alla fall en mysig utsikt från köksfönstret så länge det varar.

DSC_3750

DSC_3746

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

Jag tycker murgröna är fint. Gamla trädgårdar där stora, blanka, hjärtformade blad klänger frodigt mot en murad vägg. Jag tycker om sådant man finner växa på de mest oanade platserna, därför att det har sådan livslust, så gärna vill finnas. Jag har lätt för att bli hänförd. Murgröna är just sådant.
Men! Kombinationen, växtkraft kontra ljuvlig grönska, blir inte alltid den önskade. Hos oss har murgrönan på sina ställen blivit ett monster. Hög tid att kavla upp ärmarna. Det resulterar i att det ett par timmar senare står fem stora, välfyllda säckar lutade mot staketet, innehållande den murgrönedjungel som plötsligt bara blivit. Den som jag trodde att jag tyckte var en tillgång för trädgården.
Fast det finns de besökare som tycker att frodig grönska och lövhögar är en verklig tillgång. Jag finner en sådan gäst när jag räfsar ihop den sista högen. Där sitter en liten skrämd stackare som nog önskar att han vågat blänga med aningen argare blick på mig. Det är inte precis "Herr Padda Kavat" som sitter där och trycker. Nej, han har nog känt sig både tuffare och lyckligare gissar jag. Som padda är han ju inte heller direkt av släktet drömprins, men ändå så pass charmig att jag hjälper honom med en liten knuff under rumpan, så att han kan ta sig över den murade kanten ner i lövhögen bredvid. Han hamnade i alla fall inte i säckarna på väg till tippens kompoståtervinning. Det har han lyckats med en gång tidigare.

DSC_3686