Jag stannar till en stund …

... på norrsidan, där solen och värmen inte ligger på så hårt. Där blommar syrenen ännu som om den vore nyligen utslagen. Men mandelblommorna, som täckt hagen i vitt, sjunger på sista versen. Precis som maj. Ljuvliga maj. Några lätträknade dagar kvar. De ska tas vara på och inte tas ut i förskott. Tiden springer snabbt nog ändå. Jag gör ett försök att tänka "från andra hållet": Tänk att det ännu är maj och vi redan har känt somrig sol och värme. Samtidigt som det känns som att hela sommaren är kvar - vi har ju inte ens landat i juni än!
Ja, det är allt bra härligt.

Kalvarna stannar nyfiket till på andra sidan av den lilla vägen. Undrande står de där och kollar vad vi pysslar med. Eller kanske snarare spanar in vad vi är för ena. Jag har försökt att ge mig till känna och hälsa artigt, men kommer jag för nära är de snabbt iväg. De minsta ger intryck av två stora öron på fyra ben. Det kan ju tyckas vara en märklig syn, men de är söta som socker. Det är något verkligt rogivande med att ha kossor i hagarna intill. De ser ut att tillbringa dagarna som om världen är fullständigt bekymmerslös.

"Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut."
Det är något fint över det, för de är verkligen som små solar i gräset, och jag önskar att jag hade kunnat förhålla mig till den devisen. Men där tar kossornas rogivande inverkan på mig vägs ende. Om de inte hade envisats med att bli så herrans många; ja, då hade de kunnat få lysa där i gräset.

Ungefär så har väl maj månad tett sig så här långt. Några "aggressiva angrepp" på det som är oönskat. Flugor i maten till exempel. Krig med flugsmällan (fast inte i maten). Löss på chiliplantorna. Usch och fy! "Fetspindlarna" får maken ta hand om, så försöker jag gå loss på näten. Fast, där fastnar ju flugorna förstås ... Och så; inte för många solar i gräset ... men, några får finnas ... de som ger rofylld balans ...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


4 × = twenty