Månadsarkiv: oktober 2015

DSC_4769 (1)Veckans tidiga mornar - när benen har letat sig över sängkanten efter en extra kvart insvept i det varma, goa täcket, medan man med ett halvt öra lyssnat till klockradions lokalnyheter - har lyckats med konststycket att bjuda på ett ljusare uppvaknande. Å´ andra sidan; utanför fönstren har gröna rummet varit helt nedsläckt redan när vi samlats kring middagsbordet. Det är den där första veckan, efter att tiden gått över till vinter, som skillnaden blir så tydlig.
Redan ser jag fram emot att det om två månader har vänt igen och att dagarna så sakteliga börjar bli ljusare. Inte så att jag längtar dit - det är en skön och rogivande tid när oktober- och novembermörkret omsluter oss, lockar till brasa i kakelugnen och stearinljusen står redo i alla rum, för att så småningom leda oss in ett upplyst advent. Men jag tycker om tanken på att ljuset har vänt åter när vi firar jul.
DSC_4909Också frosten gjorde sin entré i veckan. Höstens första vita matta täckte gräset en morgon när våra sömniga ögon tittade ut. Nöjd konstaterade jag att pelargonerna sedan helgen som gick står i tryggt förvar i sin vintergömma.
Lite extra glad blir jag för det som ännu ett tag vill blomma på trappan, det första man möter när man kommer hem. Dags också för lite pumpapynt, även det en prydnad vid entrén. Med ett inslag av små spöken? En liten påhälsning kanske? Trick or treat!

DSC_4775

IMG_0510Jisses, jag har precis landat i hösten när advent kommer ikapp mig och har fräckheten att till och med springa om. Den verkar le lite spefullt och väsa: "Hinner du inte med eller?" "Nej", svarar jag högt för känslan av närvaro blir så tydlig. Jag känner mig helt desorienterad bland adventsljusstakar i tidningsannonserna och tomtar som poserar på hyllor i butikerna. Ännu ett tag vill jag sparka med fötterna i prasslande höstlöv.
DSC_4903 (1)Så landar ett nytt nummer av Drömhem & Trädgård i brevlådan. Julnumret. Som för att riktigt trigga mig.  "Din härligaste jul någonsin" står det på omslaget. Det ser jag i och för sig gärna fram emot. "Inred mysigt i advent" lockar omslaget vidare. Självklart får det mig att planera för en stund uppkrupen i goa soffan till kvällen. Låta mig inspireras. Inte så dumt ändå tänker jag, som omvänd i ett nafs, att få lite tips och hinna känna in sig.
DSC_4901Det får mig att börja plocka bland krukor ute i boden. Lurar på vilka jag ska sätta lökarna i som jag gärna vill ska blomma kring advent och jul. Å´ det är ju bra, för snart är det dags, om de ska hinna titta upp.
Men ännu några benspark i hösten. Tids nog lyser vi upp advent.

2 Kommentarer

DSC_4898Någon dag senare än planerat ger sig äldst iväg med halsont som inte velat ge med sig. Jag vinkar av vid tåget som tar honom tillbaka till studentlya, plugg, kompisar, fester, duggor och styrelsemöte i en av alla nationer. Jag vill gärna tro att jag har vant mig vid att vår vardag består av att vara fyra istället för fem runt fruktost- och middagsbord, att vi nu är en kvartett som samlas en stund på kvällen för att avrunda dagen.
Men det blir tomt.
Härligt då att ta sig an trädgården. De sista höstbestyren. Tar en liten runda i gröna rummet och blir uppmärksam på några små eftersläntrare. Några lysande blå kronblad tittar fram, mitt i en hortensia, omringad av stora klasar som blommade överdådigt när sommaren var här. Drar handen över ett par resliga lavendelblommor som spirar i blålila. Fast ändå lite blygsamt, som om de känner sig skamsna för att de är sena. Tänk om de visste att de just därför betyder så mycket. Blundar, doftar och känner sommaren som gått.
Den fuktiga lite kalla luften jag andas in säger annat. Jag sätter igång att gräva trädgårdslandet. Det har dröjt i år, precis som hösten. Vänder jorden i hopp om att den ska vara lättare att ha att göra med till våren. Den vår som kommer väcka lusten att odla sådant som jag sedan är sämre att hålla ordning på. Men det stör mig inte. Det blir alltid något litet att skörda och det lilla är alltid guld. Jag förstår inte, när jag står där mitt i landet med leriga stövlar och jordiga händer, varför det ofta känns så tungrott att komma igång med höstarbetet i trädgården - det får mig ju alltid att  känna mig glad och rofylld.

En dag i trädgården, efter att ha vinkat av äldst. Det känns inte så tomt längre. Det är kul att ha vuxna barn. Jag har vant mig vid det. Det är just bara den där lilla hejdå-stunden. När man kramas och vet att det dröjer ett tag till nästa gång. Och så ibland när jag känner att jag behöver gå in för att tända lamporna i det tomma, tysta pojkrummet. Men rummet finns där ännu ett tag. Redo att ta emot.
Jag är glad över att ha vuxna barn. Som kommer hem ibland. Men som också vill mer.

DSC_4897

Det är en grå dag som ger kalla händer medan cykeln för mig fram. Men hur det är; oktober har sina lockrop och cykelturen blir bra mycket längre än vad ärendet kräver. Medan jag trampar runt och andas höst låter jag ögonen vila på färgspel i bladverken. Jag hör löven prassla, känner doften av mull från marken. Hösten både syns, hörs, känns, doftar och smakar där jag rullar fram mitt i den. På något sätt berör den ännu ett sinne, det vilsamma som tar plats inne i mig. Så är det något lockande med ljuset - någonstans bakom molnen anar jag att också solen är närvarande.

Det är gott att få med sig lite frisk höstluft in. Speciellt som det råder sjukstuga här hemma. Jag gnuggar mina kalla händer, letar fram vantar för nästa cykeltur och kollar sedan in hur äldst har det där han ligger nerbäddad i soffan. Hett om kinderna och glansigt i ögonen, det är så han har det, stackarn. Inte som vi hade tänkt oss det när han överraskade oss med att komma hem inför helgen. Fast å andra sidan känns det bra att få rå om honom, skämma bort honom en aning tills han åter är fit for fight. Även om det kan vara skönt att bli lite ompysslad vill han förstås helst vara där hans vardag nu hör hemma. Så vi hoppas på god bättring. Och gärna många sköna, klara höstdagar.

IMG_0068

Vissa saker vill man så förtvivlat gärna för alltid komma ihåg. Jag påminns om det när jag går förbi de två små förskrämda blåbärsplantorna, som just inte ger så mycket väsen ifrån sig. Det blev var sitt blåbär i somras som åts under andakt. Pajen vi hade hoppats på ... Kanske ett annat år.
Bladen på buskarna har i vilket fall klätt sig efter säsong. De står där röda och granna. Det får mig att tänka på yngst och jag ler. Fem år gammal, på väg från stranden, med sin lilla hand i din och sitt söta lilla huvud fullt av tankar, frågar han dig: "Du pappa ... blåbär - är de de där röda?"
DSC_4888

DSC_4860Det är ytterst sällan, men det händer. I går var en sådan dag. I går var det riktigt kul. Att städa!
Höströj i orangeriet! I ett orangeri är städningen inte så petig, därför blir den så fantastiskt mycket trevligare. Rent av rena nöjet, man blir glad av att hålla på.
Piassavan och en sopsäck, medan favoritmusiken strömmar. Jag lånar yngsts lilla smidiga, mobila högtalare olovandes, för han är inte hemma så att jag först kan fråga. Men jag vet att han skulle ge mig lov.
Vi jobbar bra ihop piassavan och jag och snart är sopsäcken full. Märkligt att sommaren drar in så mycket skräp. Mest är det torra löv, grus och jord, och lite av det får faktiskt lov att finnas kvar. Ett golv med gamla, grova betongplattor ska inte direkt våttorkas, det ska vara lite ruffigt.
Sommarens krukodlade kryddor bärs in och hamnar på rad intill de glasade dörrarna. Bougainvillea, afrikanska liljor och pelargoner får inta sitt vinteride.
Så klär jag orangeriet i höst. Yllefiltar och goa kuddar hamnar på plats för att kunna svepa om sig och krypa upp och mysa, medan hösten smyger runt knutarna utanför.
Här vill jag vara ofta under den höst som nu har satt ner foten.

DSC_4858

DSC_4835I vår familj spelas det mycket.
Musik har vi en hel del av här hemma. Det brukar alltid vara något som flödar genom rummen. Antingen från radion eller hörs favoriterna ur högtalarsystemet.
Ibland sätter sig mellan vid pianot, oftare tar han fram guran. En av de tre. Fyra om man räknar med den gamla trasiga akustiska, som en gång ramlade in hos mig efter att pappa avslöjat att han hade en i gömmorna. Och fem om man lägger till den som kompisarna kom med som en plojgrej när mellan fyllde år.
Gitarrerna har intagit hemmet. Vart man sätter sig får man så gott som alltid först flytta på en. Ibland stånkar jag över att de tycks vara överallt hela tiden, men mest gör det mig glad. Allra gladast blir jag när jag hör dem användas. Mellan har lärt mig lyssna på Led Zeppelin. Aldrig annars låter väl deras musik som när han framför den. Om ni frågar mig alltså.
Munspel har äldst gett sig den att bli en hejare på. Tyvärr får vi inte höra så mycket av det längre, för de flesta tonerna blåser han numer fram i studentlyan och sällan här hemma. Men det hänger med hit hem ibland. Kul.
Det som spelas kan också vara ett brädspel. Det är mysigt när vi alla hänger över bordet för att göra våra strategiska drag. Sneglar på varandra lite och klurar på hur vi bäst ska göra för att gå segrande ur striden. Brädspel är helt klart en fin stund för gemenskap.
Handbollsspel tar mycket plats i vår familj. Det är verkligen jätteroligt att följa yngsts framgångar. Se hur han utvecklas. Det har väckt ett handbollsintresse som lett till att vi hela familjen nu följer elitserien med spänning. Energin flödar.
Klarinetten där emot spelas det inte mycket på. Det var du som i unga år hade en era på den tidens musikskola. Fast du ville, precis som yngst vill nu, mycket hellre spela handboll. Så blev det. Men emellanåt ligger den framme. Klarinetten alltså. Det är väldigt trevligt att låta instrument ligga framme. Och det väcker nyfikenhet. Den bör lyftas.
Man blir glad av spel. Och glad av musik.
Nu har vår kör dragit igång takterna för fullt efter sommaren. Det är just inget som spelas där. Men musik blir det i alla fall när vi för samman våra stämmor. Bra mår vi av det och glada blir vi. Fast min altstämma allena, de gånger jag övar på den här hemma, är förstås inte speciellt upphetsande för de stackare som behöver lyssna.
Nej, för den gemensamma trevnaden föredrar vi gittar, piano, munspel, handboll eller brädspel.
Fast det är väldigt kul att sjunga i kör. Ja ... det är det verkligen.
DSC_4847

DSC_4826Det blir liksom inte riktigt höst. En sån där med gråmys. Det är väl Britt som lurar med en extra dos sommar. Eller indianen. Fast somligt rår de inte på. Fukten, som fyller luften innan eftermiddagen hunnit bli kväll, som får tvätten, som hängt ute på lina för att torka under dagen, att behöva ny torktid, den finns där. Och höstastern pockar på uppmärksamhet i rabatten. Fast den får kämpa en del, där den står trångt bland högsommarens resliga perenner, som nu är överblommade men ändå tar för sig.
Fönster märkta av sommarens väder och vind pockar också, lite uppstudsigt, på min uppmärksamhet. Vill absolut få mig att vaska av det väderbitna. De röjer föga framgång. Trist, så känner jag inför det.
Även trädgården vill ha lite omsorg när dagarna sprungit in i oktober. Ett höströj för att stå redo till våren. Inte heller det lockar så febrilt. De är förvisso härligt att fortsätta tillbringa tid i gröna rummet. Med en fika. Kanske en bok. Men tiden för spade och grep är väldigt mycket roligare på våren. Fast trädgården har i alla fall den goda tonen att be mer ödmjukt. Och till förmån för den kommande våren är valet lätt. Fantastiskt mycket hellre trädgårdsröj än fönsterputs.

Jag kan längta lite nu, efter gråmys och dansande skuggor av lågor från kakelugnen. Men än är vi inte där. Vi fyller vedförrådet och förbereder oss. Väntar på att tända första brasan. Värd att vänta på.
Under tiden låter jag ljung samsas med kottar av lärk i krukorna på trappan. Så möter oss i alla fall lite av hösten vid entrén. Även om solvarma trappsteg ännu inbjuder till fikastunder som känns somriga.
Med tanke på trädgårdsröjet som återstår, faller det väl in att Britt ger en extra dos. Eller om det nu är indianen ...
DSC_4825

DSC_4815 (1)Vi har soppkök här hemma idag. Passar bra, tycker jag, en torsdag i oktober. Soppa är fin höstmat. Fast så mycket höst är det förstås inte. Temperaturmässigt i alla fall. Men nu när mörkret lämnar morgonen allt senare och närmar sig kvällarna allt tidigare, då passar soppa ändå bra. Och förresten har både kvällarna och de tidiga morgnarna börjat bli lite kallare. Man sveper gärna något om axlarna när man är i trädgården.
Soppkök är en sån där grej som passar ypperligt för stora sällskap. Många gånger har vi bjudit hem vännerna på ärtmiddag med alla tänkbara tillbehör. Det är så enkelt att fixa och ofta uppskattat.
Ikväll är sällskapet familjen. Det är ett väldigt fint sällskap. Det allra bästa. För stunden är det tomt och tyst, för alla, utom jag, är någon annanstans än hemma. Soppan puttrar sakta på spisen medan jag rör i den någon gång emellanåt. Några nypor nyskördad timjan åker i. Det doftar gott. Jag har tänkt hålla det enkelt. Vi behöver inte ha alla de där attributen som vi brukar styra med när vi bjuder hem vännerna. Men så kan jag i alla fall inte låta bli. En glassmet blir hopkokad och några pankisar gräddas. Sommarens bär tinas och sockras med vanilj. Ett nybakat kumminbröd ligger insvept på galler och svalnar. Det blir också bra till soppan. Och baka skulle jag ju ändå göra.
Hela torsdagen är insvept i en behaglig lunk. En torsdag när det ges tid till att fixa. När lusten infinner sig att skapa. När allt är enkelt och roligt.
Jag tänder ljusen i matrummet, ljusen i den stora kronan ovanför bordet. Det känns lite höst när jag dukar fram middagen i matrummet. På vårarna flyttar vi middagarna till köket, för det är där den mesta kvällssolen lyser in, och på  sommaren till gröna rummet, för att sedan, när hösten smyger sig på, tända alla ljusen i matrummet igen och samlas kring bordet och middagsmaten. Allra helst på helgerna.
Det blir perfekt med en höstmiddag i matrummet ikväll. En torsdag. Med alla ljusen tända. Ärtsoppa, nybakat bröd, nygräddade pankisar, hemmagjord glass och sommarbär.
Med familjen. Bäst.