På väg mot nya mål

Arom av kaffe sprider sig medan jag fyller muggen. Håller händerna kring det varma, lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Jag tillåter mig att sörpla in små doser av kaffe, sakta för att smakerna riktigt ska blomma ut, medan det emellanåt träder fram doft av ny bil. Det kirrar kring i magen av spänning. Tittar upp och vänder blicken mot dig. Ler av känslan det väcker. Känslan som gör mig trygg där jag ser dig sitta bakom ratten. Känslan av något nytt, outforskat, när jag ser hur du säkert för oss mot nya mål.
Trafik rusar på båda sidor om oss. Lukten av ny bil intensifieras när jag låter spänningen få ta överhand. Det är en ny upplevelse. Vi är på väg. Mot fransktalande land där vi ska bo en tid framöver. En tid som i stunden upplevs som lång. Som blir väldigt lång vid tanken på det man lämnar. Allt att ta ställning till innan man fattar beslut. Fast vi tog ett outtalat beslut direkt när frågan kom. Vi visste både att vi inte skulle tacka nej. Att det här är något vi måste göra. En chans vi måste ta.
I mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, börjar flytten till ett land vars språk vi inte talar.  Vi har bestämt oss för att det ska gå bra. Vi har i alla fall definitivt bestämt oss för att ge det en rättvis chans. När kommer möjligheten åter? Om vi inte greppar den nu? Vi har absolut bestämt oss för att inte resten av livet behöva undra vad vi skulle gå miste om ifall vi inte vågar pröva. Känslan är helt fantastisk. En sådan man vill uppleva om och om igen. Fast ändå inte ... vill ju inte gå miste om mystiken …
En slumrande liten lintott, knappt tre år, till synes inbäddad i baksätet mellan båda sina syskon, börjar gny. Det blonda rufset formar lockar som ligger klistrade mot en lätt svettig panna. Denna lilla kropp … alltid lika varm. Jag spänner loss mitt bälte för att lättare kunna sträcka mig och ge honom nappen. Vänder mig bak och precis DÅ! Allt motorljud i bilen tystnar. Jag hinner inte tänka, inte förstå vad som händer, men när jag tittar mot instrumentbrädan ser jag hur den signalerar likt ett sirenljus. Allt blinkar. Hinner se att du fortsatt behåller ett ytligt lugn. Fast inom dig tänker du: Krasch! Inklämda i mittfilen på Autobahn, i 145 km i timmen, ser vi bilar och långtradare rusa förbi på båda sidor om oss, medan du vet att vi sitter i en bil som fullständigt har låst sig. Instängda i en bil där inget går att manövrera.

_____________________

Våren har hunnit visa sig. Fast mycket mer är det inte. Gräsmattan ligger fortsatt vit av frost när vi stiger upp på morgnarna. Just denna morgon har det inte ens hunnit ljusna när klockradion väcker mig. En stund senare har hela familjen satt sig tillrätta i bilen. Vi känner oss som inbakade bland resväskor och annan packning. Ryggsäck och kaffekorg får jag ha nere vid fötterna i passagerarsätet för att överhuvudtaget få plats. Men det gör inget. Jag trängs gärna. Det hör nästan till. Det är lite av det som skapar känslan.
Vi är på väg att möta minnen. Med oss har vi tankar som väcker känslor. En nyfikenhet att återse och en längtan som nästan går att ta på. Vi kör genom tät morgondimma som lättar när vi lämnar Sverige. Ser hur det frodiga gröna tilltar ju längre vi kör. Syrener som är på väg att slå ut. Rapsfält som blommar. Lutar mig tillbaka då och då och blundar. Som för att låta koncentrationen vila på ett sinnesintryck i taget. Tittar upp igen. Ut genom rutan på försommaren som finns runt omkring oss. Som tilltar ju längre vi kommer.

Trafiken tilltar den också. Hastigheten ökar. Mittfilen på Autobahn i hög fart. Familjen samlad i en försvarslös kaross. Vi tänker båda på samma sak. Men denna gång har vi en annan bil. Där nyckeln till tändningslåset inte sitter mellan framsätena som på bilen vid det tillfället.  Hade vi haft samma bil nu hade jag inte omedvetet, som den gången, slagit knäet i nyckeln och lyckats vrida om den så att bilen stängts av, som då … utan att förstå vad som hände. Vilket du, efter vad vi kände var de längsta mest dramatiska sekunder som går att uppleva, kom på och lyckades starta om bilen. Det som räddade oss den gången. Men nu har vi inte heller någon som gnyr i baksätet. Ingen man behöver vända sig mot för att han har tappat nappen. Nej, nu sitter där istället en trio, samma, fast denna gång med gängliga, långa ben inkörda i våra säten. Jag väljer att inte säga något när jag känner knäskålar emellanåt trycka in rejält i ryggen. De har det trångt där bak, men klagar inte.
Även om ingen längre pockar på samma uppmärksamhet som då, kan jag ändå inte låta bli att vända blicken bak för att se. Yngst sitter i mitten nu som då. Inte längre riktigt samma lintott. De blonda lockarna har hunnit mörkna med åren. Men på samma sätt omgiven av på ena sidan äldst och på andra sidan av mellan. Båda med tilltagande skäggväxt. Gängliga tonårskroppar. Unga vuxna. Men jag ser också, fortfarande - nu som då, tre näpna ansikten och kan minnas tre små gossar med ben som inte når ner till golvet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio − 1 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>