Underbart är kort …

DSC_5562Jag är mitt i dagar när annat kallar, än det jag helst vill ägna dem åt. Jag vill så gärna hitta de där stunderna att skriva. När jag släpper allt annat och låter ord och text få mitt fulla fokus. Känslan det ger mig. De stunderna är guld.
Eller känslan när jag inte kan låta bli att dra ett ogräs ur rabatten, fast jag är klädd för något helt annat och inte haft en tanke på trädgårdsarbete. Men så, när jag ändå går förbi, kan jag inte låta bli att ta bort några kvistar, vissna löv eller dra upp det där ogräset. Och rätt vad det är så ligger jag på knä vid rabatten och rafsar, för det är så underbart att få vara, precis just där, mitt i stunden.
Sådant kan jag längta efter, nu när annat i tillvaron kallar och tar för många av de stunderna ifrån mig. Men tids nog ...

Jag är mitt i centrum och tänker på ögonblick. De man vill känna och minnas. Någonstans mellan två av stadens kyrkor, vid den klockstapel som visar tiden åt dem båda, därför att de själva inte har smyckats med urverk. Kanske är tanken att låta tiden för en stund stå stilla. Och när jag under en kort sekvens ser den lilla visaren ta skydd bakom den långa, där de går mot elfte timmen, väcks känslan att ögonblicket fångas.

Nu är tiden när jag vill se allting hända. Och allt för snart kommer stunden då jag inser att jag lät det hända utan att uppleva det. Om jag nu missade att se mig om. De där små stunderna; lycka ... förundran ... hänförelse ... Jag låter dem inte längre lika lätt gå mig förbi. Försöker vaka över dem så att upplevelsen i bästa fall blir som när naturen fångas på film. När man, under några sekunder, följer minsta lilla knopp hela vägen till fulländad blom. Att verkligheten inte är densamma som filmen hindrar inga drömmar. Men det är lätt att falla igenom - upptäcka att ögonblicket sprungit om.
Våren. När tegelväggen plötsligt en dag är täckt av gröna, fullt utslagna blad av kaprifol. Jag sitter intill köksfönstret och tänker: Jisses! När hände det? Hur många vårar har jag undrat? Jag försöker låta blicken fastna där, en liten stund, varje dag, för att se det hända. Vilken dag som helst nu ... Och björkarna får de där små musöronen, då man blir varse att det är dags att låta sekatören skrida till verket i rosorna som klänger intill kaprifolen.

DSC_5553Precis som humlan vill jag låta ändalykten värmas av sol, medan jag med några handvändningar rafsar bort hösten och vintern från rabatten. Ändamålet - hm?! - för lilla humlan är förstås ett annat, men kanske delar vi ändå stunden av lycka mitt i krokusblom.
DSC_5547Stunden när tre fjärilar sitter så tätt i blommande lavendel att jag lyckas fånga dem på bild ...
DSC_1991... eller när morgondaggen samlar sig som pärldroppar på krassens bladverk.
DSC_3845Nu när påsken står för dörren vill jag fånga känslan av att vara mitt i den innan helgen åter blir vardag.
DSC_3010Å´ stunden på soltrappan. Med boken orörd liggande bredvid, därför att ögonblicket fångar mig.  Där dyker Povel Ramel upp i tanken. Hur ljuvligt det kan vara att höra hans texter och hur svårt det är att sjunga dem. Utan minsta lilla hänsyn till nära grannar nynnar jag högljutt:

"... så grip din chans
Men fort - innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort"

DSC_5570 (1)
Jag satsar på grönt ljus - fritt fram för våren och många sköna stunder.

4 thoughts on “Underbart är kort …

  1. Ha. Häftigt. Nu gick det hur bra som helst. Fina bilder bjöd du på. Sjunga Povel Ramel kan vara svårt. Lätt att vricka tungan. Lite som Lennart Hellsing.
    Kram Bosse

    Svar
    1. Mia

      Inläggsförfattare

      Ja, knepigt minsann, men en spännande utmaning och härlig inspiration av verkliga ordkonstnärer.

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio − 4 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>