Författararkiv: Mia

12 Kommentarer

Lite oförberedd hör jag dörren öppnas. Ofta brukar jag kunna höra hur, fast inte idag. Anar ändå vem det är och tänker snabbt att jag ska gå ut i hallen för att fråga hur det är, inte hur det gick. Men varken frågan eller jag hinner fram i tid förrän jag hör ett "Hallå!" som gör frågan helt överflödig. Jag vet på en gång. Jag ger honom en lång, omfamnande kram och säger att jag är jätteglad. Jag är verkligen jätteglad. "Men hur kan du veta?", undrar han. "Jag bestämde mig ju för att låta helt som vanligt." "Mammor", svarar jag leende. Vad undgår en mamma?

Den sedan tidigare upprättade lilla musiklistan, med två låtar, rullar igång. Låtarna spelas om och om igen. "Men", säger han, "kan du inte stänga av nu, jag är trött på att höra dem." Det jag hör är att han är glad att det är hans tur - att två traggliga låtar vevar om och om igen, nu för honom.
Vi korkar upp. Alkoholfritt förstås. Korken flyger iväg, långt in i buskarna över till grannen. Så skålar vi.
Sedan tar han bilen till kvällens träning. Har lovat att hämta upp en kompis. Jag stänger av musiken, "Kör långsamt", medan den ebbar ut, så att inte "Flickor bak i bilen" hinner dra igång på nytt. Sannolikt sista gången detta lilla potpurri går varmt här hemma.
Vi står i fönstret J och jag och ser honom köra iväg. Sist ut i trion har rott iland med körkortet. En milstolpe får både honom och oss. Kanske faktiskt också för brorsorna, som även de tvingas få upp ögonen för att han inte längre är så liten.
DSC_7446

12 Kommentarer

"Flox, det luktar höst, så jag tycker", hör jag min salig pappa säga och ser honom luta sig fram och insupa doften.  Nu är de i sitt esse i vår rabatt här hemma och sätter fin färg på tillvaron. Själv sätter jag näsan långt ner i och förnimmer sensommar och väldigt mycket pappa.
Första september. "Skarvtid".  Med tanke på mina små egenformulerade "citat", utifrån hur jag själv känner, får jag väl önska alla ett "Gott Nytt!" Men till att börja med; en riktigt härlig helg!

DSC_7433

 

6 Kommentarer

Sista augusti. Jag vill gärna ta vara på de där sommardagarna som bjuds innan de glider över i höst. Och det gör jag väl, på sitt sätt. Eller kanske rättare mitt sätt. Men det kan vara knepigt när vardagen tar allt större plats i tillvaron. Man bryter bryskt sommarens små härliga olater mot invanda, men nu lite borttappade, rutiner.
Jag känner mig aningen vimmelkantig. Måste få låta det ta sin tid. Samtidigt är det spännande att ta klivet in i något nytt. Bekant men ändå nytt. Var och en går tillbaka "till sitt" och man kan inte vara så säker på vad det innehåller. "Mitt år börjar i september", det har jag präntat ned så många gånger att det blivit ett citat.
Jag har en fallenhet för det bitterljuva, som jag inte alltid är så förtjust i. Men sorgekänslan jag tummar väl mycket på, den som infinner sig när det jag är mitt i, går över i något annat ... jag måste helt enkelt få ge den utrymme, för att sedan, när jag är mitt i det "nya", kunna landa nöjd, finna mig tillrätta. Jag vill kunna känna när det hände, inte bara att.
DSC_7436

6 Kommentarer

DSC_7371Bygg- och blogglov är något som tycks gå hand i hand, har jag blivit varse under sommaren. Det är liksom svårt att hänge sig åt det ena och samtidigt hålla liv i det andra. Motsvarande tycks gälla det mesta. Det är inte lätt att stå sida vid sida med ett bygglov. I konkurrensen faller de andra stackarna platt. Direkt.
Jag strosar runt i trädgården som i år känns som en enda röra. Den magnifika idegranshäcken har blivit lämnad åt sitt öde och jag vet att nästa år blir det svårt att kompensera den med en rejäl klippning. Mitt lilla medelhav i sina krukor kommer att hämta sig, men de har haft det tufft i år och inga oliver är i sikte. Men faktiskt; citronen som blev fullständigt nerklipp tidigt på säsongen stoltserar med ett nytt, tjockt, härligt bladrufs och en frukt. Ser man på!
Jag vågar inte titta bland stenläggningarna där vi trodde att vi "tätat" mot ogräs. Min positiva make kallar det biologisk mångfald. Den har vi gott om i gröna rummet i år.

Var sak har sin tid, så är det och man får helt enkelt finna sig. Hur mycket man än vill att allt ska få plats i tillvaron samtidigt.
Lediga kvällar när vädret håller drar vi, fortsatt - fast vardagen satt igång, till landet och husbygget för en stund. Blandar en säck bruk och tänker att nästa gång är det mindre ogjort. Och kanske, om vädret håller, hinner vi lägga tak innan säsongen är över. Tanken gäckar. Vi håller våra tummar för tillåtande väder och så fort det bjuds greppar vi den lilla bagen med förnödenheter för några kvällstimmar ute på bystan. Det kan vara segt ibland att dra iväg när eftermiddagen är sen, men när jag står där innanför "murarna" och tittar ut ... ja, då känns det helt rätt.

Fast det är ju det där med trappan ... den blir liksom bara halvt avsopad. Jag kånkar fram ännu en säck med murbruk medan cementblandaren vevar runt den första och jag upprepar sommarens mantra: "Var sak har sin tid".
DSC_7318DSC_7165

8 Kommentarer

DSC_7370"Lilla Empire State", säger J och syftar på att ena gaveln på bygget krävt en väl hög sockel för att komma i nivå med det övriga huset. Vi har haft en del grubblerier gällande det, men vad göra när tomten sluttar?
"Men", säger J:s kollega som kommit på "byggbesök", "vad är de där tegelstenarna mitt i väggen till för?". "Men Harrysson", säger jag med låtsad brysk röst, "det är ju den noga genomtänkta och minutiöst placerade `dekadansen´!" "Ah", säger han och tittar medlidsamt på J, "merarbete alltså." Just så är det och jag är lite stolt över att jag fått J att gå med på det.
"Lilla Empire State ...", återupptar jag, "jag kommer snarare att tänka på Flinta Flintstone." Jag tittar på de uppmurade väggarna och balkarna över fönster och dörrar som under stor vånda från min sida (de väger en hel del) nu hamnat på plats. "Akropolis", säger J. Storslaget ska det vara, tänker jag då. Fast lite stort känns det ju faktiskt på sitt vis.

Hur som; den sista av de sex fredagar som ingått i vår långa, arbetsamma, kreativa och tillfredsställande semester, är väggarna på vårt sommarhus uppmurade. Balkar visar var fönster och dörrar kommer att finnas. Gavelspetsar ska muras innan limträbalkar kan läggas på plats och möjliggöra takläggning. Det känns spännande.
De få grannar som finns runt om, bortom hagar och ängar, tittar in ibland och ger uppmuntrande ord. Berömmer oss. Det verkar rinna av J som inte tycker att det är så märkvärdigt att bygga hus. Men jag, jag kan inte låta bli att bli glad och lite stolt.

Tur ändå att vi har ett annat hus för vintern. Ett med tak på när höststormarna sätter in.
Fast nu är det augusti och fortsatt sommar.
Inte en stund på trappan under hela juli månad konstaterar jag. Kanske har det blivit hög tid att sopa av den? Små besök då och då ... under återstående härliga sensommardagar.

DSC_7360

4 Kommentarer

DSC_6012Det är marknadsdag och midsommartid. Men någon krans av olvon kommer Du sannolikt inte att linda, tänker jag medan jag hör den svenska sommarmusiken ljuda ut i köket. Inte jag heller för den delen. I stället står jag med kladdiga händer och lägger sista lagret med laxröra över smörgåstårtan. Täcker den med fuktat papper, sveper in den i plastfilm och ställer den sedan kallt över natten. I morgon ska den täckas med ett berg av räkor.

Yngst har gett sig in till marknaden en stund, medan mellan och J skyfflar makadam till vårt byggprojekt. Äldst har slutat nya, första "riktiga" jobbet för dagen och förbereder sin midsommar.
Jag har också tankarna på förberedelser inför stundande helg denna dag. Hoppar över marknaden. Och byggjobb. Tar det istället lite lugnt på hemmaplan mellan varje syssla. Chillar, som vi säger, en stund då och då.
Mina makadammuskler behöver lite vila. De har minsann också skyfflat en hel del av alla de otaliga ton som sedan fraktats i skottkärra från grindhålet till husgrunden. Arma kropp, lyckliga sinne. Arbetsamt och tillfredställande, på en och samma gång, är vad det är.

DSC_1576

Somriga, röda gubbar ska skördas. Matjessillen ska tillsammans med sina givna kompanjoner få bli till en härlig röra. Nyupptagna potatisar ska skrubbas och få en stor smörklick med en nypa salt. Blommor på bordet ...

Det är svettigt mitt i allt arbete ...
DSC_3438... men också mycket kärlek i luften. :)

Trevlig midsommar och fortsatt härlig sommar!

6 Kommentarer

DSC_6982Fröpåsarna ligger oöppnade på köksbänken. Jag nästan hör hur de små fröna förtvivlat försöker ta sig ut. Jag samlar ihop påsarna. Läser angivna råd för hur och när på baksidan. Tänker att jag kanske skulle. Eller, mycket värre, borde. Den känslan får mig att lägga tillbaka dem igen. Trädgård ska, eller i alla fall bör, vara kul - inget måste.
Det är inte helt lätt att kombinera husbygge med att vara mitt i livet. Tiden som blir över har jag inte riktigt kraften. Städ och tvätt. Ogräsrensning. Matlagning. Frösådd inte minst.

Att mura en hel dag, det är en sak. Det förvånar mig hur bra det flyter på. Hur kul vi har. Hur vi trivs med tillvaron och livet och, allra bäst, med varandra. Mitt bland kletiga murbrukspytsar och en mullrande cementblandare. Hur vi till och med blir glada av att tvätta och göra den klarorangea blandaren ren och skinande efter dagens insats. Det känns verkligen som att detta är "vår resa".
Men efter en hel dag ute, med så mycket fysiskt arbete, önskar man gärna att allt annat som behöver till för att vardagen ska gå ihop sig, skötte sig självt.
Man får helt enkelt sänka kraven. Ha lite tålamod med tvättkorgen som inte tömmer sig på befallning. Låta "råttorna" få virvla runt några extra varv. Värma upp "skrammelmat" som man tacksamt hittar i kylskåpet. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva så, när livet är uppfyllt med annat.

Idag får trappan en stund av min tid. Inget uppfordrande möter mig där. Den är en tillgång när det gäller att fylla energidepåerna.
Från den ser jag blåregnet i full blom. Hör regnet smattra mot plåttaket över entrén. Det mår allt grönt bra av efter en underbar vecka med sol och värme. En "ledig" vecka med husbygge.
Stunden på trappan - som ett litet rehab för själ och kropp.
Hoppas nu att det fortsätter "smattra" tills de blå klasarna har fått vad de önskar. Så att utsikten, vid platsen för återhämtning, ges lång blomning.
DSC_6985

12 Kommentarer

DSC_5770Sköna maj!
?
Oberäknelig! Har minsann en räv bak örat. Vintern rasar. Kall, snöig, temperaturfall under nollan.
Men ändå ...
"Insjungen" och SÅ välkommen! Solen kan inte låta bli att värma. Bara man finner platsen dit den kalla vinden inte hittar. Och när kvällen börjar bli sen är den ännu ljus. Ingen minusgrad i världen kan ändra på det.

På trappan trotsar penséer kylan. De är bra på det. Det gör mig glad att de håller stånd mot en envis vinter och trotsig vår. Och så blir jag glad av doften när solen lyckas värma dem. Härligt att sitta där en stund när tid ges.
Persikan som djärvt slog ut sina små blommor, utan att en enda insekt vågade sig på att titta fram för att göra arbetet som krävs för sommarfrukt, är nu överblommad.
Jag engagerade hemmavarande familjemedlemmar i flytten av vårt lilla medelhav för en tid sedan. Tunga krukor bars ut från vinteridet till sin sommarvistelse i trädgården. Olyckligt nog ett par dagar innan många nätter med minusgrader. De virades in i dubbel fiberduk, sedan höll jag tummarna. Tror väl knappast att det var deras förtjänst, men alla plantor lyckades överleva denna prövning.

Jag har ägnat dagen åt gröna rummet. Klippt gräs, lukat det mest oönskade och tagit några tag med sekatören. "Små solar i gräset" har lite sorgesamt fått lämna trädgården. Varför ska de envisas med att bli så många?
"Rosor kan man hantera som sin värsta fiende", minns jag att J:s pappa en gång sa till mig, "fast inte före nattfrosten är över."  Jag passade på att hantera dem när solen kom på besök under eftermiddagstimmarna. Fast inte som min värsta fiende. Jag friserade dem istället ganska lätt och med stor varsamhet. Sönderriven har jag blivit tidigare - jag undvek det idag. Nu håller jag tummarna för att jag inte ännu en gång ska bli bedragen av luriga, alltför kalla nätter.

Härligt omtöcknad av många timmars frisk luft och välgörande arbete för kropp och själ, ser jag fram emot att lägga fötterna högt i soffan till kvällen. Nu behöver jag en stunds vila för att  snart återgå till arbetet med "det fina livet på landet". Det trivsamma projektet som kräver tid och kraft både i tanke och handling. Och som gärna får ta plats i mina drömmar.
DSC_5840

9 Kommentarer

DSC_6883 (1)Projektet "Vårt fina liv på landet" har dragit igång för säsongen. Skyddsskor och arbetsbyxor åker på. Den varma goa tröjan åker på och av beroende på väder och hur varm man blir av det man håller på med just för stunden. Släggan tas fram och korpen används flitigt. Så hörs den i trädtopparna också. När den inte ses flygande över ängen. Både herr och fru faktiskt.
Men korpen för ändamålet, den undrade jag till en början vad det var får något. Det är en sådan, förklarade den rådige sonen då, som de sju dvärgarna använder i gruvan. Aha!
Nu används den avigt och rätt av oss. Dock utan resultat av spännande mineraler. Mest ett jättegäng förargelseväckande faktiskt. Det är ett gruvsamt jobb ;) att "plöja undan" en massa sten. Tidskrävande inte minst. "Det blir perfekt att ha till grunden", säger J som verkligen går igång på att göra jobbet själv, istället för att göra det enklare för sig genom att anlita någon. Dyrare gör man det ju också genom att beställa hjälpen. Kan det månne vara en tanke som slår en smålänning?

Men jag håller med och vi är helt överens. Det här är vårt projekt och ingen annan ska komma och pilla i det. Det är vi som ska bygga hus. Med våra egna händer. På den plats där jag tillbringat alla mina barndoms somrar. Den plats där pappa genom åren drivit alla sina små projekt. Där J och jag finner ro. Där havet busar högt. Där kossorna betar i hagen intill. Där ingen ser om vi smiter ut i mässingen en tidig sommarmorgon. Där hästarna nyfiket möter oss när vi går för att bada. Där fåren smiter in i vår trädgård och där sönerna tycker att vi bör ta betalt av alla fågelskådare som ockuperar vägen utanför vår tomt.
DSC_6872

Förra säsongen rev vi. Denna säsong ska det byggas. Nu i tiden ligger förberedande grävarbete. Med spade, grep och korp. Arbetsamt och tillfredsställande på en och samma gång. Och gäckande.
Än så länge tar det fysiska arbetet mest våra helger i anspråk. Men det är ändå i livet på landet jag nästan alltid har mina tankar. Därför tar det också nästan all min tid och energi. Därför blir det inte mycket skrivet. Inte mycket sjunget. Men jag hoppas förstås jag finner ro att slå mig ner på min soltrappa då och då, med lite funderingar på livet och tillvaron, i stort och smått. En liten stund emellanåt att ta ton. Kanske viktigast; att komma ut i det böljande nyskira gröna och vita. När skogen täcks av Anemone nemorosa, då måste man tillåta sig många stunder att "bara" vara.

Ha det gott i vår vackra vår!
DSC_5748

12 Kommentarer

DSC_2777Solen skiner och gatorna sopas. Stora, gula, mullrande kör de kring, de motordrivna jättesopverktygen, vattnar och sopar. Vår tycker maken. Dammigt tycker jag. Men okej, det är väl något visst också med att gatorna vårstädas.

Hemma hos oss våfflas det idag. Vi är inte riktigt i fas med tiden. Och det behöver just inte göra något. Våfflorna smakar lika gott idag som de hade gjort i lördags. Var sak har sin tid. Man behöver hitta sin egen "rätta" dag.
Jag dukar med pappas tallrikar. Han är ofta med oss, på sitt eget lilla vis - alltid när det äts våfflor kring Vårfrudagen.

Dahliorna har blivit lagda i jord. Skruttna, små intorkade knölar som man varje år undrar om det ska bli något med. Vi får väl se. Krukorna har fått ta plats i orangeriet. Jag varvar tålamod med hoppfull förväntan.

Så har jag legat på knä i gräsmattan, med redan jordiga jeans. Ändalykten i vädret och näsan långt ner i marken. Där fanns doften från årets första små violer.

Liter random vår idag.
DSC_2810