Gamla hus…

Gamla trähus låter när vinden tutar i. Och det tar sin tid att bli bekant med hur de låter. I natt har vår gamla 110-åriga trotjänare vad gäller tak över huvudet och skydd för väder och vind låtit rejält. Det brukar ju vara ett och annat oväder som nån gång drar förbi och man tror ibland att taket ska lyfta. Kan verka lite spooky innan man lär känna sitt hus. Knakar som om nån är på väg att bryta sig in.
När vi tyckte att vi blivit kompis med vårt så byggde vi till och putsade hela huset. Efter det blev ljuden nya och jag blev nästan rädd av alla ovädersljud innan jag hunnit bekanta mig med dem. Nu är vi kompisar på nytt. Vi vet att det står pall för både Ciara, att det klarade Gudrun när den en gång drog förbi och sannolikt står väl förankrat också vid de kommande.
Murade hus där emot, det har vi märkt när samma väder dragit förbi vårt lilla lecablockshus på landet - inget som knakar i fogarna där inte. Huset på landet, det är nästan spöklikt tyst. Man får helt enkelt lära känna sitt eget hus.

Alldeles för tidig morgon i dag, så som de ju är när vardagen infinner sig. Och fortfarande också alldeles för mörk. I mitt tycke får morgonen gärna vara ljus när klockan ringer. Men nu har jag märkt att gryningen börjar ta vid innan vi lämnar frukostbordet. I  morse var det dessutom en praktfull måne som lyste upp. Sagolik och lite spöklik på en och samma gång där den lyste stor och rund och lite dimhöljd band molnstråken. Kameran! tänkte jag. Men den är på utlåning hos en av sönerna som har flytt landet till ett av grannländerna. Den skingras, barnaskaran, precis som det ska vara. Men än så länge har vi en hemma, trogen sin handboll och sitt lag. Jag njuter så länge jag kan.

2 thoughts on “Gamla hus…

  1. När Gudrun drog in så var vi ganska nyinflyttade i ett gamalt hus från 1924...själva huset var det inget fel på, men tallarna som var lika gamla som huset vajade så rejält att vi såg hur rötterna lyfte och sänkte sig från marken. Vi var rädda att det skulle välta in på grannens hus, så vi bad dem flytta sin bil i alla fall. Dottern var väl cirka 10-11 år, hon grät för hon trodde att de skulle välta över grannhuset och det skulle gå så dåligt för oss. Inget hände....
    Nu bor jag i lägenhet i stan och dottern har sedan ett tag flyttat ut, precis som sig bör och visst hör vi när stormen viner kring fönsterna. Men här har vi inga träd som vi är rädda för. Här i stan kryper vi upp i soffan och sveper filten om oss

    Kram Kajsa

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Det har absolut respekt med sig. Man är ganska liten i naturen. Men det är mysigt när man är i trygghet och kan ta del på lagom avstånd.

      Kram till dig!

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


eight − = 7