Att vara med trädgård

DSC_4398Våren, visst, den är ljuv och underbar, men minsann inte alltid lika förförisk som man kan uppleva den under allt ljusare och allt mer ljumma kvällar, eller så romantisk som den kan vara i vitsippebackarna eller under kvällar ackompanjerade av koltrastsång. Våren ger sig också till känna i form av en mörbultad kropp och en fallenhet att somna i soffan långt före natten tar vid, medan man helst ännu en stund skulle vilja njuta av kvällen. Det är så det är att vara med trägård. Eller i alla fall så det kan vara - det beror ju på vad man vill med sin trädgård. Även om ambitionen är fjärran från perfektionism kan den ändå lätt ta upp mycket tid och sätta en i hårt arbete. Därmed inte sagt att det arbetssamma behöver vara jobbigt. Jag vill må bra av trädgården. Jag känner en tillfredsställelse i trädgårdsarbete och ett välbefinnande i att ge trädgården en del av min tid. I gengäld erbjuder den mig ett grönt rum att vistas i tillsammans med familjen, en lähörna i solen för en stund med en kopp kaffe och en bok, att se våren stå i knopp direkt utanför dörren för att sedan bli skirt grön, börja blomma och dofta ljuvligt, möjlighet att påta i en rabatt, så ett frö, skörda från odlingslotten, plocka en bukett eller att finna en plats för att plantera ett träd.
Men; det kan också innebära att man får ta hand om sviterna, som nu, efter vårt senaste självpåtagna projekt med att plantera över hundra buskar och därtill ett litet gäng med träd. När förödelsen runt omkring allt det nyplanterade ligger kvar som ett "ha-ha-så-lätt-kommer-du-minsann-inte-undan", då kan man med bästa vilja i världen inte kalla det våren för med sig för romantiskt eller förföriskt. Stora uppgrävda högar med grovt dräneringsmaterial, rester av gammal jord, grova grenar från förvuxna nersågade tujor och högar med ris från föråldrade buskar. Massor av hårt jobb. Helst vill man att det ska vara klart när allt är uppgrävt och planterat, redan här handlar det om en arbetsinsats som är mer än tillräcklig. Och helst vill man att det ska vara frodig grönska på en gång. Nu omgärdas trädgården av en ligusterhäck i sällskap med några klotrobinior som i dagsläget inte ger mer belöning än att se ut som en gänglig gränsvakt med några parkerade Nimbus 2000 innanför. Vi forslar undan oönskade "sviter", fyller en container, bokar ytterligare en när den första är fylld, tittar förväntansfullt upp i träden mellan spadtagen för att se om det har hunnit hända något.
Hårt arbete, mycket vattning och stort tålamod. Det gäller att för en stund hitta en annan plats i gröna rummet för att inte helt börja misströsta. En plats där ögonen bjuds något mer vilsamt. Där man kan låta trötta ben och uttänjda armar vila på ett av stegen till en solvarm trappa. Gärna trappan till vedboden där persikoträdet nu står i blom. Jag varvar spadtagen med lite penselarabete mellan blommorna. Gör en del av binas jobb, eftersom de ännu inte hunnit vakna, i hopp om en stor skörd av solmogna persikor när den tiden kommer. Men just då surrar det minsann. En humla hittar längst in i en av blommorna, flyger vidare till nästa och till nästa ... Så jag lägger ner penseln och bara lutar mig tillbaka. En stund. Mitt i våren och före nästa spadtag.

DSC_4395

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 4 = ett

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>