Author Archives: Mia

8 Comments

Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tid, eftersom den springer så rackans snabbt ändå. Men en bit in i februari, med ett helt annat ljus än för fyra, fem veckor sedan, är det nästan omöjligt att inte längta efter våren. Allra mest mot vårkvällarna. De där kylslagna som man fryser in i ett tappert försök att få vårkläderna att värma, medan koltrasten sitter synlig i trädtopparna och sjunger in våren som bara han kan. Jag kan inte sluta hänföras.

En solig februaridag räcker gott för att jag ska få lust att sätta mig på trappan med en kopp varm choklad och låta känslan av vår få ta plats inne i hela mig. Vända ansiktet mot värmen medan en trädgårdsbok får ligga intill, för syns skull.
Då! ... behagar vintern landa. Med en skräll! Snö och blixthalka intar trappan och omgivningen vida kring. Den soliga himlen täcks av något ogenomträngligt gråvitt och pannkakslika flingor yr vildsint. Istället för soltrappa med varm choklad på menyn masar jag mig ner i en gråkall, fuktig källare. Varse att den allt för länge har väntat på att vi ska inta den. Den har behov av att attackeras med samma viljestyrka som snön och blåsten ger prov på utanför. Här behöver röjas! Röjas med stort R.

Så grovröj är vad jag ägnar mig åt medan de sista januaridagarna går över i de första månaden som följer. Ja, det tar sin lilla tid att ta hand om något som varit eftersatt allt för länge. Och ännu längre tid tar det att förbereda sig för uppgiften. För mig, vill säga. Men nu har jag laddat. Och jag är skoningslös. Säck efter säck åker till tippen. Visioner växer fram om den perfekta källaren.
Vi jobbar bra ihop J och jag men ibland kan det vara väl så bra att riktigt gå loss på något av helt egen kraft. Som nu, med källarröjet. Allra bäst känns det när J, som varit borta några dagar, kommer hem. Vi står i köket och förbereder för kvällen när jag låtsas grina lite illa med ansiktet och säger med en röst som bedrar: "Du ... det är nåt jag vill visa dig i källaren." Jag ser hur han liksom stannar upp, allt för väl medveten om hur gamla hus med ett åldrat värmesystem, plötsligt kan spela en oönskade spratt. "Vad är det då?" undrar han fast det mest låter som om han inte vill veta. "Följ med", säger jag, "så får du se." Jag hör från hallen hur han suckar, full av onda aningar, när han öppnar källardörren. I trappan ner ser han sig lite om, som om han inte riktigt känner igen sig. Och väl nere i "stora rummet"  går han in i ett mörker som överraskar med tända ljus, massor av utrymme och var sitt glas vin framställt på ett litet gängligt bord. Känslan som kommer till honom då ... det är nog det bästa man kan ge. En riktigt bra överraskning är värd all ansträngning.

Så, några dagar in i februari, kommer solen tillbaka. Med ett stort lyckligt sken över hela himlen. Källaren är till oändlig förnöjsamhet rensad och jag sitter, äntligen, på trappan med en fika. Låter solen värma ansiktet och mår så rackans bra. Jag bryr mig inte om nån trädgårdsbok ens för syns skull. Jag bara latar mig medan nunan får sina första fräknar och jag tänker gladtankar.
Vi går en spännande säsong till mötes. Byggsäsong. Nummer tre närmare bestämt om man räknar första sommaren, som bestod av ett enda långt rivningsarbete, men ju också var en viktig del i vårt byggprojekt, som nummer ett. Och så nummer två som gick in i vintervila med uppmurade väggar. Fantastiskt mycket trevligare, kommer jag fram till där på trappan med solen i nosen, att nu tänka på val av kök, än förra årets huvudbry med val av murblock. Jag suckar nöjt. Och så tänker jag att det ska bli kul att samarbeta med J på nytt i projektet "Vårt fina liv på landet". Det för oss i rätt riktning.
Sen går tanken tillbaka till koltrasten, med vårsången, i trädtoppen. Jag har också tänkt sjunga in våren med lilla kören, vid stranden och med brasa, när april är på väg in i maj. Men först ska jag tålmodigt låta våren få ligga till sig i sin vintervagga. Medan jag tar solfika, helst flera stycken, på trappan.
Fast det är ändå dags att börja öva.
"Sköna maj välkommen"!
I sinom tid ...

16 Comments

Jag dansar sjungande, omväxlande till "Jag såg mamma kyssa tomten" och "Nu är glada julen slut", medan jag fångar dem en och en när jag sveper förbi. Lindar i silke eller tidningspapper och lägger de varsamt i den stora kassen, den som en gång kommit med hem efter ett stövelköp i Rom. Alla julsaker. Räknar in figurerna till krubban. De tre vise männen som hade en underlig förmåga att ta sig de mest långväga promenader när barnen var små och julkrubban var spännande. Jesusbarnet som ligger balanserandes på en halmbädd med tre ben. Tidens tand har tagit det fjärde till en plats där det inte återfunnits.

Julklappssäcken ligger tom kvar på golvet. Snögubben tycks lika glad för det. Tar plats fast den är hopvikt på både längden och bredden. "Jag sydde den rejäl för att leksakerna ni fick när ni var små var så stora och skulle få plats." "Va!", säger trion, "Har du sytt den?" Det får mig att känna att det kanske är dags att föra historien vidare. Vidden av att inte glömma berätta, medan någon finns som kan berätta. Jag tänker att en julklappssäck som ens mamma sydde när man var liten är en historia som har ett värde så länge säcken finns kvar. Och jag tänker att det kan vara kul att veta att ens mamma fick den där krubban en gång, när hon inte var äldre än att hon inte kan minnas riktigt när. Att hon fick den för att hon också tyckte det var spännande med Jesusbarnet, med Maria och åsnan och kul att ta med herden och de tre vise på sightseeing runt stallet.

Julen. Traditioner och minnen. "Kanske ska vi ha lite musik medan vi plundrar", föreslår jag. Äldst agerar snabbt. Plötsligt dånar AC/DC ut ur högtalarsystemet (att det råkar bli "Highway to Hell" känns nästan hedniskt, så det låter jag bli att berätta) och så dansar vi ut resten av julen i en annan takt än vi inledde den och tar ett glatt och fartfyllt steg in i ett nytt år.

IMG_1463

16 Comments

DSC_7676Några frostnupna morgnar talar om att vintern är på gång. De får gärna bli fler de där morgnarna. Jag tycker om att se det glittra vitt när jag tittar ut genom fönstren. Känna hur det biter i kinderna under promenaden och andas in luften som den kallan natten har gjort härligt klar och ren. Det lilla ståltrådshjärtat, nu virat med nyplockad buxbom och vita pärlor, talar om att advent är i faggorna. Och klapparna, gömda lite varstans i huset, ännu inte inslagna, säger mig att nu går tiden fort till julen bankar på.
DSC_7682

Adventstid. Av allt som hör julen till känner jag lite extra för advent. När jag klär in dörrkransen med murgröna och lurar lite på hur jag vill pynta... vad jag vill baka... medan julmusik och doft från köket fyller huset med trivsel och mys.
Jag dammar av de gamla noterna som hamnat långt ner i högen sedan förra gången. Kollar in om rösten håller. När jag tror att ingen hör tar jag ton och drämmer i med "Glooooriaa in excelsis deeeoo". Värmer mig med glögg och stunder framför brasan och med tankar på att det känns mysigt att kliva in i december och advent.

Juliga sångövningar med mycket skratt, tillsammans med vår lilla kör, blir ett härligt inslag i advent. Sångstunden vid stranden, när vi låter våra familjer ta del av vad de "repen" lett till, medan brasan sprakar och korvarna grillas, får gärna bli något återkommande. Glögg med vännerna gläder jag mig till. Men bäst, förstås, blir dagarna samlade med de som står mig närmst.

Tack för titten. Nu önskar jag dig en riktigt härlig advent och sköna helger framöver.
DSC_7680

14 Comments

Jag tar trappan i stora kliv. I olika riktningar. Sällan stilla. Har inte riktigt ro att slå mig ner. Precis så som det är ibland att vara mitt i livet. Det tar språng och ändrar riktning.
Mycket nu. Ömsom vin, ömsom vatten.  Ja, ni vet ...

Dags för trädgården att gå i vila. Utemöbler ställs i skydd mot ruggiga dagar. Krukor hamnar i vinteride. Det ger en viss ro att låta det som hinns med hamna på plats. Innan vintern. Den vinter som jag hoppas kommer att slå sig till ro en stund. Även hos oss som är allt för bekanta med snöfattiga vintrar.

Medan jag försöker styra kompassen finner jag stunder och platser där jag drar tio djupa och hittar ro. Nån annanstans än på trappan. För ett tag. Det känns som att det är rätt tid för det nu.
Men den finns ju fortsatt där, under alla skiftningar. Kanske slår jag mig ner en stund då och då, oftare än jag anar nu. Och du är varmt välkommen att slå dig ner en stund intill - ditt besök gör mig alltid glad.
DSC_3775

8 Comments

DSC_7615Jag har en måndag hemma och har lite svårt att ta den till vara. Egentligen borde jag vara fulladdad av energi. Jag tycker ofta det är spännande att börja en ny vecka och helgen har varit lugn och vilsam utan tider att passa. Att slippa passa tider, det är att vara ledig. Dagar utan klocka.
Lite annat gör att måndagen blir svår att styra upp. Ibland kan det bli väl mycket "lite annat" och kan då ha en förmåga att uppta det mesta. Svårt att känna in var man ska börja nysta.
Idag hittar jag ingen tåt att dra i, så jag slutar leta efter den för att inte tömma mig på energi som gör bättre nytta någon annanstans.
Jag låter Katie Melua sjunga för mig medan jag lurar lite på julklappar till trion. Låter det gråa blöta utanför fönstren locka mig att sätta mig i sköna soffan med en kopp kaffe och ett soduko. När jag fått allt från ett till nio att hamna rätt upprepade gånger, öppnar jag skafferiet och plockar fram mjölpåsar. Mixar en blandning till en jämn deg. Medan den jäser försöker jag hitta ord som känns bra att sätta samman till en liten kortprosa. En meditativ stund.

När kvällen kryper inpå har jag inte varit ute på den promenad jag sannolikt hade mått gott av. Den får bli något bra till en annan dag. Istället dukar jag fram och bjuder på några av de nybakade skorpor som nu fyller burken som var tom i morse. Jag lägger ner stickningen som under dagen vuxit sig större, den som ska bli en värmande julklapp till någon jag håller mycket av. Och så tillåter jag mig att tycka att jag gjorde något bra med min måndag. En måndag som för mycket "lite annat" höll på att ta ifrån mig.
DSC_7621

8 Comments

Det finns dagar då det är lätt att tycka att det inte borde få vara tillåtet att vistas inomhus. En dag i oktober kan vara en sådan. När solen skiner. Havet glittrar. När naturen är som en bädd av guldgult mitt i en färgkavalkad. Vem kan motstå en sådan invit? Följa stigen. Bjudas in till att vistas ute.
IMG_1335IMG_1332IMG_1336IMG_1317IMG_1323IMG_1313

8 Comments

DSC_7613Hittar en stund, tidigt på morgonen efter att mörkret lämnat, vid platsen för skrivande och annat som hanteras.
Blir sittande. Scrollar foton upp och ner. Stannar till vid flyktiga besök som "fångats" på solvarma platser under härliga sensommar- och höstdagar.

Sländor verkar högaktiva soliga dagar tidig höst. Hörs smattra med vingarna lite runt om.
Någon verkar föredra singelliv på en värmande, kalkig, betongblandare ...
DSC_7483
... medan somliga värnar om fortbeståndet - söker avskildheten på en solig plats, nästan som kamouflerade ...
DSC_7577
... medan åter andra tycks fullständigt ogenerade.
DSC_7581
Det är trevligt när den lagrade värmen på väggen bjuder in dessa bevingade ...
IMG_1271
... och när senblommande skönheter lockar till invit.
DSC_7530
Så fångas uppmärksamheten av något läckert grönt, bland gråglåmiga lecablock, mitt i byggande stund ...
DSC_7494
... medan en annan grön primadonna tar sig friheten att bara kliva på ... utan att knacka! Sätter sig skönt till rätta i skaparhörnan bland akvarell- och oljefärgsattiraljer.
DSC_2016

 

10 Comments

DSC_7568Jag ser hösten från köksfönstret. Och ute doftar den gott från den fuktiga marken. Lönnarna har klätt sig i underbara färger, men i år har de fått konkurrens. Kan inte minnas att jag nån gång tidigare sett rönnarna så härligt fyllda av röda bär. Surt, må han ha sagt, räven, men enligt sägen lär ett enda litet bär vara sprängfullt av C-vitamin. Lite tillskott av nyttigheter inför det kommande mörka och kalla. Kanske är det värt det sura. På det en bister vinter, för visst är det väl så man spår när rönnarna står stinna av bär?
IMG_1244

Det är tid att kura skymning. På soffbordet samsas inspiration för dagar och kvällar inne. Skapa, piffa, mysa, laga gott, ha det bra. Sanna Töringes Vintermat kan verkligen få mig att se fram emot att flytta inomhus under en mörk och kall höst och vinter. Rent av så pass att vi redan igår kväll värmde på säsongens första glögg. Den som väntat på att få komma fram, för den glömdes bort under vintern som var.

En ruggig höst kan minsann värma gott.

DSC_7571

12 Comments

Vi är lediga några dagar J och jag. Tanken var att lägga sista handen vid sommarhuset innan vi låter projektet gå i vila för vintern. Hade vi fått bestämma skulle det ha varit sol och härliga höstdagar. Men nu gör vi ju inte det, bestämmer över vädret, så istället har vi stått på svajig byggställning i hårda vindar och murat upp stocken. Vill gärna hinna medan vi ännu har rinnande vatten i den sommarledning kommunen erbjuder. Någon vecka till med vatten och några stenar kvar att mura.
IMG_1288Så har vi satt några av de sista bjälkarna. Trotsat blåsten och varit glada för uppehåll och den sol som tittat fram. Jag med min svindel har tittat upp istället för ner medan jag skruvat fast järnen som håller bjälkarna i nock. Själv håller jag så hårt jag kan i vad som finns att hålla.
DSC_7555

Idag är vi väldigt lediga och lite rastlösa. Regn som faller gör att det blir kanelbullar istället för husbygge. Det var inte så vi hade tänkt, men det blir bra det också. Och det är faktiskt en väldigt bra dag för kanelbullebak.

Vår trevlige och kunnige kontakt på det träbolag där vi beställer byggmaterialet har omsorg om vårt projekt och kollar upp hur det fortskrider. Han vill gärna att vi lägger taket innan våren, säger han. J och jag som tänkt att det kunde vara skönt att ta lite vintervila, tittar på varandra och tänker att: Jaha, där rök den. För så klart känner vi förstås hur han triggar igång oss.

Men idag känns det skönt att ha klivit ner från byggställningen. Mysigt att ha café hemma i goa soffan. Tända ljus. Regn som smattrar mot rutan.
Tak innan våren...hm, jag vet inte...vi får se hur det blir med den saken.
DSC_7560

6 Comments

DSC_7543Det är lite bråttom nu. Jag får improvisera. Det blev tidigare än väntat. Känns jättefint förstås.
Vi har campat ihop på tu man hand yngst och jag nu i några dagar. Annorlunda. Mysigt. Lite tomt. Så hör du av dig och säger att du kommer hem ikväll.
Att samlas, vad är bättre? Jag höjer gärna tempot en smula och hittar på något. Det känns som något fint att få göra. Tänder ljusen, smakar av den hastigt tillagade soppan. Tar fram av det nybakade brödet.
Nu är det verkligen bråttom. Fast förstås inte viktigt att det är färdigt till du kommer. Men det vore så roligt att hinna.
Jag skyndar mig att tända ljuset på trappan. Tänker att du nog tycker det är mysigt om det lyser där för dig när du kommer hem.
Så! Klart! Välkommen hem!
DSC_7548