Vilotid

DSC_5354Det är som om hemmet gått i träda. Barnen smyger upp på morgonen medan vi omtöcknade ligger kvar i våra sängar och i periferin hör dem göra sig i ordning för att börja sin dag. En stund senare försöker jag försiktigt få med mig kroppen från sängen för att ta vägen någon annanstans. Soffan i vardagsrummet - längre kommer jag inte och dit har jag med mig kuddar och filt. Stunderna är inte långa som kroppen orkar stå upprätt, ögonen klarar av att fästa blicken i en bok eller tankarna känns klara, men vi gör vad vi kan du och jag för att kurera oss från vad vi gissar är årets influensa. "Myser till det" emellanåt med tända ljus, en varm kopp te och en paracetamolbuffé. Och vi försöker, så långt det är möjligt, att skydda hemmavarande barn från smitta. När man inget mer orkar är det gott att vara omgiven av en omsorgsfull familj och skönt att vila i ett varmt och ombonat hem, men efter flera dagar är det lätt att bli utled. Så idag drog jag filten tätt om mig, öppnade dörren ut, ställde mig på tröskeln och andades in helt annan luft än den som samlats här innanför väggarna de senaste dagarna. Snön har försvunnit och solen är gömd men några småfåglar har hittat fram och jag hörde dem någonstans i trädgården. Vårläten. Jag känner hopp.

2 thoughts on “Vilotid

  1. Trist att du/ni åkt på flunsan. Men att du börjar bli rastlös tar jag som ett friskhetstecken och de två sista korta meningarna gillar jag skarpt. ”Vårläten. Jag känner hopp.” Krya på dig från en som också längtar till vårtecken och ljuset.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


8 − = två

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>