Monthly Archives: January 2019

8 Comments

Jag har en liten dipp. Så där som man kan ha ibland. Känner mig trött och håglös. Lägger över foton i bildarkivet och rensar kameran. För att göra nåt av nytta. Mellan tittar hem om till helgen, mest för att låna kameran tror jag, och då är det ju bra om den inte är full av gamla foton. Den ska följa med honom till Uganda, dit han, blivande geologen, av alla möjliga ställen ska åka på exkursion. Vi är förstås nyfikna och vill gärna se många foton när han kommer hem, så J tyckte det var en bra idé att han har en schysst kamera med sig.

Bland alla foton som radar upp sig hamnar jag mitt i våren, sedan bland syrenblom, yngsts student, ja, till och med hans konfirmation. Då inser jag verkligen att det är hög tid att frigöra minneskortet. Så blir det plötsligt sommar och buskarna dignar av bär. Jag går tillbaka till vintergäck och krokus och längtar till våren. När jag känner att jag längtar som allra mest ser jag vita tussar singla ner utanför fönstret. Vill inte. Fullkomligt dyker ner bland sköna foton för att undkomma och tillbringar istället en stund ...

... bland vintergäck och krokus.

... tillsammans med familjen hela vägen upp för trapporna till "La Citadelle de Dinant", i början av april när syrenerna blommar ...
... för att få ta del av hela härligheten när vi når toppen. Ett av Belgiens "måsten".

... med en liten promenad bakom världens finaste trio,
på väg upp till Grand Place i belgiska Mons ...
... för att ge denne lille krabat, som en gång var en del av vår vardag, en klapp på huvudet. ( Sägs vara lyckosamt för de som önskar familjetillskott. )

... mitt i vitsippebackarna ...

... för att strax där efter ta en båttur runt Manhattan.
... bland äppelblom.

... med mysigt födelsedagsfika.

... bland fröpåsar och huvudbryderi om vad som ska i jorden.

... bland gubbar ...
... och då allra helst förstås min man, som vunnit mitt hjärta.
( Det finns kärlek i allt han gör i sitt anletes svett för sin familj. 😉 )

... med att bli uttittad.

... med kreativt flöde mitt i stundentsäsong.... med akvarell mitt i ...
... krasseblom.

... med att tillsammans med hela min familj vara en bland nästan 70000 på sommarens häftigaste konsert ...

... med Axl ...
... o Slash o hela gänget i Guns N´Roses.

... med att lyssna till sommarens vågskvalp på en solig brygga.

... bland öländska raukar med Blå jungfrun där mitt ute i baljan.

...  med att "bara" vara, mitt i sommarnatten.

... med att skörda vinbar ...
... till sommarens godaste paj, medan jag utmanar äldst på wordfued.

... med dig.

 

Nu orkar jag lite mer "grå vardag" och  vinter. Man får ju ändå ge dem att de har sina stunder.

 

8 Comments

Som vän av handboll gick man lite i sank i går. Om man är blågul vill säga. Märk väl: inte blå och gul. Det läste jag däremot i morgontidningen att andra verkat bli efter en annan match. Två ungdomslag i hockey som fick till ett så hetlevrat efterspel att 205 utvisningsminuter delades ut och flera spelare är nu avstängda från träning och matcher ett tag framöver.     ?!??!?      Det är nästan så man slutar vara blågul. Ta det lilla lugna uppmanar jag!
Själva håller vi oss coola. Åtminstone mellan matcherna. Då håller jag nämligen på att frysa fötterna av mig ute på bygget. J står krumbuktad uppe på byggställning och förbereder alla rör för elen, medan jag vankar kring nere på golvet och finns tillhands när läkt ska sågas och passas till och alla takplank ska snedsågas i rätt längd för att gå ihop. Jag gör mina moves emellanåt, för att hålla mig varm. Ser till att få igång ett schysst fotarbete (just fötterna är extra illa drabbade i detta fryshus till bygge) i takt till musiken som vi har med i vår lilla bärbara "musiklåda". Tänker att jag nog skulle göra mig bra som maskot innan handbollsmatcherna drar igång. Du vet de där i ekorre- eller lejonkläder eller vad det nu kan vara. Värre vore det att få till det på medar innan hockeymatcherna. Men där slåss de ju så mycket, så de har jag ändå bojkottat. Och förresten är mitt idrottsintresse inte större än att jag är fullt nöjd med de som lirar boll med händerna. Smittad av far i huset och yngste sonen. Somliga smittor är gynnsamma.
Håll nu ställningarna! Det är ju faktiskt precis vad vi själva pysslar med för att bli färdiga med huset nån gång. Men annars tänkte jag snarast för att hålla dig borta från andra, mindre trevliga smittor som härjar denna tid på året. Här finns inte tid och ork för influensa och alla omöjliga varianter av magsjuka. Kramens dag, som jag hörde infann sig i går, den kan ju vara lurig mitt i smittohärdstider. Men där är jag kluven. För kramar, gott folk, det är stärkande. Precis som ett knippe tulpaner, vilka ju också hade sin givna dag alldeles nyss.

Detta lilla januariinlägg blev som byggjobbet är för närvarande: rörigt värre. Men vi håller som sagt ställningarna.

10 Comments

Men hallå där! 🙂 God fortsättning!

Hoppas alla helger har varit sköna och att du springer in i nya året med laddade batterier.
Oskrivna blad ... det vilar något spännande över det. Och så är det skönt, tycker jag, att komma i gängse banor. Men också lite sorgesamt att behöva lämna något. "Du har kanske svårt för förändringar", säger mellan vid frukosten en morgon. Det är någon dag före nyår och jag ojar mig lite vemodigt och välbekant för familjen, över året vi är på väg att lämna. "Nej", säger jag lite stött, "jag gillar verkligen förändringar. Det är bara det där sorgesamma med att vara så nära att lämna något som man glatt sig så till och så stunden man tar klivet in i det nya." "Ja", svarar mellan, "det är väl en förändring, eller hur?" "Jo, visst, men ... " Så vet jag plötsligt inte längre om jag gillar förändringar eller inte, eller om jag har svårt för dem och samtidigt gillar dem.

Hur som; den stora plundringen har skett och huset blev mörklagt. Granen står där nedsläckt och naken en stund, innan jag får hjälp av yngst att slänga ut den avklädda icke längre önskvärda stackaren i kylan. Den gröna, granna som satt livet till för oss. Galet känner jag plötsligt, att hugga ner ett träd för att ställa in i ett hem. Men det glömmer vi till nästa år och håller oss till traditionen.
Allt på sin plats, åter nerstoppat i påsar och kartonger och nerburet i källaren. Och massor av space i vardagsrummet! Jisses, så härligt.

Ja, så var det gjort. Eller kanske snarare taget, det där klivet som bär mig så emot att ta. Men nu, ja nu, känns det riktigt bra. Det var på sin plats med en förändring.