Månadsarkiv: maj 2014

När jag kommer hem med tunnare plånbok, än vad jag från början har tänkt mig, från plantskolan - då känner jag mig rik. Rik på glädje och kreativ anda. Plantor triggar igång. Spade och krukor kommer fram ur gömmorna och säckar med jord släpas upp på planteringsbordet.
Så var det det där med frön och alla fröpåsar. Att botanisera bland fröpåsar är i och för sig lika kul som att lägga timmar på att ta sig flera varv runt plantskolan för att vara helt säker på att inte ha missat något. Där går verkligen tiden fort. Fast förkultivering, delning, omplantering och utskolning är inte riktigt min grej. Lite för tidskrävande och pilligt kan jag tycka. Helst direktsår jag med lite varierande resultat. Det är en kompromiss mellan hur jag skulle vilja ha det och tålamod, men det duger gott för mig.
Önskar jag bättre utdelning på antal frön som gror och sedan inte direkt faller offer för glupska sniglar, kan jag tycka att det är både mysigt och praktiskt med en liten "krukmakare". Då kan jag själv göra små såkrukor av tidningspapper. Jag väljer att så sent. Sedan får de stå ute i skyddat läge och gro. En liten planta i varje. Dessa är lätta att senare gräva ner precis som de är där man önskar plantera dem. Passar mig perfekt. Med något extra fint eller kul papper blir de dessutom en utmärkt liten "ge-bort-grej". Men i år föll jag till föga för att använda askarna som man ofta köper cocktailtomat eller vindruvor i. Inte dumma alls faktiskt att så frön i, med färdiga dräneringshål i botten och lätta att senare  lyfta plantorna ur. Sönderklippta mjölkkartonger blir perfekta namnskyltar. Kan hända en aning bekväm, må så vara, men lite ordning och reda är det ändå med mig.

DSC_3148DSC_3159

 

 

Mellan mörka nästan svarta moln och regn som hänger i luften eller vräker ner blir det en stunds uppehåll. Öppnar terassdörren för att släppa in vårluft som jag kan önska vore lite varmare. Jag skulle kunna välja att gå ut i trädgården, men jag tittar hellre in i vårt gröna rum. Det känns bättre så.  Och nu är den tid då jag gärna öppnar dörren till trädgården och tittar in i gröna rummet. När jag ser hur äppelträdet står i blom och hur syrenen är nästan fullt utslagen kan jag tycka det är bra att maj är lite sval och ger en del regn. Regnet - inte är det änglar som gråter? I så fall av lycka, tänker jag. Sval majluft och lyckodroppar som får äppel och syren att hålla ut längre i sin blomsterprakt. Men vädret är lynnigt. De mörka molnen attackerar på nytt och man vet inte hur de är beväpnade så jag byter rum.
Att låta händerna knåda en ljummen deg känns som ett bra alternativ medan det mörka drar förbi. Så mitt i kladdiga, mjöliga fingrar tittar solen fram. Där och då prioriterar jag om. Jag har en förmiddag hemma med delar av juniortrion. Dagens "att-göra-lista" går i bitar och i soporna. Det blir en trädgårdsfika istället ... i solen ... med nybakat bröd ... äldst, mellan å´ så jag.

DSC_3140 DSC_3153

Sitter vid bordet i vårt uterum och försöker skapa någon form av ordning i ett par lådor överfulla med frön. Lastgamla frön och fjolårsgamla, märkta fröpåsar och omärkta påsar och så några helt nyinköpta  - allt i en fullständig huller om oreda. Sorterar, slänger, tar till vara ... upptäcker att jag inte hade behövt köpa några nya fröer. Jo, basilika, annars finns redan det mesta. Det mesta betyder ofta lite av varje. Vi får inte plats med mycket i vårt lilla trädgårdsland och jag har svårt att välja vad jag helst vill ha. Ibland vill vi ha lite olika du och jag, fast oftast detsamma. Det blir gärna en trevlig röra. Det vill säga trevlig om man inte har så hög ambition. Några morötter till ett par middagar, några rädisor i början av säsongen innan de hinner bli förvuxna och träiga, lite späd spenat till några sallader och så lite till. Faktiskt också, å´ här sträcker vi gärna lite på oss; sparris. Minsann! Där har vi hunnit imponera på några kompisar som bjöds på färsk sparris från vårt lilla trädgårdsland. Vi snackar kanske fem sparrisar, men ingen av våra vänner, vad jag vet, odlar sparris, så det är tillräckligt för att impa en aning. Och så är det fantastiskt gott.
Det bor en liten eldsjäl i mig som får idéer att spira men som inte är fullt så energisk när det väl kommer till praktiskt arbete. En eldsjäl som skapar denna trivsamma röra; lite av varje och bra att ha. Men jag är ganska överens med mig själv här. Ibland kan det vara härligt att bygga luftslott. Att ha något eget där ingen annan kommer och talar om hur det ska vara. I trädgården gör jag bara saker när jag har lust och den lusten är långt ifrån alltid överens med den takt som får röran och ogräset att frodas.

DSC_3133

DSC_3144

Visst, det är väl sent för chiliodling, jag vet att de ska sås tidigt på året. Fast när det gäller sådd och odling i den lilla skala som vi bedriver följer vi sällan "ordination", vi går mer på lust och känn. Det gäller för övrigt det mesta här i vårt gröna rum och det kan bli bra det också.  Fyra små chiliplantor har i vilket fall vuxit till sig något och fått större plats i var sin kruka. Om nu bara värmen vill ge sig tillkänna så att de får bo in sig på en solig plats i skydd för vinden, då hinner de kanske bli riktigt präktiga under kommande säsong. Och kanske hinner det bli mycket frukt, vem vet? Det är alltid lite spännande. DSC_3089

Jag är urusel på sovmornar. Inte så att jag vaknar med tuppen. Men strax efter. Kan helt enkelt inte somna om. Ok, slumra till lite kanske, men inte somna om. Möjligheten försvann med första bebisen och alla småbarnsår som följde. När möjligheten kom tillbaka var förmågan försvunnen. Den där att skönt vaggas in i ny slummer och djup sömn. Numer fastnar jag i tanken på en massa ogjort som helst borde varit gjort och efter en stund är jag  - ping! - helt klarvaken.
Fast i morse lyckades jag faktiskt ganska bra med att hålla störande tankar borta och frukosten dukades fram nästan vid lunch. Till och med sjusovande tonåringar hann slå sig ner vid frukostbordet medan det ännu stod framdukat. En efter en slog sig yrvaket ner vid bordet. På det där sköna avslappnade sättet som bara en ledig morgon kan erbjuda. För så fort jag har stigit upp släpper jag på något märkligt sätt tanken på det som hållit mig vaken. Tycker istället att nu kan man sitta kvar länge och fundera en extra stund på vilket pålägg man vill ha på mackan. Kanske man rent av ska ha en macka till. För det hinner man ju med dessa avslappnade, härliga morgnar när man inte just har några tider att förhålla sig till. Själva den känslan gör egentligen morgonen värd att man vaknar riktigt tidigt. Känslan att få en lång stund att ta det med ro.

DSC_1955

I tider som dessa, mellan hägg och syren, kommer jag att tänka på den stackars skomakaren. Det blir inte mycket ledigt. Fast i år verkar det vara några fler dagar att ge på mellan dessa båda blomningar och stadens skomakare, som har haft bråda tider och nästan verkat dränkt i arbete, kan äntligen få vara lite ledig. Kanske är det för att han bokstavligt talat har stått upp över öronen och i en fullständig huller om oreda av skor som behöver halvsulas eller klackas, skinnjackor med trasiga dragkedjor, havererade mc-ställ, bagar och väskor  i behov av lagning, som syrenen de senaste åren har valt att blomma precis inpå häggen, tänker jag. Han hade helt enkelt inte hunnit med att vara ledig. Men i år då? Jo, men titta. När jag går förbi får jag svaret på varför syrenblomningen faktiskt låtit vänta på sig. Eller om det nu är häggen som blommar tidigare. I vart fall; stadens skomakare har gjort ett jätteröj och fått en herrans ordning i sin lilla verkstad. Till och med plats för en liten shop med skor, väskor, plånböcker ...  Ordning och reda. Och tid att vara ledig. Det är honom väl förunnat.

Jag tycker om att ha ärenden in till skomakaren. Jag tycker om att köpa sådant som är värt att vårda och som jag kan få lagat. Sådant som håller länge. Trevligt att vara skomakare. Väldigt trevligt att staden vi bor i har en skomakare. Jag ska nog se över om jag inte har något som behöver fixas eller lagas, något som ger mig anledning att titta in till honom. Fast nu kan jag förstås alltid titta in och se vad han har i sin lilla butik i anslutning till verkstaden. Men först unnar jag honom några fler dagar ledigt. När jag tittar ut på syrenen idag tänker jag att han nog får skynda att vara ledig. Knopparna står sprickfärdiga på många av grenarna.  Skomakaren skulle gott kunna få lite längre andhämtning från allt arbete som väntar så att han inte tröttnar och bommar igen för gott. Och syrenblomningen är helt klart värd att vänta på.

DSC_3126

 

Det är svårt att samla energi till onda måsten, men just idag när jag "ryddar" runt i hopp om att få lite bättre ordning på torpet och färre råttor, lyckas jag samla till den genom att emellanåt ta en liten tur i gröna rummet. Andas in den regniga luften. Vårregn. Det fyller depåerna och jag hoppas att det räcker lagom till huset har setts över. Förresten blir jag lite glad och mer energifylld också av att lyckas med dessa i sig tråkiga förehavanden, så det gäller att ta ett djupt andetag och hålla ut. Det är mödan värt när kvällen kommer och man känner hur det doftar citronsåpa i hallen när man passerar. Somliga dagar kan det rent av ge lite överskottsenergi. I rena farten hamnar insikten på plats att alla gamla torkade buketter som samlat damm nu ska ut. Det är massor av minnen som läggs på komposten. Flera buketter med rosor från dig, små arrangemang från fantastiska fester och tillställningar, en alldeles ljuvlig bukett från en middag med franska vänner och en väl komponerad nyårsbukett från de goa norska vänner vi fann och umgicks mycket med i en annan tid i livet än den just nu. Ja, tiderna förändras … och nu ska de gamla dammsamlarna ut.
Det blir väldigt tomt där de tidigare var. Nästan så att det ekar inne på den lilla gästtoaletten där de fyllde väggarna. Men jag fejar runt och är nöjd med det dammfria resultatet. Det var hög tid. Nu doftar där friskt och det blir plats för annat. Plats för barndomsminnen som under lång tid varit undangömda. En fin liten "barn-av-sin-tid-tavla" som jag fick av min morfar när jag var liten. Lite som med högen som nu ligger på komposten; minnena försvinner förstås inte för att en massa torkade blommor hamnat där. På sin höjd blir de till kompostmull och det i sig skapar ju möjlighet för annat. Som ett litet minneskretslopp.

DSC_3113DSC_3124

 

Sedvanligt rusar tiden. Aprils sista dagar sprang in i maj och har nu speedat fram nästan en vecka. Självaste välfyllda bålet, så redo, tycktes snopet stå där väntandes och undra: Men hallå … vad hände?! För någon majbrasa blev det inte. I år heller. I alla fall inte där vi bor. Det hann bli för torrt i naturen, det var vad som hände, med eldningsförbud till följd. Nu ligger där en flera meter hög, vid och stinn rishög i väntan på att transporteras bort. Likt glimmer och glitter för en skata ligger den där och gäckar den eldningsbenägne. Det hade ju varit så härligt att få känna värmen … se in i lågorna … I så fall förstås under de rigorösa former som jag vet är fallet när ett sällskap som vår villaförening ansöker om eldningstillstånd. Nåväl, ett annat år kanske. Men jag hörde Lundastudenterna sjunga in våren. Det värmer gott det också.

Den goa sommarvärmen tycks för övrigt ha packet ihop sedan några dagar. Kanske är det bra. Kanske får det våren att stanna lite längre. Kanske får det våren att inte ske så fort. För nu är tiden då jag verkligen vill hinna med. Hinna med att vara mitt i. Plötsligt ser jag att knopparna på äppelträden är sprickfärdiga. Precis som de på syrenerna. Vårt persikoträd var först ut bland fruktträden med att blomma. Väcker förstås förhoppning om god skörd i sommar. Rabarber är gömda under en stor zinkbalja för att så långt det är möjligt kunna skörda späda stänglar till de första pajerna. Men oj, vad den är strävsam. Ståtligt sträcker den på sig och bekämpar tyngden. Här får man minsann skynda att skörda det späda. Så är det det gamla päronträdet som nog är ungefär så gammalt som ett päronträd kan bli. Det ramar in entrén till trädgården med ett hav av vita blommor några få dagar under våren. De dagarna är nu. Jag tycker om att komma hem, öppna grinden och dyka in under de knotiga gamla grenarna som fortsatt kämpar med att inte ge vika. Jag förundras över detta gamla träd som har sådan ork. Kanske kommer blommorna redan i morgon singla ner som snöflingor. Ja, det gäller att hålla sinnena öppna. Att hinna vara mitt i. Hinna med att också blunda för att känna doften från det som grönskar. Ett sinne i taget. Det tycks bli mer fullkomligt så. Somligt måste jag stanna till när jag går förbi för att också få känna. Jag har några sådana stopp i vårt gröna rum. Backsipporna. Stjälkarna är som att låta händerna lätt få dra över en ekorrsvans. Inbillar jag mig gärna. Där kan jag sitta en stund och bara känna. Men jag måste också dra med sensitiva händer över nyutslagna blad och känna på nygrönskan från min fina ullungsrönn som jag fick av dig förra sommaren. Eller de dill-lika bladen från björnroten som vippar i vinden. Jag sätter mig gärna på trappan för att ta del av våren med en kopp kaffe och en bok. Fast boken blir mest liggande vid sidan om. Jag har fullt upp med att bara se mig omkring. Fångas av tankar jag tycker om att tänka. Blunda en stund för att uppfatta dofterna som vårvindarna drar förbi. De ännu lite kylslagna som jag hoppas får våren att stanna lite längre.

DSC_3103

DSC_3100

 

DSC_3093