Hel familj på hemmaplan

Vi får en helg tillsammans. Hela familjen på hemmaplan. Tre månader sedan sist. Samlade till frukostar, höstmiddagar, kring brädspel, filmer och brasor framför kakelugnen.
Helgen får mycket innehåll.
Det känns förstås jättehärligt, men jag förvånas också över hur tydligt det märks att vi verkligen behöver det. Vi hade siktet inställt på jul. Så pratar vi med 19-åringen som är en bra bit hemifrån. Pratar om studentlivet över telefon och facetime. Det kommer ifatt oss. Avståndet. Vi tror att vi är redo, men efter tre månader känner vi att dimensionen saknas. Den tre – och fyrdimensionella. Att få vara tillsammans i en bekant miljö. Krama om varandra, lägga en hand på axeln. Tydligt se in i varandras ögon när vi berättar om livet vi befinner oss i. Nya erfarenheter. Både för oss och för honom.
Kanske är det lätt att satsa för hårt. Kanske behöver man ge lite mer plats och tid till att landa. Slussas ut. Slussas in. In i det nya. Helgen öppnade upp för det. Gav ny kraft och nytt mod.

Man är inte så jäkla stursk som förälder.  Jag vill vara en förälder som saknar. Mår bra av att få sakna. Sakna väl doserat.
Självklart ska barnen uppmuntras att dra iväg, skapa sitt liv, när de känner att de vill och är redo. Då är det klokt att vara redo också som förälder. Tonårsrevoltörer kan ha en fantastisk förmåga att uppmuntra detta. Det är bra. Samtidigt är tankar och känslor väl förankrade vid alla de underbara stunder och de mest sköna kommentarer som ett gäng tonåringar också bjuder när man har dem omkring sig.
Som igår kväll, när yngst i familjen kommer hem. Yngst som kämpar vidare, där han som kille utgör en minoritet, med att läsa till konfirmation i vår. Hans eget val. ”Hej! Hur har du haft det?” frågar jag när han fått av sina kalla, fuktiga novemberkläder och tittar in till mig. ”Jättebra!” svarar han glatt och jag tänker att han kanske uppskattar fördelningen mellan tjejer och killar. ”Vad har ni gjort i kväll?” undrar jag vidare. ”Spelat upp scener”, säger han. ”Jaha, var du Jesus då?” frågar jag lite fånigt. ”Nä”, svarar han ”jag var folkmassa.”

DSC_2213

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


9 − fyra =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>