Naggande nära

Morgonen är någon grad varm och ännu mörk, när jag med ögon som inte är redo för omvärlden masar mig in i badrummet. Blaskar en rejäl portion iskallt vatten i nunan, vilket får J, som precis intill kapar stubben på hakan, att oönskat ta emot en släng av sleven och hojta till. För mig möjliggör det isande kalla att bli medveten; slå upp de blå, bli någorlunda vaken och vara redo för en ny dag.
En torsdag. Jag gillar torsdagar. Då har en del av veckans tråkiga måsten blivit avklarade och mer tid finns för sådant jag hellre använder den till. Och under förmiddagstimmarna tar känslan vid allt mer av att vi går mot fredag och helg. Inte så att jag längtar, det går tillräckligt snabbt ändå. Nej, jag skulle snarare vilja vara mitt i torsdagen längre. Den där känslan av naggande nära ... mmm, den gillar jag. Lite som adventstid före jul ... eller skolavslutningen i kyrkan precis innan man springer ut till sommarlovet ... Sprang! menar jag förstås, det ska självklart vara sprang. Numer är det bara yngst i familjen som ett litet tag till springer ut till sommarlovet. Äldst och mellan har båda höjt mössan till skyarna och sjungit om den lyckliga Dagen. Därefter blir livet på sitt sätt ett annat. Fast vi väljer nog ändå lite till mans att med fortsatt barnasinne springa in i sommaren.
Nåväl, den är ju ännu en bit bort, men idag blir jag glad över mötet när vi går ner till frukost. Gryningen tittar in genom köksfönstret. Det är första gången, sedan den var oförskämd nog att ge sig av i november, som den sällskapar oss redan till morgonens framdukning. Känslan det ger får gärna bubbla runt i mig en stund.
När vi en knapp timme senare öppnar dörren för att ta oss dit vi nu ska, hör vi glada vårfåglar medan vi tar klivet ut i en morgon som hunnit bli ljus. Vad ger man inte för det? En ljus morgon som får mig att bli nyfiken på om trädgården vågat vakna, fastän vintern ännu inte riktigt lämnat. Och visst har den det! Vintergäck! Bara namnet, hur de liksom gäckar våren. De är inte många, men de finns. Små hubbar under äppelträdet i skydd bland vinterbruna löv. Jag ser långsmala, vita hättor titta fram, bland fjolårets vissna perenner, på väg att bli fulländade snödroppar. Lite varstans sticker det upp spjutlika blad, med en vit rand mitt i, som någonstans gömmer en krokusblomma. Och gröna bladtoppar från narcisser.
Var sak har sin tid, men det är lätt att tycka, just mitt i stunden när man står där, att det är nu tiden är som bäst. Hela våren är naggande nära. Och det känns bra inne i hela mig.

DSC_5401

4 thoughts on “Naggande nära

  1. Vilken skön känsla! Och visst är våren på väg och känslan av dessa ljusare tider gör en så glad. Vårfåglar och vintergäck som välkomnar, träd som knoppas. Ja, det blev nog en bra dag.
    Kram!

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Många sådana härliga dagar ser jag fram emot. Våren är en fin tid å´ det är en go känsla att ha den precis framför sig.

      Reply
  2. Du skriver så målande. Vackert beskrivet. Våren känns långt borta här. Det snöar i ofantliga mängder. Ha en fin fortsättning på helgen. Kram

    Reply
    1. Mia

      Post author

      Tack snälla du, det gör mig glad.
      Där jag bor kan man ibland längta efter snöiga vintrar. Det är vackert med det vita och kan vara härligt med det friska kalla. Men nu när vi går in i andra halvan av februari, får den gärna stå tillbaka för våren.
      Fortsatt fin alla hjärtans dag!

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


eight × = 40