Platt fall

Så var vi igång. Regnet faller runt oss, får luften att kännas kylig och mig att dra jackan lite tätare om, medan du knackar bort och fyller igen. Vi ser hålet växa fram och lämna plats för något som kommer att byggas upp på nytt. Hålet som ger plats för ny skorsten. Vi hugger ner och murar upp. Eller rättare; du hugger och murar. Jag agerar hantlangare.
"Huggmejsel", rättar du mig när jag räcker verktygen, "du menar huggmejsel". Du ler när du vänder dig mot mig för att ta emot när jag räcker. I regnet, under ett trasigt gammalt tak och en hålig vägg, försöker jag hålla jämn takt med någon som får mycket ur händerna, som vet vad som behöver användas och hur man får funktionalitet och hållbarhet. Jag får jämka en aning när det gäller design och estetik. Det viktigaste är ju faktiskt funktion och hållbarhet. Men bara lite. Jämkning alltså. "Det är himla viktigt också att det blir snyggt", gör jag tydligt. Försiktigt - men ändå tydligt.  Jag känner mig, så gott som, helt lugn också inför det. Jag tror på dig. "Är det verkligen inte ett stämjärn?" frågar jag helt i onödan eftersom jag vet att jag inte slår dig på fingrarna  i dessa sammanhang. "Det ser ju precis ut som ett stämjärn", tillägger jag. Men en huggmejsel är inte lika vass får jag veta och bättre att använda för detta ändamål; att slå bort betong och gammalt bruk.
Efter ett tag är hinken med murbruk slut och vi bestämmer oss för att vi har satt sista stenen för dagen. Vi betraktar vad vi åstadkommit. Nöjda, känner vi oss. Mycket nöjda till och med. Och glada. Nu är vi verkligen på G med vårt sommarprojekt - orangeriet som ska bli vårt lilla "medelhavshotell". Där jag bokat in glöggen på julafton. Det är härligt att känna sådan entusiasm. Jag önskar att den aldrig svek.
Vi hinner inte mycket mer, så blir det platt fall. Bokstavligt. Rena turen i oturen att det inte är fullt så illa som jag först befarar när jag ser dig falla framstupa ner på stenterassen. Ett ynka litet snedsteg och en stund senare, en mycket kort sådan, tornar en blå, svullnad upp sig och en variant av högerfot som inte är igenkänningsbar. Den får dig att tillbringa delar av kvällen och en stund in på natten på sjukhus. "Svårt stukad", säger doktorn när han lindar efter att du har varit tur och retur på röntgen och sedan kommer hem framåt småtimmarna, orutinerat och lite taffligt hoppande på kryckor.
Entusiasmen. Den härliga. Den falnar en aning. Det närmar sig semester. För att komma vidare i projektet krävs nog mer kännedom för min del än om enbart huggmejslar, misstänker jag. Men å andra sidan; inget ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig allt om orangeribygge. Och jag kommer att ha en väldigt bra ... inte hantlangare kanske ... det funkar nog inte med kryckor. Men arbetsledare! Och snart, låt oss hoppas mycket snart, är det väl ändå kryckornas tur att falla. DSC_3356

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


fem − = 0

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>