Author Archives: Mia

8 Comments

... att locka tillbaka den lilla blåmesen var mödan värd. Fast förstås inte mycket "möda" just, mer ett nöje. Ett hemsnickeri av holkar med lagom stor entré, nu uppsatta lite runt om på tomten. Och minsann; med en kopp kaffe i handen, på den soliga terassen, såg vi hur blåmesen började göra sig hemmastadd när den flög in och ut genom holkens lilla "dörr". Fint besök att få över våren och sommaren.
Det krattas under buskar, beskärs alltför högväxta och vidsträckta grenar, tas rejäla tag med grepen i trädgårdslandet, röjs i oredan. Förbereds inför en lövad och blommande växtsäsong. Jag gör tappra försök att skona de tidigaste små blomsterlökarna som med all sin charm envisas med att vilja finnas just mitt i där räfsan samlar fjolårets allt vissna.

Räddad undan räfsans framfart.
Sällskap ute ...
... som mer än gärna vill hänga med in.

Dagar på landet varvas med dagar i centrum. Naturen runt husknuten, det tystaste tysta och mörkaste mörka, ja, jag vet faktiskt ingen annan plats där det är så tyst och mörkt som här, byts av med dagar där trafiken rullar på, människor passerar, gatlyktor lyser upp och kommersen är igång. Det gör något bra med mig att kunna skifta mellan dessa båda.
Visst slår jag mig som ofta annars ner på trappan med en kaffe i handen, gärna när solen värmer, för att få en stunds vila mitt i pysslet. Pyssel i tanken och pyssel i praktiken. Förbereda för att förverkliga idéer. De saknas inte, idéerna, och utifrån dem hushållar vi efter vad vi förmår med alla de olika resurser de pockar på.

Idébank bland blommor och java.

Jag trivs verkligen på soltrappan men i dag är det grått och disigt och i övrigt är jag mitt i en tid då jag inte har ro eller långa stunder att slå mig ner, så nu kilar jag helt sonika vidare. Ha det gott i våren!

4 Comments

... där havsvattnet tränger upp, ligger ett tunt täcke av is när morgonen är tidig och kall. Den soliga dagen som sen tar vid får isen att "snacka" när den spricker upp och blir till ett rörligt flöde. De första dagarna av vår som tränger undan vintern. Bland nakna grenar sätter vi upp nya holkar, med en entré som vi hoppas är lagom för att locka den lilla blåmåsen som flyttade ifrån oss när vi fällde det stora körsbärsträdet. Det gör alltid ont att fälla stora träd. Veta att man inte hinner se ett nytt växa sig så resligt. Men det känns inte heller nåt vidare att bli så mycket trädkramare att man inte klarar av att ta bort ett träd som inte står bra det vuxit upp. Föränderlighet.

På trappan har de första krukorna tagit plats. Inbjuder till att slå sig ner intill. Vi har lediga dagar på landet. Snack om "vårbruk" och fortsatta tag med upprensning av allt gammat bråte. Det förfärliga växthuset, som allt för länge blivit lämnat åt sitt öde, hoppas jag ska falla en gång för alla under den kommande sommaren. Somligt har gått för långt för att rädda med återbruk. Trist, men lättare för en själv att inse.

Vi lurar lite på hur vi vill att en grind ska se ut. Vi vet inte riktig ännu, men det vore bra om vi snart får upp något som hindrar de fjäderklädda att ständigt rymma ut på vägen och slå följe med förbipasserande.

En orolig omvärld grusar emellanåt de glada stunderna. Men jag håller i dem för allt vad jag kan.

4 Comments

... en tur över bron till Nunnedalen. När tiden är inne sägs där lysa alldeles blått av Anemona Hepatica. I bokskogen nära mig, där jag gärna promenerar, har jag saknat de blåsippebackar som fanns i den tidiga våren när jag var liten. "Titta där", kunde pappa säga när vi färdades någonstans med bil, och minsann, intill vägen under nakna bokkronor - som ett blått hav av små sippor. Nu ofinns de.

Färgrika, doftande tankar ... inbäddade i nygrönska ... en del av den tidiga våren. Allt man gärna vill sätta, så och plantera ...
På trappan ... lite längre fram i april, maj ... jag längtar efter den ljuvliga doften av vivor som hittar hela vägen fram till mig när solen står högt på himlen.

Krasse i trädgårdslandet ... och så alla de maskrosor som jag gärna vill ska finnas, och som varje år, alldeles på egen hand, lyckas alldeles för bra med just det.

Några söta, små rutor får gärna bli ett inslag de också ... på trappan ... eller i rabatten ...

Men innan jag sätter mig med min kaffekopp och tummade trädgårdsbok bland Primula och Kungsängslilja, så blir det en tur över bron till Nunnedalen, i sällskap med fina kompisar och fikakorg. Någon gång när de sista dagarna i mars blir till april.

6 Comments

… stegen blir i lågskor och vårjacka. De går längs med vattnet, över den lilla träbron, förbi koloniområdet, genom gatorna med sekelskifteshus och så, rätt vad det är, är jag hemma igen. En kopp varm choklad på trappan. Boken bredvid. Den blir inte uppslagen - fullt upp med att bara sitta där ... luta mig tillbaka.

Så mycket öppnare sinnet blir när koltrasten möter upp oss i den tidiga morgonen från äppelträdets allra högsta gren. Plockar in några snödroppar. Fyller försiktigt på vatten i små krukor med frön, i hopp om att plantor ska gro och spira. Knopp, grönska, sådd, skörd. En vinters vila till ända, ett djupt andetag, nya krafter.
Visst viner vindarna bistert emellanåt och visst vore det klokast att låta vårjackan vänta, men som vi redan har väntat.

Full av förväntan. Vår i sikte och äntligen, äntligen, kan man med gott samvete ha glada tankar på evenemang och vänträffar.

4 Comments

... är fortsatt mörka som natten. Men något var väldigt annorlunda vid frukosten i morse. Koltrasten, jag hörde den. Det är som att höra våren självt. Är den så tapper ska jag minsann också försöka vara det. Stunden i ottan, den nattsvarta, varar ett par veckor till medan "efter-jobbe-tid" har blivit bra mycket ljusare. Det är väl den tiden nu, nära vårdagjämning, som det går som fortast. Känns så härligt att tänka på och ännu mer förstås när det så tydligt märks. Har sagt det förut, säger det igen: Våren är bäst. Speciellt den tidiga. Full av förväntan.

I rabatten knoppar de droppar man först av alla sticker ner näsan för att leta efter. En hög av påsar med mängder av frön väntar på att bli nerbäddade i lucker jord. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Det blir lätt så när man ser alla fröpåsar locka, men jag är inte lika flink med det som följer. Fast i år är vi på gång med något nytt. Den lilla jordplätten på landet är tänkt att under några härliga sommarveckor "försörja oss" med lite av säsongens olika primörer. Tanken på det, nu i februari, är fylld av lust och energi, men jag vet också att allt arbete som följer kan få de depåerna att sina. Vi får väl se hur det blir. Vi är i alla fall glatt "på språng". Precis som våren.

4 Comments

... ordentligt när Malik blåste upp sig. Vi hade en härlig och snackesam lördagskväll medan vi hörde hur det ven om knutarna. Mysigt, tyckte vi, att sitta inne i stugvärmen och höra ovädret, njöt god mat och fyllde på vinglasen. Mätta och nöjda makade vi på oss, slog oss ner och lutade oss tillbaka i var sin fåtölj. Lurade på om vi skulle se en bra film. Vilken då? Svaret blev: Ingen alls!!! Plötsligt tog det i nåt så gruvsamt. Allt, utom stearinljusen som behöll sitt lugn, slocknade och blev svart. Som om nån hytte med näven och sa: "Nu är det dags för er att gå till sängs!" Vi trotsade en stund, men sen gav vi upp och gick och la oss. Det tog ett tag att somna. Vi ryckte till flera gånger när det mullrade på alldeles särdeles och tyckte att huset nog borde ha varit surrat, ja, i alla fall taket. Men jag måste ha somnat, för några timmar senare vaknade jag av att TV:n stod på och lampor lyste. Jag tassade upp, stängde av och släckte. Gick och la mig igen och lyckades somna om.

När morgonljuset anlände hörde jag J kliva upp och gå ut. Rättade till takpannor och ersatte nån som blåst ner och gått sönder. Men värre än så var det faktiskt inte. Tack och lov. I vissa sammanhang är man inte så stöddig och ibland kan det kanske vara bra att få känna på.

Fredagskväll på landet. Lugnet före stormen.

En bit in i veckan blev vi åter tagna "med storm", fast nu i form av ett vitt, tjockt täcke. När jag nästan börjat räkna timmarna till våren var det dags att klä sig "stadigt" och skotta för att göra det framkomligt. Jag hade lätt kunnat vara utan detta vintriga nu när vi hunnit in i februari, men kan ändå inte låta bli att tycka att markerna runt omkring blir lite som i en saga när det vita lägger sig på grenar och kronor på mörka stammar. Ter sig nästan grafiskt. Alldeles tyst ... blekt ... och vackert.

Somliga blir glada och kreativa en snöig dag. En "snögubbe-tant" med tilltaget dekolletage ...
... och här, bland vitsippebackar och nygrönska, ska vi sjunga in våren, så småningom. Utan restriktioner, hoppas jag. Trångt, härligt och pandemifritt tänker jag mig snarare.

6 Comments

... ett par fotbollsskor, storlek sex år. Fina, vita, med guld på. Halleduss, tänker jag nu, flera storlekar senare och efter tidigt "genrebyte". Fotbollen blev en handboll och vi blev "fast". Så många träningar vi backat upp och matcher vi sett sedan det blev en handbollslirare av yngste sonen. Och vi, som en familj med handboll i fokus, höll förstås på att fullständigt gå upp i limningen efter matchen i veckan som tagit svenska herrarna i handbollslandslaget till EM-semifinal. Jisses, vilken match! Handboll när den är som bäst. Så spännande att man inte vet vad man ska göra av sig. Underbar känsla när utfallet blir som efter denna match - som kronan på verket.

Men! Här är handboll i parti och minut. Som att vara på läger. Jag måste smita undan ibland. Jag är inte familjens största handbollsnörd, fast jag ibland, med en stor portion självironi och ett gott skratt, kallar mig för "expert". I ren iver fäller jag omdömen om spelarna och matchen, med enda erfarenhet att vara entusiastisk publik utan någon vidare kunskap kring sporten. Jag tycker det är kul, det är allt. Jättekul rent av.
Det duggade tätt med meddelanden som "plingade" från telefonerna, när alla i familjen, på spridda geografiska platser, inte kunde hålla undan glada kommentarer mitt i den sanna lycka som sprudlade efter slutsignalen. Glada inslag i tillvaron som förenar. Vi har blivit "bitna" allihop.

Handboll är en publikvänlig sport, det kan man inte ta ifrån den, men det kan bli väl bra. Det var då jag av en händelse fick se att Netflix har lagt ut Downton Abbey. Varenda säsong tror jag minsann. Som jag ångrat att jag inte följde den när det begav sig, "alla" pratade om den. Så gissa vem som är på nu. Jag skulle lätt kunna ha fullt upp. Det är ingen konst att bli fast när man hittar en serie man verkligen kan försjunka i och tillgången finns att streama. Men jag tar mitt lilla lugna. Ett avsnitt då och då en gråmulen dag, i mitt eget sällskap, uppkrupen i soffan med en kopp rykande latte. Lyx.

Fast, så klart, efter lite "miljöombyte", från "hårdbarkade lirare" på handbollsplanen till brittiska herresäten, så ser både jag och hela familjen fram emot nästa "drabbning" med boll i huvudrollen. Det är härligt med den nationalistiska känsla som riktigt bra idrott bjuder på. Och om det sedan är lagidrott som slutar lyckligt ... ja, du vet vad som sägs om delad glädje. Den smittar. Mångfaldigt.

10 Comments

... i orangeriet. Redan i somras och en bit in på hösten satte jag in åtgärder. Några minusgrader efter det trodde jag att problemet var åtgärdat. Men de är stridslystna. Med såpvatten och såpsprit i högsta hugg sprayar jag och torkar sedan bladen på min stora citrus, ett och ett, i hopp om att fienden ska ge sig. Sköldlöss, de är ett gissel. Kräver tålamod att bekämpa, om ens det hjälper. Jag befarar att mitt lilla medelhav kommer att lida förluster. Några har redan fått sätta livhanken till för att vi har varit upptagna med bygget av vårt fritidshus de senaste somrarna. Man kan inte välja allt. Somligt får man annat går man miste, det är så det är. Allt som vanligtvis frodas i trädgården och orangeriet har fått stå åt sidan för länge, men vad gäller några utvalda har jag inte gett upp kampen.
Det är lite kyligt där jag står i orangeriet, men så kommer solen fram och värmer skönt genom glasrutorna. Vinden viner utanför men hittar inte in där jag står.

Medan jag gnuggar bladen med spåvatten funderar jag över vad batteriladdaren till kameran har tagit vägen. Borta, igen. Någonstans är den förstås men det innebär inte nödvändigtvis att den kommer till rätta. Attans. Samtidigt försöker jag samla mod för att öppna fakturan från elbolaget. Något som ingen av oss har lust att ta tag i. Än mer mod får man samla för att ta sig igenom nyheterna gällande läget i omvärlden.
Rosmarinen intill mig distraherar tankarna, den kommer snart att stå i blom. Jag klipper av ett par kvistar och tar med in till ett brödbak.

Ute känner jag att det är väder att hålla i hatten. Sol och tilltagna saltstänkta vindar är bra medicin för dagar då en orolig omvärld och triviala bekymmer nära mig tar för mycket plats i min vardag.


6 Comments

... tar vår vardag vid. Man hinner inte sätta ner foten förrän man är mitt i den. Gräsligt tidiga och på tok för mörka morgnar. Jag är verkligen inte kompis med dem.
Men veckan börjar också med att solen skiner när förmiddagen väl trängt undan "mörkan". Så där härligt lyser den. Det riktigt pirrar inne i mig. Alla lediga utrymmen fylls med energi. Känslan av vår. Det bästa ...
På radion varskor de om gråväder, men himlen vägrar bli mörk och jag fortsätter känna energin strömma till. Tittar efter snödroppar i trädgården ... nej, inte än.

I dag är det fredag. En "riktig" helg i sikte. Så där härligt vanlig. De försvinner lätt när de är inbakade i långledighet. Och det är fortsatt en solig himmel.
Alldeles, alldeles tillräckligt så.

6 Comments

... vår fina gran för några dagar, för att fira nyår på landet. Landet, en tillflykt i dessa orostider. Långt från trångt nyårsfirande. Vi häller bubbel i glasen, skålar in det nya året medan raketer på avstånd lyser upp himlen. Vi hör på radion hur kyrkklockor från olika delar av landet ringer in 2022. Det är du och jag. Vi har summerat det gångna året tidigare under kvällen, under en god middag på tu man hand. Nöjda, nu ser vi fram emot ett nytt.

Tillbaka bland gran och hyacinter, dessa juliga dofter som ger en känsla av tomhet efter helger som nu är över. I fönstren hälsar överdådiga amaryllisar. Fortsatt några lediga dagar och vi tassar genom huset i goa, mjuka kläder och varma, sköna tofflor. En brasa framåt eftermiddagen, men ser till att hinna dra igen spjället inför natten. Tacksamt att ha en källa för energisparande i dessa dagar. Fast mest förstås mysigt. Spraket och skenet innanför luckorna.

Serien om de sju systrarna har tagit mig till Skottland och Spanien. En bok framför brasan ger en fin stund och blir till en härlig resa över tid och rum, medan saknaden känns efter "de små" som åter är på plats bland sitt. Granen får några dagar till innan den går sitt drastiska öde till mötes. Jag tänder den tidigt på morgonen för att få se den i sin fulla glans så länge det är tid. Vi varvar brasa och bok och alldeles för många gofikor med promenader i grårasket. En liten samvetets röst hörs över dessa stunder med rykande het java och det som blivit kvar av helgernas alla godsaker, men mest plats får välmåendet.
Och promenaderna; i tanken för de mig mot en strålande solig januaridag som bjuder den första känslan av vår.