För sinnen

Jag blir glad av solen som lyser in och glad av tankar på trädgård. Nu har vi kommit en bit i planeringen för en vintergrön häck av liguster som är tänkt ska rama in vårt gröna rum. Det känns kul. Så blir jag glad av olästa böcker som är på väg hem till mig. Också kul.
Här om dagen lämnade jag alla karaktärer och ett vindpinat, saltstänkt Stoneybridge. Personligheter som jag mått bra av att få lära känna, i en miljö där jag har tyckt om att vara. Så har det varit med de flesta av alla de människor och miljöer jag har bekantat mig med när jag har läst Maeve Binchys böcker. Och så är det lite spännande att personer och platser, som tidigare utgjort huvudfigurer och miljöer där handlingen utspelat sig, återkommer i senare böcker. Jag gillar upplägget.
Innan jag helt lämnar "Vinter i drömhuset" ögnar jag listan på tidigare utgivna böcker. De har hunnit bli några stycken men de blir inte fler, för denna författare gick ur tiden för ett par år sedan. Jag går igenom bokhyllan och finner några av dem. Letar i e-bokandeln efter de jag inte har. Tänker att det skulle vara kul att läsa alla i kronologisk ordning, eftersom man ju på nytt får träffa de man redan har lärt känna. Jag har inte alltid kommit ihåg var någonstans jag tidigare har stött ihop med dem.
Å nu är jag på gång att börja denna resa. Genom ett vackert Irland och spännande livsöden. Jag ser fram emot återbesök på denna gröna ö och att på nytt få träffa några av dem jag sedan tidigare vet att jag tycker om att tillbringa tiden med. Men också förstås, och kanske allra mest, alla nya, spännande möten.

DSC_4238

Med sportlovsledig skolungdom känns det som om huset fortsatt sover långt efter att du och jag börjar morgonen. Jag hade ju också tänkt att börja dagen så, en bonusdag med sovmorgon tillsammans med "de små". Men det är inte samma sak om jag inte delar den med dig. Förresten känns det ledigt enkom av valmöjligheten; vill jag så kan jag. Jag känner att jag vill börja morgonen med dig. Inte för att det är stunden då du och jag är som mest snackesamma och avhandlar vad dagen ska innehålla. Utan för att det är en stund då du och jag på ett annat vis finns för varandra, vaknar tillsammans. Händer möts över frukostbrickan, det rogivande bladvändarprasslet från morgonens tidning, lite vila för ögonen att se hur natten i trädgården ger plats för morgonljuset - så välkommet - och så en stund med talande blickar när våra ögon möts över köksbordet. En bra början på en bonusdag. En bra början på alla dagar.
Min lediga dag tar mig lite senare till de vindpinade klipporna i Stoneybridge på Irlands västkust, där ett stormande Atlanten bedövar mina öron och dränker de strandnära klipporna. Det saltstänkta biter i kinderna och lungorna fylls med havsluft. Någonstans mitt i den denna inlevelse vaknar sportlovslediga ungdomar, sätter hälarna hårt i golvet och tar mig lite bryskt långt bort från bokens värld, tillbaka till soffan i vardagsrummet där jag krupit upp med en stor kopp värmande te och ullpläden tätt om. Jag längtar ut. Gärna till en gråmulen, vindpinad dag där jag hör vågorna skölja in mot strandkanten, slå mot klipporna. Denna vinter har bjudit på allt för många gråa, blåsiga, ruggiga dagar, fast ingen av dessa har det vindpinade känts så välkommet som idag. Så jag klär mig för att trotsa det saltstänkta.
Men det är svårt att återvända till klipporna i Stoneybridge. Möjligen bjuder vindarna på lite av det för stunden önskade ovädret. Kanske är det desamma som skingrar molnen, för fram kommer solen. Det saltstänkta som jag hade tänkt skulle ruska om mig böljar istället mjukt in mot klippkanten. Solen får eftermiddagen att bada i ljus. Snopet men väl så välkommet, och den meditativa effektan av förförande miljöer leder mig vidare genom dagen.

IMG_0359

DSC_4199

Idag har mörkaste lilla vrå inte kunnat undgå solen. Havet har glittrat och bländat in i varje liten vik, legat lugnt och stilla omgivet av ett tunt istäcke som det kalla havsvattnet inte släpper greppet om ännu på ett tag, men som har fått kämpa för fortsatt existens i den varma februarisolen. Kinderna har fått en mer klädsam färg, lungorna har fyllts med underbar vårvinterluft, benen har promenerats möra och sedan fått en stunds vila på soltrappan, dit en kopp varm choklad fått följa med. Jag har letts in på nya, spännande stigar, inte långt ifrån där jag bor men som jag inte visste fanns. Bulliga små knoppar ses på kaprifolen och vintergäcken lyser gula mellan hubbar av snödroppar som börjat titta fram. Annalkande vår! Som en vitaminkick för själen.

IMG_0342

I orangeriet är det som parfymerat. Man blir nästan hög på doft av hyacint. Det är alldeles ljuvligt att stoppa näsan i blomhavet och låta sig berusas. Så jag smiter ut där ibland för denna upplevelses skull. Äntligen, efter år med polyper som blockerat doftsinnet, får jag  vara med om detta. Därför blev det många hyacinter i år, nu när de ger både fägring och väldoft. I mitten av december fanns de i varje fönster, runt om i huset och slog ut i full prakt lagom till jul. Denna för mig sinnliga upplevelse, så efterlängtad och välkommen, visade sig inte ha samma effekt på alla i familjen. Blanka, röda och irriterande ögon gjorde att vi fick rumstera om i vårt prunkande decemberhem. Nu står där en gedigen samling i ett svalt utrymme, bland övervintrande citrus, oliv och blommande bougainvillea, där de klarar sig länge. Så dit går jag och låter mig berusas.

DSC_4029

Känslan är obeveklig. Det skulle sitta fint med nyputsade fönster. Glasklart och rent inför att låta advent och så småningom jul ta plats i vårt hem. Jag tittar ut genom fönstret i hopp om att finna lust och inspiration. Att det ska vara så svårt att komma till skott med somligt. På sommaren skjuter jag upp det här med fönsterputs, för då tillbingar vi den mesta tiden utomhus. På hösten, när vi väl har flyttat in, verkar dagarna springa iväg i ett ofantligt tempo och så står jag där en dryg vecka före advent. Brottas med viljan som ska ge bot på fullständig ödeläggning av kraft att tillgodose husets ögon med att förhålla sig klarare till omvärlden.
Fast nu när jag står där och tittar, så är världen utanför inte annat än olika nyanser av grått och svart. Den fysiska omvärlden vill säga. Innanför både ser och känner jag något helt annat. Och inomhus frodas känslan av ett advent i antågande. Vi rör oss i sakta gemak genom det mysiga skenet från stearinljus och brasa i kakelugnen. Känner värmen från desamma och inte minst doften. Den sistnämnda mysfaktorn kommer snart att späs på med saffran som smiter ut genom den varma ugnsluckan. Och så den orientaliska mystik som hittar ut ur sitt gömme, när man lättar på locket till pepparkaksburken och värmer på glöggen.
Vad som är viktigt blir mer klart. Inte är det nyputsade fönster i alla fall.

DSC_3866

 

Några mil bort och ett par timmars besök. Det känns som om man andas nytt. Det behöver verkligen inte vara mycket. Vi tar en sådan tur du och jag i helgen. God fika på ett mysigt café och så en parkpromenad där den gamla brunnen en gång samlade folk kring hälsovatten. Kanske en plats som fick vallfärdare att må bra mer av den samvaro brunnen medförde, än vad själva vattnet i sig var hälsobringande. Fortsatt en samlingsplats för sommaraktiviteter. En park för promenader längs med vattnets spegelblänk, vacker arkitektur och växtrikedom. Året om. Den gör sig fint en gråmulen novemberlördag. Det är med ny luft under vingarna som vägarna bär oss tillbaka hem.

IMG_0330

IMG_0326 IMG_0329

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660

 

Min lilla fina lager har överlevt tre vintrar. I ett kallt och vindpinat klimat har den stått nerbäddad under ett tjockt täcke av löv och flera lager fiberduk. Stått och väntat på varmare och soligare dagar. Jag har befriat den från vinterstassen när nattfrosten varit utom räckhåll. Nästan lite stolt har jag konstaterat att den minsann klarat sig under månader av mörker och många minusgrader. Men det syns att den inte är så glad. Den tycks dra sig undan allt mer för varje år. Gömt sig väl bland en frodig salvia och inte velat växa och bli stor. Den verkar istället ta allt mindre plats för varje år. Men den är väl värd att lyftas fram. Få lov att synas. Så nu har den fått en alldeles egen plats. Och till vintern ska den inte på nytt behöva gå i ide med osäker utgång. Den ska få komma in i en ljus och frostfri miljö där jag hoppas att den kommer att må bättre. Jag har valt finaste krukan till den. Krukan som jag sydde ihop i somras med tjärad märling. Lite medelhav insvept i doft av nytjärad eka.

DSC_3629

 

Det behöver verkligen inte vara mycket. Det kan istället vara det lilla. Det lilla som gör morgonen som kanske ger dagen. En daggvåt, solig morgon som denna räcker det med att jag ser mig om, så finner jag. Den tidiga morgonen ger små glittrande pärldroppar på ett skirt bladverk. Det där lilla som gör något bra med mig.
Å tur är väl det - att jag förförs av de där små dropparna som på något vis får mig att bunkra energi. För om hörnan väntar något  som gör att jag får användning för den. Ett virrvarr av villigt sprudlande ogräs. Något som kräver en viljeansträngning för att se och ta tag i. Men idag kavlar jag upp ärmarna. Kan det vara morgonens stärkande små droppar?

DSC_3592

 

Svisch! Så var vi där. Fredag. Igen! "Det-är-ju-för-fasiken-måndag-fredag-hela-tiden"-tanken far över mig. Att alla dagar i veckan består av lika antal timmar tycks besynnerligt när jag står mitt i fredagens arbete. Men så är det, de facto.
Kroppen som bär upp mig denna fredag morgon är betydligt spänstigare än den som vanligtvis gör sig påmind på måndagsmorgnarna. Den senare faller tillbaka ner i sängen minst ett par gånger innan jag lyckas släpa med den upp. Och jag begriper inte med vilken viljestyrka jag klarar av det, för hela den mentala biten är väl nerbäddad i sänghalmen den också. Nej, det är något helt annat så här en fredag. En mental spänst som får kroppen att kännas mer följsam. Kanske rent av en aning mer attraktiv? Jag ler ett sardoniskt leende åt mina egna tankar. Sådana leenden har jag nämligen nyligen bekantat mig med i den bok jag för närvarande läser. Den som får resten av familjen att le i mjugg. Det är alla de där nyanserna. Femtio stycken för att vara exakt. Och de är grå allihop; "Fifty Shades of Grey". Visst låter det trist? Men okej, jag tillstår, ett visst underhållningsvärde har den. Alltid lär man sig något. Som vad sardonisk och allokeras betyder till exempel, eller feromoner. Att Grey är en "han" och inte vilken han som helst. Där finns en del annat att lära också, bland de drygt 500 sidor som jag ännu inte tagit mig igenom. Jag har svårt att se att jag kommer ha någon nytta av den lärdomen. Men, det är sant, den bereder ett visst nöje. Lite som i unga år när man tog sig till kiosken och köpte Starlet och läste från pärm till pärm. Fast det  var på tisdagarna.

DSC_3561