Gröna rummet

De härliga vårkänslorna tycks försvinna med solen bak molnen. Solglittrande, varma, stärkande promenader blir till gråkall utevistelse. Bara man kommer sig för att trotsa det bistra grå känns effekten fortsatt välgörande.
Jag klär mig för en stund i trädgården, i det som bäst håller kyla och snålblåst utanför tyg och garn. Ser mig runt. Vårens första lökar är av någon förunderlig anledning alltid sena hos oss. Men likväl tappra. Hubbarna med snödroppar avslöjar att de är på god väg. Och hela säcken med påskliljelökar som jag i ren obetänksamhet köpte för att plantskolan lockade med halva priset, lökar som allt för länge stod övergivna ute i boden, som mitt dåliga samvete till slut tvingade mig ut att plantera - nu när jag tar sakta steg på min inspektionsrunda ser jag mängder av narcissblad titta upp och jag blir glad för belöningen de ger, glad för att samvetet gav mig en puff.
I korgen, bak den knarriga gamla dörren intill boden, hittar jag bland allsköns trädgårdsredskap så äntligen sekatören. Med kalla händer låtar jag den tukta blåregnet tills jag tror att det är i bättre form att välkomna det skira gröna i maj.
Inne väntar de nygräddade bullarna på att bli av med innankrås som ska bytas ut mot mandelmassa och toppas med fluffig grädde och pudrad hatt. Det drar sig mot fastlagstisdag - semlan står för dörren. Och det vankas fredagsfika.

DSC_4186

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

Det är som om de bockar och bugar och tar adjö. Nu är det allt för grått och blött och lite sol för att de ska orka mer. Jag sätter näsan intill och drar in. Vill ta med mig doften. Nu ger vi dem vintern för att samla kraft att komma igen. Under tiden får vi lysa upp tillvaron med annat. Kanske var det därför jag märkte idag att tanken på advent börjar ta plats inom mig. Det känns härligt.

DSC_3491

En gråmulen novemberonsdag sker flytten. Precis som vid alla flyttar är det ett evinnerligt kånkande. Upp och ner, in och ut. Sedvanligt blir lite kvar. Något har man glömt, annat tänker man att man hämtar sen. Flytten blir mer omfattande än vad jag från början hade trott. Kroppen i sin helhet och framför allt uttänjda armar, gör tydligt att jag har underskattat arbetsinsatsen. Fast nu kände jag att flyttdatum fick kvarstå så jag fortsätter att kånka.
Det är en del av trädgården som får nytt boende. Krukorna, som vill ha lite mer ombonad komfort än vad gröna rummet bjuder vintertid, har så äntligen fått flytta in i vårt nya orangeri. Allt medan vi fortsatt väntar på meteorologisk höst. Men nu borde den vara i antågande, märkligt vore det annars. Och bättre att mota Olle i grind, tänker jag, än att brådstörtat kasta mig ut i kylan och rädda alla dessa trädgårdens terrakottaplanterade, alltifrån flugvikt till sanna tungviktare, från att mista livhanken på grund av en överrumplande frostnatt.

DSC_3802

Det är som om sommaren vill börja om på nytt. Jag tittar ner i rabarberblad och ser hur de börja skjuta nya skott. Det är frestande att täcka dem med en stor hink för att se om de vill bjuda på fler vårlika, späda stjälkar. Men det känns lite väl avigt så här när vi närmar oss november, så jag avstår. Fast tydligen, enligt lokalradions väderprognos, bor jag i ett stråk längs med havet i södra Sverige som ännu inte, meteorologiskt sett, har fått höst. Den har ändå tydligt satt ner foten. Kilat in den ordentligt utan att vi kan mota bort den. Tur det. Jag tycker om den.
Vätan tränger genom  jeansen där jag ligger på knä i den gröna mattan. Lökar, spade och benmjöl på plats. Jordiga knä och fingrar hör till och det får jag på köpet. Förhoppningen är att bäddarna i gröna rummet ska få fler blommor till våren. Men det får bli lite som det vill. Jag gräver små gropar lite varstans, mellan åldrade perenner som hävdar sin plats lika orubbligt som hösten. Det blir alldeles tillräckligt bra. Vår trädgård följer ju temat "röra" och jag ser en viss charm med det.

DSC_3792

DSC_3784

 

Det händer att de kommer och sätter sig på stolsryggen precis utanför köksfönstret. Sitter där och tittar in. Ser lite frågande ut, som om de undrar vad vi håller på med. Så nära men ändå tillsynes så trygga bakom glas. Om det inte vore just för glaset skulle jag kunna sträcka ut handen för att klappa dem - så nära är de. Det brukar vara helgens frukost vi håller på med när de dyker upp och gör oss sällskap. Åtminstone är de sällskapliga en liten stund. Tills vi börjar vifta för mycket med armarna, då ger de sig av. Ofta inte längre än till de blommor och fröställningar, tvärs över gången, som är kvar efter sommaren. Där sitter de och vippar på blomstjälkar och äter av fröna.
Den lite mer medelhavsinspirerade växtligheten brukar också vara ett populärt tillhåll för de små blåhättade. Bland citron och passion och oliver. Fast inte många dagar till gissar jag. Nattemperaturen slår sannolikt till när som helst med celsius ner på minus och då åker krukorna in. Det är i alla fall en mysig utsikt från köksfönstret så länge det varar.

DSC_3750

DSC_3746

Det ena ger det andra, lite katten-på-råttan-effekt. Det började med ett litet citronträd för några år sedan och nu har det slutat med... ja, fast slut är det förstås inte, snarare börjar väl råttan närma sig repet, för att sedan låta katten börja jaga på nytt ... nåväl, med ett orangeri. Och trädgårdsplaner! Otaliga säckar med trädgårdsavfall och rester från, inte endast sommarens bygge utan också flera projekt sedan längre tillbaka, har äntligen slutat hänga här i vår trådgård. Nu är tippen deras nya tillhåll. Det välkomnar vi. Speciellt som vi har haft visning av vårt gröna rum för två superträdgårdsproffs. Och varför har vi haft det? Det kan jag själv undra, för det var just inget som var planerat. Men jag skyller faktiskt på citronen. Vid besök på en bomässa tidigare i höstas lyssnade vi på ett föredrag om trädgård, jag passade på att fråga hur jag skulle klippa mitt citronträd som vuxit sig helt ohanterligt stort och rätt som det kom sig hade vi bokat in en tid för hembesök. "Hembesök", det låter som om doktorn skulle komma. Fast, faktiskt ... kanske är det lite så - trädgårdsdoktorn ... som helar gröna rummets mentala hälsa, skapar lugn och harmoni, eller vad det nu är för välmående man eftersträvar. Hos oss har det fram till nu mest varit en röra som bara blivit och ska jag vara ärlig har det kommit mycket gott även ur den. I vilket fall är  detta ett projekt som känns spännande så in i bomben och helt rätt i tid. Så här sitter jag nu med uppslagna böcker och försöker förstå hur man bäst gör upp en trädgårdsplan. Mycket med hjälp ur Peter Englanders bok "Första spadtaget". Det här ska bli kul!

DSC_3731

Jag tycker murgröna är fint. Gamla trädgårdar där stora, blanka, hjärtformade blad klänger frodigt mot en murad vägg. Jag tycker om sådant man finner växa på de mest oanade platserna, därför att det har sådan livslust, så gärna vill finnas. Jag har lätt för att bli hänförd. Murgröna är just sådant.
Men! Kombinationen, växtkraft kontra ljuvlig grönska, blir inte alltid den önskade. Hos oss har murgrönan på sina ställen blivit ett monster. Hög tid att kavla upp ärmarna. Det resulterar i att det ett par timmar senare står fem stora, välfyllda säckar lutade mot staketet, innehållande den murgrönedjungel som plötsligt bara blivit. Den som jag trodde att jag tyckte var en tillgång för trädgården.
Fast det finns de besökare som tycker att frodig grönska och lövhögar är en verklig tillgång. Jag finner en sådan gäst när jag räfsar ihop den sista högen. Där sitter en liten skrämd stackare som nog önskar att han vågat blänga med aningen argare blick på mig. Det är inte precis "Herr Padda Kavat" som sitter där och trycker. Nej, han har nog känt sig både tuffare och lyckligare gissar jag. Som padda är han ju inte heller direkt av släktet drömprins, men ändå så pass charmig att jag hjälper honom med en liten knuff under rumpan, så att han kan ta sig över den murade kanten ner i lövhögen bredvid. Han hamnade i alla fall inte i säckarna på väg till tippens kompoståtervinning. Det har han lyckats med en gång tidigare.

DSC_3686

Det lyser varmt och ljust in genom köksfönstret. På bordet ligger informationsblad och kataloger inför valet till våren och pockar på uppmärksamhet. Jag känner att jag borde lägga tid på att läsa dem och bli bättre insatt. Nu är valet i och för sig inte mitt. Men som förälder vill jag kunna bolla idéer, ge råd om det önskas och jag vill vara engagerad. Turen har nått yngst att fundera på gymnasieval och det är en hel del att tänka på. Tredje gången gillt, så jag borde redan ha bra koll. Men jag kommer inte ihåg allt, det är så mycket att tänka på. Skolan har bjudit in till informationsmöte. Jag hoppas det ska få saknade bitar att falla på plats.
Jag låter tankarna glida in i sol och trädgård. Perfekt kombination. Från det av höstsolen uppvärmda, upplysta köket tar jag mig ut i gröna rummet. Jag röjer upp en del av allt som blivit liggandes kvar alldeles för länge. Det börjar gå runt lite för fort i mig vid tanken på att vi har bjudit hit en sann trädgårdsentusiast för att få tips, idéer och inspiration, i hopp om att detta ska leda till förnyelse och förbättringar. Det är en person som jag förknippar med så många proffsiga trädgårdar att jag misstänker att självkännedomen om oss som trädgårdsmänniskor är bortom all räddning. Istället för att bara luta mig tillbaka och invänta alla goda råd som jag hoppas ska ge vidare handlingskraft, känner jag nästan att trädgården behöver vara näst intill tipp topp redan inför besöket. Men det är förstås också spännande och jättekul. Så jag roddar. Tappar räkningen på hur många säckar med trädgårdsavfall jag tar till tippen. Skulle allt läggas på komposten så blev det ett berg. Lite här och lite där. Lite nu och lite då. Det ger resultat.
Fast det tar sin tid. För rätt vad det är så blockerar kaprifolen min väg. Ett par blommor i efterblom, som sänder en doftslinga där jag ska gå förbi som inte går att motstå. Sen är det säsongens alla ringblommor och krasse som var och en tycks ropa: "Se mig!" Det är då jag, iklädd leriga gummistövlar och jordig från knä till fingertoppar, från köket tycks höra en irriterad jäsdeg hojta: "Men hallå! Du glömmer väl inte mig!?"

DSC_3650

DSC_3646

 

 

 

 

Min lilla fina lager har överlevt tre vintrar. I ett kallt och vindpinat klimat har den stått nerbäddad under ett tjockt täcke av löv och flera lager fiberduk. Stått och väntat på varmare och soligare dagar. Jag har befriat den från vinterstassen när nattfrosten varit utom räckhåll. Nästan lite stolt har jag konstaterat att den minsann klarat sig under månader av mörker och många minusgrader. Men det syns att den inte är så glad. Den tycks dra sig undan allt mer för varje år. Gömt sig väl bland en frodig salvia och inte velat växa och bli stor. Den verkar istället ta allt mindre plats för varje år. Men den är väl värd att lyftas fram. Få lov att synas. Så nu har den fått en alldeles egen plats. Och till vintern ska den inte på nytt behöva gå i ide med osäker utgång. Den ska få komma in i en ljus och frostfri miljö där jag hoppas att den kommer att må bättre. Jag har valt finaste krukan till den. Krukan som jag sydde ihop i somras med tjärad märling. Lite medelhav insvept i doft av nytjärad eka.

DSC_3629