Vi

7 Kommentarer

DSC_4628Tidigt i morse, när vi gluttade mellan morgonens första solstrålar, kände vi hur den låg där framför oss. Den där stigen som charmigt slingrar sig och för en fram utan att man riktigt vet vart. Precis så som vi tycker om den. Inte särskilt utstakad. Huvudinnehållet är ganska klart, men man kan ju inte ha en aning vilka små villospår som väntar. De som gör det extra spännande.
Det känns härligt att du och jag nu tar första steget in i några veckor då vi slipper passa tider och istället kan ta dagen som den kommer. Om jag tjuvkikar lite kan jag skönja ett och annat bad, långa frukostar, mysiga utflykter, P1:s sommarvärdar i repris sena kvällar som sakta, sakta blir lite mörkare. Vi lyser upp dem med ljus medan vi önskar att de ska vara länge. Både kvällarna och sommaren. Att det blir med lätta, lustfyllda steg som stigen med den lilla vägvisaren "semester" nu kommer ta oss fram i vår vackra sommar. Sedvanligt har vi förstås också något projekt som gäckar. Som manar till att kavla upp ärmarna. Så vet jag att det kommer bli många kvällar i orangeriet. Där vi någon gång kommer att sitta tills natten blir gryning. Bara för att det är så himla skönt att känna att man kan.
Nu packar jag för semester några veckor. Slå dig gärna ner en liten stund på min soltrapp nu när du tittat inom. Eller ta en titt in i orangeriet. Det gör mig glad om du finner dig till rätta. Jag önskar dig en fortsatt riktigt fin sommar.
DSC_6048

4 Kommentarer

Hemma hos oss har vi dagar då februarilovet får ta plats. Somliga av oss har de vanliga vardagssysslorna och tidiga morgnarna att förhålla sig till, men ändå med lättare sinne nu när gryningen håller ungefär samma tidtabell som väckarklockan. Andra snusar lugnt vidare under varma, goa täcken och tar dagen som den kommer. Man behöver få ha det så ibland.
Det räcker ofta med att delar av familjen bryter den vanliga lunken för att dagarna och tillvaron ska komma i en annan andning. Förmiddagen, efter att du och jag har ätit frukost, är tyst länge och jag tycker om att vara mitt i den tystnaden för att sedan höra huset sakta vakna.

Vill man ägna sig åt vintersport denna vecka, då får man allt ta sig någon annanstans. Vi trivs bättre med att ägna oss åt varandra och kommer fram till att hemma är en bra plats för det.
Du överraskar mig en kväll med besök på en mysig italiensk restaurang. Det blir en härlig kväll, precis rätt i tid, som gör en massa bra med oss. Så firar vi födelsedag här hemma under lovet och köket är fullt av aktivitet och förberedelser. Känslan att vilja göra något för den man bryr sig om är påtaglig och glädjen är stor och delas av alla när det blir tydligt att det uppskattas. Yngst och mellan har sköna dagar och ägnar sig helhjärtat åt att bara vara, vilket minsann inte är så bara. Någon tittar lite bedjande på en annan med en önskan om att få vedkorgen fylld. Går inte den blicken hem får man själv ta sig ut till travarna i boden och fylla korgen. Så värmer vi upp huset, oss själva och varandra med kvällar framför brasan.
Det är som om något talar om att nu är det dags att ta ett litet steg åt sidan, att med klarare ögon uppmärksamma och uppskatta varandra och tillvaron. Det är sådant som vi låter ta plats och tid under februarilovet. Och det känns som något väldigt bra. Mycket bättre faktiskt än snöklädda berg och after ski. Eller en solig playa. I alla fall för oss och just nu.
DSC_5469

2 Kommentarer

DSC_5033Vi brukar pussla i advent. Det är någonting mysigt och rogivande med att låta ett pyssligt pussel ligga framme. Det får en att slå sig ner en stund och börja plocka och leta bland bitarna, fast man många gånger tänkt att det var något annat man egentligen skulle göra. Man stannar liksom upp. Det känns vilsamt mitt i allt som lätt kan gå lite för fort inuti en när man är i advent. Man vill gärna så mycket ...
Sittandes bland alla kringströdda krumeluriga små bitar har vi mitt i andhämtningen samtidigt kunnat ana storstadspulsen. Förväntansfulla inför sommarens tur till New York för ett par år sedan valde vi julen dessförinnan ett pussel med motiv av ett kommande möte. Och inspirerade, eller kanske snarare alldeles betagna av alla intryck vi sedan hade med oss hem, vände vi, den advent som följde, än en gång upp mängder av små delar för att sammanfoga en ny vy av denna storstilade världsstad.
Årets beställning är nu lagd. Tusen bitar, skramlandes i en kartong huller om oreda, är på väg hem till oss med posten. I år går den "pussliga turen" till London. Också det en stad med många minnen att må bra av. Jag gläder mig till stunder med "återbesök".

2 Kommentarer

DSC_4920Vi har en extra ledig dag ihop du och jag och den tar oss nån annanstans. Det är fint att komma dit ibland. Dit där man sällan går eller kanske aldrig tidigare har gått. Dit där ögonen får vila på något det var länge sedan man såg eller som man aldrig tidigare har sett. Nån annanstans, där man sällan är eller aldrig har varit. Vi åker dit. Och när vi kommer fram verkar hösten vara som allra vackrast nån annanstans just nu.
DSC_4924Änderna slår följe med oss där vi går längs med vattnet, i hopp om, verkar det som, att vi har tagit med något gott till dem. Det har vi inte, fast jag önskar att vi hade och hade vi bara vetat så hade vi gjort det.
DSC_4931Lite längre fram nån annanstans forsar vatten längs med berget och fortsätter sin färd i ett betydligt vilsammare tempo när det når dammen. Mer likt det som du och jag hand i hand strosar kring i.

DSC_4934När vi kommit ytterligare lite längre är vi nån helt annanstans. Där, på ett bord, intill en husvägg, verkar några vilja bli både sedda och hörda. Vi stannar till, tittar och lyssnar. Där inne lockar de med något som är svårt att motstå. Där innanför serveras det kaffe, varm choklad och goda bakelser i mysig cafémiljö. Vi tar klivet över tröskeln och stannar där en stund, innan vår extra dag tar oss från nån annanstans och hem igen.

2 Kommentarer

DSC_4898Någon dag senare än planerat ger sig äldst iväg med halsont som inte velat ge med sig. Jag vinkar av vid tåget som tar honom tillbaka till studentlya, plugg, kompisar, fester, duggor och styrelsemöte i en av alla nationer. Jag vill gärna tro att jag har vant mig vid att vår vardag består av att vara fyra istället för fem runt fruktost- och middagsbord, att vi nu är en kvartett som samlas en stund på kvällen för att avrunda dagen.
Men det blir tomt.
Härligt då att ta sig an trädgården. De sista höstbestyren. Tar en liten runda i gröna rummet och blir uppmärksam på några små eftersläntrare. Några lysande blå kronblad tittar fram, mitt i en hortensia, omringad av stora klasar som blommade överdådigt när sommaren var här. Drar handen över ett par resliga lavendelblommor som spirar i blålila. Fast ändå lite blygsamt, som om de känner sig skamsna för att de är sena. Tänk om de visste att de just därför betyder så mycket. Blundar, doftar och känner sommaren som gått.
Den fuktiga lite kalla luften jag andas in säger annat. Jag sätter igång att gräva trädgårdslandet. Det har dröjt i år, precis som hösten. Vänder jorden i hopp om att den ska vara lättare att ha att göra med till våren. Den vår som kommer väcka lusten att odla sådant som jag sedan är sämre att hålla ordning på. Men det stör mig inte. Det blir alltid något litet att skörda och det lilla är alltid guld. Jag förstår inte, när jag står där mitt i landet med leriga stövlar och jordiga händer, varför det ofta känns så tungrott att komma igång med höstarbetet i trädgården - det får mig ju alltid att  känna mig glad och rofylld.

En dag i trädgården, efter att ha vinkat av äldst. Det känns inte så tomt längre. Det är kul att ha vuxna barn. Jag har vant mig vid det. Det är just bara den där lilla hejdå-stunden. När man kramas och vet att det dröjer ett tag till nästa gång. Och så ibland när jag känner att jag behöver gå in för att tända lamporna i det tomma, tysta pojkrummet. Men rummet finns där ännu ett tag. Redo att ta emot.
Jag är glad över att ha vuxna barn. Som kommer hem ibland. Men som också vill mer.

DSC_4897

DSC_4738 (1)

Det är med viss sorg i hjärtat jag drar upp alla bågar ur gräsmattan. Gräsklipparen har länge nog letat sig runt dem. Inför årets sista klipp ska de upp.
För att lätta på det lite tungsinta bestämmer jag mig för att det nu istället har blivit tid för bra filmer. En filmhöst. Och den gläder jag mig till. Det mesta av sommaren har vi tillbringat i gröna rummet. Alltså uterummet. Eller trädgården för att vara ännu tydligare. Vi har nästan inte sett ett enda TV-program. Knappt jag minns var on-knappen sitter.
Under sommaren lyssnar vi istället på program på radion eller på musik. Efter middagarna, när vi alla sitter tillsammans, börjar vi ibland att köa musik för att alla ska få vara med och välja. Det finns hejdlöst mycket bra musik. Och det är kul när alla väljer bland sina favoriter. Man får sig nya toner till livs, upptäcker musik man vill ha mer av. Vi går igång på musiken och jakten på bra låtar intensifieras. Spotify går rykande het. Vi skrattar och trivs och har det så himla bra som man bara kan ha det. De kvällarna gillar jag. Kvällarna i trädgården. I orangeriet. Eller under bar himmel.

Jag kommer till krysset, det åker tillsammans med de andra bågarna ner i kartongen.
Jag har börjat märka att kvällarna i gröna rummet inte längre pockar på lika mycket uppmärksamhet. Vi lyssnar fortsatt på musik under middagen, som nu har börjat flytta in i köket. Det är dit den mesta av kvällssolen vi bjuds på hittar.
Och jag har hittat on-knappen till TV:n igen. Att krypa upp i soffan är mysigt det också. Att samlas kring en bra film eller något annat bra program. Att sedan enas om vad som är bra är en annan femma. Ibland lyckas vi. Det är de bästa TV-stunderna.

Så. Då var bågar, pinnar, klot och klubbor åter lagda i kartongen. Vinterförvaring.
Sommarens krocket. Det är nog där vi oftast har samlats allihop. När det vankats krocketspel. Då har alla velat vara med. Det var en fenomenal investering, för en liten peng, att köpa ett nytt krocket för upp till sex spelare. Sommarens absolut flest hejdlösa skratt ligger i alla galna slag och glädjerika segrar. Och förluster. Det är faktiskt väldigt lätt att ta en förlust som har bjudit på så mycket trivsel och goa skratt. Om någon ändå blivit sur över en, så har det lett till ett nytt skratt. Och en ny omgång. Revansch!
Men hur det är; också krocketsäsongen har börjat avta.
Nu får skratten följa med in. Till kvällar med fikastunder framför brasan. Till en bra film. Eller bok. Till stunder samlade kring härliga höstmiddagar till skenet av levande ljus.
Fast en och annan fika ute i trädgården vet jag att det fortsatt kommer att bli. Men ingen mer krocket. I år.
DSC_4691 (1)

DSC_4509

Trädgården prunkar av allium, silverarv, rhododendron, akleja och blåregn. Frysen är en gömma av iskalla pajer, grillkött, kakor och tårtor. Vi förbereder vad vi kan och gläds åt att trädgård och väder är behjälpliga på vägen och bistår med vacker rekvisita. Jag hälsar - äntligen! - glatt solen och termometerns tvåsiffriga grader med att skyndsamt klä mig i shorts. Hoppas att den första solbrännan ska hinna landa på benen för att bättre matcha sommarklänningen och vår finklädde student. Han blir ombedd att posera framför blåregnet i vita finskjortan och nyinköpt kostym. Så stilig. "Vad är väl en bal på slottet", låtsas jag sukta och tänker att lycklig är den flicka som får hålla honom under armen när röda matten rullas ut. Typiskt mamma-tänk. Studentbal med champagne, trerätters och vals. Studentens lyckliga dar ... Sommarlovet lurar bak närmsta knut.
DSC_4512Vi pusslar - gör så gott vi kan. Försöker skynda långsamt, hinna njuta och glädjas fullt ut mellan varven. Kompletterar frysen med fler pajer och tårtor. Ser vita finskjortan hänga framme medan nya kostymen har sträckts och ledigt hängts tillbaka i garderoben, redo att åter kläs på när studentdagen vaknar.  Vi tar oss genom mörka småländska skogar för att hjälpa äldst, som nu har sommaruppehåll i studierna, med att komma hem med väl tilltagen packning inför en sommar samlad med familjen. Ser yngst ge sig iväg, med vad han bedömer som tillräckligt överlevnadskit, för att ta båten ut i skärgården mot äventyr med paintball, grillning och övernattning tillsammans med klassen. Våghalsiga lärare har, under högljudda protester från en sammansvetsad niondeklass, bjudit in oss föräldrar för att delta ett par timmar under kvällens grillning. Vi pusslar nya bitar mitt i övriga förberedelser för att få vara en del också i detta. Packar en korg med det vi blivit ombedda att ta med. Ger oss iväg några mil med bil som, över broar och småvägar, längs sommarängar med fötter i sankmark, tar oss till kustbandet och skägårdspärlorna.
Fem minuter från destination ringer
telefonen. Det är yngst som med tydlighet förmedlar att han inte vet några andra föräldrar som kommer på kvällens grillning. Kan det vara så? Ja, kanske. Vi väljer att vara lyhörda för den bedjan som hörs mellan orden. Låter bli att säga var vi befinner oss. Väljer att låta bilen osedd smyga förbi kursgården som egentligen var platsen för kvällen. Kliver istället ur några hundra meter längre bort. Tar med vår picknickkorg och sätter oss på klipporna omringade av havsvindar och sol. Mumsar smarriga mackor med grillad kyckling medan havet kluckar mot klippkanten. Kommer snabbt fram till att det här är vad man borde göra oftare.
IMG_0401Kvällens snöpliga utflykt får en värdig avslutning.
När vi ger oss hem låter vi bilen ännu en gång smygande ta oss förbi kursgården där vi ser ett gäng tonåringar sitta samlade i kvällssolen. Sannolikt mycket nöjda ... i tron att föräldrarna är någon helt annanstans.
IMG_0403

DSC_4337

Spaden vilar en liten stund, solen luras och påsken ligger ännu nerpackad. "Gluteus maximus", upplyser barnen när jag piper över ömmande bakdel, "det är kungen av muskler." Jag blir lite bekymrad när jag inser i vilket dåligt skick den verkar vara, men desto mer nöjd över att den nu används flitigt för ett gediget jobb. Jag tar gärna det onda med det goda - och förresten är det väl enbart av godo. Gluteus maximus, mycket vilja och stor nyfikenhet har sett till att min fina ullungrönn har fått en ny plats att ståta på. Det är förstås lite riskabelt att flytta den nu, strax före lövsprickning. Men den har tidigare stått där vårt aktuella trädgårdsprojekt nu dundrar fram.
Jag förbereder platsen väl. Gräver en djup, vid grop, innan jag börjar gräva runt och under rötter för att lirka upp den. "Du kan inte vara så himla petig", hojtar du från den grop där du står och gräver upp kvarvarande hiskeliga tujarötter, "då tar det hela dagen." Men tujorna ska ju döden dö - det är klart att man inte behöver vara så himla petig då - medan min ullungrönn helst ska slå ut med sina alldeles ljuvliga blad nu i vår och leva ett långt och lyckligt liv.
Så jag låter det ta hela dagen. Och när dagen nästan är till ända, då låter jag dig hjälpa mig med de sista krampaktiga grepp som den stackars rönnen tar för att inte behöva flyttas från den plats där den gjort sig hemmastadd. Sedan hjälps vi åt hela familjen, utom yngst som är helt förkovrad i studier - frivilligt?/ofrivilligt? jag vet inte - inför alla de prov som väntar i skolan. Han får dispens för att fortsätta plugga medan vi tar i för kung och fosterland för att få trädet i ny hamn. Och där står det nu. Jag kan inte mer än vattna, hålla tummarna och hoppas.
Så jag håller tummarna och hoppas, men behöver knappast vattna. Gråa moln tränger undan en liten stunds välkommen sol. Tunga droppar blir till blöt snö. Aprilväder. En dag i förväg. Sista mars och nästan påsk. Påsken som ännu är förpassad till kartonger i källaren och gärna vill plockas fram. Men först ska jag sätta min ömmande gluteus maximus i lite mer arbete. Sedan ska påsken få sin tid och sin plats.

DSC_4347

Vi har haft några morgnar och samlar kraft för några till, då det känts som om vi fått lämna den varma, goa bädden innan morgonen hunnit komma. Anledningen är att vi sympatiserar med yngst som under ett par veckors praktisk arbetslivsorientering får gnugga det sömniga ur ögonen allt för tidigt. Själv gör jag, utan större framgång, tappra försök att springa ifrån mitt morgontrötta väsen. Vi sitter samlade runt frukostbordet innan vi riktigt vaknat och definitivt före solen har makat sig upp. Förresten har den just inte ansträngt sig för att titta fram sedan november satte ner foten. Går inte ens att skönja bakom täcket.
En trio, med stämband som ännu vilar, bland tre sorters fil, frukostflingor, müsli, bröd, pålägg, juice och rykande tekoppar. Vi håller på att duka fram så vi knappt hinner sitta ner. Fast det blir en liten stund och den lilla stunden blir välgörande bränsle för dagen. Vi lyser upp den mörka morgonen med stearinljus och vaknar sakta i varandras samvaro. Har morgonradion på svag volym. Tar del av lokala kulturutbud och hör väderrapporten som spår ännu en dag med gråmys, medan våra händer möts över frukostbrickan. Yngst lägger en stund sin hand på min. Vi utbyter blickar och morgontrötta leende. Det är tydligt att han sätter pris på att vi delar denna arla timma med honom. Det är gott att starta upp ihop.

DSC_3878

 

Jag vill gärna se mig som en vän av ordning. Förhåller mig väl till vad som anses tillåtet respektive otillåtet, kommer hellre allt för tidigt än lite för sent, håller allt som oftast skeden i vacker hand och låter samvetet styra mig genom den goda moralens oskrivna regelbok. Samvetet kan rent av plåga mig om jag inte också läser mellan denna boks oskrivna rader.
Jag andas lättad ut vid tanken på att här hemma förhåller vi oss utan regler. Något oskrivet, outtalat får oss istället att ta den nödvändiga hänsyn som gör ett trivsamt hem. Tillsammans, förstås, med den självklara taktpinnen - känslan vi har för varandra.

De högar som har en benägenhet att växa till sig här hemma, i avsaknad av regler för ordning & reda, tillåts göra det därför att vi helt enkel inte tycker att det är detta som är viktigt, att det är det undanplockade, skinande, det vita och svarta och alla grå nyanser där emellan, som skapar trivseln. Ett hem behöver mycket kärlek, en del brokig kulör och en viss oreda för att bli hemtrevligt. För att kännas som ett hem måste det märkas att något lever och verkar där.

Fast alltså ... ibland ... man kan ju tröttna emellanåt. Den känslan får mig att börja gå igenom några av alla samlingar. Känslan kommer över mig så brutalt att den, mer sanningsenligt, får mig att börja röja. En intensiv lust att få undan. Jag rensar och slänger i ett aggressivt tempo, med en ambition att försöka förhålla mig mer positiv. Det är ju bra att få undanröjt - man brukar vara nöjd efteråt.
På kylskåpet sitter äskade hatobjekt. Magneter som håller små kreativa finurligheter och fyndiga citat på plats. Som omöjliggör att dra med trasan över kylskåpsdörren och torka rent. Nu ryker de och fram träder, efter lite gnidande, en ren, rostfriblänkande kylskåpsdörr. Ren, blank ... och naken.
Morgonen därpå när mellan  kommer ner i köket, blir han stående framför kylskåpsdörren. Som bländad av tomheten. "Men? ... här hade vi ju en massa kul." Alla fyndiga citat, sammansatta ord, kreativa klipp- o ritalster ... som bortblåsta.

Det är nog bra med ordning & reda, men hemma bör man inte fara för fort fram. Plötsligt känner jag att orden fattas oss. De som får oss att stanna upp, skratta, fundera, skapa nytt. Ord som ibland kan fånga livet.
Vi startar upp operation återskapa.

DSC_3847