Vardagsliv

DSC_4408

Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.

DSC_4425

Regnet smattrar mot rutan medan jag övar stämmor. Stämmor som man inte tror låter som de borde, fast jag vet att de låter precis som de ska. Altstämmor. Jag våndas innan de sitter. Vi övar inför Valborg, då alla de som kommer för att se brasan tändas nere vid stranden också kommer att få höra oss, den lilla kör jag är med i, sjunga in våren. Vare sig de vill eller inte stämmer vi upp strax innan brasan tänds och välkomnar våren med sång.
Den känner sig minst sagt lite bortkommen, alten, där jag kämpar med att få den ta ton utan sällskap av sopranen. Fast å andra sidan åstadkommer den stordåd när de väl slår sig i slang med varandra. Då får den minsann sin revansch. Den blir allt kaxigare ju mer jag övar. Lite till så kan inget någonsin rubba den.
Till slut är jag säker på varenda ton. Till Valborg kommer den att sitta som en smäck.

DSC_4406

Tidiga morgnar, fulla dagar, sena kvällar. Det mesta är kul. Sådant som ger energi istället för att ta, fast man kanske far som en skottspole och inte hinner allt man tänker. Som för de flesta, för det mesta, kan jag tro. Trött som ett helt ålderdomshem på kvällarna, efter dagar i trädgården med mycket grävning. Väntan på leverans av frodig trädgårdsgrönska som kommer att förändra vårt gröna rum - hur spännande som helst. Känner mig lite som ett barn kvällen före julafton.
Men veckan har också gett tid till mysig snackefika - inte bara en, jag kan faktiskt dubbla den - med riktigt goa kompisar. Sådan fika där man är först in på caféet och sist ut. Lååååååång med andra ord. Och välgörande. Mycket välgörande. Och så en av dessa kvällar, när jag kommer hem, är hallen inredd med skor och jacka som tillhör någon som numer endast kommer tillfälligt på besök. Någon som ändå alltid tillhör och på sitt sätt är ständigt närvarande. Äldst överraskar med att plötsligt "bara" stå där. Hemma i köket.
Åh, vad jag tycker om sådana överraskningar. Mycket, mycket tycker jag om dem.

DSC_4336

DSC_4262

De första fräknarna parkerar på näsan denna soliga marsdag, lutad mot dörren på boden, med en stor kopp kaffe och lite av helgens kakbak tätt intill. En stunds ren njutning mellan sådana lyxiga vardagssysslor som att hänga tvätt på tork ute på lina och att så fröer i små planteringslådor. Vi hoppas på chiliplantor med mycket frukter när sommaren så småningom anländer. Jackan hänger kvar inne och koftan ligger bredvid mig på trappan. Ärmarna på tröjan är uppkavlade liksom benen på jeansen. Inuti mig kirrar det runt en känsla av att vi från nu, och lång tid framöver, verkligen har öppnat dörren in till vårt gröna rum och att det är här vi kommer tillbringa den mesta tiden för kaffestunder och bokläsning. Så tillkommer ju förstås en del annat mer fysiskt krävande trädgårdsbestyr. Men var sak har sin tid. Idag gäller lunch ute, kaffe och kaka och trädgård i bokform. Behagligt tillbakalutad mot en varm, solig och knirrande gammal boddörr.

DSC_4264

Med sportlovsledig skolungdom känns det som om huset fortsatt sover långt efter att du och jag börjar morgonen. Jag hade ju också tänkt att börja dagen så, en bonusdag med sovmorgon tillsammans med "de små". Men det är inte samma sak om jag inte delar den med dig. Förresten känns det ledigt enkom av valmöjligheten; vill jag så kan jag. Jag känner att jag vill börja morgonen med dig. Inte för att det är stunden då du och jag är som mest snackesamma och avhandlar vad dagen ska innehålla. Utan för att det är en stund då du och jag på ett annat vis finns för varandra, vaknar tillsammans. Händer möts över frukostbrickan, det rogivande bladvändarprasslet från morgonens tidning, lite vila för ögonen att se hur natten i trädgården ger plats för morgonljuset - så välkommet - och så en stund med talande blickar när våra ögon möts över köksbordet. En bra början på en bonusdag. En bra början på alla dagar.
Min lediga dag tar mig lite senare till de vindpinade klipporna i Stoneybridge på Irlands västkust, där ett stormande Atlanten bedövar mina öron och dränker de strandnära klipporna. Det saltstänkta biter i kinderna och lungorna fylls med havsluft. Någonstans mitt i den denna inlevelse vaknar sportlovslediga ungdomar, sätter hälarna hårt i golvet och tar mig lite bryskt långt bort från bokens värld, tillbaka till soffan i vardagsrummet där jag krupit upp med en stor kopp värmande te och ullpläden tätt om. Jag längtar ut. Gärna till en gråmulen, vindpinad dag där jag hör vågorna skölja in mot strandkanten, slå mot klipporna. Denna vinter har bjudit på allt för många gråa, blåsiga, ruggiga dagar, fast ingen av dessa har det vindpinade känts så välkommet som idag. Så jag klär mig för att trotsa det saltstänkta.
Men det är svårt att återvända till klipporna i Stoneybridge. Möjligen bjuder vindarna på lite av det för stunden önskade ovädret. Kanske är det desamma som skingrar molnen, för fram kommer solen. Det saltstänkta som jag hade tänkt skulle ruska om mig böljar istället mjukt in mot klippkanten. Solen får eftermiddagen att bada i ljus. Snopet men väl så välkommet, och den meditativa effektan av förförande miljöer leder mig vidare genom dagen.

IMG_0359

DSC_4199

1 Comment

Man mår bra av att ha fina kompisar, som hör av sig så där vid lunchtid en solig vardag. Säger att det är allt för längesedan och att de gärna vill ses över lunchen. Jag blir överraskad och glad och vill gärna jag också.
Lunchen blir på stående fot, med varsin kaffekopp i handen, traskandes runt i det gröna och får oss att få upp ögonen för allt som händer runt omkring. Vi tycker båda mycket om att göra just de upptäckterna. Se allt som händer i jorden när första vårvintersolen börjar värma.
Kanske är stunden så närande i sig att den tillsammans med en enkel kopp kaffe och en blygsam liten chokladbit blir tillräcklig som energidepå för kommande eftermiddag. Jag känner i vilket fall att jag går fortsatt stärkt genom dagen.
Tacka vet jag sol, vänner, kaffe, choklad och knoppar som brister.

DSC_4178

DSC_4168

När yngst stiger upp denna tidiga morgon, tittar ljuset lite blygsamt in på hans rum. Själv drar jag ännu tunga fötter efter mig, uppstigen till mörker en halvtimme tidigare och mitt morgontrötta jag har inte hunnit lämna mig. Men lite omskakad blir jag och kvicknar till en aning, när jag upptäcker att den pudervita trädgården visar sig för mig där jag sitter vid frukostbordet tillsammans med dig. En ny företeelse denna vinter med annalkande gryningsljus till frukost.
Mörkret börjar fly. Inte bara denna morgon utan för en lång vår och sommar som vi har framför oss. Som låter oss ana att de ligger där på lur. För att riktigt gäcka får solen lite senare dagen att glittra. Det pudervita utanför kökets terrassdörrar avslöjar fyrfota grannbesök. Välkommen hjälp att hålla mer ovälkomna små gnagare på behörigt avstånd. Och solen får mig att längta efter stunder på trappan, lutandes mot husväggen, omgiven av solig värme. Det får allt bli en sådan idag.

DSC_4139

DSC_4164

DSC_4159

"Som en vanlig sketen tisdag", sa Findus. För visst var det väl så han sa? När Pettson gjorde illa foten - eller var det benet? - precis inför julen. Men så kom grannarna när de fick höra om eländet och hade med sig god julmat. Och Pettson och Findus fick till slut en jättefin jul med Pettsons fot inlindad i stort bandage.
Jag minns inte riktigt längre. Det är ju en stund sedan nu, som vi kröp ner i sängen tillsammans på kvällarna och läste bok. Men mysigt var det och skrattat har vi gjort. Alla roliga bilder och underbara kommentarer i Pettson- och Mamma Mu-böckerna. Ibland skrattade jag så barnen tröttnade på att lyssna. Det kan fortfarande börja bubbla i mig till minnet av när Mamma Mu vill lära sig gunga och hon gömmer sig bakom en björk när bonden kommer, för hon vill inte att han ska se henne.
Böckerna ligger sedan länge nerpackade. Jag var runt knuten och naggade på dem inför helgen, när vi bistod äldst med att samla ihop lite grejer inför flytten. Kanske kommer de fram en dag och roar en ny generation och deras föräldrar. Hoppas det.

Hur som, tisdag igen och jag kommer att tänka på Findus sketen-tisdags-kommentar. Men denna är en guldkantad variant. Solen tittar fram lagom till jag hoppar på cykeln för att fixa med vardagsärenden. Som brukligt när cykeln får tjänstgöra som transportmedel, tar jag mig efter uträttade ärenden tillbaka hem på en svajig tvåhjuling med en topbox (min lilla cykelkorg alltså) fylld med råge och en tung ryggsäck villandes över axlarna.
När jag cyklar förbi S stannar jag till för att konsultera henne om ett nytt husprojekt vi har på gång. Som arkitekt räknar jag med att hon snabbt kan råda bot på vår villrådighet och hon erbjuder sin hjälp. Som ofta när vi träffas inspirerar hon mig. Denna gång med att visa alla sina akvarellmålningar. Arkitekt och konstnär - lyckad kombination. Perfekt, när man själv bor i ett gammalt renoveringsobjekt, att ha den tillgången i kvarteret bredvid.

Jag hoppar på cykeln igen och trampar de sista metrarna hem. Tar en titt in i orangeriet och häller på en skvätt vatten. Nyper av några kvistar färsk rosmarin och timjan för att ha till ett recept jag fann på ett spännande bröd jag inte bakat tidigare. Lite lyx i vardagen. En tisdag med sol, inspirerande vänner i grannskapet som erbjuder sin hjälp när man verkligen behöver den och brödbak som doftar så att det vattnas i munnen. Kan en tisdag bli bättre? Klart den kan - men behöver den?

DSC_4135

Marken är så vattensjuk denna blöta vinter att den dränkta stigen på skogsspåret har fått sällskap ev en ny upptrampad stig vid sidan om. Intill den finns ytterligare en. Alla tycks gå omvägar, helst långa, för att slippa bli våta om fötterna. Nya stigar blir till. Idag väljer jag de som avviker mest från de gamla. Marken med det vanligtvis högvuxna gräset, den som nu har blivit dessa nertrampade stigar, får fötterna att landa stadigt istället för att slira kring i gyttjan på den gamla bekanta vandringsleden.
Jag behöver verkligen rastas. Allt det goda som vi ätit mycket av under helgen motiverar att låta snabba steg föra mig framåt. Det ger känslan av att bli lite lättare. Potatismat kan onekligen få kistan att kännas mer än lovligt välfylld. "Hur många har du ätit?" "Jag ska nog i alla fall ta en till". "Va! Har du ätit så många?!" Aldrig har man väl så mycket koll på folks matkonsumtion som när det vankas kroppkakor.
Nyheten; tipset om att ha i några droppar angostura i den stekta lök- och fläskblandningen, har fått mig att för första gången i mitt liv anrätta denna småländska nationalrätt. I ny tappning. Små, fina, vita, smaksatta med angostura, serverade tillsammans med lingon och skirat smör. Rårört ska det vara, säger den sanne gourmanden gällande lingonsylten. Och smör som är skirat, framför gräddmjölksblandning.
Förväntan är stor när när jag efter idogt tvagande lyckats befria händerna och en del av köket från klibbig, intorkad stärkelse och vi äntligen samlas vid dukat bord. Och visst, det är gott, fast den upplevelse jag hade hoppats på uteblir. Tre, små, fina vita blir det. Med rårörda lingon och skirat smör. Angosturan ... ja, frågan är om inte den var lite överflödig. Mina smaklökar är då inte tillräckligt receptiva för att riktigt uppfatta den. Nästa gång föredrar jag dem stekta med gräddmjölk. Fast gärna med rårört krösamos.

DSC_4125

Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.

IMG_0335