Somliga dagar

Somliga dagar, när oättvisorna tycks slå emot mig som piskande hagel, letar jag i min citatbok. Med iver i blicken söker jag speciellt efter de rödmärkta. Bland dessa finner jag de som får mig att känna distans. Jag har en somlig dag nära mig. Ännu kännbar. En dag som gett ett nytt hundöra i min citatbok. Sådana somliga dagar tär.
Då känns det extra bra att en närliggande morgon få vakna tidigt till sol,  till en frukost, du och jag på tu man hand, omgivna av sovande barn inbäddade i sommarlovskänsla och inget på schemat som inte går att frångå. Det ger skjuts åt min viljestyrka. Jag lämnar annat och tar en lång, rask morgonpromenad. En promenad längs med havet. En välbehövlig. En meditativ.
Gör möten. Korta, oväntade. Möten som träffsäkert styr min dag i fortsatt rätt riktning. Först en äldre man som, klädd i vandringskängor, raskt och taktfast kommer gående och tar in på vägen en bit framför mig. Jag följer honom med blicken och ser hur han stannar till och tittar ut över havet. Der är klokt att stanna upp och betrakta. Morgonen är vacker.
Jag är på väg att komma ikapp. Undrar om jag ska öka takten ytterligare för att komma om snabbare. Eller om han kanske saktar in på sitt tempo. Den där stunden när det känns som att man hamnar för länge intill varandra. Vad gör man av den stunden? Vi hamnar där och jag bestämmer mig för att möta hans blick och säga hej. Men jag hinner inte. Han förekommer mig. "Det var värst vad du pinnar på", säger han med ett bullrigt skratt från en mun i ett ansikte som ler. "Ja", svarar jag och besvarar leendet, "jag kände att idag var det dags för de raska stegen." Jag hör honom säga något mer, men ungefär där har jag hunnit om och hör därför inte vad. Med raska steg åt ena hållet och med blicken riskfyllt vänd åt andra kan jag fortsatt se hur han ler. Det gör inger att jag inte hör. Jag ler tillbaka, fortsätter framåt och känner mig gladare.
Vägen bryter av vid en mindre stig. Från vassruggarna hör jag årets små fågelungar pipa. Jag ser en och annan simma omkring, flitigt paddlande med små krumma ben för att hålla sig i närheten av sin mamma. Där gör jag nästa möte. En äldre dam kommer lätt vaggande, till synes ledd av två hundar, gående mot mig. Våra blickar möts och denna gång hinner jag säga: "Hej!" Jag får ett stort leende tillbaka och hör henne vänligt utbrista: "Åh ... vad brun du är." Jämsides hinner jag svara: "Ja", det är härligt i sommarsolen." Så har vi hunnit förbi varandra.

Jag rundar stranden strax innan jag är tillbaka hemma. Solen glittrar bland försiktigt böljande små krusningar mellan bryggorna. Bländar mig. Tänker på hur mina närstående i all välmening brukar råda: "Släpp det", de gånger jag tvingas hantera praktiska bestyr, kontakter eller möten som är oönskade. En sådan situation som ovälkommet gästade just denna "somliga dag". Som ger min citatbok nya hundören av flitigt letande efter något slående som gör mig visare. Jag snarare suger åt mig istället för att släppa. Men å andra sidan; samma egenskap får också korta, oväntade, leende möten att skapa en välgörande distans till somliga dagar.

De som har dumbommarna emot sig förtjänar förtroende.

Jean Paul Sartre, fransk filosof (1905-1980)

IMG_0027 IMG_0024

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ 1 = fem

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>