För sinnen

Så har vi trillat in i maj. Firat Valborg och första dagen. Sopran- och altstämmor satt där de skulle, när jag tillsammans med övriga körmedlemmar sjöng in våren intill det stora bålet vid stranden. Omgiven av backar fyllda av Anemone nemorosa och blicken vilandes utöver havet mitt framför. Vårtal, sång och brasa till det och det är lätt att ryckas med av våren som nu hunnit en bit på väg.
Vårvindar friska höll sig i skinnet, de gav sig mer till känna som små ljumma pustar. Och solen värmde. En förvånansvärt behaglig Valborg. Små tokstollar till barn skulle absolut ta årets första dopp. Bleka pinnaben stack ner i vattnet och ovanför sågs darrande, blåfrusna läppar. Skönt för både de och oss andra att brasan värmde, för hur det är - kvällar i april blir kalla även ljumma dagar. Bada får vi göra till sommaren.
DSC_5804

Idag, i sol och härlig värme, tar jag raska steg mot skogen med solglas som skydd mot bländande UV-strålar. Vilken dag som helst nu byter den skepnad. Vitsippor kommer att ge plats för skogsstjärna och liljekonvalj. Det är fint det också, men en gång till vill jag se dem stå där i backarna, innan de går i tidig vintervila.
När jag når skogsbrynet saktar jag ner och kasar upp solglasen på hjässan.  Är mitt i det som gäckar alla sinnen. Ögonen vilar på allt det vackra, öronen blir ljumma av fågelkvitter och det tysta där emellan, dofter av grönska susar upp i näsan, nästan så att smaken av den lägger sig på tungan, och det känns inne i hela mig. Jag kan inte sluta förundras.
Jag väljer att gå det håll där dalen med alla blommor möter mig när jag kommer ner för backen. Mitt i vitsippetid tror jag knappt att jag kan finna en annan plats som berör mig så. Hur många foton jag än tar kan inget av dem ge upplevelsen rättvisa. Jag är stilla en stund. Lurar på en sista bukett, men idag väljer jag att låta dem få stanna i skogen.
DSC_5800När jag rundat och är på väg tillbaka går det inte riktigt att ta in mer.  Tankarna far iväg någon annanstans och jag kommer in i den andra meditativa fasen av skogspromenaden. Det är så det brukar vara. Plötsligt står jag vid ytterdörren och vet knappt vilket håll jag valde att promenera hem. Det är den delen av promenaden som utgör omvandlingsfasen. Den där man får ordning på tankar och känslor, där det skapas reda och lugn i en tillvaro som ibland kan kännas oredig och svår att hinna hänga med i. Det är balsam för själen att få känna det så.
DSC_5803

DSC_5539Jag ägnar några dagar åt att bli återställd. Lättare kirurgi för att öppna upp passagen för dofter och smaker genom näsa och gom. Med betoning på lättare är det förvånande hur omtumlande det ändå är och hur allmänpåverkad man blir. Kanske kan det vara så att en liten förkylning olyckligt passat på att slå till mitt i konvalescensen ... och möjligen en antydan till bihåleinflammation ... om det nu inte enbart är sviterna efter operation. Men jag försöker vara tålmodig ... vem vill inte låta dofterna få fritt spelrum, nu när allt omkring är i faggorna och bara väntar på att slå ut i grönska och blom.

Denna måndag, när jag förströr lite av tiden med att strosa i centrum, är torget tomt på allt utom sina, sedan all tid, gamla gatu- och kullerstenar och nu de bilar, som långt senare, blivit ett inslag i torgmiljön. Ett gammalt stenlagt torg, som gjort för livlig handel, som fått lämna plats för parkering. För mig en föga charmig kombination. Men visst, någonstans behöver ju även bilar få plats, om man nu ska få folk att välja centrum istället för de omkringliggande köpcentrum som tar upp allt mer plats.
Torget känns onekligen öde jämfört med i lördags då solen lyste över en myllrande, färgsprakande marknadsplats full av torghandlare och marknadsbesökare, varav somliga är av det slag som ännu "slår sig i slang" med handlarna och dristar sig till att pruta, medan ännu fler tillhör de, varav jag är en, som "bara" handlar och gladeligen betalar. Det är lite synd. Jag har hört sägas att torghandlarna själva saknar detta inslag; att de gärna skulle vilja deala lite om priset, att det tillhör och gör den handel som bedrivs på torget både trevligare och roligare. Detta får mig att önska att jag tillhörde de som "slog sig i slang". Småprata lite, visst, men pruta - nej.

Det är verkligen jättetrevligt att strosa på torget en solig lördag med mycket handel, färger, dofter, sorl och folk av alla de slag. Av samma anledning känns det väldigt öde så här en kulen måndag. Men jag blir glad av att lite färgstark påsk fått följa med hem och att jag nu, så här i "konvalescenstider", kan roa mig kungligt med att klä trappan i vår. Och kanske, nästa gång när jag besöker torget under lördagshandeln, kan jag känna dofterna från vårliga penséer som badar i sol.
DSC_5527 (1)

DSC_4767Som en grann liten tårtros. Väntar på att den första morgonsolen ska hitta runt hörnan. Strävar efter att göra sig reslig. Så att den sol som dagen bjuder ska nå dess kronblad. Värme och ljus. Viljan att slå ut i full blom.
Sena september, som får solen att hitta trappan väl sent och lämna allt för tidigt. Fast samma soliga septemberdagar får också värmen att ligga på utanför dörren och det är härligt att låta den stå öppen. Slå sig ner med en kopp kaffe. Eller en stund att bara slå sig ner.

DSC_4408

Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.

DSC_4425

DSC_2994Hårda, kalla vindar som hade varit behagligare att ha i ryggen än att möta. Backar jag hellre hade gått nerför än kämpat uppför Men vad gör det? ... när det är april ... och skogen är full av Anemone nemorosa. Som ett skirt vitt täcke som böljar i vårlig, sirlig grönska. Vindar som gör att man inte känner hur solen ger den första färgen i ansiktet. Den som gör att man känner sig lite extra fin. När man säger adjöss till det vinterbleka. Koltrasten som sjunger under kvällar som blir allt ljusare fast de ännu är kalla. Alldeles väsensfyllt att vistas i. Man vill bara vara ute.
April ... vad är bättre? Jag är ett sant aprilbarn. Jag fyller år i april. Har själv barn som fyller år i april. Vänner som fyller år i april. Tre vänner som fyller år på samma dag i april!
Jag hissar gärna flaggan för april; för vitsipporna, för koltrasten, för ljusa lite kylslagna kvällar, för kaffe-på-soltrappan-fikor, för fräknarna, för alla födelsedagsbarn, alla andra barn mitt i våren och för känslan den fyller hela mig med.

DSC_2983

DSC_4250

DSC_4278

Med händerna tätt om tekoppen känner jag doft av pepparkaka. Om jag sluter ögonen kan jag nästan känna lite jul. Det är det ångande kryddteet med apelsin, kanel och nejlika som lurar sinnena. Men solen som kommer in genom fönstret värmer skönt och påminner om att vi är flera dagar in i mars och har tagit ett skutt in i våren. Blommande krokus fyller rabatten och färgar den i gult och purpur. Sol, värme och blommor fyller mig med lycka och tillförsikt. Ger ett själsligt utrymme för något nytt. Lust att vilja pröva något nytt.
Som till exempel ögonyoga. Det känns onekligen väldigt nytt. Så nytt att när familjen frågar mig vad det är jag ska ge mig iväg på så vet jag inte riktigt. Men en sann entusiast, övertygad om att man kan förbättra synen med hjälp av träning och motivation, får mig att bli nyfiken. Så jag tillbringar kvällen med tre timmars intensiv ögonträning bland en brokig samling nyfikna och/eller hängivna. Jag vet knappt om jag kan svara på frågan, den jag fick innan jag gav mig iväg, ens när jag kommer tillbaka hem. Men jag känner i alla fall att jag har fått med mig något bra.
Halvnytt är det med meditation. Det har jag provat tidigare med blandad erfarenhet. Värt ännu ett försök. Så jag sätter mig bekvämt tillbakalutad en stund på morgonen och försöker "gå in i mig själv" i hopp om att det ska ge någon form av själslig stimulans. Stunden är onekligen mycket rogivande.
Nummer tre - så många är de ju, alla de goda - består i att jag har börjat i en ny kör. En kör där man sjunger för att det är kul och för att må bra.
Och jag mår bra i våren. Bra av våren. Bra av att hitta den soliga hörna dit envisa, kalla vindar inte når. Det är helt rätt tid nu för den platsen. Platsen där jag ger mig själv en stund med boken jag längtar efter.  

DSC_4303

Jag blir glad av solen som lyser in och glad av tankar på trädgård. Nu har vi kommit en bit i planeringen för en vintergrön häck av liguster som är tänkt ska rama in vårt gröna rum. Det känns kul. Så blir jag glad av olästa böcker som är på väg hem till mig. Också kul.
Här om dagen lämnade jag alla karaktärer och ett vindpinat, saltstänkt Stoneybridge. Personligheter som jag mått bra av att få lära känna, i en miljö där jag har tyckt om att vara. Så har det varit med de flesta av alla de människor och miljöer jag har bekantat mig med när jag har läst Maeve Binchys böcker. Och så är det lite spännande att personer och platser, som tidigare utgjort huvudfigurer och miljöer där handlingen utspelat sig, återkommer i senare böcker. Jag gillar upplägget.
Innan jag helt lämnar "Vinter i drömhuset" ögnar jag listan på tidigare utgivna böcker. De har hunnit bli några stycken men de blir inte fler, för denna författare gick ur tiden för ett par år sedan. Jag går igenom bokhyllan och finner några av dem. Letar i e-bokandeln efter de jag inte har. Tänker att det skulle vara kul att läsa alla i kronologisk ordning, eftersom man ju på nytt får träffa de man redan har lärt känna. Jag har inte alltid kommit ihåg var någonstans jag tidigare har stött ihop med dem.
Å nu är jag på gång att börja denna resa. Genom ett vackert Irland och spännande livsöden. Jag ser fram emot återbesök på denna gröna ö och att på nytt få träffa några av dem jag sedan tidigare vet att jag tycker om att tillbringa tiden med. Men också förstås, och kanske allra mest, alla nya, spännande möten.

DSC_4238

Med sportlovsledig skolungdom känns det som om huset fortsatt sover långt efter att du och jag börjar morgonen. Jag hade ju också tänkt att börja dagen så, en bonusdag med sovmorgon tillsammans med "de små". Men det är inte samma sak om jag inte delar den med dig. Förresten känns det ledigt enkom av valmöjligheten; vill jag så kan jag. Jag känner att jag vill börja morgonen med dig. Inte för att det är stunden då du och jag är som mest snackesamma och avhandlar vad dagen ska innehålla. Utan för att det är en stund då du och jag på ett annat vis finns för varandra, vaknar tillsammans. Händer möts över frukostbrickan, det rogivande bladvändarprasslet från morgonens tidning, lite vila för ögonen att se hur natten i trädgården ger plats för morgonljuset - så välkommet - och så en stund med talande blickar när våra ögon möts över köksbordet. En bra början på en bonusdag. En bra början på alla dagar.
Min lediga dag tar mig lite senare till de vindpinade klipporna i Stoneybridge på Irlands västkust, där ett stormande Atlanten bedövar mina öron och dränker de strandnära klipporna. Det saltstänkta biter i kinderna och lungorna fylls med havsluft. Någonstans mitt i den denna inlevelse vaknar sportlovslediga ungdomar, sätter hälarna hårt i golvet och tar mig lite bryskt långt bort från bokens värld, tillbaka till soffan i vardagsrummet där jag krupit upp med en stor kopp värmande te och ullpläden tätt om. Jag längtar ut. Gärna till en gråmulen, vindpinad dag där jag hör vågorna skölja in mot strandkanten, slå mot klipporna. Denna vinter har bjudit på allt för många gråa, blåsiga, ruggiga dagar, fast ingen av dessa har det vindpinade känts så välkommet som idag. Så jag klär mig för att trotsa det saltstänkta.
Men det är svårt att återvända till klipporna i Stoneybridge. Möjligen bjuder vindarna på lite av det för stunden önskade ovädret. Kanske är det desamma som skingrar molnen, för fram kommer solen. Det saltstänkta som jag hade tänkt skulle ruska om mig böljar istället mjukt in mot klippkanten. Solen får eftermiddagen att bada i ljus. Snopet men väl så välkommet, och den meditativa effektan av förförande miljöer leder mig vidare genom dagen.

IMG_0359

DSC_4199

Idag har mörkaste lilla vrå inte kunnat undgå solen. Havet har glittrat och bländat in i varje liten vik, legat lugnt och stilla omgivet av ett tunt istäcke som det kalla havsvattnet inte släpper greppet om ännu på ett tag, men som har fått kämpa för fortsatt existens i den varma februarisolen. Kinderna har fått en mer klädsam färg, lungorna har fyllts med underbar vårvinterluft, benen har promenerats möra och sedan fått en stunds vila på soltrappan, dit en kopp varm choklad fått följa med. Jag har letts in på nya, spännande stigar, inte långt ifrån där jag bor men som jag inte visste fanns. Bulliga små knoppar ses på kaprifolen och vintergäcken lyser gula mellan hubbar av snödroppar som börjat titta fram. Annalkande vår! Som en vitaminkick för själen.

IMG_0342

I orangeriet är det som parfymerat. Man blir nästan hög på doft av hyacint. Det är alldeles ljuvligt att stoppa näsan i blomhavet och låta sig berusas. Så jag smiter ut där ibland för denna upplevelses skull. Äntligen, efter år med polyper som blockerat doftsinnet, får jag  vara med om detta. Därför blev det många hyacinter i år, nu när de ger både fägring och väldoft. I mitten av december fanns de i varje fönster, runt om i huset och slog ut i full prakt lagom till jul. Denna för mig sinnliga upplevelse, så efterlängtad och välkommen, visade sig inte ha samma effekt på alla i familjen. Blanka, röda och irriterande ögon gjorde att vi fick rumstera om i vårt prunkande decemberhem. Nu står där en gedigen samling i ett svalt utrymme, bland övervintrande citrus, oliv och blommande bougainvillea, där de klarar sig länge. Så dit går jag och låter mig berusas.

DSC_4029