Author Archives: Mia

10 Comments

DSC_7505Det är skönt med morgnar som ger en lov att vakna sakta. Och det är skönt att solen skiner en sådan dag. En ledig söndag. Efter dagar med mycket regn, när gräset växt sig högt.
Jag blir varm av sommartemperatur och trädgårdsjobb. Belöningen är doft av nyklippt gräs och en välförtjänt fikapaus i sällskap med yngst. I solen, på de gamla nötta stolarna, utanför köksfönstret. Den stunden får gärna vara länge. Det är helt uppenbart att vi tycker länge är olika långt, yngst och jag. När han är fikaklar fyller jag på min kopp och tar vara på stunden ett litet tag till.
Trädgården är stökig och orensad, men mysig och trivsam. I alla fall en solig söndag. Egentligen tycker jag nog bättre om mer reda och mindre ogräs, men sommaren har inte gett utrymme för det. Vi har pysslat med annat och då får det vara som det är.
Nu får söndagen mig att öppna upp ögonen för att honungsrosen är full med små röda nypon. Och bland allt ogräs, i det lilla land där tanken var att grönsaker skulle skördats, blommar nu istället ringblommor och gurkört och det kan de gott få lov att göra. Så ser jag några eftersläntrare på lavendeln som spirar.
Jag har en fin dag mitt i detta och det är mer än tillräckligt bra så.

DSC_7510

8 Comments

IMG_1243Om jag får önska så hade jag velat ha mer sommar med mig in i hösten. En grå höst kan bli så väldigt lång om man inte får med sig sommaren in i den. Sommar som innehåller dagar då man helst vill sitta i skuggan, för det är där det är som skönast. Och ljumma kvällar som man inte vill ska ta slut. Lite av det vill jag gärna ha med mig in i hösten, kunna falla tillbaka på när höstrugget tätnar.

IMG_1232

Nu blev det inte så. Denna sommaren gav mig mycket, men inga varma dagar i skuggan eller sena ljumma kvällar ute. Men visst, det är skönt i alla fall att traska in i hösten. Den är vilsam och behöver inte alls bli lång och grå. De där dagarna med hög, klar luft som sticker i näsan och som på något förunderligt välgörande vis susar genom kroppen - de ser jag fram emot.
De allt mörkare och kylslagna kvällarna, även om jag har lite svårt just för de, är också på något vis skönt tillåtande. Krypa in och krypa upp, i stugvärme och i goa soffan.
Det finns många brasaker med hösten. Här om dagen kom jag på mig med att till och med se fram emot kulna novemberdagar. Men innan hösten klär sig spritt språngande, vill jag först se den i alla sina sprakande färger. För om jag får önska, vill jag ha de dagarna med mig in i vintern.

IMG_1236

 

10 Comments

Jag känner att jag skulle göra annat. Både för att jag vill och borde. Så känns det. Fast det är just inte så mycket av det jag kan göra. Så då bestämmer jag mig för att göra det jag kan, för att göra något. Bättre än inget och kanske inte så dumt det heller. Kanske rent av väldigt bra.
Att göra det jag kan är i stunden att unna mig det jag annars sällan gör. Och även om anledningen inte är så angenäm, så har jag den ändå att tacka för de där stunderna jag annars inte hade tillåtit mig.
Så jag staplar. Lite smått & gott. Väl valt. Somligt tar jag mig an på nytt, annat blir första gången. I väntan på att ryggen ska säga att det nu är okej igen med lyft och lite lediga rörelser.
Det är viktigt att lyssna på sin kropp. Den talar ofta till en. Så medan jag lyssnar, läser jag. Tänder ett ljus, fyller på en kopp te och vänder blad. Jag unnar mig medan jag läker och jag tror det tillför något bra.

DSC_7477

12 Comments

Lite oförberedd hör jag dörren öppnas. Ofta brukar jag kunna höra hur, fast inte idag. Anar ändå vem det är och tänker snabbt att jag ska gå ut i hallen för att fråga hur det är, inte hur det gick. Men varken frågan eller jag hinner fram i tid förrän jag hör ett "Hallå!" som gör frågan helt överflödig. Jag vet på en gång. Jag ger honom en lång, omfamnande kram och säger att jag är jätteglad. Jag är verkligen jätteglad. "Men hur kan du veta?", undrar han. "Jag bestämde mig ju för att låta helt som vanligt." "Mammor", svarar jag leende. Vad undgår en mamma?

Den sedan tidigare upprättade lilla musiklistan, med två låtar, rullar igång. Låtarna spelas om och om igen. "Men", säger han, "kan du inte stänga av nu, jag är trött på att höra dem." Det jag hör är att han är glad att det är hans tur - att två traggliga låtar vevar om och om igen, nu för honom.
Vi korkar upp. Alkoholfritt förstås. Korken flyger iväg, långt in i buskarna över till grannen. Så skålar vi.
Sedan tar han bilen till kvällens träning. Har lovat att hämta upp en kompis. Jag stänger av musiken, "Kör långsamt", medan den ebbar ut, så att inte "Flickor bak i bilen" hinner dra igång på nytt. Sannolikt sista gången detta lilla potpurri går varmt här hemma.
Vi står i fönstret J och jag och ser honom köra iväg. Sist ut i trion har rott iland med körkortet. En milstolpe får både honom och oss. Kanske faktiskt också för brorsorna, som även de tvingas få upp ögonen för att han inte längre är så liten.
DSC_7446

12 Comments

"Flox, det luktar höst, så jag tycker", hör jag min salig pappa säga och ser honom luta sig fram och insupa doften.  Nu är de i sitt esse i vår rabatt här hemma och sätter fin färg på tillvaron. Själv sätter jag näsan långt ner i och förnimmer sensommar och väldigt mycket pappa.
Första september. "Skarvtid".  Med tanke på mina små egenformulerade "citat", utifrån hur jag själv känner, får jag väl önska alla ett "Gott Nytt!" Men till att börja med; en riktigt härlig helg!

DSC_7433

 

6 Comments

Sista augusti. Jag vill gärna ta vara på de där sommardagarna som bjuds innan de glider över i höst. Och det gör jag väl, på sitt sätt. Eller kanske rättare mitt sätt. Men det kan vara knepigt när vardagen tar allt större plats i tillvaron. Man bryter bryskt sommarens små härliga olater mot invanda, men nu lite borttappade, rutiner.
Jag känner mig aningen vimmelkantig. Måste få låta det ta sin tid. Samtidigt är det spännande att ta klivet in i något nytt. Bekant men ändå nytt. Var och en går tillbaka "till sitt" och man kan inte vara så säker på vad det innehåller. "Mitt år börjar i september", det har jag präntat ned så många gånger att det blivit ett citat.
Jag har en fallenhet för det bitterljuva, som jag inte alltid är så förtjust i. Men sorgekänslan jag tummar väl mycket på, den som infinner sig när det jag är mitt i, går över i något annat ... jag måste helt enkelt få ge den utrymme, för att sedan, när jag är mitt i det "nya", kunna landa nöjd, finna mig tillrätta. Jag vill kunna känna när det hände, inte bara att.
DSC_7436

6 Comments

DSC_7371Bygg- och blogglov är något som tycks gå hand i hand, har jag blivit varse under sommaren. Det är liksom svårt att hänge sig åt det ena och samtidigt hålla liv i det andra. Motsvarande tycks gälla det mesta. Det är inte lätt att stå sida vid sida med ett bygglov. I konkurrensen faller de andra stackarna platt. Direkt.
Jag strosar runt i trädgården som i år känns som en enda röra. Den magnifika idegranshäcken har blivit lämnad åt sitt öde och jag vet att nästa år blir det svårt att kompensera den med en rejäl klippning. Mitt lilla medelhav i sina krukor kommer att hämta sig, men de har haft det tufft i år och inga oliver är i sikte. Men faktiskt; citronen som blev fullständigt nerklipp tidigt på säsongen stoltserar med ett nytt, tjockt, härligt bladrufs och en frukt. Ser man på!
Jag vågar inte titta bland stenläggningarna där vi trodde att vi "tätat" mot ogräs. Min positiva make kallar det biologisk mångfald. Den har vi gott om i gröna rummet i år.

Var sak har sin tid, så är det och man får helt enkelt finna sig. Hur mycket man än vill att allt ska få plats i tillvaron samtidigt.
Lediga kvällar när vädret håller drar vi, fortsatt - fast vardagen satt igång, till landet och husbygget för en stund. Blandar en säck bruk och tänker att nästa gång är det mindre ogjort. Och kanske, om vädret håller, hinner vi lägga tak innan säsongen är över. Tanken gäckar. Vi håller våra tummar för tillåtande väder och så fort det bjuds greppar vi den lilla bagen med förnödenheter för några kvällstimmar ute på bystan. Det kan vara segt ibland att dra iväg när eftermiddagen är sen, men när jag står där innanför "murarna" och tittar ut ... ja, då känns det helt rätt.

Fast det är ju det där med trappan ... den blir liksom bara halvt avsopad. Jag kånkar fram ännu en säck med murbruk medan cementblandaren vevar runt den första och jag upprepar sommarens mantra: "Var sak har sin tid".
DSC_7318DSC_7165

8 Comments

DSC_7370"Lilla Empire State", säger J och syftar på att ena gaveln på bygget krävt en väl hög sockel för att komma i nivå med det övriga huset. Vi har haft en del grubblerier gällande det, men vad göra när tomten sluttar?
"Men", säger J:s kollega som kommit på "byggbesök", "vad är de där tegelstenarna mitt i väggen till för?". "Men Harrysson", säger jag med låtsad brysk röst, "det är ju den noga genomtänkta och minutiöst placerade `dekadansen´!" "Ah", säger han och tittar medlidsamt på J, "merarbete alltså." Just så är det och jag är lite stolt över att jag fått J att gå med på det.
"Lilla Empire State ...", återupptar jag, "jag kommer snarare att tänka på Flinta Flintstone." Jag tittar på de uppmurade väggarna och balkarna över fönster och dörrar som under stor vånda från min sida (de väger en hel del) nu hamnat på plats. "Akropolis", säger J. Storslaget ska det vara, tänker jag då. Fast lite stort känns det ju faktiskt på sitt vis.

Hur som; den sista av de sex fredagar som ingått i vår långa, arbetsamma, kreativa och tillfredsställande semester, är väggarna på vårt sommarhus uppmurade. Balkar visar var fönster och dörrar kommer att finnas. Gavelspetsar ska muras innan limträbalkar kan läggas på plats och möjliggöra takläggning. Det känns spännande.
De få grannar som finns runt om, bortom hagar och ängar, tittar in ibland och ger uppmuntrande ord. Berömmer oss. Det verkar rinna av J som inte tycker att det är så märkvärdigt att bygga hus. Men jag, jag kan inte låta bli att bli glad och lite stolt.

Tur ändå att vi har ett annat hus för vintern. Ett med tak på när höststormarna sätter in.
Fast nu är det augusti och fortsatt sommar.
Inte en stund på trappan under hela juli månad konstaterar jag. Kanske har det blivit hög tid att sopa av den? Små besök då och då ... under återstående härliga sensommardagar.

DSC_7360

4 Comments

DSC_6012Det är marknadsdag och midsommartid. Men någon krans av olvon kommer Du sannolikt inte att linda, tänker jag medan jag hör den svenska sommarmusiken ljuda ut i köket. Inte jag heller för den delen. I stället står jag med kladdiga händer och lägger sista lagret med laxröra över smörgåstårtan. Täcker den med fuktat papper, sveper in den i plastfilm och ställer den sedan kallt över natten. I morgon ska den täckas med ett berg av räkor.

Yngst har gett sig in till marknaden en stund, medan mellan och J skyfflar makadam till vårt byggprojekt. Äldst har slutat nya, första "riktiga" jobbet för dagen och förbereder sin midsommar.
Jag har också tankarna på förberedelser inför stundande helg denna dag. Hoppar över marknaden. Och byggjobb. Tar det istället lite lugnt på hemmaplan mellan varje syssla. Chillar, som vi säger, en stund då och då.
Mina makadammuskler behöver lite vila. De har minsann också skyfflat en hel del av alla de otaliga ton som sedan fraktats i skottkärra från grindhålet till husgrunden. Arma kropp, lyckliga sinne. Arbetsamt och tillfredställande, på en och samma gång, är vad det är.

DSC_1576

Somriga, röda gubbar ska skördas. Matjessillen ska tillsammans med sina givna kompanjoner få bli till en härlig röra. Nyupptagna potatisar ska skrubbas och få en stor smörklick med en nypa salt. Blommor på bordet ...

Det är svettigt mitt i allt arbete ...
DSC_3438... men också mycket kärlek i luften. 🙂

Trevlig midsommar och fortsatt härlig sommar!

6 Comments

DSC_6982Fröpåsarna ligger oöppnade på köksbänken. Jag nästan hör hur de små fröna förtvivlat försöker ta sig ut. Jag samlar ihop påsarna. Läser angivna råd för hur och när på baksidan. Tänker att jag kanske skulle. Eller, mycket värre, borde. Den känslan får mig att lägga tillbaka dem igen. Trädgård ska, eller i alla fall bör, vara kul - inget måste.
Det är inte helt lätt att kombinera husbygge med att vara mitt i livet. Tiden som blir över har jag inte riktigt kraften. Städ och tvätt. Ogräsrensning. Matlagning. Frösådd inte minst.

Att mura en hel dag, det är en sak. Det förvånar mig hur bra det flyter på. Hur kul vi har. Hur vi trivs med tillvaron och livet och, allra bäst, med varandra. Mitt bland kletiga murbrukspytsar och en mullrande cementblandare. Hur vi till och med blir glada av att tvätta och göra den klarorangea blandaren ren och skinande efter dagens insats. Det känns verkligen som att detta är "vår resa".
Men efter en hel dag ute, med så mycket fysiskt arbete, önskar man gärna att allt annat som behöver till för att vardagen ska gå ihop sig, skötte sig självt.
Man får helt enkelt sänka kraven. Ha lite tålamod med tvättkorgen som inte tömmer sig på befallning. Låta "råttorna" få virvla runt några extra varv. Värma upp "skrammelmat" som man tacksamt hittar i kylskåpet. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva så, när livet är uppfyllt med annat.

Idag får trappan en stund av min tid. Inget uppfordrande möter mig där. Den är en tillgång när det gäller att fylla energidepåerna.
Från den ser jag blåregnet i full blom. Hör regnet smattra mot plåttaket över entrén. Det mår allt grönt bra av efter en underbar vecka med sol och värme. En "ledig" vecka med husbygge.
Stunden på trappan - som ett litet rehab för själ och kropp.
Hoppas nu att det fortsätter "smattra" tills de blå klasarna har fått vad de önskar. Så att utsikten, vid platsen för återhämtning, ges lång blomning.
DSC_6985