En lång stund att ta det med ro

Jag är urusel på sovmornar. Inte så att jag vaknar med tuppen. Men strax efter. Kan helt enkelt inte somna om. Ok, slumra till lite kanske, men inte somna om. Möjligheten försvann med första bebisen och alla småbarnsår som följde. När möjligheten kom tillbaka var förmågan försvunnen. Den där att skönt vaggas in i ny slummer och djup sömn. Numer fastnar jag i tanken på en massa ogjort som helst borde varit gjort och efter en stund är jag  - ping! - helt klarvaken.
Fast i morse lyckades jag faktiskt ganska bra med att hålla störande tankar borta och frukosten dukades fram nästan vid lunch. Till och med sjusovande tonåringar hann slå sig ner vid frukostbordet medan det ännu stod framdukat. En efter en slog sig yrvaket ner vid bordet. På det där sköna avslappnade sättet som bara en ledig morgon kan erbjuda. För så fort jag har stigit upp släpper jag på något märkligt sätt tanken på det som hållit mig vaken. Tycker istället att nu kan man sitta kvar länge och fundera en extra stund på vilket pålägg man vill ha på mackan. Kanske man rent av ska ha en macka till. För det hinner man ju med dessa avslappnade, härliga morgnar när man inte just har några tider att förhålla sig till. Själva den känslan gör egentligen morgonen värd att man vaknar riktigt tidigt. Känslan att få en lång stund att ta det med ro.

DSC_1955

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


seven + = 13