Valborg, första maj och Anemone nemorosa

Så har vi trillat in i maj. Firat Valborg och första dagen. Sopran- och altstämmor satt där de skulle, när jag tillsammans med övriga körmedlemmar sjöng in våren intill det stora bålet vid stranden. Omgiven av backar fyllda av Anemone nemorosa och blicken vilandes utöver havet mitt framför. Vårtal, sång och brasa till det och det är lätt att ryckas med av våren som nu hunnit en bit på väg.
Vårvindar friska höll sig i skinnet, de gav sig mer till känna som små ljumma pustar. Och solen värmde. En förvånansvärt behaglig Valborg. Små tokstollar till barn skulle absolut ta årets första dopp. Bleka pinnaben stack ner i vattnet och ovanför sågs darrande, blåfrusna läppar. Skönt för både de och oss andra att brasan värmde, för hur det är - kvällar i april blir kalla även ljumma dagar. Bada får vi göra till sommaren.
DSC_5804

Idag, i sol och härlig värme, tar jag raska steg mot skogen med solglas som skydd mot bländande UV-strålar. Vilken dag som helst nu byter den skepnad. Vitsippor kommer att ge plats för skogsstjärna och liljekonvalj. Det är fint det också, men en gång till vill jag se dem stå där i backarna, innan de går i tidig vintervila.
När jag når skogsbrynet saktar jag ner och kasar upp solglasen på hjässan.  Är mitt i det som gäckar alla sinnen. Ögonen vilar på allt det vackra, öronen blir ljumma av fågelkvitter och det tysta där emellan, dofter av grönska susar upp i näsan, nästan så att smaken av den lägger sig på tungan, och det känns inne i hela mig. Jag kan inte sluta förundras.
Jag väljer att gå det håll där dalen med alla blommor möter mig när jag kommer ner för backen. Mitt i vitsippetid tror jag knappt att jag kan finna en annan plats som berör mig så. Hur många foton jag än tar kan inget av dem ge upplevelsen rättvisa. Jag är stilla en stund. Lurar på en sista bukett, men idag väljer jag att låta dem få stanna i skogen.
DSC_5800När jag rundat och är på väg tillbaka går det inte riktigt att ta in mer.  Tankarna far iväg någon annanstans och jag kommer in i den andra meditativa fasen av skogspromenaden. Det är så det brukar vara. Plötsligt står jag vid ytterdörren och vet knappt vilket håll jag valde att promenera hem. Det är den delen av promenaden som utgör omvandlingsfasen. Den där man får ordning på tankar och känslor, där det skapas reda och lugn i en tillvaro som ibland kan kännas oredig och svår att hinna hänga med i. Det är balsam för själen att få känna det så.
DSC_5803

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + = 6

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>